Sångpoesi från en enslig fyr

Sofie Livebrant
Lighthouse Stories
(Brus & Knaster)

Förut har hon bland annat tonsatt dikter av Dan Andersson (för Sofia Karlsson), Emily Dickinson och Karin Boye (åt sig själv).

Nu fortsätter Sofie Livebrant med vad som borde vara omöjligt, nämligen att tonsätta prosa. Hon tog fragment ur Jeanette Wintersons roman ”Lighthousekeeping” och förvandlade till sång och musik.

Texterna fick styra.

Resultatet blev fåtonigt, ibland ett enda, malande ackord, men ändå så melodiskt att jag börjar sjunga med; genast i några spår, till exempel inledande ”The Sun”, eller efter ett par lyssningar, som med dragspelspumpande ”This Is Not A Love Story” och även avslutande, innerliga ”My Silver and Gold”.

Medan ”Breathe In, Breath Out” är en av några duetter, där Hal Parfitt-Murrays mörkare och Sofies ljusare röst blandas exakt i ton och färg. Ibland kan Sofie också dubblera sin sång, högst effektivt.

Sofie Livebrant sjunger djupt inifrån romanen. Vackrare, säkrare och bättre än någonsin.

Det låter verkligen som sångpoesi från en enslig fyr i Skottland. Främst Hal Parfitt-Murray, gitarr/fiol, och Nikolaj Busk, dragspel/piano/orgel, men även Johan Lindström, allt möjligt, och Lisa Eriksson-Långbacka, ackordeon, hjälper till att placera musiken i brittisk folktraditon.

Albumet ”Lighthouse Stories” är i klass med det allra bästa inom anglosaxisk folksång och sångpoesi!

PS. Enbart utgivet digitalt (alltså nedladdning), ännu så länge…

(Hifi & Musik 2015)

Det mörka Skottland

”Tartan noir” brukar modern skotsk deckarlitteratur kallas, ungefär ”skotskrutigt mörker” på svenska. ”Tartan” heter ju de mönstrade tyger som används till kiltar.

Ian Rankin kom på benämningen. Amerikanen James Ellroy skulle signera en av sina deckare och skotten Rankin presenterade sig som författare av ”tartan noir”. Ellroy skrev till ”The King of Tartan Noir” i boken.

Att Skottland är tema för månadens krönika beror på Ian Rankins tidiga deckare om Edinburgh-polisen John Rebus börjat ges ut i Sverige. Jo, faktiskt första gången. 1998, då Rankin introducerades i Sverige, började utgivningen åtta titlar in i serien.

Egentligen förbjudet – utom kanske just den där gången. I Rankins debutdeckare ”Knutar och kors”, först nu på svenska, och uppföljaren ”Katt och råtta”, som kommer i mars, har polisen Rebus inte hunnit bli sig själv. Han är yngre och delvis en annan: ingen kännare av rockmusik utan en… jazzdiggare.

Samtidigt har ”Garnetthill”-trilogin, som Denise Mina debuterade med, börjat återutges på svenska. Första delen, ”Garnetthill”, finns ute. ”Exil” kommer i mars och ”Den sista utvägen” framåt hösten. (Modernista, ett allt mer intressant deckarförlag, ger ut de nämnda titlarna av Rankin och Mina.)

Trilogin om Garnetthill – en stadsdel i Glasgow – är kriminal- och arbetarromaner. Denise Mina skildrar Maureen O´Donnell, en ung kvinna som varit inlagd på mentalsjukhus, och hennes arbetarfamilj med en alkoholiserad mamma och en knarklangare till bror.

”Glasgow är en arbetarstad”, sa Mina när jag intervjuade henne i början av 200-talet, då trilogin kom hit första gången. ”Arbetslöshet, droger, gängbråk. En hård stad – men ändå vänlig. Människorna bryr sig om varann, trots eller på grund av det hårda livet.”

Också Ian Rankin pratade jag med när hans polisserie började komma på svenska. ”Ett typiskt brott i Glasgow”, sa Rankin, ”kan vara en fotbollssupporter som blir ihjälslagen för att han har fel färg på halsduken. Här i Edinburgh, som är en mindre stad, känner alla varann, mer av bymentalitet. Kriminaliten sker i det fördolda, under ytan.”

Rankin berättade om den mörka kontra ljusa dubbelnatur som finns hos invånarna i Edinburgh – ja, i hela Skottland. Inom litteraturen speglas det i Robert Louis Stevensons skildring av Dr Jekyll och Mr Hyde – och i Ian Rankins skildring av John Rebus.

Vi pratade om William McIllvanney – en gemensam favorit som skrev några få deckare för att han, enligt Rankin, ”var pank och behövde snabba pengar”. McIllvanney grundade ”tartan noir”-genren med böcker som ”Jennifers sista dans” och ”Sanningen om Tony Veitch” (på svenska 1979 och -84).

Fler ”tartan noir”- författare: Stuart MacBride, som fått fyra titlar i polisserien om ”granitstaden” Aberdeen utgivna på svenska (av Minotaur) samt Peter Turnbulls och Quentin Jardines polisromaner om Glasgow respektive Edinburgh (leta upp dem i engelsk pocket).

(KB/YA/TA 2015)

Kurt Wallanders musiksmak

I Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

I ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009)

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

Lonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

Första succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

I minnets skivspelare: Bert Jansch (1943-2011)

1965 fick Bert Jansch erbjudande om att medverka i TV-programmet Ready Steady Go. Han tackade nej.

Då gick erbjudandet vidare till Donovan. Kopian ersatte originalet. Donovan brukade ju kallas ”Englands Bob Dylan”, men snarare var han en musikalisk lillebror till Bert Jansch.

För mer än trettio år sen skapade gitarristen och sångaren Bert Jansch sin egen musikgenre. Han förenade folksången från de brittiska öarna med bluesmusiken från USA. Resultat: engelsk eller skotsk blues, eftersom Jansch föddes i Skottland.

Hans innovativa akustiska gitarrplock har influerat alla engelska gitarrister – rock och andra – från, som sagt, Donovan till Jimmy Page (Led Zeppelin) och Johnny Marr (The Smiths). Sällan har titeln gitarrvirtuos passat bättre.

I fjol återutgavs hans första och tredje LP-skivor, inspelade 1965-66, på en gemensam CD (Demon). Ett av spåren, ”Needle of Death”, är en av de starkaste inspelningar Bert Jansch har gjort och jag har hört: en lika otäck som gripande och, tyvärr, ständigt aktuell antidrogsång.

Efter en längre tids sjukdom och olika nedgångar i karriären och livet återkommer nu Bert Jansch, 52 år, med ett nytt album, ”When The Circus Comes To Town”(Cooking Vinyl), som måste vara det bästa han gjort ända sen 60-talet.

Det är märkligt, nästan kusligt, att (åter)höra Bert Jansch. Hans typiska gitarrspel: en stadig puls och några långsamma, sökande toner. Som en människas vandring genom livet.

Hans lika typiska röst: sträv, inte vacker direkt, men intensiv. Här är en människa som har något att berätta – det hörs i själva rösten.

Bert Jansch låter – kan man säga så? – som sin egen pappa.

1995 är han exakt densamme som 1965, fast äldre och mer erfaren. Varje akustisk gitarrton är präglad av femtiotvå års livserfarenheter. Gitarrtonerna har liksom fått rynkor, ärr och några gråa hår.

(Arbetet 1995)

Gluttat i krimihyllan på Jussi Adler-Olsen, nu i rätt ordning

”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen är också märklig – vad gäller utgivningen i Sverige. Å andra sidan kan jag (nästan) förstå förlaget.

Adler-Olsens polisroman belönades med Glasnyckeln som 2010 års bästa skandinaviska deckare. Då är det ju lockande att ge ut boken så fort som möjligt.

Från förlaget Bra Böckers hemsida.

Men det uppstår problem när vissa tillbakablickar får en att undra om man inte – först – borde ha läst de föregående titlarna i serien. De kommer också på svenska – men senare…

Adler-Olsen polisroman har en origiell utgångspunkt: en liten grön flaskas väg från en skotsk till en dansk polisstation.

Länge, länge stod den bortglömd i en fönsterkarm men när kriminalinspektören Carl Mørk får flaskan och lyckas tyda det brev som finns inuti, då inser han att ett brott blev begånget på 90-talet: två unga pojkar rövades bord.

Även om gärningsmannen är lite grovt tillyxad så har Jussi Adler-Olsen skrivit en en spännande och skrämmande roman som ger en otäck bild av frireligiösa ytterhetssamfund. Intressant bemanning på polisstationen också: Bjørcks närmaste medarbetare heter Assad och Rose; tre egna människor, som vi långsamt, mycket långsamt, kommer närmare.

*

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens polisroman ”Flaskpost från P”, belönad som fjolårets bästa skandinaviska kriminalroman, skrev jag om i en tidigare Deckarhylla. I början av året gavs boken ut i Sverige men trots att ”Flaskpost från P” är hans bästa deckare så fungerade det inte så bra.

Adler-Olsens vinnardeckare var nämligen tredje delen i en dittills oöversatt serie som vid sidan om att vara deckare också följer människorna på en polisstation i Köpenhamn, bl a kriminalinspektören Carl Mørck och – inte minst – den märklige invandraren – kolla namnet! – Hafez al-Assad.

Nej, det går faktiskt inte att läsa böckerna i fel ordning! Man missar hälften. Men nu har det svenska förlaget snabbt bättrat sig och även gett ut ettan, ”Kvinnan i rummet”, och tvåan, ”Fasanjägaren” (alla Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen).

Först nu kan det alltså vara dags att läsa Adler-Olsens polisserie – från början!

Första titeln, ”Kvinnan i rummet”, har en intrig som spinner kring politiker, en ödesdiger bilolycka och människor med handikapp. Fast mest spännande är det att följa människorna, både i jobbet och privat, på polisens Afdelning Q (för utredning av ”kalla fall”).

Själv ska jag fortsätta med seriens fjärde titel, ”Journal 64”, som tills vidare endast finns på danska…

(Ur två Deckarhyllor i Ystads Allehanda 2011)

I CD-spelaren: Donovan

Donovan
Beat Cafe
(Appleseed)

>Akustisk jazzblues. Sångpoeten Donovan återkommer sällan – nio år sen sist – på skiva. Fast fortfarande känns han igen, både i sättet att skriva låtar och för sin artistiska lust.

Som 56-åring låter han lika inspirerad som på 60-talet. Född i Glasgow har Donovan alltid gjort ett slags skotsk blues: ”små” sånger med få ackord, en liten melodi och ofta en kort text, som han upprepar och leker med.

På albumet ”Beat Cafe” kompas Donovans sång och gitarrplock av Danny Thompson, folkmusikens eviga kontrabasist, Jim Keltner, trummor, och John Chelew, orgel och även producent. De spelar på gränsen mellan blues och jazz, vilket passar låtarna perfekt.

Hör bara ”The Cuckoo”, en vanlig blueslåt som går på och går på men varieras så fyndigt – ja, mästerligt – att inte en takt blir tråkig.

(Göteborgs Posten 2004)

I CD-spelaren: Incredible RAA Band

Musikgruppen RAA
The Incredible RAA Band
(Gason/Naxos)

Bör väl ha varit Stellan Sagvik, fanatisk fan till Incredible String Band, som sett till att varje album med Musikgruppen RAA innehållit någon låt från nämnda skotska duo/grupp.

Men en låt är en sak = omväxlande och kul. Ett helt album med svenska, alltså översatta, ISB-låtar blir något annat och mer.

Hur ska jag ställa mig? Vad ska jag tycka?

Fast missförstå nu inte följande. ”The Incredible RAA Band” är ännu ett bra album med en grupp skickliga världsmusiker som sjunger och spelar ett stort antal instrument (som gitarrer, dragspel, flöjter, saz, klarinett, keltisk lyra, vattenglas och Meghanharpa).

Incredible String Band var ännu bättre och, inte minst, annorlunda. Också jag älskar låtar som ”My Cousin Caterpillar” (av Mike Heron) och ”First Girl I Loved” (Robin Williamson).

Och där uppstår problemet. Ja, jag vill det ska låta mer som det lät. Vart tog spontaniteten vägen, det ungdomliga, hoppiga och stirriga? Närheten mellan folk/världsmusik och rockattityd.

Nu har det blivit – minst – lika mycket RAA som ISB.

Musiken drar iväg åt det klassiska hållet, renässans och barock. Det låter jättebra – men så vuxet.

Nej, inget fel på det! Men det låter som om ungdomen glömts och lagts bort. Och det blir fel.

Jag tror jag gör så här: jag överlåter bedömandet till Basse Wickman, ett ännu större Incredible String Band-fan än både Sagvik och jag.

(Hifi & Musik 2010)

En svensk deckarhylla

Årets Homan-deckare, ”Mord i Havanna” (W&W), inledde min sommar 2010, vilket Jan Mårtensons årliga deckare brukar göra varje sommar. Det är tradition, sen länge. På senare år har Björn Hellberg gett ut en deckare under andra halvan av sommaren, så nu har jag också fått traditionen att låta Hellberg avsluta min sommar. När regnet började hälla ner så skyndade jag in för att läsa årets Björn Hellberg-deckare, ”Den flerfaldige mördaren” (Lind & Co).

Men varför? brukar andra deckarläsare utbrista. Varför ska du läsa Mårtenson – ja, särskilt han – och Hellberg? Det finns väl bättre kriminalromaner att ägna tiden åt? Jo, säkert. Särskilt Jan Mårtenson brukar sällan få bra recensioner. De kritiker som så att säga ”förstår sig på” genren räknar knappast in vare sig Mårtenson eller Hellberg bland Sveriges främsta deckarförfattare.

Och jag har inget svar, inget bra i alla fall. Men nånting måste det vara som får mig att återkomma, varje sommar. Hemtrevnad, kanske. Eller charm. Gamla stan i Stockholm, där Johan Kristian Homan bor och har sin antikaffär, är trevlig att återbesöka. Intressant också när Homan gör en kulturhistorisk utläggning (även om det ofta blir långrandigt). Eller så är det maten, fast de recept som avslutar böckerna har blivit färre.

”Mord i Havanna” utspelar sig, som ju titeln anger, också i Havanna. Dit reser Homans särbo, Säpopolisen Francine, för att delta i en konferens och Johan Kristian hänger på. Semester, trodde han, men Homan hamnar i den kubanska finkan, misstänkt för mord.

Jan Mårtenson gör en kort men stämningsrik och bra skildring av Kuba och Havanna, idag och historiskt. Också kriminalhistorien, som nystas upp från gossen Johan Kristians förre pianolärare Ruth Mandelbaums upplevelser under andra världskriget, har nog blivit lite mer spännande än vanligt. Men främst är också den senaste Homan-deckaren en föregångare till Alexander McCall Smiths ”mysiga” deckare om Afrika och Edinburgh.

Vad gäller Björn Hellberg så är det framför allt hans sociala patos, så stort att det blir större än romanerna, som jag uppskattar. Hellbergs formuleringar kan vara lite ålderdomliga men hans intresse för samhället och människorna är modernt och uppriktigt.

Personerna i ”Den flerfaldige mördaren” – ännu en polisroman om den åldrande kommissarien Sten Wall i den fiktiva Staden som fått allt större likhet med Laholm – hämtas rätt ur dagens svenska samhälle: en bloggare, en miljöpolitiker, några främlingsfientliga unga kriminella, helt vanliga kärlekskranka och otrogna människor med flera. Kanske inte en av Hellbergs bästa deckare och intrigen är nog inte helt trovärdig – fast tusan vet, tänker jag ofta när jag läser kvällstidningarna.

Hans sociala patos är lika stort som alltid. Han fördömer inte heller människorna utan skildrar dem – oss – med sorg i hjärtat. Också Björn Hellbergs nya Sten Wall-deckare är lika vemodig som kärleksfull. Och det – det tycker jag mycket om.

Ninni Schulman, ”Flickan med snö i håret” (Forum), och Denise Rudberg, ”Ett litet snedsprång” (Norstedts), är deckardebutanter. Schulman är romandebutant, alltså överhuvudtaget, medan Rudberg gett ut storsäljande chick lit-romaner. Nu har hon också börjat skriva en nio titlar lång deckarserie som redan sålts för filmatisering.

Huvudpersonen – Marianne Jidhoff, 55 år och åklagarsekreterare – är en intressant bekantskap. Det börjar rätt lovande också med att en finansman blir överkörd av en bil (på Östermalm förstås), samtidigt som en ung hemmafru (i Djursholm förstås) förföljs av en stalker. Men resten? ”Elegant crime” kallar Rudberg sin deckargenre, som utspelar sig bland Stockholms fiiiiinare folk. Men hennes språk är inte lika fiiiint och elegant. Nej, Rudberg skriver ju så illa – ja, uselt.

Följande mening, från affären Karlafrukt på Östermalm, är ett praktexempel: ”Torsten såg sig omkring och slogs av att det inte hade förändrats sedan hans besök där som sju år gammal gosse.” Denna icke-formulering – och många, många liknande – är en förolämpning mot varje läsande, tänkande människa.

Ninni Schulman skriver och berättar betydligt bättre – fast i jämförelse så säger det ingenting. Miljön är lite annorlunda, en annan del av Sverige. Tyvärr mest till namnet: Hagfors i Värmland. Romanen varken luktar eller smakar just värmländsk. Berättelsen – inklusive (vad annars?) trafficking, prostitution och mord – kunde varit placerad var som helst i Sverige.

Tre huvudpersoner: poliserna Petra Wilander och Christer Berglund samt journalisten Magdalena Hansson, som flyttat tillbaks till Hagfors. Inte oävet men ofärdigt. Schulmans deckardebut hade behövt gå fram och tillbaka mellan redaktör och författare några gånger till.

Det jag undrar över – och som verkligen griper mig i romanen – är hur Magdalena och hennes förre make, som bor kvar i Stockholm, kan låta sin blott sexårige son åka ensam två gånger fyra timmar i buss tur och retur Värmland-Stockholm…

Jonas Sjöstedts ”Sahara” (h:ström) och ”Whisky blues” (Bokpro) av Per Erik Tell och Börje Berglund är en fortsättning på den förra Deckarhyllan och exempel på att små förlag kan ge ut lika bra deckare som stora.

”Sahara” är andra titeln i vänsterpolitikern Sjöstedts trilogi om och kring EU-parlamentet i Strasbourg. Att skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp. Sjöstedt lyckas nästan, det vill säga bättre än de flesta.

Det är intressant – ja, spännande – när Sjöstedts ”hjältar”, bland andra politikern Johannes Viksten och assistenten David Löf, tar läsaren med på en guidad tur genom EU-parlamentet och ger rapporter om med- och motpolitik. Inte riktigt lika spännande – men nästan – när den unge Löf reser inkognito till Marocko. Då riskerar författarens politiska engagemang att ta över.

Vilket förstås är Jonas Sjöstedts syfte: att ge en bakgrund till Marockos ockupation av Västsahara och EU:s orättfärdiga fiskeavtal med Marocko. ”Sahara” blir, om man väger det ena mot det andra, en riktigt bra thriller. Trilogins sista del, ”Spanska brev”, kommer senare i höst.

Per Erik Tell har ju skrivit flera deckare och även andra böcker, alla utgivna på mindre förlag. ”Whisky blues”, samskriven med Börje Berglund, är nog Tells bästa deckare, hittills. Av den anledningen att han – eller de – nu har skrivit en mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria.

En fyndig historia, som utspelar sig bland whiskyproducenter i Skottland och har sin utgångspunkt i en händelse för 300 år sen. Så spännande blir det väl aldrig men det är välberättat och stämningsfullt, extra plus för att den högländska skotska whiskymiljön doftar så starkt och gott från sidorna.

Också en galen berättelse, något annat vore väl omöjligt när Per Erik Tell är inblandad, om ett så att säga misslyckat auktionsköp av en tunna whisky från 1692 (?!) och följderna av detta. Historien balanserar mellan skämt och allvar och om det nu varit Berglund som lyckats hålla Tell i styr eller vad det beror på – den här gången är procenten allvar större och procenten galna skämt lägre, vilket passar min smak bättre.

Skulle man kunna få ”beställa” en helt allvarlig riktig deckare av Tell till nästa gång? Näha, inte det.

(Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

I CD-spelaren: Fred Lane sjunger om läget

Fred Lane & Kjell Westling
Läget 2010
(YTF/Sony & BMG)

Tiden har stannat eller också går tiden igen. Engelsmannen Fred Lane kom till Sverige på 70-talet och var aktiv under den politiska musikrörelsen.

Han har gjort skivor med andras och egna sånger, på svenska och engelska, oftast med folkmusikalisk grund. Hans förra skiva med egna sånger kom för 13 år sen.

Då var det engelska texter, nu är det dags att sjunga på svenska. ”Ja, jag bor ju här”, säger Lane.

Resultatet låter – nästan – som en LP från 70-talet. Ibland mer svenskt och ibland grekiskt, några gånger kan Fred Lanes visor få mig att tänka på Ewan McCall, den politiske folksångaren från Skottland.

Men texterna är alltså svenska och dagsaktuella.

Han pratsjunger om läget i Sverige 2010: shoppinghysterin, det så kallade utanförskapet, sjukförsäkring och pension, Maud (som i Olofsson) och Rut (som i avdrag), det nya arbetarpartiet osv. Fred Lane är arg men än mer sorgsen.

Enkel inspelning med Kjell Westling som enda komp. Men som han kompar, som han spelar – månginstrumentalisten Westling ackompanjerar som en hel orkester.

(Liknande texter i Ystads Allehanda och på LO-Tidningens kulturblogg 2010)