Etikettarkiv: Nazism

Årets deckare/krimi (1): svenska

Årets hittills fem bästa svenska deckare och annan krimi (av dem som Bengt Eriksson hunnit läsa fram till oktober 2015)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Så fransk svensk krimi att den blir fransksvensk om en invandrad kvinna i Paris och hennes barn, vad som sker med dem och vilka konsekvenser hon drar av detta; brutalt som verkligheten. Deckardebut, dessutom!

LihammerAnna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Historisk polisroman om/från Stockholm (med omnejd) 1935, då nazismen växer fram och tar plats.

 

ScheppEmelie Schepp: Vita spår (W&W)
Med en huvudperson man inte tror är sann men räcker att kolla på nätet så ser man att detta kan vara rena rama verkligheten: Schepps kvinnliga åklagare är f d barnsoldat.

Schulman

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet” (Forum)
Schulmans återkommande kvinnliga polis i Värmland tar läsaren med på ännu en resa till det svenska samhällets – läs svenska familjers – hemligheter.

WennstamKatarina Wennstam: Skymningsflickan (Bonniers)
Djupt obehagligt sann kriminell skildring av samhällets dubbla förräderi mot våldtagna tonårsflickor.

Annonser

Andra världskrigskriminalitet i Stockholm och Uppsala

Anna Lihammer
Medan mörkret faller
(Historiska Media)

LihammerAllt detta vill Lihammer få plats med i sin historiska deckardebut: steriliseringslagen och experimenten med människor, judehat och nazism, homosexualitet, fri kärlek, könsroller och klasskillnader.

Dessutom är poliserna, kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson, intressanta personligheter som kräver utrymme.

För mycket och därmed för lite av själva deckargåtan: forskaren som hittas mördad på Anatomiska institutionen i Uppsala. Året är 1934.

Det känns mest som en upptakt – ja, skiss – till nästa roman i serien. Den läser jag gärna men jag hoppas att hon då kan hushålla med ingredienserna och få ett bättre flöde i kriminalberättandet.

(KB/YA/TA 2014)

1948-49: fruktans tid i Malmö

Set Matsson
Fruktans tid
(Historiska Media)

Omslag-Fruktans-tid-514x800Från mars 1948 till januari året därpå. Det är tiden för den tredje – och tyvärr sista – delen i Set Mattssons deckarserie om 40-talets Malmö.

Andra världskriget är slut. Nazityskland har besegrats. Ändå heter boken: ”Fruktans tid”.

En tysk nazist och hans hustru smugglas över Öresund till Skåne. De inkvarteras – i väntan på transport till Stockholm och vidare till Sydamerika – på en bondgård i Östraby strax utanför Sjöbo. Bonden, övertygad nazist, visar en ritning på det skånska koncentrationsläger som skulle ha byggts i trakten.

Därmed har grunden lagts för den fortsatta efterkrigsberättelsen om Malmö. Så är den mörka stämningen 1948. Nazismens anhängare finns kvar, i skymundan. Gestapomän frikänns i Köpenhamn. Från öst hotar kommunismen. Snart ska Bernadotte mördas i Jerusalem.

Liksom tidigare har Mattsson flätat samman en mängd trådar som först inte verkar höra ihop. Som att en polis drar den sista slutsatsen av att ha varit nazist, en kvinna torteras till döds, en advokat tjänar pengar på att smuggla nazister och en privat arbetsförmedling ordnar jobb åt dem i Malmö.

I huvudhistoriens bedrövelse finns också en annan, egen historia: den ömma, medkänsliga och skuldbelagda berättelsen om en fattig, ensamstående mor.

Dessutom skapar Mattsson – ännu bättre än i de föregående delarna – en geografisk bild av dåtidens Malmö. Han nämner precis lagom många gatunamn, antyder hur det såg ut på husarernas kasernområde, i Bergsgatans mynning och Nobelvägens allé, från Fersens väg klingar treans spårvagn.

Lugnt tempo, även om det blir rätt så fart- och farofyllt i slutet. Fortfarande en kombination av polisroman och amatördeckare med samma personer: polisen Palm, polissystern Sara, journalisten Jonnervik med flera.

Redan efter tredje titeln måste alltså läsarna ta avsked från en av de bästa historiska deckarserier som skrivits i Sverige. Vi får trösta oss med det som Set Mattsson sa när jag intervjuade honom.

Även om det inte blir fler deckare om Malmö på 40-talet så ska han i några kommande romaner flytta kriminalöverkonstapel Douglas Palm – denne malmöitiske motsvarighet till kommissarie Foyle i tv-serien om andra världskrigets England – något årtionde framåt i tiden.

(KvP 2014)

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Deckartips: Läckberg, Unefäldt, Juhlin och Bolinder

Camilla Läckberg
Änglamakerskan
(Forum)

”Sveriges mest säljande författare”, enligt omslaget, är också vår mest utskällda deckarförfattare. Hon kan inte skriva och är en underhållningsförfattare utan allvarligt syfte med författarskapet. Det första får ni avgöra själva – det andra är lögn. Kvinnomisshandel återkommer som tema och i sin nya, åttonde Fjällbackadeckare om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström återknyter Läckberg till ett annat ämne hon skrivit om förut: andra världskriget och nazismen. Dessutom placeras nazismen i dagens Sverige. Det politiska partiet Sveriges Vänner har tydliga likheter med Sverigedemokraterna.

Gösta Unefäldt
Den röda nyckeln
(Tre Böcker)

Gösta Unefäldt, född 1926 och nestor bland Sveriges deckarförfattare, ger ut sin femtonde roman om Strömstadspoliserna. Men efter att han pensionerat de äldre poliserna har Unefäldts deckare blivit mindre av polisromaner och allt mer psykologiskt allmänmänskliga. Kriminella livsromaner, så kunde genren kallas. Unefäldt nästan omfamnar den så kallat vanliga människan, hennes liv och problem. Här vävs trådarna kring något så gemensamt men komplicerat som kärlek och sexualitet. Som vanligt är han också en mästare på att göra utvikningar från deckartråden – utan att det blir långrandigt!

Cherstin Juhlin
Anagram
(Recito)

Cherstin Juhlin, brottsutredare i Kristianstad, debuterar med en deckare om Annika Vester, brottsutredare i Kristianstad. Alltså en polisroman inifrån. Skildringen av poliserna känns ovanligt autentisk. Deras jargong låter äkta, grov men inte för grov. Viljan att skildra polisarbetet har fått Juhlin att ibland skriva en halv eller hel mening för mycket. Men det är en randanmärkning. Skildringen av den unga Gabriella, som blir våldtagen och påverkas för livet, är gjord med starkt patos. Hela berättelsen – personer, kriminalitet och andra händelser – kunde ha hämtats rätt ur verkligheten.

Ulla Bolinder
Domslut
(Ord Text Mening)

Ulla Bolinder är en annan sorts deckarförfattare. Hon har en helt egen stil. Ja, hennes deckare har till och med en helt egen form. En 45-årig tvåbarnsmamma ger sig av på en cykeltur – och försvinner. Spårlöst. Ingen ovanlig kriminalintrig men sättet att förmedla intrigen är inte det vanliga. Här finns inte någon berättarröst utan historien återberättas genom polisförhör och nedskrivna bandupptagningar som journalisten David Weber har gjort. Tråkigt? Torrt? Det kunde man tro. Men tvärtom! ”Domslut” är en mycket spännande kriminalroman och så levande att man får för sig att historien måste vara autentisk. Eller?

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

I seriehyllan: Tarek / Stéphane Perger

De hittills översatta albumen om Sir Arthur Benton – ”Operation Marmara” och ”Wannsee, 1942” (Albumförlaget, övers: Stefan Carlsson) – hör till 2000-talets franska serieutgivning. Den för- eller efternamnslöse Tarek skrev manus och Stéphane Perger tecknade.

En agenthistoria under andra världskriget. Det första albumet börjar från slutet, år 1945 i Nürnberg.

Kriget är över och Sir Arthur Benton, även känd som överste Kensington, förhörs av sin huvudmotståndare, fransmannen Émile Marchand, och så går berättelsen bakåt och rullas upp.

Men för mig är det inte Tareks berättelse – om hur och varför Sir Arthur Benton, brittisk medborgare (fast med rötter i preussisk adel) och antisemit, började arbeta för tyskarna – som lockar och intresserar. Jag fastnar för Stéphane Pergers teckningar – ja, målningar.

Ruta ur ”Operation Marmara”, tecknad av Stéphane Perger.

Perger har inte tecknat utan målat rutorna (kan det vara akvarell?) med djup och perspektiv, ibland förvrängt. En annorlunda färgskala också: oroande, dov och brun.

Målningarna säger mer än orden; fördjupar ordlöst och får miljöer, stämningar och personer att stiga in i mig – tvingar mig att umgås och konfronteras med dem.

(Ystads Allehanda 2010)