Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Till minne av Thomas Mera Gartz (1944-2012)

Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson

– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.

Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.

Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.

Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.

Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.

Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?

Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.

Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens  sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.

Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.

Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.

En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.

__________________________________________

Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.

På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.

Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)