Etikettarkiv: Kristina från Duvemåla

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Sveriges nya musikalartist

Det har gått fort för Christer Nerfont.

I juni utexaminerades han från musikallinjen på teater- och operahögskolan i Göteborg. Då hade han redan hunnit ersätta Peter Jöback i ”Kristina från Duvemåla”. Nu i höst har Christer Nerfont rollen som skräddaren Motel i musikalen ”Spelman på taket” brevid Jan Malmsjö (också på Malmö musikteater).

Och ändå var det liksom inte meningen.

Några av Christer Nerfonts roller: Henry Jekyll/Edward Hyde i “Jekyll & Hyde”, Kaspar Hauser i “Kaspar Hauser”, Tony i “West Side Story”, Robert i “Kristina från Duvemåla” och W.A. Mozart i “Mozart!”… Bilden från http://www.nerfont.se

– Alltihop beror på mamma, säger Christer. Det var lilla mamsen som såg annonsen till skolan i Göteborg och skickade efter ansökningspapper. Jag har ju en storasyster som är operasångerska och mamma tyckte väl att sången kanske kunde vara ett passande yrke för mig också.

– Dessutom, tillägger han, tyckte hon nog att det var på tiden att sonen hittar rätt i livet.

Christer Nerfont har hunnit prova på en hel del. Först skulle han bli ekonom. Pappa är bankdirektör och sonen var ”fascinerad av pengar”. Sen började han plugga till präst och sen blev det musikvetenskap. Allt tröttnade han på.

– Både religion och musik är ju någonting mystiskt. Men på universitet teoretiserade man det mystiska. Det passade inte mig. Det blir så fel.

Fotbollsspelare var en annan möjlighet. I hela 15 år spelade Christer fotboll i Lunds bollklubb.

– Vi fick en ny tränare med en annan syn på fotboll. Då la jag av. Annars hade jag säkert fortsatt att spela.

2006 sjöng och spelade Christer Nerfont huvudrollen som Henry Jekyll/Edward Hyde i ”Jekyll & Hyde” på VärmlandsOperan i regi av Ronny Danielsson. Den 5 november 2010 har samma musikal premiär på Malmö Opera och Musikteater i regi av samme Danielsson.

Men hela tiden har sången och musiken funnits där, som ett ljudspår i Christer Nerfonts liv. Han har sjungit i kör, medverkat i Lundaspex, varit med i covergruppen Radikal Grönska och gjort egna låtar. ”Pamela” – en amatörmusikal som sattes upp i Malmö 1993 – var hans musikaldebut.

Christer har också hunnit gå ett år, 1987-88, på college i USA.

– Jag tror det var där som tanken långsamt började gro – att kanske, kanske kunde jag ägna mig åt sång. Jag turnerade med skolkören och fick sjunga amerikanska nationalsången – solo – inför 5 000 åhörare. Vilken upplevelse!

Varför just musikaler? Varför ville du bli musikalartist?

– Musikalen, säger Christer, är den kompletta teaterformen. Där finns allt – dans, sång och tal. Även om dansen inte är min starkaste sida – efter att ha sparkat boll i 15 år…

(Femina 1997)