Etikettarkiv: Våldtäkt

Årets deckare/krimi (1): svenska

Årets hittills fem bästa svenska deckare och annan krimi (av dem som Bengt Eriksson hunnit läsa fram till oktober 2015)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Så fransk svensk krimi att den blir fransksvensk om en invandrad kvinna i Paris och hennes barn, vad som sker med dem och vilka konsekvenser hon drar av detta; brutalt som verkligheten. Deckardebut, dessutom!

LihammerAnna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Historisk polisroman om/från Stockholm (med omnejd) 1935, då nazismen växer fram och tar plats.

 

ScheppEmelie Schepp: Vita spår (W&W)
Med en huvudperson man inte tror är sann men räcker att kolla på nätet så ser man att detta kan vara rena rama verkligheten: Schepps kvinnliga åklagare är f d barnsoldat.

Schulman

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet” (Forum)
Schulmans återkommande kvinnliga polis i Värmland tar läsaren med på ännu en resa till det svenska samhällets – läs svenska familjers – hemligheter.

WennstamKatarina Wennstam: Skymningsflickan (Bonniers)
Djupt obehagligt sann kriminell skildring av samhällets dubbla förräderi mot våldtagna tonårsflickor.

Danska krimihyllan: Jespers Steins andra

Jesper Stein
”Bye Bye Blackbird”
(Politikens forlag)

bye_bye_blackbird-jesper_stein-22927686-2520570442-frntlSe på omslaget: ett nattfoto, mörkt och regnigt, av Nørreport Station. Exakt så är stämningen i Jesper Steins nya krimi ”Bye Bye Blackbird”. Som en ”Nørrebro blues”, för att låna ett uttryck från en dansk recension.

Miljön är alltså Nørrebro (med omnejd), liksom i debuten ”Uro”. Stein fortsätter också att göra något som blivit allt vanligare bland manliga deckarförfattare, nämligen att skriva en krimi och en mansroman på samma gång.

Kriminalhistorien handlar om en serie våldtäkter som begåtts i Köpenhamn. En maskerad man smyger in i lägenheter och våldtar kvinnor under knivhot. Just ”serie”, för det visar sig att det måste vara en serievåldtäktsman.

Axel Steen, vicepolitikommissær, skild, far till en liten dotter och hasch(miss)brukare, upptäcker sambanden. Han ser likheter mellan våldtäkterna och ett olöst mord som gnagt på hans samvete sen det skedde för fyra år sen. Det var hans nitiska polisarbete för att hitta mördaren som spräckte äktenskapet.

Steen har lätt att brusa upp. Han är en polis och man på gott och ont. Nog mest ont. Men det som är en sämre egenskap privat kan vara en tillgång i polisarbetet.

Mellan raderna analyseras könsrollerna. Den manlige polisen Steen tar anmälningarna om våldtäkter på allvar – till skillnad mot den kvinnliga polis som förut hade hand om dem: så många anmälningar att de måste vara påhittade eller överdrivna…

Något jag tycker är bra… Nej, så kan jag inte uttrycka det. Något jag uppskattar… Nej, det passar inte heller. Vad jag försöker säga är att ”Bye Bye Blackbird” är så brutal och rå som en krimi ska vara.

Inga direkta våldskildringar men genom förhör och protokoll förmedlas all den skräck, det hat och självhat, rädslan för kroppslig beröring, som våldtagna kvinnor tvingas bära inom sig under kanske resten av livet.

Nej, ”Bye Bye Blackbird” är ingen deckare man läser för att koppla av och få en stunds underhållning.

(KvP 2013)

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

(KB/YA/TA 2012)

I deckarhyllan: Gretelise Holm

Gretelise Holm
Møgkœllinger
(Lindhardt & Ringhoff)

När det gäller deckare från Danmark så vet ni att jag inte kan vänta tills böckerna eventuellt kommer på svenska utan kastar mig genast över dem på danska. Som Gretelise Holms nya krimi, ”Møgkœllinger”, med den nu pensionerade journalisten och amatördetektiven Karin Sommer.

Första kapitlet – jag upprepar: första kapitlet! – är den bästa inledning på en kriminalroman jag läst på år och dag: välskriven, spännande, otäck och realistisk. Platsen är en dansk folkhögskola, där det festas och flirtas med mera, inte minst mellan lärare och elever.

Nej stopp nu, härom veckan fick jag ju skäll för att ha avslöjat för mycket av en deckarintrig. Så jag håller mig till informationen på omslaget: En kvinnlig högskoleelev mördas och en lärare ställs inför rätta.

Men frågan är: Skyldig eller oskyldigt dömd? I en parallellberättelse börjar någon eller några (en kvinna eller flera?) att skrämma, förnedra och avliva män som hämnd för alla våldtäkter på kvinnor.

Förhållandet mellan kvinnor och män – eller båda könens förhållande till ”møgkœllinger” (det vill säga skitkärringar) – är tråden som binder ihop
Gretelise Holms krimi. Hon har, som alltid, skrivit en egenartad kriminal- och samhällsroman.

Människans sexualitet lyfts fram i pluralformer, på gott och ont. Vad som är gott = acceptabelt respektive ont = inte acceptabelt får läsaren avgöra; jag, du och vi alla. Ingenting skrivs på våra näsor.

Vilket är ovanligt och får samhällsskildringen att bli extra stark.

Vad gäller kriminalintrigen så placerar sig inte ”Møgkœllinger” i toppen av hennes produktion, men Gretelise Holm håller en så hög nivå att den nya deckaren ändå är bättre än det mesta i kriminalutgivningen.

(Ystads Allehanda 2010)