Etikettarkiv: Helsingborg

Hör! Kåseberga Brassband spelar än

Följande publicerades i Ystads Allehanda i går och jag brukar inte lägga ut texter på min arkivblogg så här snabbt. Men jag gör ett undantag den här gången, för jag vet att många utanför YA:s spridningsområde och inlåsta nätsida har ett starkt minne av Fredrik Grundel.

Så ni också kan läsa, om ni vill.

***

När den här krönikan publiceras i YA har jag tagit nattåget till Stockholm för att gå på begravning. Ingen släkting eller nära vän som ska begravas utan en, låt säga, parallell resenär genom livet. En gång för längesen – för 60- och 70-talen har idag hamnat långt ifrån nu – var vi nära vänner. Vi träffades ganska ofta. På senare år har vi levt och arbetat parallellt.

Fast vi återupptog kontakten, helt nyligen, nu på försommaren. Och så hände detta, plötsligt. Alltså plötsligt för mig – inte för honom. Men han sa inget, berättade ingenting. Ja, ni vet vad det handlar om, det vanliga numera, den jävla cancern.

Curt Fredrik Grundel blev 74 år.

Kåseberga Brassband, hör det spelar än
Nu har det blivit husband högt upp i himmelen

Han hette Curt Grundel när vi möttes. Fast egentligen Kurt. Han bytte till ”C” för att ”K” kändes för hårt. Sen skulle han lägga till Fredrik och bli Curt Fredrik. För att senare, som programmakare och producent på radion i Stockholm, heta Fredrik Grundel.

Fredrik GrundelIllustration: Curt eller Curt Fredrik eller Fredrik Grundel.

Som en annan Robert Robban Karl Oskar Zero Broberg. Nej, jag fånar mig inte. Detta skrivs med största respekt. Curts eller Fredriks namnbyten var, som jag förstod, hans sätt att leta efter och försöka hitta sig själv i sig själv, i livet och världen. Inte förbli den han växte upp som och omgivningen velat att han skulle vara.

En annan, ny människa. Just den människa som han egentligen var. Ungefär som jag, fast jag valt att försöka fylla mitt tilltalsnamn med den jag tror mig vara och är.

Vi träffades första gången i oktober 1968 på redaktionen för tidningen HEJ! i Helsingborg. Han var anställd journalist och redaktör; jag kom dit som praktikant och frilansmedarbetare. Vi återsågs i början av 70-talet, då jag och min blivande hustru flyttat ner till Skåne igen och Curt Grundel med dåvarande hustrun Anne och dottern Frida bodde i Kåseberga.

Han skrev och tecknade, redan då. Gav ut seriealbumet ”Flygande ögat”, illustrerade min diktsamling och barnboken ”Knytt” av Sven-Olof Lorentzen (där han ritade en läcker naken kvinna – i en barnbok! – som det blev visst rabalder om).

Ja, Kåseberga Brassband, detta underbara band
Där alla kunde spela och leva hand i hand

Fler än vi samlades hos familjen Grundel i Kåseberga, till exempel ungdomar från folkfesterna i Malmö. En politisk tid men inte politisk på det sätt som hävdats i efterhand att 70- talet var – inte politiskt politisk utan mänsklig. Flumvänster, enligt den politiska vänstern.

Omfamnande, enligt mig. Mycket större. En vilja och ett försök att se en helhet där det handlade om hur och vem man var som människa lika mycket som vad man tyckte och sa. Flummigt alltså. Tänk progghippies.

Curt eller Fredrik kom på namnet Kåseberga Brassband. Lite syftade det väl på vad ni tror men det var mer ett skämt i och med nutiden. Och inte minst ett sätt att beskriva en samvaro och närhet med stora ungdomliga drömmar och hopp. Nog alltför stora.

Jag skrev en text – en låt – om ”Kåseberga Brassband”, både till honom och mig själv, när jag fick veta att Fredrik Grundel hade dött. Som tröst och hågkomst. En vemodig sak, fast mer av livshymn än dödspsalm. I åminnelse av det liv som passerade och livet som det blev. En hyllning till de människor som försöker leva och ta sig igenom livet på bästa sätt.

Och över vår musik, se ett öga flyger kring
Det håller koll på livet, både människor och ting

Allkonstnären, som det ju heter, Fredrik Grundel var med i kanten av tidningarna Musikens Makt och Schlager, skrev filmkritik ett tag och var också teckningslärare. Han gjorde något radioinslag till mig i Malmö och jag ett enstaka program till honom i Stockholm.

De flesta minns, har jag märkt, hans radiotid men vet inte så mycket om vad han hade för sig innan dess. Han gjorde – högst personliga – programserier under rubriker som ”På gränsen”, ”På tiden”, ”Drömspel” och ”Frispel”. Sina körscheman skrev han med vänsterhanden och upp och ner.

Nej, han var inte vänsterhänt. Men det blev ju ett annat förhållande mellan huvud och penna, hand och papper när man använde ”fel” hand. Fredrik Grundel var nog den siste i raden av sådana ständigt experimenterande radiomakare som Sveriges Radio inte längre tillåter.

Så pensionerade han sig vid 59 och ägnade resten av livet åt sin konst. Ur ett av mejl: ”Jag tecknar & målar nästan varje dag.” I dödsannonsen syns hans flygande öga.

Ja, Kåseberga Brassband, en sån naiv idé
Att vi skulle kunna leva och älska som vi är

PS. Fredrik Grundel hade sitt eget konstgalleri på bloggplattformen Tumblr . Här finns både teckningar och målningar, många i den typiska flygande ögat-stil som han skapade i Kåseberga men också bilder i andra former och stilar. Sammanfattande ord: uppiggande och hoppfullt enligt Beatles-mottot ”All together now”.

(Ystads Allehanda 2018)

 

 

 

Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Bengt E 70tal

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Piraten, Bombi Bitt och jag står staty (och inte minst katten Skorpan)

Alltså inte min grej egentligen när det handlar om konst. Men min avoga inställning bidrar nog till att jag tycker desto mer om den här statygruppen – eller om det är en skulpturgrupp? De fyra figurerna överraskade – ja, överrumplade – mig redan vid avtäckningen och ännu mer förtjust blev både jag och min hustru när vi en stilla kväll gick ner till Piratenmuseet för att göra en noggrann inspektion.

Bronsfigurerna började liksom gestikulera, röra på sig och prata. Den stenbelagda platsen blir en scen för ett skådespel där verklighet möter fiktion. Författaren Fritiof Nilsson Piraten, pojkarna Bombi Bitt och Eli från Piratens berättelser och inte minst hans katt Skorpan interagerar med varann – och även med betraktarna.

Piraten 1 liten

Piratenskulpturgruppen ”Saga väves på sanningens varp”, som den egentligen heter, med Piratenmuseet i bakgrunden. Foto: Bengt Eriksson

För skulptören Jonas Högström har ju bidragit med sin upplevelse, valt ut vilka figurer som skulle ingå i gruppen, hur de ser ut, i vilka frysta rörelser de skulpterats, attributen de försetts med. Högström har dessutom kompletterat med små, fyndiga detaljer. Som Thore Soneson – styrelsedamot i Skånes konstförening som i sin tur sitter i Erlandssonska konstfonden, varifrån den övervägande delen av pengarna till Piratenstatyn har kommit – sa vid avtäckningen: ”Han berättar en historia.”

Det stämmer exakt. Eventuellt kunde man tillägga: ännu en historia, nämligen den om en ung Jonas och blivande skulptörs möte med Fritiof Nilsson Piraten och Bombi Bitt. Vilket inte skedde via en boksida utan i tv-filmatiseringen (1968).

”Den scenen minns jag starkast från tv”, berättar Jonas Högström och syftar på den del av staty/skulpturgruppen där Bombi Bitt hämtat vatten i sin hatt och nu häller det över – duschar – vännen Eli. I skulptörens tolkning – det förstår man av den lilla grodan som sitter på hatten – kommer vattnet från Vollsjöån. En så fyndig detalj!

Men, säger Högström, ”det var en tillfällighet att det blev en groda”. Skulpturen av Bombi Bitt och Eli skulle ju vara en fontän, vattnet ska strömma från den stående Bombi Bitts hatt och ner över Eli som sitter på huk. Rörmokaren kom och satte dit ett vattenaggregat på statyn. ”Det såg klumpigt ut”, säger Högström. ”Jag måste dölja det med något. Så jag gjorde en groda.”

Vilken benämning ska man använda: staty eller skulptur, statygrupp eller skulpturgrupp? Jonas Högström tycker att staty låter gammalt, det får en att tänka på kungastatyer och antika byster. Han föredrar skulptur och skulpturgrupp. Högström rättar mig också när jag råkar säga att han arbetar i en gammaldags stil. Hellre ordet traditionell. Fast på Piratensällskapets nätsida skrivs det om Piratenstatyn.

Spelar roll? Kanske, kanske inte. Själv tycker jag det kan vara en poäng med att använda orden gammaldags och staty. Jonas Högström gjuter personlighet i en gammal tradition, förenar figurativa bronsstatyer med konstnärlighet och får statykonsten att leva än idag.

Piraten 2 liten

Piratenskulpturgruppen med Bombi Bitt och jag (= Eli) i förgrunden och Fritiof Nilsson Piraten själv med katten Skorpan på bänken. Också foto: Bengt Eriksson

”Titta, nu rörde Piraten på foten!” utbrister min hustru när vi står och tittar. Fritiof Nilsson Piraten sitter på en bänk med basker på huvet, spatserkäppen och en cigarill i ena handen, korta byxben och en fot lite ovanför marken. Det ser faktiskt ut som han rör på benet. Han kliar katten Skorpan, som står på stenbänkens rygg, med andra handen samtidigt som han håller uppsikt över sin litterära barndom i Vollsjö, alltså ”Bombi Bitt och jag”.

Bronset glänser i svartgrönt. Statyerna har polerats med en nylonstrumpa, det enda som duger. Jonas Högström har eget bronsgjuteri och kan kontrollera hela tillverkningsprocessen, från lera till färdig skulptur. När det blir bråttom (som det blev med Piratenstatyn) anlitar han också några medhjälpare – ja, assistenter.

”Jag började arbeta med lera när jag gick på gymnasiet”, berättar han. Men varför skulpturer – och inte keramik? ”Det blev för mycket av glasyrberäkning. Jag ville modellera, arbeta med leran. Jo, ända sen jag var ung har det nog varit självklart att jag skulle bli skulptör.” Krönikörens tillägg, kunde inte låta bli: För vad skulle Jonas annars ha blivit, när han föddes i Höganäs och växte upp i Lerberget (strax utanför)?

Om ni har semesterdagar kvar så skulle jag rekommendera en Jonas Högström-turné (med bil, det måste man nog ha). Starta gärna vid Piratenmuséet i Vollsjö för att sen åka vidare och titta på några av hans övriga offentliga skulpturer/statyer i Skåne. Som den unga Selma Lagerlöf (Landskrona), kvinnorna vid gummifabriken (Helsingborg), flickan med det försvunna men återfunna lammet (vid Lerbergets kyrka), keramikern Åke Holm (utanför Höganäs museum)…

(Ystads Allehanda 2015)

Kolla mer:

1) På Jonas Högströms hemsida (www.bronsskulpturer.com) finns foton på både hans offentliga utsmyckningar och egna skulpturer.

2) De fyra delarna i tv-serien ”Bombi Bitt och jag” från 1968 med bland andra Stellan Skarsgård som Bombi Bitt och Reiner Albrecht som Eli kan man se i SvT:s Öppet arkiv (www.oppetarkiv.se). Författaren Fritiof Nilsson Piraten är själv den ledsagande berättarrösten.

3) På Piratensällskapets hemsida (www.piratensallskapet.se) finns en film från den så kallade Go ettemiddan med avtäckning av skulpturgruppen.

4) Efterlysning: Långfilmen ”Bombi Bitt och jag”, gjord redan 1936, med Sture Lagerwall som Bombi Bitt har tidigare funnits på dvd men har sålt slut. Ge ut den igen!

Deckarplock från bokmässan i Göteborg

1) Årets bokmässa började på bästa sätt! I förlaget Tre Böckers monter får jag minsann syn på en ny roman, ”Ovissheten”, av Sven Westerberg – den lågmälda politiska thrillerns svenske mästare. Vänder på boken och läser baksidestexten…. Nämen, här återintroduceras ju underrättelsetjänstemannen Lennart Brask från Westerbergs tidiga spionthrillers på 80-talet.

2) Deckarakademin håller som vanligt ett miniseminarium där årets utgivning, både svenska och översatta deckare, presenteras. Det är inte många år sen som de utländska/översatta deckarna dominerade. År 2014 publiceras, enligt akademiledamoten Johan Wopenka, cirka 140 svenska deckare mot 80 översatta.

3) Till årets deckarförlag utnämns självhjälpsförlaget Hoi i Helsingborg. (Självhjälp = författarna satsar själva pengar mot att de får hjälp med utgivningen.) Jag räknar till cirka tio nya Hoi-deckare, ofta skrivna av debutanter. Som Christina Granbom med ”Morsarvet” (kvinnlig polisroman) och Susanne Ahlenius med ”Dödlig åtrå” (i genren ”erotisk deckare”).

4) Svenska Deckarakademin delade som vanligt också ut sitt Spårhunden-pris till författaren av årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Mats Berggren tog emot ett diplom och en gosehund för ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Kort beskrivning: spännande och rätt otäck förortsnoir mitt emellan rasism och islamism.

5) Ida Linde läser dikter i Rum för poesi och visar varför just hon skrivit årets bästa svenska kriminalroman, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts). Enligt min mening, alltså. Lyrik och krimi är varandras litterära grannar. För att skriva en riktigt bra kriminalroman om livets ondska och mörker krävs att deckarförfattaren kan hantera språket som en poet.

6) En udda bok hittar jag hos Jure förlag, som mest ger ut juridisk litteratur. ”Kriminalteknik i skolan” är en lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer. Men deckarläsare kan ju använda den som bredvidläsningsbok för att kolla att deckarförfattarna vet vad de skriver om. Till exempel vid brottsplatsundersökningar…

(KB/YA/TA 2014)

Deckarhyllan: stora, mörka skuggor i Helsingborg

Ida Axelsson
Svart skugga
(Litet förlag)

Ida AxelssonLars Tylle Herlin och Bodil Mårtensson (vuxendeckare) samt Ulf Nilsson (barn- och ungdomsdeckare) har mutat in Helsingborg som kriminell stad, mitt emellan fiktion och verklighet. De får nu en värdig efterföljare: Ida Axelsson.

Hennes debutdeckare, ”Svart skugga”, är en polis- och kvinnoroman. Titeln syftar på den skugga som deras tidigare liv kastar på flera av romanens personer.

Vilket inte minst gäller huvudpersonen, polisen Linn Wide, som flyttat från Stockholm till kriminalen i Helsingborg. Eller tagit sin son med och flyttat hem igen, för att vara noga. Härifrån kommer hon, här finns hennes ”föräldrar” (mer än så bör inte avslöjas).

Men det gäller också för uteliggaren Damir Skazlic, som var skolkamrat med Linn, och skådespelerskan Katarina Johansson, som hittas hängd i Slottshagen ovanför Kärnan. Självmord, tror polisen till att börja med. Kan det kanske ändå vara mord?

För att placera en (kriminal)historia på namngivna gator och platser, i hus som verkligen finns (det görs besök på Helsingborgs stadsteater och Hamnkrogen, vid Sundstorget och Dunkers kulturhus), så krävs det att miljöerna känns autentiska. Man ska förflyttas dit, när man läser.

Ida Axelsson lyckas över förväntan med sin stadsmiljöskildring, lika bra som när hennes föregångare skrivit som bäst. Problemet med deckardebuten är ett annat, nämligen de där – stora, mörka – skuggorna.

Axelsson ägnar så mycket utrymme åt att teckna Linn Wides och övriga personers bakgrund att kriminalgåtan – eller gåtorna, det finns flera bitrådar – kommer i skymundan. Spänningen sackar. Synd på vad som kunde ha blivit en riktig bladvändardeckare.

Men att välja för mycket istället för att välja bort är ju ett nybörjarfel. När grunden nu har lagts, så ser jag fram emot nästa titel i Linn Wide-serien (ja, den är på gång). Själva deckarskrivandet kan börja!

(KvP 2014)

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Två bonnalortar från Tomelilla

Lösa tyglar
Country och humor
Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin
Teaterhallen, Folkets park Tomelilla

Stämning och budskap sätts direkt när de inleder med Tammy Wynettes countrylåt ”Stand by your man”. På svenska eller snarare skånska vänds låten in och ut, omtolkas till ”Stå vid din spis”.

Johnny och Jeanette är bonnalortar från Tomelilla, gillar country och att köra omkring i husbilen. Det är den röda tråden, fast mer slak än rak och avklippt här och där, i Jan Sigurds och Anna-Lena Brundins föreställning med sånger, ståupp-komik och smärre sketcher.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin är klädda som svenska countryfans kan vara på konserter, alltså i cowboyhatt och westernboots. Oavsett om låtarna kommer från country, rock´n´roll, dansband, visor eller jazz så hör de hemma i samma genre.

Skåntry kan musikformen kallas, eftersom det sjungs på bredaste skånska.

För kompet svarar hillbillyorkestern Lasse Muhammedz (akustiska gitarrer, elbas och trummor) i cowboyhattar och westernskjortor med krusiduller. Scenkläderna kunde lika gärna sitta på Lasse Stefanz.

Johnny Sigurd och Jeanette Brundin, bonnalortar från Tomelilla.

Innehållsligt, vad gäller själva manuset, går det än upp och än ner. Höjder och dalar.

Till exempel i ett nummer där roligheterna bygger på felbetoningar. Johnny och Jeanette har rest omkring i världen, till och med ”vat i kan”. Eller när en dansk turist i öknen undrar: ”E de moske en kirke”.

Jag hängde bara med på hälften.

Ändå är det roligt nästan jämnt. Vilket mer beror på framförandet än texterna. Och det gäller framför allt Anna-Lena Brundin, som vet att det inte bara handlar om vad man säger utan hur man säger det man säger.

Hon sjunger och pratar på bredaste skånska, använder också blickar och leenden (av alla sorter). Hon har dessutom en otrolig förmåga att helomvända på en bokstav, gå från stort skratt till djupt allvar.

Som när hon kallar kvinnors vallningar för ”fattigmansbastu” eller undrar varför guld är finare än silver. Ja, vi tycker ju bättre om guldfisk än silverfisk. Eller kommer in på omskärelse av män respektive kvinnor. Dags för ”kvinnokamp”, som lika snabbt omvandlas till ”människokamp”.

Har jag varit orättvis mot Jan Sigurd? Också han är fyndig och rolig men verkar mer beroende av ett bra manus.

Bäst är han i sångnumren. Till Mikael Wiehes ”Titanic”-melodi sjunger Jan Sigurd om en vinglig båtresa, som ska visa sig vara en färjefärd mellan Helsingborg och Helsingör. Resan gestaltas exakt och mycket roligt av Sigurds sång (och allt vingligare gång).

Countryduetten om småstaden ”Jackson” – eller ”Laxå” i en tidigare översättning – fungerar också fint med Lee Hazlewoods och Nancy Sinatras svenska motsvarigheter Johnny och Jeanette. Nu handlar texten om bonnalortarnas möte med ”Stockholm”.

Fast också vad gäller sången står Anna-Lena Brundin för toppnumren: ”Crazy” (skriven av Willie Nelson) har fått titeln ”Galen” och ”Jolene” (Dolly Parton) har blivit ”Katrine”. Att bara våga ta dessa countryklassiker i mun och dessutom lyckas personliggöra dem!

Vilken skåntrysångerska hon är, Anna-Lena ”Jeanette” Brundin.

(Ystads Allehanda 2012)

På seriehyllan: Viktor Kasparsson i Hälsingborg

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider.

Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska.

Ruta ur seriealbumet ”Viktor Kasparssons makabra mysterier” av Dennis Gustafsson.

Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt.

Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2010)