Etikettarkiv: Nils Ferlin

På vinylspelaren: Togges band

Togges band
Å, ljusa dröm!
(Bioquest)

ToggeSångpoeten Torgny Sjöstedt – alias Togge med band – får mig att tänka på Evert Taube, Lasse Dahlquist, Love Explosion (där Sjöstedt var med), Håkan Hellström och Tore Berger (som gått på Valands konstskola så han passar in han också).

Och för den delen (vid sidan om Göteborg) på Bob Dylans nya album.

Det är något märk- men ospecifierbart göteborgskt med låtarna, sången och musiken. Lätt gungande som sjön i en nästan-vals. Berättande texter där verklighet möter poesi i för många ord så att orden inte alltid får plats i melodierna.

Allvar, humor och självironi. Framfört med en röst, Togges alltså, som inte heller hamnar rätt bland alla toner, uppbackad av det stilla, mjuka kompet (visor, country, bugg snarare än rock) och inte minst Amanda Wernes extraröst.

”Håkan Hellström” heter en låt och just ”Bugg” en annan. Textcitat från såväl Ted Ström som Nils Ferlin och Lars Forssell. Fast de egna formuleringarna kan vara – i alla fall nästan – lika fyndigt drabbande.

Några rader ur ”Ingenting är nytt” (mitt favoritspår):

”Hopp och återkomst. Smärtorna i bröstet bedarrar nu.” / ”Konsten är att välja det som ej var konst.” / ”Sanningen var härlig, men ack så falskt begärlig…”.

PS. Jag hörde ”Å, ljusa dröm!” på vinyl. LP:n finns också på Spotify.

(Hifi & Musik 2015)

Så kan Taube och Ferlin också framföras

Göran Fristorp / Kringkastingsorkestret
De bästa sångerna
(Daworks)

FristorpOckså är nyckelordet. Evert Taube och Nils Ferlin hör jag gärna i mer robusta tolkningar som lyfter fram texternas smärta och mörker. Men jag lyssnar gärna också på Göran Fristorps tolkningar som istället betonar skönheten. Det ena måste inte utesluta det andra.

Fristorps nya album ”De bästa sångerna” innehåller hans favoritsånger ur karriären, både egna kompositioner och andras – som ”Calle Schewens vals” (av Taube) och ”Syner i lövsprickningen” (Ferlins text i Leif Strands tonsättning).

”Klassisk Fristorp” är albumets extratitel. Det stämmer bra. Med symfoniska arrangemang och ackompanjemang av norska radions stora orkester förvandlas Fristorps vissång med gitarr till lättklassisk musik och sång.

Favoritspår: hans egen melodi ”Jag var en vandrare” med text av Beppe Wolgers. En exakt balansgång mellan visor och klassiskt, skönt och vackert med en liten sorgkant.

(Hifi & Musik 2014)

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

  1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
  2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
  3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

Svenskbrasiliansk vissamba

Miriam Aïda
Letras ao Brasil
(Connective Records)

Miriam fotoVilken märklig idé! tyckte jag först. Och det tycker jag fortfarande. Låta översätta kända svenska visor till portugisiska och framföra dem som om de hörde till de brasilianska samba- och bossatraditionerna.

Varför? Nej, jag får inget svar när jag lyssnar heller, om det inte räcker med att sångerskan Miriam Aïda och hennes akustiska musiker gör det så bra. Och så naturligt, att om jag inte känt igen melodierna så kunde jag nästan ha trott att de var brasilianska sånger.

Här finns visor och viskompositörer, som ibland står lite närmare och ibland långt ifrån Sydamerika. Till de förstnämnda hör Ulf Peder Olrog, även om ”Violen från Flen” väl knappast är en av hans mest latin-influerade, och Povel Ramel, även om ”Den sista jäntan” inte heller är en av hans mest västindiska låtar. Till de senare hör Nils Ferlin-dikten ”En valsmelodi” (med musik av Lillebror Söderlundh), Barbro Hörbergs ”Med ögon känsliga för grönt” och den traditionella svenska folkvisan ”Kristallen den fina”.

Fast med portugisiska texter alltså (för översättningarna svarar främst den brasiliansk-svenske poeten Guilem Rodrigues da Silva).

Allt fungerar lika bra, vilket dels beror på Miriam Aïdas otroliga förmåga att både bevara melodier och lägga till mjuka sammetsrytmer, dels på Mats Andersson akustiska gitarrer (bl a en 7-strängad ”sambagitarr”) och Ola Bothzéns olika rytminstrument. Ackompanjemanget – eller snarare sampspelet med sången – bygger en musikalisk bro mellan Sverige och Brasilien. Några gästmusiker medverkar också, bl a trumpetaren Håkan Hardenberger.

Så händer något!

Först som en aning, när Miriam sjunger en av verserna till ”När lyckan mötte kärleken” (också Ferlin) på svenska, och sen som en poängtering och ett konstaterade, när hon avslutar albumet med en långsam och vacker – ja, innerlig – tolkning av ”Jag har bott vid en landsväg” (en himmasång som hämtats från Edvard Persson), också den på svenska… ja, skånska.

Då blir det ju… ännu bättre! Miriam, får man beställa en hel skiva med sång på svenska / skånska till nästa gång?

(Kortare version i Ystads Allehanda 2009)

Turid, världserövrare

Turid: ”Selma, världserövrare” (Metronome 1977)
Omslag: Lasse Ermalm (layout), Turid (den vävda bonaden) och Michael Brannäs (foto)

TuridomslagDet var inte lätt att välja en skiva med Turid.

Eftersom jag älskar att höra musik födas så är jag väldigt förtjust i Turids debut-LP, ”Vittras visor” (Silence 1971). Här finns rötterna – sånger på engelska som kunde ha gjorts av någon sångpoetissa i USA och visor på svenska som hade platsat på samma scen som Olle Adolphson – till vad som skulle bli sångpoeten Turid Lundqvist.

På uppföljaren, ”Bilder” (Silence 1973), har hon blivit Turid, en singer/songwriter av den nya, moderna sort som det drygt 30 (!) år senare vimlar av i Sverige. Amerikansk folksångstradition sammanförs och blandas med svensk visa. Resultat: Turids egen svenska sångpoesi.

De mariga harmonierna, omöjliga för amatörgitarristen, och de poetiska texterna, där samhälle och politik, liv och människa, kvinna och man, ligger inbäddat i poesin. Balansgången mellan rädsla och mod, liten flicka och vuxen kvinna. Viljan att klä av sig naken och vara sig själv, människan Turid, i sitt artisteri.

Hon blir alltid arg när hon kallas ”en svensk Joni Mitchell”, men vem kan låta bli att göra jämförelsen?

På ”Bilder” är sångpoeten Turid som allra bäst. Ändå väljer jag inte heller den LPn utan ”Selma, världserövrare” (1977). Av flera anledningar…

Dels är det kul att revidera historien. ”Turid har svikit musikrörelsen!” utbrast Musikens Makt. Hon lämnade Silence och spelade in ”Selma” för kommersiella Metronome. Men frågan är om hon någonsin varit mer politisk än här? Samma sånger hade Turid dessutom sjungit på scen, när hon fortfarande ansågs vara en del av musikrörelsen.

Dels är inspelningen så välgjord. Som tidigare en mix av akustiskt och elektriskt, men balansen är bättre, ljudbilden tätare. ”Selma” är en producerad skiva, vilket passar Turid bra.

Främst handlar det om valet av låtar. Turid visar hela sin väg som artist: den hon var, den hon blev och den hon var på väg att bli. Hon är sångpoet, tolkerska av andras sånger och tonsättare av andras texter.

Titelspåret, ”Selma, världserövare”, var en (amatör)dikt av en medelålders kvinna. Turid såg den i Dagens Nyheter och gjorde en melodi. Hon tolkar en svensk folkvisa, en Nils Ferlin-dikt, sånger av tysken Wolf Biermann, italienaren Dario Fo och kubanen Silvio Rodrigues.

Höjdpunkten är hennes egen långa, slingrande sång ”På din motorcykel”. Ömsint och rörande men med öppna skärskådande ögon sjunger Turid om sin pappa, som blev änkling, och sig själv. Pappa Sixten, jazzmusikern, kommer in och spelar trumpet på slutet.

_____________________________________________

Turid  Foto Bengt Eriksson liten

 

 

Turid, tidigt 70-tal. 
Foto: Bengt Eriksson

 

 

Medverkande: Kenny Håkansson, elgitarr, Harald Svensson, flygel, Sture Nordin, bas, Rolf Alex, trummor, Lasse Englund, gitarr, Ulf Gruvberg, dulcimer/mungiga, och Carin Kjellman, blockflöjt, m fl. Idéer och regi: Anders Burman (och Turid). Den här blandningen av ackompanjerande rock-, jazz- och folkmusiker speglar de olika influenser som samsas i Turids sånger och musik.

Varken ”Selma, världserövrare” eller hennes övriga album – ”Vittras visor”, ”Bilder”, ”Tredje dagen” (Silence 1975) och ”Tistlar från Tundran” (Metronome 1980) finns på CD. Däremot har det kommit en CD-samling, ”Turid i retur” (2004), med material från Turids tre LP-skivor på märket Silence (1971-77).

Hon har också gjort LP-skivorna ”I går i dag i morgon” (Silence 1976) med Lena Ekman och Jan Hammarlund samt ”Flow Soma” (Silence 1982) där Turid sjunger engelska sånger av Thomas Wiehe. Dessutom medverkar hon som sångerska på finländaren M.A. Numminens barn-LP ”Fårskallevisor” (Love 1978). Under några år på 70-talet turnerade Turid och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har även gjort musik till och medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

Några år på 70-talet turnerade hon och sjöng ordlöst med Kebnekajse. Hon har också gjort musik och även medverkat i pjäser av Staffan Westerberg.

På 80-talet slutade Turid att turnera och uppträda som sångpoet. Därefter har hon arbetat ”civilt”, bl a som postkassörska, och endast gjort enstaka framträdanden.

(Ur boken ”99 proggplattor”, utgiven av Alfabeta 2006)