Etikettarkiv: Göteborg

Deckarplock från bokmässan i Göteborg

1) Årets bokmässa började på bästa sätt! I förlaget Tre Böckers monter får jag minsann syn på en ny roman, ”Ovissheten”, av Sven Westerberg – den lågmälda politiska thrillerns svenske mästare. Vänder på boken och läser baksidestexten…. Nämen, här återintroduceras ju underrättelsetjänstemannen Lennart Brask från Westerbergs tidiga spionthrillers på 80-talet.

2) Deckarakademin håller som vanligt ett miniseminarium där årets utgivning, både svenska och översatta deckare, presenteras. Det är inte många år sen som de utländska/översatta deckarna dominerade. År 2014 publiceras, enligt akademiledamoten Johan Wopenka, cirka 140 svenska deckare mot 80 översatta.

3) Till årets deckarförlag utnämns självhjälpsförlaget Hoi i Helsingborg. (Självhjälp = författarna satsar själva pengar mot att de får hjälp med utgivningen.) Jag räknar till cirka tio nya Hoi-deckare, ofta skrivna av debutanter. Som Christina Granbom med ”Morsarvet” (kvinnlig polisroman) och Susanne Ahlenius med ”Dödlig åtrå” (i genren ”erotisk deckare”).

4) Svenska Deckarakademin delade som vanligt också ut sitt Spårhunden-pris till författaren av årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Mats Berggren tog emot ett diplom och en gosehund för ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Kort beskrivning: spännande och rätt otäck förortsnoir mitt emellan rasism och islamism.

5) Ida Linde läser dikter i Rum för poesi och visar varför just hon skrivit årets bästa svenska kriminalroman, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts). Enligt min mening, alltså. Lyrik och krimi är varandras litterära grannar. För att skriva en riktigt bra kriminalroman om livets ondska och mörker krävs att deckarförfattaren kan hantera språket som en poet.

6) En udda bok hittar jag hos Jure förlag, som mest ger ut juridisk litteratur. ”Kriminalteknik i skolan” är en lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer. Men deckarläsare kan ju använda den som bredvidläsningsbok för att kolla att deckarförfattarna vet vad de skriver om. Till exempel vid brottsplatsundersökningar…

(KB/YA/TA 2014)

Annonser

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Kurt Wallanders musiksmak

Mankell HandenI Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannenI ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009)

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

gunnarkrantz-press foto Christer Järeslätt

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Nya Gunnar KrantzboxenAktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Gunnar Krantz ur albumet Alger 1986

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

Gunnar Krantz självporträtt som 15åringNär Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Samlingsalbumet... se titelnOmslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

Res med Claes Hylinger i fåtöljen

Claes Hylinger
Till främmande land
(Bonniers)

HylingerPrecis som Hylinger sitter jag i fåtöljen. Jag läser och reser.

Vi reser ”Till främmande land”, som Claes Hylingers nya handbok heter. Ordet handbok syftar dels på formatet (en lagom stor bok att ha i handen på bussen eller i sängen, lagom korta stycken att suga på mellan ett par hållplatser), dels på funktionen (en guide till resandet i livet, lika mycket som i geografin).

Ibland får jag vara Claes Hylingers sällskap på längre resor: de kan gå till Patafysiska Kollegiet i Paris eller pensionatet där Evert Taube bodde i Antibes, till caféet i hörnet av Avenue Al Nasr och Boulevard Khalid Ibn Walid i Damaskus eller Gül Babas grav i Bukarest, till National Portrait Gallery i London eller längs en vandringsled vid Kebnekaise.

Ibland går resan till Hylingers vardagsrum i Göteborg, vilket inte behöver vara en kortare resa. För vart reser vi längst, om inte inom oss själva, med våra tankar?

Det var inte meningen att detta skulle bli någon polemik, men nu blir det så ändå. Strax innan jag satte mig för att skriva min recension råkade jag slå upp Dagens Nyheter. Också där fanns en recension av Claes Hylingers nya bok. I den stod följande: ”Man söker inte de stora sammanhangen eller den stora världen om man anammar Hylingers kortprosa.”

Så fel – så felläst och felrest, så felförstått.

Det är klart, ansluter man sig till politikens, ekonomins och massmedias – marknadens! – definition av Stora Världen, så tycker man väl att Hylinger ägnar sig åt världsliga smått- och futtigheter.

Men (obs! sann klyscha!) ingenting är starkare än sin svagaste länk, det gäller både cykelkedjor och världen. Och hur roligt är det med ett pussel, där bitar fattas? Man ser ju inte vad pusselbilden föreställer.

Också en syrisk pannkaksbagare, en engelsk museivakt, en indisk-engelsk skoförsäljare, en ”okänd” fransk författare vid namn Maurice Magre, den mer kände svenske författaren Lars Gustafsson, den tunisiske guiden Herr Omar (?!) och Hylingers bror (för att nämna några personer i boken), också Claes Hylinger själv, jag och den (o)nämnde recensenten i DN (som heter Jonas Thente, utlånad från GP) hör till världen.

Ja, man kan faktiskt säga att de – vi – är världen. För vad är världsekonomin/politiken/marknaden beroende av, om inte ”den vanliga lilla människan”; allihop och envar.

Medan somliga betraktar världen med skygglappar, flanerar Hylinger genom livet och världen med en syn lika skarp som en hök. Han promenerar på gatorna i Damaskus, Paris och Göteborg och söker livspusslets borttappade bitar.

Sina rapporter om livet, människorna och världen formulerar han på en prosa som är lyrik. (Någon gång diktar han också med ofvandahlska rim.)

(KvP 1998)