Turid: ”Selma, världserövrare” (Metronome 1977)
Omslag: Lasse Ermalm (layout), Turid (den vävda bonaden) och Michael Brannäs (foto)
Det var inte lätt att välja en skiva med Turid.
Eftersom jag älskar att höra musik födas så är jag väldigt förtjust i Turids debut-LP, ”Vittras visor” (Silence 1971). Här finns rötterna – sånger på engelska som kunde ha gjorts av någon sångpoetissa i USA och visor på svenska som hade platsat på samma scen som Olle Adolphson – till vad som skulle bli sångpoeten Turid Lundqvist.
På uppföljaren, ”Bilder” (Silence 1973), har hon blivit Turid, en singer/songwriter av den nya, moderna sort som det drygt 30 (!) år senare vimlar av i Sverige. Amerikansk folksångstradition sammanförs och blandas med svensk visa. Resultat: Turids egen svenska sångpoesi.
De mariga harmonierna, omöjliga för amatörgitarristen, och de poetiska texterna, där samhälle och politik, liv och människa, kvinna och man, ligger inbäddat i poesin. Balansgången mellan rädsla och mod, liten flicka och vuxen kvinna. Viljan att klä av sig naken och vara sig själv, människan Turid, i sitt artisteri.
Hon blir alltid arg när hon kallas ”en svensk Joni Mitchell”, men vem kan låta bli att göra jämförelsen?
På ”Bilder” är sångpoeten Turid som allra bäst. Ändå väljer jag inte heller den LPn utan ”Selma, världserövrare” (1977). Av flera anledningar…
Dels är det kul att revidera historien. ”Turid har svikit musikrörelsen!” utbrast Musikens Makt. Hon lämnade Silence och spelade in ”Selma” för kommersiella Metronome. Men frågan är om hon någonsin varit mer politisk än här? Samma sånger hade Turid dessutom sjungit på scen, när hon fortfarande ansågs vara en del av musikrörelsen.
Dels är inspelningen så välgjord. Som tidigare en mix av akustiskt och elektriskt, men balansen är bättre, ljudbilden tätare. ”Selma” är en producerad skiva, vilket passar Turid bra.
Främst handlar det om valet av låtar. Turid visar hela sin väg som artist: den hon var, den hon blev och den hon var på väg att bli. Hon är sångpoet, tolkerska av andras sånger och tonsättare av andras texter.
Titelspåret, ”Selma, världserövare”, var en (amatör)dikt av en medelålders kvinna. Turid såg den i Dagens Nyheter och gjorde en melodi. Hon tolkar en svensk folkvisa, en Nils Ferlin-dikt, sånger av tysken Wolf Biermann, italienaren Dario Fo och kubanen Silvio Rodrigues.
Höjdpunkten är hennes egen långa, slingrande sång ”På din motorcykel”. Ömsint och rörande men med öppna skärskådande ögon sjunger Turid om sin pappa, som blev änkling, och sig själv. Pappa Sixten, jazzmusikern, kommer in och spelar trumpet på slutet.
_____________________________________________
Turid, tidigt 70-tal.
Foto: Bengt Eriksson
Medverkande: Kenny Håkansson, elgitarr, Harald Svensson, flygel, Sture Nordin, bas, Rolf Alex, trummor, Lasse Englund, gitarr, Ulf Gruvberg, dulcimer/mungiga, och Carin Kjellman, blockflöjt, m fl. Idéer och regi: Anders Burman (och Turid). Den här blandningen av ackompanjerande rock-, jazz- och folkmusiker speglar de olika influenser som samsas i Turids sånger och musik.
Varken ”Selma, världserövrare” eller hennes övriga album – ”Vittras visor”, ”Bilder”, ”Tredje dagen” (Silence 1975) och ”Tistlar från Tundran” (Metronome 1980) finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling, ”Turid i retur” (2004), med material från Turids tre LP-skivor på märket Silence (1971-77).
Hon har också gjort LP-skivorna ”I går i dag i morgon” (Silence 1976) med Lena Ekman och Jan Hammarlund samt ”Flow Soma” (Silence 1982) där Turid sjunger engelska sånger av Thomas Wiehe. Dessutom medverkar hon som sångerska på finländaren M.A. Numminens barn-LP ”Fårskallevisor” (Love 1978). Under några år på 70-talet turnerade Turid och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har även gjort musik till och medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.
Några år på 70-talet turnerade hon och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har också gjort musik och även medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.
På 80-talet slutade Turid att turnera och uppträda som sångpoet. Därefter har hon arbetat ”civilt”, bl a som postkassörska, och endast gjort enstaka framträdanden.
(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)
Sångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).
Vilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.
Erikssons kultursidor 