Årets deckare/krimi (1): svenska

Årets hittills fem bästa svenska deckare och annan krimi (av dem som Bengt Eriksson hunnit läsa fram till oktober 2015)

Torun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Så fransk svensk krimi att den blir fransksvensk om en invandrad kvinna i Paris och hennes barn, vad som sker med dem och vilka konsekvenser hon drar av detta; brutalt som verkligheten. Deckardebut, dessutom!

Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Historisk polisroman om/från Stockholm (med omnejd) 1935, då nazismen växer fram och tar plats.

 

Emelie Schepp: Vita spår (W&W)
Med en huvudperson man inte tror är sann men räcker att kolla på nätet så ser man att detta kan vara rena rama verkligheten: Schepps kvinnliga åklagare är f d barnsoldat.

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet” (Forum)
Schulmans återkommande kvinnliga polis i Värmland tar läsaren med på ännu en resa till det svenska samhällets – läs svenska familjers – hemligheter.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan (Bonniers)
Djupt obehagligt sann kriminell skildring av samhällets dubbla förräderi mot våldtagna tonårsflickor.

Andra världskrigskriminalitet i Stockholm och Uppsala

Anna Lihammer
Medan mörkret faller
(Historiska Media)

Allt detta vill Lihammer få plats med i sin historiska deckardebut: steriliseringslagen och experimenten med människor, judehat och nazism, homosexualitet, fri kärlek, könsroller och klasskillnader.

Dessutom är poliserna, kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson, intressanta personligheter som kräver utrymme.

För mycket och därmed för lite av själva deckargåtan: forskaren som hittas mördad på Anatomiska institutionen i Uppsala. Året är 1934.

Det känns mest som en upptakt – ja, skiss – till nästa roman i serien. Den läser jag gärna men jag hoppas att hon då kan hushålla med ingredienserna och få ett bättre flöde i kriminalberättandet.

(KB/YA/TA 2014)

1948-49: fruktans tid i Malmö

Set Matsson
Fruktans tid
(Historiska Media)

Från mars 1948 till januari året därpå. Det är tiden för den tredje – och tyvärr sista – delen i Set Mattssons deckarserie om 40-talets Malmö.

Andra världskriget är slut. Nazityskland har besegrats. Ändå heter boken: ”Fruktans tid”.

En tysk nazist och hans hustru smugglas över Öresund till Skåne. De inkvarteras – i väntan på transport till Stockholm och vidare till Sydamerika – på en bondgård i Östraby strax utanför Sjöbo. Bonden, övertygad nazist, visar en ritning på det skånska koncentrationsläger som skulle ha byggts i trakten.

Därmed har grunden lagts för den fortsatta efterkrigsberättelsen om Malmö. Så är den mörka stämningen 1948. Nazismens anhängare finns kvar, i skymundan. Gestapomän frikänns i Köpenhamn. Från öst hotar kommunismen. Snart ska Bernadotte mördas i Jerusalem.

Liksom tidigare har Mattsson flätat samman en mängd trådar som först inte verkar höra ihop. Som att en polis drar den sista slutsatsen av att ha varit nazist, en kvinna torteras till döds, en advokat tjänar pengar på att smuggla nazister och en privat arbetsförmedling ordnar jobb åt dem i Malmö.

I huvudhistoriens bedrövelse finns också en annan, egen historia: den ömma, medkänsliga och skuldbelagda berättelsen om en fattig, ensamstående mor.

Dessutom skapar Mattsson – ännu bättre än i de föregående delarna – en geografisk bild av dåtidens Malmö. Han nämner precis lagom många gatunamn, antyder hur det såg ut på husarernas kasernområde, i Bergsgatans mynning och Nobelvägens allé, från Fersens väg klingar treans spårvagn.

Lugnt tempo, även om det blir rätt så fart- och farofyllt i slutet. Fortfarande en kombination av polisroman och amatördeckare med samma personer: polisen Palm, polissystern Sara, journalisten Jonnervik med flera.

Redan efter tredje titeln måste alltså läsarna ta avsked från en av de bästa historiska deckarserier som skrivits i Sverige. Vi får trösta oss med det som Set Mattsson sa när jag intervjuade honom.

Även om det inte blir fler deckare om Malmö på 40-talet så ska han i några kommande romaner flytta kriminalöverkonstapel Douglas Palm – denne malmöitiske motsvarighet till kommissarie Foyle i tv-serien om andra världskrigets England – något årtionde framåt i tiden.

(KvP 2014)

Återhört i CD-spelaren: Arbete och Fritid (med fioler)

Arbete och Fritid
… sen dansar vi ut
(Hurv)

Hade dubbel-LP:n ”… sen dansar vi ut” från 1977, nu återutgiven på en dubbel-CD, spelats in idag så är jag säker på att jag tyckt att samarbetet mellan fiolspelmännen Anders Rosén och Kalle Almlöf samt jazzvärldsprogg-gruppen Arbete och Fritid låter lika nytt, spännande och personligt också 2014.

Nya låtar, de flesta gjorda av nämnde Rosén. Men han och Almlöf spelade sig både bakåt och framåt i svensk folkmusiktradition, det blev historiskt och framtida på samma gång.

Arbete och Fritid kompletterade med hela sig: Roland Keijser, saxofoner, Ove Karlsson, cello/sång, Mats Hellberg, trummor, och Kjell Westling, diverse blås.

I botten ligger en drone, som en musikalisk meditation, vilket var vanligt i kanske främst det sena 60-talets rockmusik.

Blåset tar sig in i folkmusiken snarare än spelar jazz och trummorna skapar ett gung som i brist på bättre får kallas proggjazz.

Fast min känsla är framför allt ett möte mellan den ensamme spelmannen och spelmanslaget – ja, ett gammeldansgäng.

De 18 spåren spelades in i samma ordning som på skivorna. Westling dök inte upp förrän till spår 9.

Musiken byggs upp och växer från första ton till sista.

(H&M 2014)

Verkligt och overkligt, naturligt och övernaturligt

Fred Vargas
Spökryttarna från Ordebec
Övers: Marianne Öjerskog
(Sekwa)

Fred Vargas (pseudonym för medeltidshistorikern Frédérique Audoin-Rouzeau) är en föregångare inom den deckargenre som utspelar sig på gränsen mellan verkligt och overkligt, naturligt och övernaturligt.

Kommissarie Adamsberg, egentligen stationerad i Paris, tar sig an en märklig händelse på Normandies landsbygd. De så kallade ”Spökryttarna”, som enligt en tusenårig sägen förebådar död, har synts på en skogsväg.

Ska Adamsberg tro eller inte tro på det han får höra?

Vargas skildrar det franska, snarare än fransmännen, både historiskt och idag, in- och utvärtes.

Hon får själva existensen att gunga till. Men allt har väl ändå en naturlig förklaring?

Nja.

(KB 2013)

Hårdkokt i Berlin 1936

Philip Kerr
Falskspel
Övers: Hans O. Sjöström
(Historiska Media)

Romanen ”Falskspel”, som nu äntligen kom på svenska, inleder den så kallade Berlin Noir-trilogin (skriven 1989-91).

Philip Kerr gjorde noggranna efterforskningar i Nazitysklands och Berlins historia innan han satte sig att skriva. Lika idogt måste han ha läst in sig på den hårdkokta deckarstilen.

”Falskspel” har nämligen blivit en perfekt kombination av hårdkokt deckare och historisk roman.

Platsen är alltså Berlin och året 1936. Bernhard ”Bernie” Günther – krigsveteran, tidigare polis och nu privatdetektiv – får i uppdrag att efterforska ett diamanthalsband som försvunnit ur en villa där ett överklasspar hittats döda.

Bernie Günther – med reptilsnabba repliker á la Philip Marlowe – blir en snokande guide längs gatorna, in i husen och bland människorna i nazismens Berlin.

Där finns övertygade nazister, medlöpare, överlevare och motståndare. Samt kriminella ligor; de finns alltid, oavsett politik. Över allt och alla väktar Gestapo.

Privatsnoken Günther besöker Autobahnbygget, där arbetarna bor i baracker och sliter för usel lön. Han ser Jesse Owens vinna på Olympiastadion till publikens jubel (!?) och får ett extra uppdrag av självaste Göring, som undrar om Günther läst Dashiell Hammetts detektivromaner?

Philip Kerr lyckas dåligt – ja, uselt – med upplösningen.

Men jag köper det, för vägen fram till slutet är desto bättre: välskriven och lagom spännande med hårdkokt humor i varannan mening, underhållande och historiskt informativ.

Jag hoppas ”Falskspel” (trots att historiska deckare har svårt att hitta läsare i Sverige) säljer i en tillräcklig upplaga så att hela Berlin Noir-trilogin kommer på svenska.

(KB/YA/TA 2013)

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)