Etikettarkiv: Dotun Adebayo

Journalist eller ”journalist”?

Det första som hände var att jag träffade Lotta. Strax började vi prata om Ture Sventon. Det andra var att jag fick syn på Gitta. Och sen skedde det oundvikliga – fast det dröjde, dröjde och dröjde…

Spridda göteborgsminnen: ölfiket om hörnet till Andra Långgatan med stora ostmackor; konserten med Pärson Sound/Sound of Music i Konsthallen; VIP-rummet på Que Club förstås; göteborgsanarkisterna som Olle tog mig med till: Ingemar Johansson (nej, inte han), Bengt Eriksson (inte jag) och Ingemar Nilsson (som skulle bilda Dom smutsiga hundarna); polisförhör om Harry Hjörnes nedklottrade narkotikaaffischer; Kometen, Vickan, Kinesiska muren och mest Gillestugan (wienerschnitzlar och servitriser i vita förkläden!); nej, både Ola Magnell och jag dementerar: vi spelade inte gitarr i köket till studentkorridoren på Skeppargången; en sååå ung Göran Stangertz på Stadsteatern (Ingrid fotograferade)…

För att övergå till något mindre väsentligt, dvs undervisningen, så tog jag i alla fall med mig två lärdomar från Journalistinstitutet/högskolan: 1) Att redigera (med penna och typometer (hade man ju glädje av länge) och 2) Jag skulle inte bli journalist.

B vid skrivm jobbad JHGStilstudie på blivande ”journalist”, plåtad av (tror jag) Ingrid tidigare Sandberg (om annan fotograf känner sig ansvarig: hör av sig!)

Som Meta suckade: ”Du blir nog ingen vanlig journalist.” Nej tack men ja tack. Skriva nyheter eller ens reportage som anställd på en redaktion – kunde bli tråkigare? Mesta skoltiden ägnade jag åt att göra det trista så roligt som bara gick. Typ referera hur hockeyspelare pass-pass-passade och sköt i mål (men nu trasslar min hustru till det, trodde det var Måwe som gillade min formulering men hon säger det var Alfvegren) och redigera text runt ett stort påskägg (då skulle man haft dator).

En hel månads praktik på Trelleborgs Allehanda innan byte till Allers nya ungdomstidning HEJ! (Ullaliina, som förmedlade ny praktikplats, ska ha evigt tack). Axelsson reste ner till Trelleborg för att tala mig till rätta. Det gick sådär = inte alls.

Sista terminen passerade i kärlekens töcken. Var jag ens på skolan? Slutuppgiften, som Gitta hävdar att vi skulle skriva, gjorde jag någonsin den? Vad handlade uppgiften om, i så fall? Ringer nuvarande JMG och frågar…

*

Frilansens ABC: Skriv aldrig, aldrig, aldrig på spek. Försök alltid, alltid, alltid höja arvodet. Användbart ord: Nej (till extrapublicering när, var & hur som helst och alltför usla arvoden). Var vänlig men bestämd = bli känd som besvärlig men ändå rätt trevlig. Glöm inte: redaktörer kommer och redaktörer går.

Favoritredaktörer: de intuitiva och spontana som kastade ett öga på en och undrade ”Vad vill du skriva om?” och så – genast – var man fast frilans. (Finns såna redaktörer idag?)

Motto (1): göra utan att kunna i betydelsen lära sig medan man gör det. Exempel: självkör på lokalradion med en kvarts instruktion direkt före programmet – och så rakt ut i radion under tre timmar. Motto (2): gräva med liten spade. Motto (3): en text utan semikolon är ingen text.

Några minnen: Stadt Hamburg-ungdomarnas skateboarduppvisning i direktsändning på Radio Malmöhus med resultatet hål i väggen (det var en ollie), blixtrande snabb intervju med Lydia Lunch i New York (1 minut, max!), hemma i Serge Gainsbourgs vardagsshowrum i Paris och utdelning av Musiken Makt-priset som ”årets taskspelare” till Sven-Olle Olsson i Röddinge.

Klar chans på SM-medalj för medverkan i flest antal tidningar, tidskrifter och radioprogram. Frågor: Du skriver om musik väl alternativt om kriminallitteratur? Svar: Nej, jag skriver om livet. Förebild: min pappa. Med målet att – som han – bli en så noga och skicklig hantverkare att man får mästarbrev och i sina allra bästa stunder kanske t o m lyckas vara lite av en konstnär. Bäst: radiodokumentären jag gjorde om min faster.

Fast den här journalistiken, har jag egentligen åstadkommit nåt med den (för det tycker jag man ska med sitt liv)? Vissa dagar, så visst kanhända möjligen eventuellt. Men de flesta: Näää. Jo, utan mig hade kanske inte Susanne Ljung och Dotun Adebayo blivit journalister. Det var ju bra. Och så har jag överlevt som frilans i 45 år. Det får väl anses som åkej. Jo, jag är mallig för Schlager också (de första åren).

(Publicerad i boken ”Det hände mig nåt på vägen från Första Långgatan / Journalisthögskolans pionjärelever på spaning efter den tid som flytt 45 år efteråt”, utgiven 2014 av Ultima Esperanza)

Best of Schlager

PRESSMEDDELANDE
2011-09-14

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”

När musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktid¬ningen Schlager hösten 1980 var det för att, som det stod i ledaren, ”fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit”.

”Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.”
– Per Bjurman, Aftonbladet

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”. Texter i urval av Bengt Eriksson och Thore Soneson. Bokomslag: Lars ”Amba” Esselius.

Så stor betydelse hade Schlager, vars första nummer kom den 10 oktober 1980. Det var nämligen där och då den svenska rockjournalistiken föddes.

Ett kaxigt påstående? Nja. Eller: Nej!

Boken ”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” samlar bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

De återbrukade klassiska texterna har kompletterats med nyskrivna kommentarer. I förordet får man dessutom för första gången reda på exakt när, var och varför idén om att starta rocktidningen Schlager föddes…

Bengt Eriksson och Thore Soneson finns på plats för att presentera boken under bokmässan i Göteborg den 23 september. Du träffar dem i monter B06:32 mellan klockan 16-17. Kontakta oss för intervjuförfrågningar.

Bokförlaget Reverb
Karl Johansgatan 29, 41459 Göteborg http://www.reverb.nu

För mer information kontakta: Fredrik Öster, 070-774 70 26, fredrik@reverb.nu

När Duke Ovell, alias Dotun Adebayo, toastade i Stockholm

SM i toast
Roxy, Stockholm

Toast kan va en macka
men också att nån snackar
om det ena och det andra
och helst ska orden rimma
på varandra
samhällskritik
och politik
kärlek och romantik
och allt detta till musik
reggae-reggae-reggaemusik
reggae-reggae-reggaerytmik
basen i botten och diskanten som en piska
myyyyyyyyyyyyyyyycket ekoooooooooooooooooooo
snabbt! snabbt!
in med ett klinkande piano
rappt! rappt!
nej, toast vare jag sa
det heter det på Jamaica

Oludotun Adebayo, alias Duke Ovell, alias Duken of Zion, på besök i Vollsjö, Skåne (måste vara 80-talet nångång). Foto: Birgitta Olsson.

Åkej
så ska jag berätta för dej
vad som hände häromdan
Duke, Duke, allas vår Duke
hade delat ut flygblad på stan
och när det blev kväll sen
då börja toasttävlingen
på Roxy halv elva
den första i landet
det är inte många som kan det
men Jah Gustav han kan
Ras Päron kan med
och Sala-Rasta förstås
(som kommit ääända från Sala)
men vem toastar mest
och vem toastar bäst
vem har rytmen på tungan
och kraften i lungan
så han orkar slunga
stim
av rim
om ”en enda kärlek i Svärjas land”
vem är den enda som kan
slå också rastan från Sala
vem är den rent fenomenala
överdängaren
Kung Fu-slängaren
Duke, Duke, allas vår Duke
Duken, Duken, Duken of Zion

Så när kampen var slut
och alla pustade ut
och torkade svetten ur pannan
då tog Stickan fram kannan
och så sa Stig Vig:
Den här ger jag till dig
sen knalla Duken hem genom stan
med pokalen som han själv köpt på dan

Det var sista raden från
Jah Eriksson

(Nattligt snabbskriven recensionstoast med liknande nödrim som fortfarande förekommer i både toast och rap, publicerat i Schlager 1981)

Bokförlaget The X-Press (som i Malcolm)

I sin andra litteraturrapport från London besöker Bengt Eriksson bokförlaget The X-Press, som specialiserat sej på böcker av svarta författare, och träffar en av förlagets författare, Yinka Adebayo, som skriver ”svarta Fem-böcker”.

Bokförlaget The X-Press startades 1991-92 av Dotun Adebayo och Steve Pope, tidigare journalister på svarta nyhetstidningen The Voice. Förlagets första utgivning, ”Yardie”, var en hårdkokt thriller, författad av romandebutanten Victor Headley, om den livsmiljö som svarta västindier hamnar i när de invandrar från Jamaica till London.

– Boken ”tjuvsattes” med hjälp av laserskrivaren på The Voice, avslöjar Dotun Adebayo. I hemlighet smög jag dit på natten när redaktionen var tom.

Både förlaget och boken uppmärksammades i massmedia. ”Yardie” blev en succé! Men Adebayo och Pope var nybörjare i förlagsbranschen. De gjorde nästan allting fel. Trots att ”Yardie” sålde cirka 12.000 exemplar kom det inte in några pengar till förlaget. X-Press tvingades överlåta ”Yardie” till det betydligt större pocketförlaget PAN som lär ha sålt 50.000 exemplar av boken.

1997 har X-Press kontor i södra Hackney, med musiktidskriften Straight No Chaser och skivbolaget Acid Jazz som grannar. X-Press, som kan jämföras med en liten skivetikett för reggae- eller hip hop-plattor, fortsätter att ge ut romaner av svarta författare – ofta debutanter.

I förgrunden: Steve Pope och Oludotun Adebayo, vilka startade förlaget The X-Press i London. Foto: Birgitta Olsson.

– Förlaget har uppmuntrat svarta engelsmän att skriva böcker om sina erfarenheter och fått svarta att börja läsa böcker, säger Dotun Adebayo. Det är gatulitteratur – från, om och för människorna på gatan.

Alla X-Pressböcker trycks i pocket och utgivningen omfattar spännings- och kärleksromaner men även en del fackböcker och serien ”Black Classics” med äldre romaner, författade av svarta amerikaner som Pauline Hopkins och Rudolph Fisher. Med viss oro ska X-Press senare i år publicera ”Curvy Love Box” av Nick Barlay – förlagets första bok av en vit författare! Adebayo beskriver romanen som ”en resa genom London på 24 timmar – en vit Yardie”.

Förlagets just nu mest intressanta författare heter Yinka Adebayo, är storebror till Dotun och skriver ungdomsböcker – ett slags moderna ”Fem-böcker” för svarta ungdomar.

– Nej! protesterar Yinka Adebayo. Det är ju äventyrsböcker och även om ungdomarna i gänget Drummond Hill Crew är svarta så upplever alla ungdomar äventyr på samma sätt. Jag hoppas att många skolbarn, oavsett färg, ska läsa och tycka om mina böcker.

Yinka Adebayo har arbetat som lärare, ungdomsledare och övervakare för unga brottslingar. Också i sina ungdomsböcker fortsätter han att göra det han alltid gjort…

– Jag undervisar. Utan att använda allt för stora pekfingrar försöker jag få skolbarnen att ”be nice to each other” och ”do the right thing”. Både svarta och andra arbetarungdomar lämnar skolan utan utbildning, blir arbetslösa och börjar stjäla. Jag ska göra allt jag kan för att förhindra det!

”Boyz To Men” och ”Age Ain’t Nothing But A Number” är de första böckerna i Drummond Hill Crew-serien. Nu skriver Yinka Adebayo på heltid och innan årets slut ska nio böcker finnas i tryck. Sammanlagt kommer serien att omfatta elva titlar.

– Sen, säger han, planerar jag att skriva en serie böcker för äldre ungdomar, 18-19-åringar. Då ska det bl a handla om droger och sex.

(Kvällsposten 1997)