Etikettarkiv: Deckardebut

Deckarlogg: Dansk deckardebut i London

Idag inleder journalisten och kritikern Katarina Tornborg sin medverkan på Deckarlogg, systersidan till Erikssons kultursidor. Hennes första bidrag handlar om ”Flickorna på Englandsbåten” av Lone Theils, en i hemlandet mycket hyllad dansk deckardebutant.

Klicka HÄR och läs!

Annonser

Andra världskrigskriminalitet i Stockholm och Uppsala

Anna Lihammer
Medan mörkret faller
(Historiska Media)

LihammerAllt detta vill Lihammer få plats med i sin historiska deckardebut: steriliseringslagen och experimenten med människor, judehat och nazism, homosexualitet, fri kärlek, könsroller och klasskillnader.

Dessutom är poliserna, kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson, intressanta personligheter som kräver utrymme.

För mycket och därmed för lite av själva deckargåtan: forskaren som hittas mördad på Anatomiska institutionen i Uppsala. Året är 1934.

Det känns mest som en upptakt – ja, skiss – till nästa roman i serien. Den läser jag gärna men jag hoppas att hon då kan hushålla med ingredienserna och få ett bättre flöde i kriminalberättandet.

(KB/YA/TA 2014)

Kom ihåg att du är dödlig…

Elias Palm
Memento mori
(Ordfront)

Elias Palm Memento MoriElias Palm, rättsläkare i Lund, deckardebuterade 2010 med romanen ”Corpus delicti”. Hans huvudperson – Ella Andersson, 39 år – var likaså rättsläkare i en namnlös romanstad.

Palm skrev spännande och bra. Och initierat, förstås. Författaren och huvudpersonen lovade att bli svenska – och betydligt mer trovärdiga – motsvarigheter till amerikanskan Patricia Cornwell och hennes fiktiva rättsläkare Kay Scarpetta.

Men uppföljaren, ”Causa mortis” (2011), utspelades till stor del utanför rättsläkarstationen. Inte längre en svensk rättsläkardeckare utan mer av internationell actionthriller och äventyrsroman. Ella Andersson började faktiskt anta likheter med Lisbeth Salander.

Mindre personligt och mer som hur många andra deckare som helst, tyckte jag.

I nya ”Memento mori” förenas rättsläkardeckaren med såväl actionthrillern som samhällsromanen. Tema: rättsväsendets utsatthet, personliggjort av åklagare och även rättsläkare, kontra en allt mer organiserad och brutal brottslighet.

Inte heller här återkommer Ella Andersson till rättsläkarstationen utan fortsätter att verka som en annan, något äldre Salander. Jo, i viss – brutal och hemsk – mån återvänder hon ändå till kollegerna vid rättsmedicinen.

Ett paket avlämnas med bud på avdelningen för rättsmedicin. Tejpen rivs bort – då känns stanken. I paketet finns ett avhugget huvud som kan identifieras med hjälp av tandkort. Det är… Ellas huvud.

Ska den kvinnliga huvudpersonen försvinna – mördas – ur handlingen? Läsaren kanske anar och hoppas att berättelsen kommer att vända mot slutet, fast riktigt säker kan ingen vara…

Ännu mer spännande och otäckt – ja, riktigt ruggigt på sina ställen. Ännu bättre berättat med en puls av drivande samhällspatos. Än i debutdeckaren, alltså.

Med ”Memento mori” har Elias Palm tagit examen i deckarförfattande. Han är deckarförfattare på allvar. Jag längtar redan efter ännu en deckare av Palm – antingen en fjärde bok med… nej, nu höll jag på att avslöja för mycket… eller första titeln i en ny deckarserie.

(Kvällsposten 2013)

I deckarhyllan: Kerstin Ekman

Kerstin Ekman
Land: Sverige
Genre: pusseldeckare, psykologiska kriminalromaner, romaner med kriminellt innehåll

När någon deckarkritiker eller representant för Svenska Deckarakademin frågade ”Det är väl en deckare eller åtminstone en kriminalroman?!”, svarade hon si. När någon annan skönlitterär kritiker eller allmänjournalist sa ”Inte är det en deckare!”, svarade hon så.

ekman-1959-30-meterÄn ja, än nej. Det var som om Kerstin Ekman själv inte kunde bestämma sej för om hon verkligen skrivit en deckare.

Deckardebut med ”30 meter mord” (1959).

Romanen, deckare eller inte deckare, var förstås ”Händelser vid vatten” (1993) och är en de av de mest formuleringssäkra svenska romaner jag läst.

Den är skriven med korta, direkta, raka meningar.

Men meningarna är mer eller mindre korta: avhuggen staccato och hela meningar. Somliga stycken skulle kunna sättas som en dikt med ojämn högerkant.

Kerstin Ekman skriver exakta meningar. Hon fångar stämningar och känslor – i varje enskild mening.

Det är ett märkligt sätt att skriva och, liksom, overkligt. Det är som om Kerstin Ekman skriver på dialekt men ändå inte.

Tre mså mästarnaHennes förmåga att nästan fysiskt förflytta mej, bosatt i Skåne, till människorna, livet och naturen i och kring byn Svartvattnet långt upp i norr är inget mindre än magi.

”De tre små mästarna” (1961).

Där inträffar dessutom ett dubbelmord, så kanske är ”Händelser vid vatten” också en deckare eller åtminstone en kriminalroman.

Kerstin Ekman är i varje fall en deckarförfattarinna – eller var, i början.

Mellan 1959 och 1967 skrev Ekman sju deckarromaner.

Hon debuterade med ”30 meter mord”, som är en pussel- och polisdeckare, och skrev ytterligare ett par pusseldeckare innan hon 1961 med ”De tre små mästarna” började kombinera pussel och psykologi. Hennes sista ”deckare”, ”Pukehornet” (1967), är på gränsen: en uppgörelse med både deckargenren och Uppsala.

ekman-1967-pukehornetKerstin Ekman skrev sej ut ur detektivromanen, men innan hon blev utskriven provade hon, liksom forskade i, deckarens olika delgenrer. Att skriva deckare var en skola, ett universitet, där hon undervisade sej själv och utexaminerades som krim. doktor.

”Pukehornet” (1967).

De är mycket kunniga – de hade kunnat vara hennes doktorsavhandling i ämnet kriminalromanförfattande – och mycket läsvärda deckare: bland det bästa som skrivits i Sverige, i såväl pussel- som den psykologiska deckargenren.

När Kerstin Ekman drygt tjugo år senare skrev ”Händelser vid vatten” var hon inte en skönlitterär författare som närmade sej kriminalgenren eller en deckarförfattare som ville visa att hon minsann också kunde skriva ”riktiga” skönlitterära romaner.

händelserHon hade inte glömt eller tagit avstånd – hon hade vuxit.

”Händelser vid vatten” (1993.)

50-och 60-talens deckarförfattare och de senaste årtiondenas skönlitterära författarinna var en och samma. De olika litterära genrerna smälte samman så att ”Händelser vid vatten” blev både… och: en deckare och inte en deckare.

Som John-Henri Holmberg så riktigt påpekar i boken ”Dunkla drifter och mörka motiv” (2001) kan man spåra deckarmotiv, uppleva thrillerspänning och hitta (brotts)psykologiska motiv också i flera mellanliggande romaner, t ex ”Mörker och blåbärsris” (1972), ”Häxringarna” (1974) och ”Stad av ljus” (1983).

Fast oftast underliggande, som en liten, liten del av handlingen.

Titlar (urval):
30 meter mord. 1959.
Han rör på sig. 1960.
Kalla famnen. 1960.
De tre små mästarna. 1961.
Den brinnande ugnen. 1962.
Dödsklockan. 1963.
Pukehornet. Om konsten att dö på rätt ställe. 1967.
Händelser vid vatten. 1993.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, andra utgåvan, 2002)

Jonas Bergh ”deckardebuterar”

Jonas Bergh
Mord
(Recito)

Jonas Bergh fortsätter att skriva det han alltid har skrivit: skånsk noir.

Han betraktar och skildrar människor från marknivå, ur livets skrymslen och vrår.

Personerna, som emellanåt kan kallas hjältar, för de flesta överlever ju, är snarast trasproletariat: de klarar inte riktigt av att vara arbetare utan ”snubblar” genom livet.

Det finns en stark känsla av solidaritet med, låt säga, livets hjälplöshet i Berghs författarskap; åtföljd av en tyst pulserande ilska mot människor som gör ont, istället för att vara solidariska.

Helt logiskt har det blivit dags för Berghs, enligt omslaget, ”deckardebut”. På försättsbladet beskrivs boken som en ”roman”. Bäggedera är halvsanningar.

”Mord” innehåller tre längre noveller. Två har varit helt eller delvis publicerade förut (i Helsingborgs Dagblad och respektive novellsamlingen ”Till Killor with love”). Samma namnlöse jag-berättare är huvudperson i alla tre, även kommissarie Hansen med flera återkommer.

Kriminella miljöer: Borstahusen, Möllevången och Limhamn. Berättarjaget, en musiker och kompositör som fick en låt insjungen av Björn Skifs, råkar snubbla över ett lik. På varje plats, i varje berättelse.

Därefter flanerar och snubblar både jaget och kommissarien genom mordgåtorna.

Inte mycket till deckare, inga vidare intriger och slarviga upplösningar. Men liksom hos dansken Turèll – hundraprocentigt säkert måste Dan Turèll vara förebilden – är det inte så viktigt med plotten.

Viktigast är miljöer och människor.

Bergh har förmågan skissa upp en miljö och presentera en människa med några få ord. Ett par meningar räcker för att ge en aning om människans trasiga, luddslitna liv, från födseln och framåt.

Samtidigt med boken som kan vara en deckarroman kommer kortromanen (blott 83 sidor) ”Sju månader” (också Recito). Alls ingen deckare men prosan har en lika hård yta och stämningsläget går ner i noir.

Jonas Bergh tecknar ett fragmentariskt livsporträtt av Jonte Sten, författare, människa och pappa – och inte så olik jaget i ”Mord”. Eller Bergh själv.

(KvP 2012)

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Olle Lönnaeus, redan professionell deckardebutant

Olle Lönnaeus
Det som ska sonas
(Damm förlag)

Olle LPå väg till Tomelilla får Konrad Jonsson, frilansjournalist och huvudperson i ”Det som ska sonas”, en impuls att svänga av vid Röddinge för att återse ”den hemlighetsfulla dalen” (= Fyledalen, förmodar jag). Det stämmer, så långt.

Men när han kommer fram till ”Det glada Tomelilla, med luft under vingarna”, som det står på välkomstskylten, måste det ha blivit något fel på vägbeskrivningen. Den här vägen kan man väl inte köra köra in i Tomelilla?

Jag får för mig att deckardebutanten Olle Lönnaeus genast i inledningen – som en extra smart brasklapp – påpekar att även om miljön är verklighetens Tomelilla så ska hans berättelse inte läsas som annat än fiktion.

Vilket kanske behövs, när Lönnaeus lyckats fånga och skildra det lilla sydöstskånska samhället Tomelilla så autentiskt och levande, just verkligt. Då syftar jag endast delvis på hus och gator – desto mer på stämningen.

Historien som aldrig tar slut och går över utan, hur många år som än passerar och hur modernt det lilla samhället än blir, förgrenar sig in i samtiden. Nog måste alla i Tomelilla känna igen sig? Också där jag bor, i Sjöbo och Vollsjö, finns samma lite kusliga stämning.

Suveränt gjort! Ja, hela romanen är så skickligt skriven, berättad och balanserad. Inte minst med det sistnämnda visar Olle Lönnaeus, annars journalist på Sydsvenskan, att han debuterar som en redan professionell deckarförfattare.

Han berättar aldrig för mycket, blott antyder och skissar. Det gäller allt, själva deckargåtan såväl som miljö- och personskildringen. Varje detalj leder vidare, bakåt eller framåt, och blir en länk i historien.

Läsaren får reda på precis lagom mycket om huvudpersonens upplevelser som frilansjournalist i Bagdad, om hans uppväxt hos fosterföräldrarna Herman och Signe, om hans fosterbror och hans polska mamma, som försvann spårlöst när Konrad var sju år.

Fosterföräldrarna har blivit mördade, de har hittats ihjälskjutna i sitt gamla eternithus. Det är anledningen till att Konrad Jonsson efter tjugoåtta år återvänder till Tomelilla, dagens och barndomens.

Med lätt handlag tvinnar Olle Lönnaeus ihop en kriminell gåta och tråd vars nystan har nyanser av brunt och återfinns i Skånes historia. Samtidigt som han skissar ett porträtt av både Tomelilla och den lilla skånska byn i allmänhet, så långsamt föränderlig.

(Kvällsposten 2009)