Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Med ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

Värre än noir

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Johanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har halliken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

(KB/YA/TA 2013)

Danska deckarhyllan: Jesper Stein

Jesper Stein
Uro
(Politikens förlag)

Köpenhamn år 2007.

Ungdomshuset på Jagtvej ska stängas och utrymmas. På gatorna utkämpas hårda gatustrider mellan så kallat autonoma och en väl förberedd poliskår. Stenar kastas, fönster slås sönder, bilar sätts i brand.

Där och då inleds polisromanen ”Uro” av Jesper Stein. Typiskt för dansk krimi: ofta anknyter kriminalintrigerna till människor, miljöer, debattämnen och även verkliga händelser i dagens Danmark.

Antihjälten (vad annars?) Axel Steen, vicepolitikommissarie vid Dråbsavdelningen, bor mitt i händelsernas centrum på Nørrebro.

In i lägenheten hörs vrål och tjut från kravaller och polisbilar. När en man hittas död vid muren på Assistens Kirkegaard så är Steen på plats inom någon minut.

Den döde – mördade? – har svarta kläder, militärstövlar och luvjacka. En autonom? Kan det vara en polis som gått för långt?

Deckarförfattaren Jesper Stein, som varit rätts- och kriminalreporter, blandar in illegala flyktingar, narkotikagangsters från Balkan, kriminella gäng vid Blågårds plads och diverse oegentligheter inom polisen.

Det polisiära problembarnet Axel Steen (frånskild far med allt större intag av droger) tvingas – det är ordet – samarbeta med säkerhetspoliserna i PET-bunkern.

Historien verkar inte otrolig utan kunde nog vara fullt möjlig.

Fast ”Uro” har främst blivit en atmosfärrik roman om Nørrebro: gator, platser, krogar och ett sjaskigt hotell. Författaren känner sin stadsdel också.

Går man in på YouTube och söker på Jesper Stein så får man upp videoklipp där Stein presenterar de miljöer som förekommer i första delen av serien ”2200 Noir” (efter postnumret för Nørrebro).

(Kvällsposten 2012)

Kort om deckare: Box, Thórarinsson och Johansson

C.J. Box
Onda avsikter
Övers: Jan Järnebrand
(Forum)

Speedat och hårdkokt från första sidan, även i hans andra deckare på svenska. Mycket våldsamt och inte alls trovärdigt. Men C.J. Box har förmågan att rycka med sig läsaren. Det gäller både intrig och personer. Man grips av huvudpersonernas öde, deras känslor överförs så att man nästan känner sig personligt drabbad.

Miljön är Denver, Colorado med omnejd (det görs en avstickare genom Wyoming upp till Montana). Makarna Jack och Melissa McGuane har adopterat en liten flicka men efter nio månader vill den biologiske pappan ha tillbaka dottern. Om det nu är han som vill det och inte hans far, en mäktig domare i Denver.

C.J. Box skildrar kärlek mellan föräldrar och barn, varmt och fint men inte oproblematiskt. Han ger uttryck för ett starkt hat mot människor som utnyttjar sin makt för att trycka ner de mindre mäktiga. Under alltihop finns hans eviga tema: krocken mellan vilda västern och det moderna USA.

Árni Thórarinsson
Häxans tid
Övers: Inge Knutsson
(Bazar)

Ännu en deckarförfattare från Island introduceras på svenska (med anledning av att boken filmats och ska visas på TV). Men Thórarinsson skriver inte polisromaner á la Indriðason utan isländsk country noir.

Einar och Yrsa, journalist respektive fotograf på Ettermiddagsbladet i Reykjavik, har utlokaliserats till Akureyri på norra Island. En typisk småstad dit såväl narkotika som invandrare och därmed främlingsfientlighet börjat nå.

En ung amatörskådespelare blir mördad och en äldre kvinna dör på ett misstänkt sätt. Journalistdetektiven Einar rycker i trådarna och lyckas tvinna ihop lösningen. Stämningsrikt, både annorlunda och igenkännbart.

Christian Johansson
Herr Lombardo
Ord Text Mening

Några anglicismer (författaren bor i England) hade gärna fått rättas och berättelsen kunde ha tajtats något (romanen är uppåt 500 sidor). Ändå bladvänder jag så fort det går, för Christian Johansson har förmågan att knyta ihop trådar till en thrillerintrig vars spänning stegras för varje sida.

Märklig historia: Benjamin Harper får ärva 14 miljoner pund från sin faster på villkor att han låter herr Lombardo – en otäck gammal gubbe! – bo i källaren till familjen Harpers hus. Strax börjar de värsta saker att hända, i familj och släkt, bland vänner och grannar.

Samhällsfråga mellan raderna: Kan man få människor att göra vad som helst för pengar?

(KB/YA/TA 2011-12)

I deckarhyllan (mellan glömd landsbygd och drömd storstad): Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson
Den enögda kaninen
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson skrev, enligt min mening, fjolårets bästa svenska debutdeckare.

Om ni missat ”Fallet Vincent Franke” (Pocketförlaget) – en noir-thriller om en narkoman i Stockholm – så ta chansen och läs boken när den som synes nu kommit i pocket. Carlsson har dessutom gjort något föredömligt: försett pocketutgåvan med extramaterial, bl a den kriminallitterära essän ”Om populärkultur & noir i Fallet Vincent Franke”.

Christoffer Carlsson fortsätter att visa vilken lovande – ja, redan bra – författare han är i sin nya spänningsroman ”Den enögda kaninen” (Piratförlaget).

Medan debuten handlade om Carlssons nuvarande bostadsort så utspelar sig den här romanen i en miljö som lär påminna om hans uppväxt i ett litet samhälle på västkusten. ”Glesbygd noir” kallas genren på omslagets baksida (synonymt med country noir, landsortsnoir, landsortsmörker med mera).

Det handlar om ett grabbgäng (ja, mest grabbar men där finns en tjej eller två) på en ort som benämns Dalen.

Huvudpersonen David har gett sig av för att studera filosofi i Stockholm men kommer tillbaks för en sommar. Andra i gänget var på väg bort men blev kvar men är fortfarande på väg bort men kvar.

Var hör man hemma? Det handlar mycket om det. Att leva och överleva där man är eller någon annanstans.

Hemlig ungdomskärlek. Narkotika. Småstölder som leder till något värre – mycket värre! Ett övergivet hus där gänget samlas och deras kollektiva samveten spökar.

Christoffer Carlsson var stilist redan i debutboken och i ”Den enögda kaninen” har han skrivit ännu mer noga. Bättre än de flesta svenska deckarförfattare vet han vilken betydelse som språket kan ha för att bära och lyfta en historia.

Personteckningarna fylls i undan för undan. En långsamt stegrande stämning får marken och läsningen att gunga fram mot ”Uppgörelsen i Dalen”.

Spänningsroman och glesbygd noir men också – och framför allt – en tidsskildring. ”Den enögda kaninen” är skriven i glappet mellan glömd landsbygd och drömd storstad.

(Ystads Allehanda 2011)

Påskakrimi (3): Marko Leino

Marko Leino
Fälla
(Telegram; övers: Mårten Westö)

Finska (även finlandssvenska) kriminalromaner brukar vara mycket finska.

Det finns många exempel – som Matti Joensuu, Leena Lehtolainen, Staffan Bruun och Marianne Peltomaa. Nu har listan plussats på med Marko Leinos hårdkokta deckare ”Fälla”, om nu den här romanen kvalificerar sig på en lista över typisk finska deckare…

Leino skildrar poliser och skurkar i Finland (samt Ryssland och Sverige). Hårt och tufft. Ja, rått. Mer stämning än spänning fast ändå fartfyllt berättat.

Det handlar om organiserad brottslighet – såväl byggbransch som narkotikahandel – men så långt ner i organisationen att man undrar varför de finska småskurkarna ägnar sig åt brottslighet. Inte mycket mer än fickpengar medan risken att råka illa ut och/eller åka dit – vilket syftar både på polisen och de överordnade i brottsligheten – är en fråga om när, snarare än om.

Vilket Vesa Levola, härmed utnämnd till huvudperson eller i alla fall den mest vettiga i berättelsen, också undrar. Han vägrar att bli indragen i pappas kriminalitet – men det blir han ändå, när pappan får en kula i skallen och dör.

”Fälla” är långtifrån den sämsta deckaren från Finland jag läst – ändå gnager något i mig. Marko Leinos berättarstil liknar inte de tidigare finska deckarförfattarnas sätt att skriva och berätta. Här saknas något, nämligen det grovhuggna och, som jag uppfattat det, typiskt finska.

Istället har Leino lyft in det anglosaxiskt hårdkokta så att jag frestas jämföra ”Fälla” med några hundra hårdkokta deckare från England och USA. Den konkurrensen är, ursäkta, mördande. Varför ska jag då rekommendera just Leinos hårdkokta deckare?

(Ystads Allehanda 2011)

Nu-svensk noir

Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.

Här finns tjyvar och poliser och även en gåta – en kriminalgåta men ännu mer en livsgåta – som eventuellt hade kunnat lösas men istället blir allt mer tilltrasslad. På sista sidan har ingenting, absolut ingenting, löst sig utan där tar det kort och snabbt slut för huvudpersonen.

Vincent Franke, så heter huvudpersonen, är morfinist och langare. Han har precis släppts ur häktet och kommer hem till sin genomsökta lägenhet i en söderförort till Stockholm.

Narkomanen Vincent är berättelsens jag, genom och kring honom utspelar sig romanen.

I ”Fallet Vincent Franke” porträtteras en intelligent ung människa som kunde ha gått – eller valt – en annan väg i livet, en narkoman av en sort som många av oss nog inte tror att narkomaner kan vara.

Med Vincent som guide blir romanen också ett porträtt av ett parallellt Stockholm där det vardagliga kriminella livet består av knarklangning, våld, organiserad brottslighet, trafficking…

En stämning av… ja, verklig noir. Intressant också att författaren Christoffer Carlsson studerar till kriminolog. Hur »sann« är romanen?

Inte minst har boken skrivits med ett så vackert och välutmejslat språk, som passar exakt för Vincent Franke på hans Golgatavandring.

Årets svenska debutdeckare? Ja, nästan så man vill utnämna ”Fallet Vincent Franke” till det, redan nu.

(Ystads Allehanda 2010)