Tag Archives: Göteborg

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Annonser

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

‪#‎erikssonsbokmässa 2015

Torsdag:

Anlänt till Göteborg. Det regnar. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Fika på Viktoriagatan. Sen iväg till ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Slår upp GP:s ledarsida. Alice T fortsätter att förolämpa tidningens läsare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Instämmer med Masha Gessen i radio och GP: Isolera, ingen dialog. Tala/skriv mot, inte med. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lemna Matthijs

Lena Matthijs, polismästare och polisromanförfattare. (Mer om henne senare.)

Nu har jag kommit in i göteborgstrafiken också. Bromsa, gasa, bromsa, gasa, snabb högersväng över tre filer. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

HarperCollins, nytt svenskt bokförlag. Ja, faktiskt. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Sveriges sämsta postdistributör. ‪#‎erikssonsbokmässa‬.

Så det behövdes två tjocka volymer för att skriva dina memoarer? frågar jag Hans Hatwig hos Premium. Ja, svarar han. Okej. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Årets fransk-svenska / svensk-franska krimi: När sista dörren stängts av Torun Börtz. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Besvikelse: inget gratiskaffe hos Svenska Dagbladet. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Kan redan nu avslöja att det blir nåt jättestort och oväntat på bokmässan på söndag. Men mer än så skriver jag inte. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hälsat den snart nyblivne skåningen Rolf Classon på Kartago välkommen till rätt landskap. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Mattias Boströms bok om Holmes och Sherlock kommer snart på tyska, norska, engelska och sen… på jordens alla språk. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Storsamling vid den svenska absinten från Örebrotrakten. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Vinprovningsmingelrunda. Vidare via Telegram till Bucket List. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lullande hem till övernattningsstället efter minglet på ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Sist på dagen: middag på privatsnokarstället The Queen på Viktoriagatan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Bokmässa Gothia Towers

Besökare på väg till bokmässan. Foto: Bengt Eriksson

Fredag:

I full fart genom Göteborg på väg till Island. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

‪#‎erikssonsbokmässa‬ är dom små små hörnen, som internationella torgets lilla scen med Árni Thórarinsson.

Gitarrpaus på stan. Mot Masthuggstorget! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Förresten, missa inte Gabriella Dahlmans nya svartvita fotobok hos Kalejdoskop. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Heden, fortfarande ihågkommen för en famös kvinnlig fotbollsmatch typ 1968. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

De här små matkrypinnen i saluhallen med oslagbara priser! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Promenerar genom Nationalteatern. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Stiernglans är definitivt en hatt- och kepsaffär att titta in i. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå ‪#‎erikssonsbokmässa Dan Andersson hälsar., Var är jag?

Musikverkstan på 3:e Långgatan måste va en oslagbar musikaffär. På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa

Bräutigams kan man ju inte gå förbi heller. ‪#‎erikssonsbokmässa

I Regnbågens fönster står en trädgårdsängel med spade. ‪#‎erikssonsbokmässa

Tillbaka på ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Hjälp!

På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa‬ passerade jag förresten Landala torg, gick in i bokhandeln och stötte på Kjell Wigers. Läs hans böcker!

‪#‎erikssonsbokmässa‬ väntar på Spårhunden. Voff. Voff.

Priser 1) Årets kulturtidskrift: Divan. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 2) Årets Sorescupris gick Helena Eriksson för sin lika speciella som fantastiskt fina bok. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 3) Jessica Schiefauer tilldelades Spårhunden för att ha skrivit årets bästa barn- eller ungdomsdeckare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Spårhunden

Jessica Schiefauer med diplom och Spårhunden i famnen. 

Årets innovation: Bokmässans app. ‪#‎erikssonsbokmässa

Och där står Jan Guillou och signerar, och där, och där, och där, och där, och där, och där, och där… ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu diskussion om kritik av översättningar. Jo. Eller dvs jo! ‪#‎erikssonsbokmässa

På litteraturscenen: översättarna John Swedenmark, Madeleine Gustafsson och Kristoffer Leandoer. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå översättningsprat: Vad ska man säga om nya litteraturpriset till en utländsk författare och hens översättare? ‪#‎erikssonsbokmässa

Inväntar Martin Luuk, en av årets mest läsvärda författare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast tusan! Missade precis Marie-Louise Ekman, min idol och ett av få, få genier. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörde i en gång om nya sydsvenska gratistidningen Hallå. ‪#‎erikssonsbokmässa

Passerar – det är ordet – den ungerska scenen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Med konstaterandet – så många olika bokmässor det finns i bokmässan – är det slut från ‪#‎erikssonsbokmässa för idag.

Lördag:

Gomorron! Sol i Göteborg. ‪#‎erikssonsbokmässa

Strax: ännu en Islandsresa (Arnaldur Indridason). ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Yukiko Duke är en jättebra intervjuare. Och så är hon klok också. ‪#‎erikssonsbokmässa

Indridason signerar liten

Arnaldur Indridason signerar efter seminariet.

Roundtrip: från Island till Svalbard (Monica Kristensen). ‪#‎erikssonsbokmässa

Och nu spioner… ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast genast fördomar om kriminalgenren. Hmmm. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörrö Thomas Engström, härmed erbjuds en gratiskurs i den svenska kriminallitteraturens historia. ‪#‎erikssonsbokmässa

‪#‎erikssonsbokmässa‬ undrar: Har bokmässan slutat med publikfrågor vid seminarierna?

Kriminallitteratur diskuteras på allvar, som seriös litteratur, på årets bokmässa. Faktiskt skillnad mot tidigare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hurra! Ett lugnt ställe: att slå sig ner i en stol i Bucket Lists monter. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lunch utanför ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Sushi på Södra vägen.

Nyttigt att äta sushi, driver djävulen ur kroppen eller hur jag ska säga. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Man vet att man är i Göteborg när Proletären säljs utanför mässan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hur kan David Lagercrantz millenniebok vara bättre skriven och t o m mer svensk i den engelska översättningen? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Nordic noir enligt Unni Lindell: ”Vi skriver i den engelska traditionen och lägger till lite snö.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Som synes deckar/krimidag idag. Som diskussionen om: kommer miljön eller intrigen först? ‪#‎erikssonsbokmässa‬¨

Sven Westerberg – han är en välslrivande spionthrillerförfattare. Läs om hans böcker från början! #‎erikssonsbokmässa‬

Trööött nu. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men vatusan! Årets deckarutgivning och Mattias Alkberg krockar, i år igen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu: Lena Matthijs, polismästare i Älvsborgs län och författare av autentiska, får man väl säga, polisromaner. ‪#‎erikssonsbokmässa

Lena Matthijs: ”Det är förstås enklare för mig att skriva polisromaner än för författare i allmänhet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

På väg till ett annat seminarium slinker jag in på en diskussion om varför folk vill läsa om ond bråd död. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast vete tusan om jag håller med om att man – vi – läser krimi för att vi lever så tryggt. Lite spänning sådär. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå det här slinkinseminariet vill jag poängtera att Ninni Schulman är en av Sveriges bästa deckarförfattare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Mitt sista seminarium för i år: Årets svenska deckarutgivning. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men se & hör! Jag hinner uppleva lite Alkberg också! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Aftonbladet har bäst musik och Expressen godast kanelbullar. Kan det säga nåt? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkbergs slutord: ”Krossa kapitalet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkberg

I år igen: akustiskt set med Matti Alkberg. Alla foton: Bengt Eriksson

Nu middag på Göteborgs utan konkurrens bästa restaurang: ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Torskrygg direkt från Norge, lätt rödvinssås och champinjonerad potatispurré, till detta ett likaså lätt rödvin. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lördag:

Tror Parkster måste ha det märkligaste parkeringssystem jag varit med om. Osmart är ett underord. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Strax hemfärd nu så ‪#‎erikssonsbokmässa‬ missar tyvärr nya konst- och musikduon Lööf & Hellström.

På vinylspelaren: Togges band

Togges band
Å, ljusa dröm!
(Bioquest)

ToggeSångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).

Och för den delen (vid sidan om Göteborg) på Bob Dylans nya album.

Det är något märk- men ospecifierbart göteborgskt med låtarna, sången och musiken. Lätt gungande som sjön i en nästan-vals. Berättande texter där verklighet möter poesi i för många ord så att orden inte alltid får plats i melodierna.

Allvar, humor och självironi. Framfört med en röst, Togges alltså, som inte heller hamnar rätt bland alla toner, uppbackad av det stilla, mjuka kompet (visor, country, bugg snarare än rock) och inte minst Amanda Wernes extraröst.

”Håkan Hellström” heter en låt och just ”Bugg” en annan. Textcitat från såväl Ted Ström som Nils Ferlin och Lars Forssell. Fast de egna formuleringarna kan vara – i alla fall nästan – lika fyndigt drabbande.

Några rader ur ”Ingenting är nytt” (mitt favoritspår):

”Hopp och återkomst. Smärtorna i bröstet bedarrar nu.” / ”Konsten är att välja det som ej var konst.” / ”Sanningen var härlig, men ack så falskt begärlig…”.

PS. Jag hörde ”Å, ljusa dröm!” på vinyl. LP:n finns också på Spotify.

(Hifi & Musik 2015)

Deckarplock från bokmässan i Göteborg

1) Årets bokmässa började på bästa sätt! I förlaget Tre Böckers monter får jag minsann syn på en ny roman, ”Ovissheten”, av Sven Westerberg – den lågmälda politiska thrillerns svenske mästare. Vänder på boken och läser baksidestexten…. Nämen, här återintroduceras ju underrättelsetjänstemannen Lennart Brask från Westerbergs tidiga spionthrillers på 80-talet.

2) Deckarakademin håller som vanligt ett miniseminarium där årets utgivning, både svenska och översatta deckare, presenteras. Det är inte många år sen som de utländska/översatta deckarna dominerade. År 2014 publiceras, enligt akademiledamoten Johan Wopenka, cirka 140 svenska deckare mot 80 översatta.

3) Till årets deckarförlag utnämns självhjälpsförlaget Hoi i Helsingborg. (Självhjälp = författarna satsar själva pengar mot att de får hjälp med utgivningen.) Jag räknar till cirka tio nya Hoi-deckare, ofta skrivna av debutanter. Som Christina Granbom med ”Morsarvet” (kvinnlig polisroman) och Susanne Ahlenius med ”Dödlig åtrå” (i genren ”erotisk deckare”).

4) Svenska Deckarakademin delade som vanligt också ut sitt Spårhunden-pris till författaren av årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Mats Berggren tog emot ett diplom och en gosehund för ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Kort beskrivning: spännande och rätt otäck förortsnoir mitt emellan rasism och islamism.

5) Ida Linde läser dikter i Rum för poesi och visar varför just hon skrivit årets bästa svenska kriminalroman, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts). Enligt min mening, alltså. Lyrik och krimi är varandras litterära grannar. För att skriva en riktigt bra kriminalroman om livets ondska och mörker krävs att deckarförfattaren kan hantera språket som en poet.

6) En udda bok hittar jag hos Jure förlag, som mest ger ut juridisk litteratur. ”Kriminalteknik i skolan” är en lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer. Men deckarläsare kan ju använda den som bredvidläsningsbok för att kolla att deckarförfattarna vet vad de skriver om. Till exempel vid brottsplatsundersökningar…

(KB/YA/TA 2014)

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)