Etikettarkiv: Elvis Presley

Elvis sjunger vidare på svenska

Fröken Elvis
Elvis på svenska
(Ladybird)

Fröken ElvisFröken Elvis är en grupp med yngre kvinnor som låtit översätta material från Elvis Presley, mest ballader men också någon rocklåt.

Allt framförs som ett slags svensk-amerikana med akustisk gitarr i botten. Mjukt, akustiskt och högst personligt.

Som en annan sorts Elvis. Han bor inte längre i låtarna men han är hyresvärd.

Kul också att texterna står fria från originalen och blivit så svenska. Som när ”Vem är Johanna?” utspelar sig i Stockholm och ”Räkans sång” handlar om Bohuslän.

Fast countryrockiga ”Psykopat” (”Devil in Disguise”) och akustiskt funktunga ”I betongen” (”In The Ghetto”), som aktualiseras till en svensk sång om, barnfattigdom, är mina favoritspår.

Camilla Fritzén solosjunger med ett leende i mungipan och ett par andra tjejer körar.

(Ungefär så i KB/YA/TA 2015)

Kurt Wallanders musiksmak

Mankell HandenI Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannenI ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009)

Julskivor 2012: John Lindberg Trio

John Lindberg Trio
Rock This Christmas
(Enviken)

rock_this_christmas-jlt_john_lindberg_trio-John Lindberg Trio spelar och sjunger lika tuff och bra rock – både med och utan roll eller billy – när de lirar jullåtar.

Kort sagt låter JLT precis som trion brukar, enda skillnaden är att nu har texterna anknytning till julen.

Lindberg själv sjunger allt mer som The King för varje platta. Hör bara ”Christmas All Over Again”, sååå snarlikt Elvis.

Några gamla kända låtar som ”Santa Claus Is Coming To Town” men mest nya, egna.

Musikaliskt mer än godkänt, från ett jäkla ös till halvtempo, men texterna kunde ha varit lite smartare. Då hade albumet blivit en julrockklassiker.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)

Arrias och Albihn, två målande egenarter

Filippa Arrias
Eta Albihn
Galleri Wallner, Simris
T o m 8 januari

Nej, de krockar inte.

Och det är lite konstigt, för även om bägge är målande konstnärer så är Filippa Arrias och Eta Albihn mycket olika. De är varsin egenart, så starka personligheter att det nästan krävs två galleribesök för att ta emot och ta in bägge två.

Filippa Arrias: ”Nordiska Kompaniet / Leda”, olja på duk 120 x 130 cm, 2011.

Filippa Arrias målningar har två riktningar: bakåt och framåt. Ofta(st) hämtas inspiration från en förlaga, det kan vara ur konsthistorien eller reklam för varuhuset NK. Men bilderna blickar inte bakåt utan framåt, in i nutiden och betraktaren.

Några av hennes målningar har varit super- och socialrealistiska; så är inte de bilder som nu ställs ut på Galleri Wallner. Här kombineras realism med vad jag vill kalla fantasy. Och det märkliga är att fantasin – eller det fantastiska – får bilderna att bli mer realistiska, ja, politiska.

Det blir starkare också, mer personligt drabbande för att samma eller en liknande kvinna, som i alla fall delvis måste vara konstnären själv, återkommer i målningarna.

Filippa Arrias: ”90-tal, en analogi 1”, olja på duk 20 x 30 cm, 2011.

Dubbelt drabbande, eftersom bilderna inte bara innehåller frågor utan Filippa Arrias ställer frågorna personligen, direkt till mig, konfronterar mig, öga mot öga.

Som i ”Nordiska Kompaniet / Leda” , där kvinnan i bara korsetten och strumporna verkar sitta på ett isflak vid något vattendrag med en simmande svan.

Varför en svan? Och varför tigrar? Tigeransikten syns i flera målningar. Är svanen och tigern varandras motsatser eller två samverkande egenskaper i en människa?

Filippa Arrias: “Music by Heart”, olja på duk 170 x 120 cm, 2011.

Trådar, stjärnor (på himlen och scenen), änglavingar och trappor/nivåer återkommer också. ”Queen of China” sitter upphöjd på en piedestal av vad som kan vara både en stapel med mattor och ett kakfat.

På ”Music by Heart” har kvinnan blivit en marionettdocka med trådar som också kan vara harposträngar. Vem spelar vad? Vad spelar vem? Ett par målningar utgår från Elvis (som i Presley och idoldyrkan).

Filippa Arrias målar med oljefärg men inga tjocka lager, ingen oljefärgskänsla utan snarare känslan av affisch, vilket bidrar till direktkontakten. Samtidigt finns det liksom ett filter framför färgerna, så de blir dova och lite urblekta.

Att beskriva Eta Albihn som målarkonstnär är förresten lite fel.

Eta Albihn: ”Vår utan för”, mixed media 46 x 36 x 8 cm, 2010.

Hon både bygger och målar. Hennes målade byggen / byggda målningar hänger lite privat och blygt på väggen och väntar in betraktaren. Mycket vitt, nästanvitt och andra ljusa färger med inslag av en mörkare eller starkare färg.

Målningarna står ut en bit från väggen.

De är tjocka, nästan en decimeter. Albihn bygger en kloss av en eller flera bräder bakom duken eller plywoodbiten som hon målar på. Observera att hon också målar på sidorna så att kanterna blir en del av verket. Dessutom kan hon bygga en extra platå som höjer sig från målningen.

Ibland kan hon också låta en plywoodbit vara som den är, naturfärgad. Lika enkelt som effektivt: jag blir medskapande, får vara med och göra klar den ännu inte färdiga målningen. Det känns så.

Eta Albihn: ”All världens lätthet I”, mixed media 130 x 90 x 7 cm, 2011.

Vad föreställer hennes målningar? Nej, de är inte föreställande. Men såklart de är!

Också icke föreställande målningar är föreställande: de föder fantasi och skapar tankar som blir bilder. Och Eta Albihn vill absolut få mig att tänka med eller mot sina målningar, annars hade hon väl inte försett dem med titlar som pendlar mellan att vara distinkta, lekfulla och fantasieggande?

Till exempel: ”Innan för”, ”Water Into Water”, ”All världens lätthet”, ”Mothers Little Helper” och ”Mellan rum”. Vid den sistnämnda blir jag kvar länge och tittar.

Målningen/bygget består av två långsmala, nästan vitmålade delar med en spricka emellan, den ena delen bågnar lite så man ser den svarta sprickan när man tittar från sidan. Över sprickan har Albihn placerat en omålad fyrkant: som en bro, för att hålla ihop och förena delarna.

Eta Albihn: ”Mellan rum”, mixed media 122 x 72 x 3 cm, 2011.

Vad finns där, mellan rummen, som vi inte bör missa? Eller ska vi ska akta oss för mellanrummet?

(Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: Sixten and the Cupcakes

Sixten and the Cupcakes
Tip Top Mood
(Matrona/EMI)

Vilka snorungar, inte torra varken här eller där.

Födda 1997, alltså bör tre av fyra medlemmar i Sixten and the Cupcakes vara 13-14 år. Men vilken – ja, det är rätt ord – pondus de redan spelar och sjunger med.

Så personligt de behandlar de gamla genomspelade och utslitna rocklåtarna från 50-talet. Låtarna föds faktiskt på nytt.

Hur kan det förresten komma sig att unga valpar från Alingsås väljer att spela rockabilly från mor- och farfars tid?

Titelspåret och ett par till är halvegna, gjorda av bandets ålderman, elgitarristen Jakob Karlberg (född 1994), tillsammans med sin brorsa, tror jag. Men de flesta låtarna är mer än välkända.

I till exempel ”Be-bop-a-Lula” (Gene Vincent) drar bandet ner tempot ännu mer och Sixten Börjesson synkoperar ju nästan som en jazzsångare.

Medan han i ”Love Me Tender” (Elvis Presley) blir själva prototypen för ung, oerfaren kärlek. Så längtande och trängtande.

Jag är impad.

(Ystads Allehanda 2011)

Jazzfestivalen i Ystad: Marina Mårtensson

Marina Mårtensson med trio ”Fences”
Scala, fredag kl 18.30

Drömska ballader, lika mycket soul som jazz och några bluestoner också. Sträv, liksom upptrasad sammetsröst, både melodisk och rytmisk. En sån där röst som brukade kallas ”rökig” förr i tiden. Och i alla tider: sexig.

Marina Mårtensson sjunger sig ett med sångtexterna – som ”I Want To Break Free”. Jodå, kände någon igen textraden så visst, det är en Queen-låt omgjord till jazz.

Marina Mårtensson. Foto från myspace.com/marinamartensson.

Marina har en kul repertoar – nu följer ett par Elvis-låtar, ”Trying To Get To You” och ”All Shook Up”. Genre: vetetusan. Nog hennes egen uppfattning om Elvis Presley, låt säga bluesig rumbajazz.

Egna sången ”Fences”, där Marina också spelar elgitarr, är vädjande
vacker singersongwriterpop.

Komp av pianisten Tommy Berndtsson, trummisen Magnus Persson och särskilt basisten Patrik Boman, vars typiska men ändå underfundiga jazzbasgångar ger stadga och humor åt musiken. Marina Mårtensson är redan en bra sångerska i alla ovannämnda genrer och lovar att bli ännu bättre.

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

Öl, vin och sprit i ny design

En gammal sjöman som både är stark och ekologisk!

Det var på systemet i Sjöbo. Där stod en ny sorts vodka, Good Ol´ Sailor, som skulle vara dubbelekologisk. Gjord på ekologiskt odlat korn och levererad i en mjuk PET-flaska som, enligt tillverkaren, påverkar miljön mindre än glasflaskor.

PET-flaskan är rikt dekorerad: ett segelfartyg, en dödskalle, en sjöjungfru med mera. För designen svarar Aniela från den svenska tatuerarstudion Flash Fighters.

När inleddes den nya formgivningstrenden för öl, vin och sprit? Allt häftigare flaskor och andra förpackningar, etiketter och namn. Vad hette det där vinet som hade en flaska i form av en katt? Var det starten eller det kanske började med de färggranna blommorna på Beaujolais Noveau-etiketterna?

Vad gäller sprit har skånska Åhus varit en föregångare. Inga etiketter på flaskorna utan namnet Absolut Vodka, följt av ”Country of Sweden”, är liksom ingraverat i glaset. Flaskorna har olika färger också, till exempel Absolut Vanilia finns givetvis i en vaniljfärgad flaska.

På en annan systemhylla står en Smirnoff-flaska som ser ut som en molotov, Piratens bäsk (med Fritiof Nilsson Piratens bild på etiketten) kom för något år sen och Sheridan’s grädd- och ägglikör har en tvådelad flaska: ena halvan är gräddgul och den andra mer spritfärgad.

Störst uppfinningsrikedom finns på vinhyllorna. Vin kan numera heta Tre apor, Deadly Sins, Red Baron (på etiketten syns den röde baronen i sitt flygplan), Smart Grasshopper (en gräshoppa), Yellow Tail (en känguru) och Elvis the King (med rocksångaren Presley på etiketten).

Vinnamn kan också vara enkla: Husets röda respektive vita och Spanskt lant. Eller lockande som Leva eller Drop In och Chill Out. En av de snyggaste nya vinetiketterna finns på en Würtz-flaska: ingen text utan etiketten är helt rosa.

Men stopp, går det inte en gräns här någonstans? Vårt statliga svenska Systembolag har ju dubbla – ja, dubbelmoralistiska – funktioner. Man ska både se till att vi som vill konsumera öl, vin och sprit kan få göra det och – samtidigt – ”begränsa alkoholens skadeverkningar”.

Tänk att jag står vid vinhyllan och förpackningarna börjar prata med mig, säger att det kunde väl vara smart att köpa hem en extra låda vin om grannarna skulle droppa in så ni kan chilla lite… Nog är det att locka till ökad konsumtion – istället för att begränsa?

Uppfinningsrikedomen från vinhyllorna sprider sig till ölavdelningen.

Bara på ett mindre system som det i Sjöbo har jag inför julen noterat följande i ölsortimentet: Santa’s Little Helper, Rudolf (med renen själv på etiketten), Anchor Christmas Ale (grön julegran), Midvinternattens mörker, Nisses julöl, Elk Brew (på den här etiketten finns en varningstriangel med en älg), Brewdog Punk IPA (ska det vara ett ettrigt punköl?) och så Svensk starköl.

Enligt tidningen Resumé ska förresten rödvinet Elvis snart få konkurrens av rockbandet Motorheads tyngre och tuffare rödtjut. Ja, snart är det väl också dags för ett vin med namnet Tjut – röd, vit och rosé – samt ölsorten Bärs. För att inte tala om Keith Richards palmvin och den renade buteljen Dyngrak…

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)

Opera, pop och country

Bläddrar och läser i Malin Wahlstedts bok om opera. En annorlunda bok om opera, kan tilläggas. I ”Vitsen med opera” (Malins Mästerverk) handlar det mycket om vad operasången gör med en, mest när man lyssnar men också, vad gäller Malin, när hon själv sjunger opera.

Tänkte att jag i nästa vecka skulle ägna min krönika i Ystads Allehanda åt den här boken, dvs Malin, mig och opera. Hon har har tydligen ett mer intimt förhållande till opera än jag och vi har tagit olika vägar till operan. Men operaupplevelsen är stark, också för mig.

Men det blir då det, i nästa vecka. Opera har jag ju däremot skrivit om många gånger förut. Som i följande krönika, också från YA.

_______________________________________________________

Första akten var trög och långsam – samtidigt som regissören hade skyndat på den för att hinna placera historien i sin miljö och presentera personerna. Puccinis vackra arior, för sådana finns redan i första akten, blandades ihop med librettots transportsång, fick inte tillräckligt med utrymme och slarvades bort.

I andra och tredje akten blev det fler och bättre tillfällen att njuta av sånginsatserna. De tre huvudsångarna – Signe Lind (barägarinnan), Bengt Krantz (sheriffen) och Michael Weinius (banditen) – har mycket vackra röster. Sången kan kallas lyrisk eller bel canto – eller också kan man säga att ”La Fanciulla del West” (premiär i lördags på Malmö Opera) är opera som schlager- och popsång. Här finns flera slagdängor som klistrar i öronen.

En opera som utspelar sej under guldruschen i vilda västern – men är inte det konstigt? Njä, varför det? Som de flesta operor handlar också ”La Fanciulla del West” om en och samma sak: kärlek.

Under den småtrista första akten satt jag och funderade på varför jag gillar opera. Numera, vill säga. Det är ju först på senare år som jag blivit operafreak och habitué ellervad det heter. Säkert har det med åldern att göra och att man, fast det vill jag inte erkänna, klättrat någon pinne uppåt på klasstegen. Allra mest lyssnar jag på opera, tror jag, för att jag råkade börja lyssna på opera – främst tack vare Cecilia Bartoli och Bryn Terfel – och upptäckte att opera kan vara som popmusik.

Hur stor skillnad är det mellan en operaaria och en poplåt? Eller någon melodi i en modern musikal? Fråga Andrew Lloyd Webber, som är så förtjust i just Puccini att han ”lånat” både en och annan melodi till sina musikaler. Också jag tycker mycket om de italienska i-na, alltså de operakompositörer från Italien vars efternamn slutar på i: Verdi, Vivaldi, Rossini, Puccini, Bellini, Donizetti…

Deras operalåtar – just låtar! – får mej att minnas den amerikanska popmusik som kom efter 50-talets rock´n´roll och före 60-talets Beatles. Och som rockkritiker fnyser åt – fast jag har alltid gillat låtar som ”Diana” med Paul Anka, ”A Teenager In Love” med Dion, ”Sealed With A Kiss” med Bryan Hyland eller varför inte ”Love Me Tender” med Elvis.

Mycket bra melodier med texter – ja, libretton! – som är ungdomsoperor, liksom opera blir popmusik för vuxna. Exakt samma tema: kärleken på gott och ont, glädje och sorg, liv och död. Allt tas ut i så stora svängar att sentimentaliteten skvätter.

Men var kommer countrymusiken in, förutom att Puccini-operan utspelas i ”countryland”? Jo, kärlekstemat från opera och pop fördjupas och förverkligas – ännu mer! – i countrysången. Men oj, nu har utrymmet för krönikan tagit slut så den tanken får jag utveckla någon annan gång…

Operafavorit: ”Duets” (Decca) med Cecilia Bartoli & Bryn Terfel.

Popfavorit: ”My Colouring Book” (Warner) med Agnetha Fältskog som tolkar sina popfavoriter.

Countryfavorit: ”40 Greatest Hits” (Verve) med Hank Williams.

Bengt Eriksson efterlyser recept på godaste äppelkakan.

(Krönika i Ystads Allehanda 2007)

Sondre Bratlands gudaröst

Norrmannen Sondre Bratland har världens vackraste manliga sångröst. Den är av naturmaterial: ljus och ren, klar och len. Underbar, kort sagt. Men samtidigt manlig, för där finns också knagglar och knotor.

Inte minst är det denna mycket speciella sångröst som fått mej att ringa upp Sondre Bratland. Men också hans repertoar intresserar och fascinerar mej. Bratland är nämligen en kristen folksångare: han sjunger folkliga koraler och religiösa folksånger.

Men låt oss ta det från början. Hur är det i Vinje?

– Idag snöar det, säger han. Snön har lagt sej vit på träden. Mest är det björkskog.

Vinje – ett samhälle med 4000 invånare – ligger 600 meter över havet. På kartan återfinns Vinje längst upp i Telemark på gränsen till Hardangervidda. Där föddes Sondre Bratland 1938, där växte han upp och där bor han fortfarande (även om han numera dessutom har en lägenhet i Oslo).

Det är också i Vinje, som Sondre Bratlands sång har sina grundstenar och rottrådar. I själva barndomshemmet…

– Den här musiken och sången, den ”religiöse folketonen”, fanns i min barndomsmiljö. Det var en bruksmusik som förekom i stugorna. Min mor sjöng väldigt mycket. Jag växte upp med den religiösa folksången, upplevde den som funktionsmusik, en levande tradition.

Fast det skulle dröja några år innan Sondre Bratland själv började sjunga religiöst. Han tog omvägen över ”den tidens populära musik”.

– Jag sjöng Elvislåtar och en del country. Nej, inte med något band utan jag kompade mej själv på akustisk gitarr. Sen började jag också sjunga visor, ofta svenska visor – både Bellman och Dan Andersson. Men så när jag var 20-25 år hittade jag tillbaka till den musik som jag hade hört i bardomen och vuxit upp med.

1967-68 reste Sondre Bratland runt i Norge. Han hade fått ett stipendium för att uppsöka gamla traditionsbärare och göra en insamling av, just, religiöse folketoner.

Många menade att Sondre Bratland var alldeles för sent ute. Norges folkliga koraltradition hade tynat bort och dött. Det fanns inte längre några som mindes och kunde sjunga de gamla religiösa folksångerna.

”Pilegrimens sangbog” med Iver Kleive, orgel (1982).

– Men de hade fel, säger Bratland.

– Den religiösa folketonen var fortfarande vital. Den hade överlevt. Inte på grund av kyrkan eller någon musiketnologisk insamling utan för att folk använde sångerna för sin egen uppbyggelse i hemmet.

– De religiösa folksångerna var betydelsefulla för de enkla människorna. Enskilda kvinnor och män hade tagit hand om dem som ett arvesmycke. De hade haft sångerna i förvaring och när jag kom på besök och lyckades skapa en viss grad av förtroende, så tog de fram sångerna.

– För snart 20 år sen började jag framföra sånger i den här genren på mina konserter. Då var det något ganska speciellt. Många blev mycket förvånade. Albumet ”Pilegrimens sangbog” var någonting helt nytt.

”Rosa frå Betlehem” (1992).

För ”Pilegrimens sangbog”, som kom 1982, tilldelades Sondre Bratland det norska ”Spelleman-prisen” med motiveringen att han lyckats tolka de gamla religiösa folktonerna både traditionellt och personligt. ”Pilegrimens sangbog” följdes av flera album där Bratland sjunger på samma gång folkmusikaliskt och religiöst: vaggvisor, påskpsalmer och julmelodier. De sistnämnda sjöngs in på plats i Födelsekyrkan i Betlehem och gavs ut på ”Rosa frå Betlehem” – ett album som måste ha varit en stor inspirationskälla för Carola när hon i fjol sjöng in sitt julalbum på samma plats. ”Rosa frå Betlehem” sålde guld i Norge.

Ett annat banbrytande projekt är albumet ”Dåm” från 1995 – ett samarbete mellan Sondre Bratland och Oslo Kammerkor.

 ”Dåm” med Oslo Kammerkor” (1992).

– I Bulgarien finns det kvinnliga körer som sjunger i typisk ”bulgarisk” stil. Det hörs tydligt att kören kommer Bulgarien.

– Så är det inte i vår del av världen. Här kan man inte höra om en kör kommer från Tyskland eller Frankrike eller Sverige eller Norge. Alla körer sjunger ”likadant” – alla hör de till samma romantiska europeiska körtradition.

– Jag ville försöka få en norsk kör att sjunga så det verkligen hördes att kören kom från Norge. Dirigenten för Oslo Kammerkor, Grete Helgerød, tyckte det var en spännande idé. Hon var med på det. Vi försöker! Går det så går det.

– Det var inte lätt. Det tog sin tid. Ibland blev resultatet mycket ”rufsigt”. Men till slut gick det. Till sist lyckades vi få Oslo Kammerkor att sjunga ”norskt” – på ett sätt som är släkt med den folkliga norska kvedetrationen.

Hank Williams-hyllning på norsk (1995).

Ordet banbrytande kan också användas om albumet ”Aleine om høsten” (1995) där Sondre Bratland är en av flera norska sångartister som tolkar ”Hank Williams på norsk”. Men Bratland gör mycket mer än så: han förflyttar countrylåtarna till Norge, framför dem som om Hank Williams är en norsk traditionsbärare och låtmakare. Ja, som om country faktiskt hör till den norska folkmusiktraditionen. I Bratlands mun blir ”I Saw The Light”, som på norska heter ”Nog ser eg ljus”, en folklig koral från Norge.

– Jag har förstått att man i Sverige betraktar country som nånting lite fult. Avståndet är stort mellan svensk folkmusik och country. Däremot har många norska folkmusiker på senare år börjat experimentera med att också spela countrylåtar.

– Som ung brukade jag sjunga en del låtar av Hank Williams. Men som äldre hade jag inte lust att imitera amerikanska countrysångare utan jag ville visa att en countrysång kan betyda något också för oss i Norge. Jag ville placera Hank Williams i Norge, plantera hans sånger i den norska jorden.

– Sången ”I Saw The Light” får mej att höra, som det står i texthäftet, ”strengemusikken på bedehuset med liflige mandoliner och svaiende ungjenter i første rad”. Det kan lika gärna vara i Norge som i USA.

Inte är det väl så konstigt att countrymusiken blivit mer populär i Norge än i Sverige, säger jag. USA och Norge gränsar ju till varann. Ni är grannländer. Ni har bara lite vatten emellan er.

Det var förstås skämtsamt sagt, men Bratland tar mej på allvar.

– Helt fel är det inte, säger han. Genom sjöfart och utvandring har det under århundraden varit kontakt mellan Norge, Skottland och Irland och sen också med USA. Jag tycker att man kan höra likheter mellan skandinavisk folkmusik, irländsk folksång, country och blues. Nog finns det en smula norsk folkmusik i countryn.

Tom Russell: ”The Man From Goods Knows When” (1999)

Som exempel nämner Bratland albumet ”The Man From God Knows When” (1999) – ett slags invandrarepos där den amerikanske folk- och countrysångaren Tom Russell söker sina rötter och hittar dem både på Irland och i Norge. Bland gästerna på albumet finns såväl norrmannen Bratland som irländskan Dolores Kean och amerikanskan Iris DeMent.

Även med valet av musiker till skivinspelningarna visar Bratland att han är på samma gång traditionsbärare och experimentalist. Han vill både bevara och utveckla Norges religiösa folkmusiktradition. Bland instrumenten hörs hardingfela och andra fioler, flöjt och trumpet, trummor och latinamerikanska slagverk. Två återkommande musiker är norrmännen Iver Kleive och Knut Reiersrud, bägge lika virtuosa och personliga men också olika varann. Den förstnämnde spelar bl a kyrkorgel; den andre kan hantera snart sagt vartenda stränginstrument han får i händerna, men oftast blir det gitarr.

– Kleive har 150 antenner ute. Han kan spela både Max Reger och Bach, samtidigt som han är popmusiker. Reiersrud har sina rötter i bluesen men arbetar också mycket med den norska folkmusiktraditionen.

”Det er den draumen” med Knut Reiersrud (2008).

– Kleive är en ackompanjatör – fast en mycket kreativ och speciell sådan – medan Reiersrud snarare blir en medsolist.

Dessutom har Bratland hållit konserter på alla möjliga och omöjliga ställen: kyrkor, krogar, rockklubbar, jazzfestivaler, spelmansstämmor osv.

– Huvudsakligen sjunger jag ju i norska kyrkor, men jag har också uppträtt på pubar, hotell och diskotek. Jo, det är stor skillnad. Det är spännande att sjunga utanför kyrkorna. En utmaning men det är också ”vanskeligt”.

– Jag minns en gång på en restaurang. Innehavaren frågade om jag inte kunde sjunga någonting. Jag tvekade. Men så valde jag en speciell sorts dryckesvisa, som heter ”Kilden” och egentligen är en nattvardspsalm, en inbjudan att dricka av livets vatten. Jag sjöng den med skälvande knän.

– Dagen därpå kom någon fram till mej på gatan och tackade för att jag hade lyckats skapa en sådan annorlunda och fantastisk stämning på krogen.

Sondre Bratland berättar flera historier ur sin religiösa sångkarriär om hur människor, ofta kvinnor, kommit fram till honom och intygat hur hans sång gripit tag i dem, hur mycket den betytt för dem. Det kan vara en musiker som började spela gudomligt inspirerat vid en skivinspelning, en kräftsjuk som vände tillbaka till barndomstron på sjukbädden eller en man i publiken som efter en körkonsert i Göteborg utbrast att ”nu har jag bestämt börjat tro på Gud igen”.

Efter varje sådan berättelse tillägger Bratland, så att jag inte ska missuppfatta honom:

– Nej, jag betraktar mej inte som en förkunnare. Min sång ska inte förväxlas med en predikan. Jag är en historieberättare. Min uppgift – min evigt brinnande önskan – är att förmedla den intention som finns i varje sång.

Sondre Bratland tillsammans med Annbjørg Lien, som han för närvarande, år 2010, samarbetar med.

Därmed är vi tillbaka vid Sondre Bratlands röst – hans speciella, mycket vackra och gripande sångröst. Journalisten som pratar med honom i telefon är inte den första att påpeka att han har en speciell sångröst, säger Bratland. Sen säger han också något som jag uppfattar som att sångrösten egentligen inte är hans. Rösten tillhör sångerna – inte sångaren.

– På samma sätt som det för bildhuggaren finns en skulptur inuti graniten tror jag att språket lägger valören i människans stämma. Det är texten, de enskilda orden, som styr och bestämmer.

– När ett barn kommer till världen så kan det inga ord. Ändå kan barnet förstå sin mor och far, tack var de valörer som finns i ljuden, rösten, orden. Också det lilla barnet kan ”prata” och göra sej förstått. Barnet ger ifrån sej ljud som vi förstår. Ljuden kan vara glada eller ledsna, det kan vara skratt eller gråt. Det är inte ord, men det är ljud med valörer. Ett språk utan ord.

– I den mån jag har en personlig röst, ett eget uttryck, så tror jag det handlar om den här valören, att jag försöker lyssna på orden så noga att jag kan höra, ta till mej och förmedla den speciella valör som finns i varje enskilt ord.

– Dessutom, säger Sondre Bratland, har jag under alla åren som sångare arbetat med ett och samma projekt. För mej är sångerna vackra stenar vid vägkanten. Alldeles vanliga stenar men mycket vackra. Jag lyfter upp dem för att visa skönheten i det enkla – visa hur ”betydningsfullt” det ”otillgjorda” kan vara.

”Kvilestein” (1999).

På sitt hittills senaste album, ”Kvilestein” (1999), har Bratland gått framåt i tiden. Här sjunger han inte ålderdomliga koraler utan moderna psalmer, de flesta från Norge men även några från Sverige.

– Jag tyckte att jag hade gjort så många skivor med traditionstoner. Det finns ju också mycket fin musik i vår nya kyrkotradition. Åtminstone tre gånger läste jag igenom den nya psalmboken, valde ut mina favoritpsalmer och skrev en prioritetslista. Jag sjöng in dem som jag tycker allra mest om.

Också när du sjunger samtida psalmer är du smått experimentell, för att inte säga riktigt fräck. Tycker du att det behövs, så gör du om sångerna. Du kan t ex göra en helt ny melodi.

– Du tänker på ”Himlen blåner”? Den texten är skriven till en gammal folkmelodi och jag tyckte inte att texten passade ihop med melodin. Orden betonades fel. Därför gjorde jag en ny, egen melodi där orden fick rätt betoning. Vid sidan om de traditionella sångerna har jag alltid gjort egna melodier och också skrivit texter.

En av albumets svenska psalmer, ”Som når eit barn”, har Göte Strandsjö gjort både text och musik till.

– Jag hörde sången och tyckte den var väldigt fin. Jag bara måste översätta den. Fast den var lite kort, så jag byggde ut sången med en andra, extra vers. Som jag skrev själv.

(Trots Allt 2003)

Senaste albumet, Alle vegne” (2010).

PS. Sondre Bratlands senaste samarbetstpartner är fiolspelkvinnan och sångerskan Annbjørg Lien. Tillsammans har de gjort albumet ”Alle vegna” (liksom samtliga Bratlands skivor utgivna av Kirkelig Kulturverksted) som jag recenserar till det kommande numret av Lira.

En mängd Bratland-album kan höras på Spotify – gör det!