Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Med ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

Värre än noir

Malin Roca Ahlgren
Stadsfjäril
(Litet förlag)

”Barcelona noir”, enligt omslaget.

Orden anger platsen för Malin Roca Ahlgrens stadsthriller men stämningen är värre än noir.

Där borde ha stått ”Barcelona black”. Som i kolsvart.

Huvudpersonen, Joanna, lever i det Barcelona som turister sällan kommer i kontakt med. Inte den vackra, pulserande och lagom spännande staden utan den farliga – ja, dödliga – med narkotika, prostitution och annan kriminalitet.

Johanna är en av alla prostituerade som kommit dit från olika länder. Passet har halliken tagit.

”Stadsfjäril” är en stenhård thriller men också en kvinnlig befrielsehistoria. Så brutalt och otäckt skrivet att det föder vrede i läsarens hjärta.

(KB/YA/TA 2013)

Balansövning i stilistik och berättande

Mikael Fant
Vattnet i mars
(Piratförlaget)

Mikael Fant överlåter berättandet till Jonna Aronsson, yngst i familjen när romanen börjar. Hon låter i sin tur var och en berätta ur var sitt liv. Och med var sitt språk.

”Vattnet i mars” består av olika jag-berättelser som både personliggör berättarna och kompletterar den kollektiva historien om familjen Aronsson från Nedanfors i Medelpad. Det föränderligt personliga berättarspråket blir ett ringlande band som tvinnar ihop berättelserna till en gemensam historia, förenar och särskiljer personerna.

Där och då börjar det: vid Tuna kyrka en höstdag 2004. Jonnas mormor Inga – ”nyss Medelpads piggaste 79-åring”, före detta bibliotekarie och en snart bestulen poet – ska begravas.

Vid graven finns familjen och släkten: Edvin, morfar och änkling, Jonnas mamma Agneta och pappa Jerker, hennes bror Bo, moster Eva med sin Sónia och moster Maja med maken Raimo, nästan-kusinen Fredrik…

Under det följande året ska familjeband brytas av och knytas ihop, kärleken bor granne med sveket.

Agneta vinner en dikttävling i en damtidning, vilket hon väl inte borde ha gjort. Eva berättar om den skandal som tvingade henne att rymma hemifrån som tonåring. Raimo, hockeykaptenen som skulle bli proffs, sliter för barn och hustru med sitt dagliga kneg – att organisera prostitution längs Norrlandskusten.

Jonna själv ska – när romanen slutar – ha fått barn, dottern Hedda, inom nästan-familjen.

Personer och miljöer skildras så nära och specifikt att jag börjar kolla vad den egentliga författaren, alltså Mikael Fant, bosatt i Malmö, kan ha för rötter i Medelpad. Men lika fort slutar jag, för det specifika övergår till att vara allmänt, liksom allmänt specifikt.

Romanen ”Vattnet i mars” läser jag till slut som en skildring av vilken familj som helst. Jo, så här speciell är varje familj, om man synar noga. Så här unika är alla människor. Just så här pendlar deras – våra – liv över den smala gränsen mellan ont och gott.

Mikael Fants skriftspråk (ord, meningsbyggnad, kommatering, punkt) går från singular till plural när han levandegör familjemedlemmarna Aronsson, skapar deras liv ur trycksvärta och papper. En imponerande balansövning i stilistik och berättande!

(Kvällsposten 2013)

Fattigdomens Malmö

Björn Ranelid
Tyst i klassen
(Albert Bonniers)

Björn Ranelids nya roman är så fylld av solidaritet att sidorna bågnar. Titeln syftar både på skolan och samhället. Oavsett var skulle arbetarklassen hålla truten.

Roman, förresten. ”Tyst i klassen!” är mer av en krönika över 1900-talets underklass i Malmö (och Sverige). Berättarens röst hörs klart och tydligt. Ranelid har doppat pennan i sitt eget hjärteblod. Som vanligt eller oftast skriver han som han talar – på en prosa mitt emellan ljugarbänkens och predikstolens.

En sann berättelse, enligt boken. Ranelid fick i uppdrag av Karin Lilja, städerska och sjubarnsmamma från Hollywoods nödbostäder, att skriva hennes roman. Jag betvivlar inte sanningshalten – men sanningen är större än en person. (Den rymmer till exempel något geografiskt så långt ifrån men klassmässigt närstående som min mammas uppväxt i en stenhuggarbostad på Vätö.)

Karin Lilja blir 94 år. Hon är då änka sen länge. På 60-talet flyttade hon till arbetarnas nya paradis. Nu befolkas Rosengård av ”vandrande tält”, svartklädda invandrarkvinnor som aldrig får lämna ”rastgården”. Hon ser kvinnoförtrycket – ett annat men ändå detsamma.

Till Karin Liljas begravning kommer hemsamariten Soraya från Iran. Hennes ögon och händer är det enda man ser. ”Er mamma Karin”, säger hon, ”blev också min mamma.” Ranelid skriver: ”Två kvinnor har därmed besegrat alla skilda kulturer och avstånd på kartan”.

Karin fick sex barn, samtliga pojkar, med Oskar Lilja, gårdskarl och eldare. Mannen söp, slog och krävde. Det gick illa i livet för flera av sönerna – för några skulle det gå lite bättre. Karin och Oskar fick också dottern Kristina, men hon var jungfrufödd.

Kristina Lilja är bokens andra huvudperson. Hon hör både hemma i Malmös nedgångna nödbostäder och någon helt annanstans. Det handlar om solidaritet – att välja sin solidaritet. Hon kunde ha valt det andra – det bättre, finare och rikare – men Kristina förblev solidarisk med sin fattiga familj i pinnakåken. Hon blev präst. Hon vigde sitt liv åt de svaga och utsatta, inte minst prostituerade kvinnor.

Samma val har en författare. Vilket ämne ska väljas? Vilka människor bör skildras? Björn Ranelid är inte med i själva berättelsen. Han står bredvid, betraktar och beskriver. Björn växte upp en bit ifrån nöden i det kvarter som fick öknamnet Hollywood men han och Kristina gick i samma klass på Rörsjöskolan.

”Tyst i klassen!” är ett facit till många av de Malmö-böcker som skrivits de senaste åren. Ranelid gräver upp arbetarklassens fornlämningar under dagens HSB-hus på Östra Farmvägen. Han skildrar en malmöitisk historia som Per Svensson aldrig kom till på sin cykeltur genom medelklassens Malmö. Han placerar Zlatans livshistoria i den svenska arbetarklassens.

Som en tanke fortsätter Karin Lilja att cykla tills hon blivit 87 år. Cykeln, det finaste hon fått förutom barnen, var en gåva från maken Oskar. Också i familjen Lilja fanns en ung, lovande fotbollsspelare. Men för arbetarpojken från Hollywood gick det sämre.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2012)

Mejldiskussion med Patrick El-Hag om Cornelis, Deirdre och samba

Hej Bengt

Med anledning av min nyinspelade video till ”Dansa Samba Med Mig” (”Deirdres Samba”).

Vad som är relativt okänt för gemene man är att Cornelis ”hämtade” melodin från Brasilien,ett land där även delar av kungahuset har sina rötter. Jag vågar hävda att denna nyinspelning kommer att utgöra en festlig, värdig och subtil fond i samband med sommarens begivenheter,därför att den inkluderar alla. Utom möjligen Sverigedemokraterna.

Jag blir glad om du tar dig tid att kika på den för dagen nyupplagda video på YouTube. 

”Dansa Samba Med Mig” (”Copacabana Express”) premiärvisas på Z-TV inom kort. Den kombinerade audio/video-singeln släpps i mitten av maj.

Patrick
www.el-hag.com

Några tankar:

1) Vadå ”hämtade”? Han stal ju melodin rakt av…
2) Kommer delar av kungahuset från Brasilien? Men Tyskland då…
3) Handlar sången – egentligen – om det som den handlar om i din version? Jo, kanske, allt mer, ju längre låten går…

Bra & så!
Bengt

Hej Bengt

1) Stal var ordet (uttrycker mig dock lite mer diplomatiskt i pressmeddelanden:)
2) Ja, vår kära drottning är ju bördig från både det ena och det andra.
3) Varför jag sammanfattar de olika faktorerna ovan i mitt ‘pressmeddelande’ är väl mest för att ge tv- radion och tidningar alla infallsvinklar som underlättar att denna min sista inspelning på något sätt uppmärksammas.

Hoppas du gillar det du ser och hör Bengt.

Må bäst
P

1) Precis.
2) Precis, också.
3) Uhhmmm. Vad handlar sången nu om i din version?

Gillar? Jo, som sagt. Kollade snabbt och det gör jag, gillar, och jag tror ju att sången i din version också handlar om det den handlar om, allt mer och till sist.

Må bättre ändå!
Bengt

Kul o höra Bengt!

Ja, alltså, jag har ju inte ändrat Cornelis sköna och aningen subversiva text. Den handlar väl precis om det den alltid handlat om. Prostitution:)? P

1) Prostitution
2) Kärlek

Kryssa för rätt svar. B

…Eller, Kärlek, eller som Grace Jones uttryckt det hela
”unlimited capacity for love”…

 

Du menar X för bägge?

Tja. Inte för jaget i låten, i alla fall.
Bengt

Nä, jaget i låten har ju alltid varit ‘sexarbetare’:)

P

 

Exakt.

Eller tvingats bli, för det står väl också i texten – i så att säga tomrummet mellan rika och fattiga. B

Absolut sant! Men det finns även en hög portion stolthet, värme och försoning i texten m.m. ”Men de fattiga i Rio bor högt över alla andra… högsta berget bor jag på…”

Rätt komplex historia i flera avseenden helt utan pekpinnar och förmaningar so to speak.

Gillar det skarpt.

Absolut, håller med dig. Bara trött på versioner, de är tyvärr många, som i n t e tagit med alla dessa aspekter utan framfört låten som en glad kärlekstrudelutt med brasserytmer. Punkt, och inget mer.
B

Ja, jag hoppas ju att jag med denna version, och inte minst genom videon visualiserat det mesta av komplexiteten och även så lusten. Jag tycker mig skönja en hel dos vemod, värdighet och en gnutta humor bland alla vackra läppar och kroppar.

Hur som helst känns d inte så mycket ”trött” cover som det brukar vara i fallet Cornelis. Minns Anne-Lie Rydes förskräckliga 80-tals version. jag tror inte att det gjorts något så kontemporärt och samtidigt bokstavstroget av Cornelis hittills. Men jag är inte objektiv.

Jag tycker ju att Cornelis var klart tvetydig själv – vilket han ju ofta var när han satte likhetstecken mellan kärlek och prostitution, vilket han ju också gjorde ofta. Läser man Cornelis sångtext så blir dubbeltydigheten mycket klar – men om man lyssnar, om man lyssnar… också på Cornelis?

Kanske, kanske inte. Jag har aldrig varit säkert på vad texten haft som sin innersta mening.

Förresten skulle jag kunna få lägga ut den här diskussionen mellan dig och mig på min blogg – med länk till videon?
B

Självklart!

Vet ej om du hunnit uppfatta mina två smärre textjusteringar..
”hotel är så väldigt trist” har blivit ”förbud är så väldigt trist”
Samt ”där finns sorg som inte känns” har blivit ”sorgen svänger,
och den känns”…

I sticket där den svarta tjejen kör sin slow-motion dansa nynnar jag några takter ledmotiv ur min favoritfilm ”Orfeu Negro”. Den om barnen spelar på kullarna ovan Rio för att väcka solen. Om du minns den…

Nej så noga har jag inte lyssnat ännu – men justeringarna har ju inte gjort låten sämre, tvärtom.
B

D tar jag som ett gott betyg. Skicka gärna länk.

Hörs vidare
P

Åkej och visst, jag lägger ut det nångång i morron.

Harebra!
Bengt

men faktum är att även jag, på plattan ”Så där” fått till det i just sammanblandningen kärlek/prostitution, fast inte i
jagform som ”Deirdres samba”…

Döm själv:

EN KÄRLEKSHISTORIA
Egerblahd/El-Hag

Han går ner för gatan
Och han synar hennes former, som lockar
Hon ger sig in i leken
Gillar ljudet av kulturens krockar

Svarta är hans händer
Tinar sakta upp den vinterns långa längtan
Starka är hans armar
Håller henne i ett stadigt grepp av förväntan

Han kan spelets regler
Vet att livet funkar på det enkla viset
Hon tycker han är värd det
Är beredd på att betala priset

Han äger inga pengar
Valutakursen gör att hon har råd med mycket mera
Hon får stå för notan
Det är något hon har lärt sig acceptera

De delar hela veckan
Och de mättar sina arma, svultna sinnen
Allting som hon får är
Bilderna och dessa ljuva kärleksminnen

Hon tar farväl vid bussen
Lämnar bakom sig det land där ingen bantar
Det han får av henne
Är en kyss på mun och hennes sista slantar

Fast tvärtom, ja. Väl? Ännu en sammanblandande paradox; det ena fel och det andra rätt, eller åtminstone, det ena talar man om och det andra inte. Bengt

ja, en liten genus twist:) P