Etikettarkiv: Kurt Wallander

Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

Mankell Handen 2”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Annonser

Kurt Wallanders musiksmak

Mankell HandenI Henning Mankells nya – nåja, snarare ”nya” – polisroman om Kurt Wallander, ”Handen” (utgivning i slutet av augusti), finns också ett Wallander-lexikon om platser och personer i Wallander-serien samt fakta om Kurt Wallander.

”Handen” heter den nya, kommande polisromanen om Kurt Wallander.

T ex hans musiksmak. Uppgifterna i Wallander-lexikonet fick mig att plocka fram den här krönikan som jag skrev för några år sen, när Henning Mankell – plötsligt – förnyade Kurt Wallanders musikhistoria och musiksmak.

_________________________________________________

Varför blev inte Wallander förförd av kraften hos Elvis Presley eller Rolling Stones? Det undrade jag för 10 år sen, när jag skrev en artikel om musiksmaken bland kriminallitteraturens poliser och privatdetektiver.

Gammaldags problemlösare, från Sherlock Holmes till Morse och Van Veeteren, föredrog klassisk musik. Moderna snutar och snokar lyssnar på rock.

Författare som Ian Rankin, George Pelecanos och Mark Billingham droppar titeln på den ena rocklåten efter den andra. Även Erik Winter, kommissarie i Göteborg och Åke Edwardsons deckare, började variera sitt jazzlyssnande med rock.

Musiken (i plural) har varsin funktion. Den klassiska musiken lyfter brottsbekämparna över smutsen i det dagliga mordarbetet. Rockmusiken placerar dem på samma gatunivå som skurkarna. De blir hjältar respektive ”hjältar”.

Varför har då Kurt Wallander i Ystad fått en äldre och finare smak än Rankins huvudperson, den skotske kollegan John Rebus i Edinburgh? Ungefär samma ålder och uppväxten skiljer inte heller så mycket. Men John samlar på rockskivor och den unge Kurt kom väl aldrig ens till Roskildefestivalen.

Jag mejlade Henning Mankell då för 10 år sen och undrade varför Wallander fastnade för opera. Mankell mejlade tillbaks: ”Wallander hörde en gång i sin ungdom Jussi Björling. Blev efter det förförd av kraften hos den store tenoren. Varför blir man förtjust i en viss sorts musik?”

En tillfällighet, alltså? Nja, svaret övertygade inte. Att jag tagit upp ämnet igen beror på att jag precis fått ett nytt – och reviderat – svar.

Mankell Den orolige mannenI ”Den orolige mannen” förändras plötsligt den unge Kurt Wallanders musiksmak. 

Slå upp sidan 376 i ”Den orolige mannen”, den nya (och sista?) Kurt Wallander-romanen. Läs och häpna: Wallander går upp på vinden i sitt hus på landet och får syn på en flyttlåda med LP-skivor. Där finns John Coltrane, Mahalia Jackson och The Spotnicks.

”Under sina tidigaste tonår”, skriver Mankell, ”hade han (= Wallander) varit en nästan fanatisk anhängare av The Spotnicks.”

På sidan 516 minns Wallander när han som ung diskuterade Sovjet och Amerika med sin far. ”För Wallander”, skriver Mankell nu, ”var Elvis Presley den störste.” Favoritlåten hette ”Blue Suede Shoes”.

Har han ändrat smak? Helt plötsligt! Hur kom det sig? Min teori är att det undrats och gnällts så mycket över den gamla klassiska musiken att Mankell tröttnat och försett Kurt Wallander med den musiksmak som en svensk kriminalkommissarie i hans ålder borde ha haft.

Dags att mejla Henning Mankell och fråga, nu igen?

(Deckarkrönika i Kristianstadsbladet 2009)

Stuart M. Kaminsky (1934-2009), rysk deckarförfattare

1941 steg en rysk pojksoldat ut framför en tysk stridsvagn.

A Fine Red RainHan lyckades stoppa den med en handgranat, som han stulit från en död tysk soldat, men innan dess körde pansarvagnen över hans vänstra ben. Redan som 15-åring var Porfiry Petrovich Rostnikov, som den unge soldaten hette,  krigsveteran och nära på krympling.

Trots det obrukbara benet och den ständiga värken (han kompenserade sig genom att bygga upp resten av kroppen) lyckades Rostnikov bli polis och huvudperson i en rad polisdeckare av den utvandrade ryssen Stuart M. Kaminsky.

Numera har Rostnikov anvancerat till chefsinspektör med ansvar för undersökningsavdelningen på Petrovka 38 – den centrala polisstationen – i Moskva.

Man BearKaminsky skriver utvecklingsromaner om ett land och en stad. ”A Fine Red Rain” utspelar sig i det kommunistiska Sovjetunionen. I ”The Man Who Walked Like A Bear” har det blivit perestrojka. Och i den senaste romanen, ”Blood & Rubles” (alla Ballantine), är kriminalinspektör Rostnikov verksam i det nya, demokratiska Ryssland.

Kommunismen föll och ersattes av demokrati, men nu som då kan kriminaliteten sammanfattas med två ord: korruption och maffia. Moskvas cirka 100.000 poliser har så dåig lön att de tvingas ta mutor för att kunna försörja en familj – från plommon på torget till rubler från maffian. 

Blood RublesI ”Blood & Rubles” utreder chefsinspektör Rostnikov och hans medarbetare – överinspektör Sacha Tkach,  inspektörerna Emil Karpo och Elena Timofeyeva m fl –  ett antal brott som är typiska för dagens Moskva: taxeringspolisen gör razzia mot ett hus fullt med konst och värdeföremål från tsartiden – nästa dag är huset tomt, en nyrik affärsman kidnappas, en uteliggare blir ihjälslagen av ett gäng barn (elva, nio och sju år) och fem människor på ett café skjuts ihjäl med maskingevär vid, som det verkar, en maffiauppgörelse.

Kriminalinspektör Rosnikov är den typiske polishjälten i en deckare: strävsam och ärlig, lätt cynisk och uppgiven inför arbetet som polis. Han jämför sig gärna med Steve Carella vid 87:e polisdistriktet i Isola. Han gillar nämligen Ed McBains polisromaner. Man kan också säga att Porfiry Petrovich Rostnikov är en Kurt Wallander i Moskva.

(Publicerat i Expressen 2000)