Etikettarkiv: Göteborg

Vad hade dom egentligen för sej där på Sandgatan 14?

Så längesen att jag måste åka in till Lund och kolla minnesbilden. Jodå, Sandgatan 14 ser fortfarande ut som i mitt minne: ett järnstaket med en järngrind som leder in till en trädgård med vad som liknar ett litet palats, egentligen Zettervallska villan.

Dit kom Sune Nordgren, densamme som skulle bli chef för Malmö konsthall och flera andra konstinstitutioner, på senare år väl mest känd från Kivik Art, när han gick runt och letade efter en redaktionslokal åt Cavefors bokförlag. 1976 flyttade Bo Cavefors sitt förlag från hemmet i Staffanstorp till detta pampiga förlagshus i Lund.

Då fanns Lilla Teatern redan, ända sen 1959, på samma adress, alltså Sandgatan 14. Men inte i samma hus utan en trappa upp i huset till höger om trädgårdsgången. Det var här som Nationalteatern skulle födas – eller, låt säga, bli till. Här möttes många, ja, de flesta, som sen bildade Nationalteatern och flyttade till Göteborg.

NationalteaternPer Lysander, blivande chef för Göteborgs stadsteater, rektor för Dramatiska Institutet med mera, även han började på Lilla Teatern, lär ha sagt att Lund ”producerade fler teaterarbetare än docenter”. Tilläggas bör: och nästan samtliga studerade Drama-Teater-Film för Ingvar Holm.

Uppgifterna finns i två nya böcker: Lars Jacob Jakobssons & Peter Wahlqvists ”Nationalboken” samt Ragni Svenssons ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982”. Den första har undertiteln ”Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (egen utgivning) och den andra är en doktorsavhandling vid Lunds universitet (Ellerströms förlag).

Och ändå – bägge är lika enkla att läsa. För så kan avhandlingar skrivas idag. Nationalteaterboken skämtar lite mer men avhandlingen är så refererande att även den blir en populärfackbok om 70-talets Lund för alla intresserade, utan- som innanför universiteten.

Mycket annat skildras också – den korta tiden i Malmö och mest Göteborg förstås när det gäller Nationalteatern, starten i Malmö vad gäller Cavefors, hans kameleontiska bokutgivning och 70-talets nya kulturpolitik – men vid första genomläsningen tog jag till mig böckerna (så faktasprängda att jag får läsa fler gånger) som lundaskildringar. Stads- och livsskildringar, hur livet kunde väljas om man var ung – även vissa äldre – på 60- och 70-talen.

Som en ”återträff” med bekanta, både förväntade och oväntade namn, från tiden som gick: redan nämnda Jakobsson och Wahlqvist samt Inga Edwards, Anki Rahlskog och Med Reventberg blev medlemmar i Nationalteatern liksom Pale Olofsson och Anders Melander (från popbandet Bread, vars klatschiga scenkostymer tillverkades av Katja of Sweden, begravd på Huaröds kyrkogård), Bertil Palmqvist (blivande kulturjournalist på Arbetet) och Ulf Gran hette två ordföranden för Lilla Teatern, bland regissörerna fanns Johan Bergenstråhle, Richard Bark (som långt senare ju satte upp operor i Ystad), Suzanne Osten, Christoffer Barnekow, Gunnel Bransmo (senare Werner, radiojournalist), Roy Andersson och Kjerstin Norén (medlem i musikgruppen Röda Bönor).

20180205_Svensson_Ragni_Cover_orig.inddOm popsnöret Melander, som skulle göra flera Nationalteater-hits, till exempel ”Jack The Ripper” och ”Kolla kolla”, berättas att han tyckte att teater var trist. Men Anders Melander lockades ändå att skriva teaterlåtar. Nationalboksförfattarna Jakobsson/Wahlqvist gör dessutom utflykter i tiden, utanför teatern, som när de berättar om Lunds nye konsthallschef Folke Edwards och hans ”Erotic Art”-utställning sommaren 1968.

Bland de anställda på Bo Cavefors bokförlag fanns (visste inte det) vår granne i huset bredvid här i Vollsjö, Katarina Tornborg, senare Sydsvenskan-journalist. För övrigt verkar alla som pluggade i Lund eller kom dit på besök ha tagit en sväng om Cavefors och presenterat en bokidé. Kjell E. Eriksson, en annan anställd, berättar i Ragni Svenssons avhandling att han kunde räkna på en bok och komma fram till att det fanns ingen ekonomi i utgivningen. När Cavefors fick se kalkylen blev svaret: ”Då kör vi igång!”

Redan listan över svenska författare/skribenter som gav ut böcker hos Cavefors är lång: Jan Broberg, Stig Claesson, Kristina Ahlmark-Michanek, Benkt-Erik Hedin, Bo Lundin, Göran Skytte, Peter Weiss, Torsten Bergmark, Sture Dahlström, Dr Gormander, Anne-Charlotte Alverfors (”Sparvöga”), de unga poeterna Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder, Thomas Millroth (långt senare konstmuseichef i Ystad), Lars Forssell, Per Odebrant/Joel Ohlsson (ett par deckare)…

Lägg till detta (översättningar) allt ifrån skrifter av Mao Tse Tung och Kim Il Sung till afrikanen Wole Soyinka, amerikanska poeter som Lawrence Ferlinghetti och Richard Brautigan samt Leonard Cohen.

3 X kortkultur

1) Rubriken. Om du undrar varför det står som det står i krönikans rubrik (var snäll nu, kulturredaktören, och byt inte bort min rubrik) så är det för att så skrev många på 60- och 70-talen. Inte de och dem utan genomgående dom. Inte mig, dig och sig utan mej, dej och sej. Varför skrevs det så, varför försvann detta och varför skrivs det inte så idag? Kunde bli ämnet för en annan krönika.

2) Bob Dylan. Cavefors spräckliga katalog innehåller även sånglyriksamlingen ”Bob Dylan – Nu är jag tillbaka i regnet”, utgiven i samarbete med Poesiförlaget, där poeterna Öijer och Fylkeson översatt och tolkat diverse sångtexter av Dylan så egensinnigt att det måste ha varit en icke auktoriserad utgåva. Några titlar: ”Garanterat söta Marie”, ”Låglandets sorgsna lady” och ”Idiotins vind”.

3) Nationalteatermusik. På Spotify finns en del bonusspår till de album som Nationalteatern spelade in. Som en countryversion av ”Livet är en fest” och ”Farsan och mej” (den senare Nationalteaterns tolkning av ”Me and Bobby McGhee”). Dessutom kan det vara kul att speciallyssna med skånska öron på vissa låtar, till exempel utspelar sig låten ”Första maj” på Folkets park i Malmö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

‪#‎erikssonsbokmässa 2015

Torsdag:

Anlänt till Göteborg. Det regnar. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Fika på Viktoriagatan. Sen iväg till ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Slår upp GP:s ledarsida. Alice T fortsätter att förolämpa tidningens läsare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Instämmer med Masha Gessen i radio och GP: Isolera, ingen dialog. Tala/skriv mot, inte med. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lemna Matthijs

Lena Matthijs, polismästare och polisromanförfattare. (Mer om henne senare.)

Nu har jag kommit in i göteborgstrafiken också. Bromsa, gasa, bromsa, gasa, snabb högersväng över tre filer. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

HarperCollins, nytt svenskt bokförlag. Ja, faktiskt. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Sveriges sämsta postdistributör. ‪#‎erikssonsbokmässa‬.

Så det behövdes två tjocka volymer för att skriva dina memoarer? frågar jag Hans Hatwig hos Premium. Ja, svarar han. Okej. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Årets fransk-svenska / svensk-franska krimi: När sista dörren stängts av Torun Börtz. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Besvikelse: inget gratiskaffe hos Svenska Dagbladet. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Kan redan nu avslöja att det blir nåt jättestort och oväntat på bokmässan på söndag. Men mer än så skriver jag inte. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hälsat den snart nyblivne skåningen Rolf Classon på Kartago välkommen till rätt landskap. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Mattias Boströms bok om Holmes och Sherlock kommer snart på tyska, norska, engelska och sen… på jordens alla språk. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Storsamling vid den svenska absinten från Örebrotrakten. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Vinprovningsmingelrunda. Vidare via Telegram till Bucket List. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lullande hem till övernattningsstället efter minglet på ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Sist på dagen: middag på privatsnokarstället The Queen på Viktoriagatan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Bokmässa Gothia Towers

Besökare på väg till bokmässan. Foto: Bengt Eriksson

Fredag:

I full fart genom Göteborg på väg till Island. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

‪#‎erikssonsbokmässa‬ är dom små små hörnen, som internationella torgets lilla scen med Árni Thórarinsson.

Gitarrpaus på stan. Mot Masthuggstorget! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Förresten, missa inte Gabriella Dahlmans nya svartvita fotobok hos Kalejdoskop. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Heden, fortfarande ihågkommen för en famös kvinnlig fotbollsmatch typ 1968. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

De här små matkrypinnen i saluhallen med oslagbara priser! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Promenerar genom Nationalteatern. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Stiernglans är definitivt en hatt- och kepsaffär att titta in i. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå ‪#‎erikssonsbokmässa Dan Andersson hälsar., Var är jag?

Musikverkstan på 3:e Långgatan måste va en oslagbar musikaffär. På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa

Bräutigams kan man ju inte gå förbi heller. ‪#‎erikssonsbokmässa

I Regnbågens fönster står en trädgårdsängel med spade. ‪#‎erikssonsbokmässa

Tillbaka på ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Hjälp!

På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa‬ passerade jag förresten Landala torg, gick in i bokhandeln och stötte på Kjell Wigers. Läs hans böcker!

‪#‎erikssonsbokmässa‬ väntar på Spårhunden. Voff. Voff.

Priser 1) Årets kulturtidskrift: Divan. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 2) Årets Sorescupris gick Helena Eriksson för sin lika speciella som fantastiskt fina bok. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 3) Jessica Schiefauer tilldelades Spårhunden för att ha skrivit årets bästa barn- eller ungdomsdeckare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Spårhunden

Jessica Schiefauer med diplom och Spårhunden i famnen. 

Årets innovation: Bokmässans app. ‪#‎erikssonsbokmässa

Och där står Jan Guillou och signerar, och där, och där, och där, och där, och där, och där, och där… ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu diskussion om kritik av översättningar. Jo. Eller dvs jo! ‪#‎erikssonsbokmässa

På litteraturscenen: översättarna John Swedenmark, Madeleine Gustafsson och Kristoffer Leandoer. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå översättningsprat: Vad ska man säga om nya litteraturpriset till en utländsk författare och hens översättare? ‪#‎erikssonsbokmässa

Inväntar Martin Luuk, en av årets mest läsvärda författare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast tusan! Missade precis Marie-Louise Ekman, min idol och ett av få, få genier. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörde i en gång om nya sydsvenska gratistidningen Hallå. ‪#‎erikssonsbokmässa

Passerar – det är ordet – den ungerska scenen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Med konstaterandet – så många olika bokmässor det finns i bokmässan – är det slut från ‪#‎erikssonsbokmässa för idag.

Lördag:

Gomorron! Sol i Göteborg. ‪#‎erikssonsbokmässa

Strax: ännu en Islandsresa (Arnaldur Indridason). ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Yukiko Duke är en jättebra intervjuare. Och så är hon klok också. ‪#‎erikssonsbokmässa

Indridason signerar liten

Arnaldur Indridason signerar efter seminariet.

Roundtrip: från Island till Svalbard (Monica Kristensen). ‪#‎erikssonsbokmässa

Och nu spioner… ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast genast fördomar om kriminalgenren. Hmmm. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörrö Thomas Engström, härmed erbjuds en gratiskurs i den svenska kriminallitteraturens historia. ‪#‎erikssonsbokmässa

‪#‎erikssonsbokmässa‬ undrar: Har bokmässan slutat med publikfrågor vid seminarierna?

Kriminallitteratur diskuteras på allvar, som seriös litteratur, på årets bokmässa. Faktiskt skillnad mot tidigare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hurra! Ett lugnt ställe: att slå sig ner i en stol i Bucket Lists monter. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lunch utanför ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Sushi på Södra vägen.

Nyttigt att äta sushi, driver djävulen ur kroppen eller hur jag ska säga. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Man vet att man är i Göteborg när Proletären säljs utanför mässan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hur kan David Lagercrantz millenniebok vara bättre skriven och t o m mer svensk i den engelska översättningen? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Nordic noir enligt Unni Lindell: ”Vi skriver i den engelska traditionen och lägger till lite snö.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Som synes deckar/krimidag idag. Som diskussionen om: kommer miljön eller intrigen först? ‪#‎erikssonsbokmässa‬¨

Sven Westerberg – han är en välslrivande spionthrillerförfattare. Läs om hans böcker från början! #‎erikssonsbokmässa‬

Trööött nu. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men vatusan! Årets deckarutgivning och Mattias Alkberg krockar, i år igen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu: Lena Matthijs, polismästare i Älvsborgs län och författare av autentiska, får man väl säga, polisromaner. ‪#‎erikssonsbokmässa

Lena Matthijs: ”Det är förstås enklare för mig att skriva polisromaner än för författare i allmänhet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

På väg till ett annat seminarium slinker jag in på en diskussion om varför folk vill läsa om ond bråd död. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast vete tusan om jag håller med om att man – vi – läser krimi för att vi lever så tryggt. Lite spänning sådär. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå det här slinkinseminariet vill jag poängtera att Ninni Schulman är en av Sveriges bästa deckarförfattare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Mitt sista seminarium för i år: Årets svenska deckarutgivning. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men se & hör! Jag hinner uppleva lite Alkberg också! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Aftonbladet har bäst musik och Expressen godast kanelbullar. Kan det säga nåt? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkbergs slutord: ”Krossa kapitalet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkberg

I år igen: akustiskt set med Matti Alkberg. Alla foton: Bengt Eriksson

Nu middag på Göteborgs utan konkurrens bästa restaurang: ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Torskrygg direkt från Norge, lätt rödvinssås och champinjonerad potatispurré, till detta ett likaså lätt rödvin. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lördag:

Tror Parkster måste ha det märkligaste parkeringssystem jag varit med om. Osmart är ett underord. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Strax hemfärd nu så ‪#‎erikssonsbokmässa‬ missar tyvärr nya konst- och musikduon Lööf & Hellström.

På vinylspelaren: Togges band

Togges band
Å, ljusa dröm!
(Bioquest)

ToggeSångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).

Och för den delen (vid sidan om Göteborg) på Bob Dylans nya album.

Det är något märk- men ospecifierbart göteborgskt med låtarna, sången och musiken. Lätt gungande som sjön i en nästan-vals. Berättande texter där verklighet möter poesi i för många ord så att orden inte alltid får plats i melodierna.

Allvar, humor och självironi. Framfört med en röst, Togges alltså, som inte heller hamnar rätt bland alla toner, uppbackad av det stilla, mjuka kompet (visor, country, bugg snarare än rock) och inte minst Amanda Wernes extraröst.

”Håkan Hellström” heter en låt och just ”Bugg” en annan. Textcitat från såväl Ted Ström som Nils Ferlin och Lars Forssell. Fast de egna formuleringarna kan vara – i alla fall nästan – lika fyndigt drabbande.

Några rader ur ”Ingenting är nytt” (mitt favoritspår):

”Hopp och återkomst. Smärtorna i bröstet bedarrar nu.” / ”Konsten är att välja det som ej var konst.” / ”Sanningen var härlig, men ack så falskt begärlig…”.

PS. Jag hörde ”Å, ljusa dröm!” på vinyl. LP:n finns också på Spotify.

(Hifi & Musik 2015)

Deckarplock från bokmässan i Göteborg

1) Årets bokmässa började på bästa sätt! I förlaget Tre Böckers monter får jag minsann syn på en ny roman, ”Ovissheten”, av Sven Westerberg – den lågmälda politiska thrillerns svenske mästare. Vänder på boken och läser baksidestexten…. Nämen, här återintroduceras ju underrättelsetjänstemannen Lennart Brask från Westerbergs tidiga spionthrillers på 80-talet.

2) Deckarakademin håller som vanligt ett miniseminarium där årets utgivning, både svenska och översatta deckare, presenteras. Det är inte många år sen som de utländska/översatta deckarna dominerade. År 2014 publiceras, enligt akademiledamoten Johan Wopenka, cirka 140 svenska deckare mot 80 översatta.

3) Till årets deckarförlag utnämns självhjälpsförlaget Hoi i Helsingborg. (Självhjälp = författarna satsar själva pengar mot att de får hjälp med utgivningen.) Jag räknar till cirka tio nya Hoi-deckare, ofta skrivna av debutanter. Som Christina Granbom med ”Morsarvet” (kvinnlig polisroman) och Susanne Ahlenius med ”Dödlig åtrå” (i genren ”erotisk deckare”).

4) Svenska Deckarakademin delade som vanligt också ut sitt Spårhunden-pris till författaren av årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Mats Berggren tog emot ett diplom och en gosehund för ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Kort beskrivning: spännande och rätt otäck förortsnoir mitt emellan rasism och islamism.

5) Ida Linde läser dikter i Rum för poesi och visar varför just hon skrivit årets bästa svenska kriminalroman, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts). Enligt min mening, alltså. Lyrik och krimi är varandras litterära grannar. För att skriva en riktigt bra kriminalroman om livets ondska och mörker krävs att deckarförfattaren kan hantera språket som en poet.

6) En udda bok hittar jag hos Jure förlag, som mest ger ut juridisk litteratur. ”Kriminalteknik i skolan” är en lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer. Men deckarläsare kan ju använda den som bredvidläsningsbok för att kolla att deckarförfattarna vet vad de skriver om. Till exempel vid brottsplatsundersökningar…

(KB/YA/TA 2014)