Etikettarkiv: Elbas

Veckans CD: Susanna Risberg Trio

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna risberg trio 2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hjelm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Som i ”River Phoenix”.

Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Fast hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – ändå kan jag inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle låtit med sång…

(Veckans CD / Arbetet 2013)

Albumet med Susanna Risberg Trio finns på Spotify.

Susanna Risberg spelar jazzgitarr

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna-risberg-trio-2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hielm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Hör till exempel på ”River Phoenix”. Också Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan ändå inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle ha låtit med sång…

(Hifi & Musik 2013)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

Penguin History1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Penguin A BriefDet förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

I CD-hyllan: Amazonas med Karin Verbaan

Amazonas
Amphibia
(Soda)

amazonas-amphibia-300x277Till sitt tredje album har gruppen Amazonas bytt från en numera välkänd sångerska, Sarah Riedel, till en för mig helt okänd sångerska, Karin Verbaan.

Eller hennes titel bör kanske hellre vara vokalist eller det ännu vidare begreppet röst.

För hon nynnar sig in i mitt hjärta, får mig att småle och skratta. Just nynnar: Karin Verbaan är både sångerska och en vokal instrumentalist.

Hon spelar med rösten, sjunger ordlösa tonslingor i duett med Thomas Gustafssons saxofon, ibland unisont men oftast spelar/sjunger tonerna med eller mot varann. Fint och vackert, någon gång bräker och spräcker saxofonen eller promenerar iväg med tonerna.

Så plötsligt kan Karin Verbaan sjunga – ropa – tjoa – till spontant och lekfullt, börja tjattra och tralla. Ur tonerna växer ord = sånger, som ibland sjungs på engelska men hellre på svenska. Det låter som om hon inte pratar men sjunger för sig själv.

Lekfullheten och humorn antyds redan i sångtitlarna, som ”Jag tänker inte säga nåt”, ”Ytterst lite frihet” och ”Fågelsången låter illa”.

Hur mycket och vad är improviserat? Omöjligt att höra. Hur förbestämda är melodierna? Också svårt att veta.

Melodierna låter så preliminära att det ska bli kul att höra Amazonas på scen, för det måste jag göra, och jämföra. Orden plus musiken ger känslan av en poesi- och jazzperformance.

Karin Verbaans röstekvilibrism är så häpnadsväckande att det dröjer några spelningar, ursäkta, innan jag också börjar lyssna på rytmsektionen: Annika Törnqvists bubblande – ja, kikskrattande – elbas och Anders Kjellbergs, låt säga, dansanta marschrytmer.

De bubblar nästan funkigt tajt ihop – intensivt men inte tufft, rytmiskt men ändå stilla.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Maria Eggeling

Maria Eggeling
Bikini
(www.mariaeggeling.com)

maria-eggeling-bikini-300x269Maria Eggeling, bosatt i Ystad, har själv beskrivit sin musik som folk/pop/jazz (fast i annan ordföljd).

Hon är ombytlig, verkar inte kunna bestämma sig för i vilken genre hon ska skriva, sjunga och spela. På engelska kan musiken hamna i jazz, pop och singer/songwriter, medan låtar på svenska ofta har mer av vistradition.

Kul att Maria presenterar så mycket av sig själv, samtidigt som albumet blivit alltför splittrat.

Det börjar också lite sökande och anonymt. Låten som klistrar snabbast fast i öronen, den folksångaraktiga ”Fare thee well”, kommer allra sist.

Avklätt komp med få och udda instrument, till exempel trummor, elbas, cello och piano eller endast altsax och guitalele.

Andra favoriter: ”Abos”, där Maria skapar en stilla, andäktig stämning med orgel, gitarr och conga bakom sin sång, och ”Noten”, en svensk låt med sång till jazztriokomp, det vill säga Marias eget piano samt kontrabas och trummor.

(Ystads Allehanda 2012)

Trumpetaren Anders Bergcrantz: chops, ambis och sound

En enda trumpetton kan vara lika innehållsrik som Svenska Akademiens ordbok. Hur ska då jag med några få ord – ack, dessa futtiga, otillräckliga ord – kunna beskriva hans, som han själv säger, ”sound”?

Ett blygsamt försök:

Det är som om han står där på scenen och pratar genom trumpeten. Nej, han pratar inte ens. Han står och funderar. Så minns han någonting, som får honom att le och småskratta. Lugnt och avspänt andas han genom trumpeten. Och ur trumpeten stiger toner och lägger sej som mjuka, svävande cumulusmoln i luften.

Låten heter ”Stella By Starlight” och finns på albumet ”Live At Sweet Basil” (Dragon), som Anders Bergcrantz spelat in på jazzklubben Sweet Basil i New York.

Är du en trumpet? frågar jag Anders Bergcrantz. Frågan kan ju verka fånig, men Anders svarar direkt:

– Ja, det tror jag.

– Ju bättre ”chops” och ”ambis” – två ”jazzord” som på svenska betyder, ungefär, inspiration – desto mer blir trumpeten en del av mej, desto mer av mej själv kommer ut ur klockstycket.

– Det är kul att du tycker att det låter så lätt, så enkelt och naturligt när jag spelar trumpet. Fast det ligger ju en del jobb bakom.

Klar för kvällens spelning. Anders Bergcrantz med trumpeten och i jazzkostymen. Foto: Birgitta Olsson

Säger Anders Bergcrantz, 31 år, som började spela trumpet när han var 15 och har gått ett år på musikskolan Berklee i USA och två år på Musikhögskolan i Malmö.

En, kan man tycka, likaså fånig följdfråga: Väljer musikern sitt musikinstrument eller väljer musikinstrumentet sin musiker? Också nu svarar Anders – utan betänketid – att trumpeten valde honom.

Pappa Sven Bergcrantz är en välkänd musiker i Skåne och också de två bröderna spelar jazz. I hemmet fanns många olika musikinstrument som Anders provspelade: elbas, saxofon, congas, tvärflöjt, trummor…

– Min storebror spelade trumpet. Han fick kämpa länge för att få ”sound” i trumpeten. Så provade jag brorsans trumpet… Jag fick ”sound” direkt! Brorsan tittade på mej,tyckte det var värdelöst. Han fick kämpa medan lillbrorsan bara tog trumpeten och började blåsa.

Innan rock och pop blev ungdomens musik var jazz den nya och ”trendiga” musiken. Idag kan jazzskivor vara svåra att hitta i närmaste skivaffär. Jazzklubbar måste få statligt stöd för att kunna arrangera konserter.

Det är nog inte bara intervjuaren som blir förvånad av att höra att Anders Bergcrantz är yrkesmusiker. Han försörjer sej på att spela jazzmusik på trumpet.

– Jazzpubliken är liten, men inte så liten som det sägs. Inte minst danskarna är trogna jazzlyssnare.

– Jag spelar lite hemma, mycket i Danmark och en del i andra länder. Då går det. Jag tror inte många svenska jazzmusiker kan försörja sej på att bara spela i Sverige.

En yrkesjazzmusiker för en ambulerande tillvaro – det är nästan som att vara handelsresande i jazz. Några ”arbetstillfällen”: Anders har sin egen orkester, spelar med danske pianisten Jan Kaspersen, är också medlem i Tolvan Big Band och på nya albumet ”Live At Sweet Basil” spelar han tillsammans med amerikanska musiker.

Hur många Anders Bergcrantz finns det? Blir det inte schizofrent att spela med så många olika musiker?

– Det kan man tycka, men stilarna är trots allt ganska lika – modern akustisk jazz. Jag spelar, så att säga, ”likadant” med alla banden. Jag vägrar att hamna i en situation där jag tvingas spelas musik som inte är ”jag”.

Musikskribenter har som gammal ovana att jämföra nya musiker med äldre och mer kända. Också trumpetaren Anders Bergcrantz har förstås kallats ”en ny Miles Davis”. Men hur mycket jag än lyssnar, så kan jag inte höra att Anders låter som Miles.

– Nej, det tycker inte jag heller.

– Hos alla trumpetare – hos alla jazzmusiker – finns Miles med i bakgrunden. Men att spela som Miles Davis går inte. Somliga har försökt – med mindre lyckade resultat.

Däremot, avbryter jag och berättar om en konsert där Anders Bergcrantz och hans eget jazzband bl a spelade låten ”Blues For Lee”. Nästa dag gick jag och köpte en skiva med Lee (amerikanske jazztrumpetaren Lee Morgan).

– Menar du att min låt fick dej att upptäcka Lee Morgan? Fantastiskt! Då har man lyckats!

Mellan hans och ditt trumpetspel tycker jag däremot att jag hör vissa likheter…

– Det stämmer säkert, säger Anders. Jag minns inte hur liten jag var när jag hörde honom första gången. Lee Morgan har inspirerat mej mycket.

(Femina 1993)

Världsblues i Ystad

Charles Burton Blues Band
Bryggeriet, Ystad
den 1/6

Det finns så många bra musiker som man inte har en aning om. En av dem besökte Ystad i fredagskväll. Fast det vet inte de flesta ystadbor, för ni var inte där. Trist för er!

Ingen scen utan de ställer upp förstärkare och trummor framför borden där alltför få sitter, äter och dricker. Bara tre i bandet, vilket ju är extra jobbigt för en elgitarrist som måste kompa och spela solo på samma gång.

Charles Burton från San Diego, USA fixar det. Jag har förstås provhört hans skivor men på scen lyfter Burton ännu några snäpp.

Charles Burton Blues Band på Bryggeriet i Ystad. Foto: Mobilen. 

Han varierar sitt gitarrspel beroende på vilken sorts blueslåt han lirar. Både mjukt- och hårdsvängigt, från swingjazzigt till boogie och rockigt, rumba och lite annan latin. Rätt många instrumentallåtar.

Blandningen swing-latin-blues påminner om Chuck Berry. Man skulle faktiskt kunna säga att Charles Burton är den elektriska bluesgitarrist som Chuck Berry velat vara men inte blev.

Sången är helt åkej: ropande, lite småskrikande på väg från blues till rock. Men det är som gitarrist han verkligen imponerar. Han går inte ifrån bluesformen men smyckar ut med extra harmonier, växlar mellan gitarrackord och soloslingor, både snabbare och mer hjärtintensivt.

Låtar från till exempel Robert Parker (”Barefootin´”), Louis Jordan (”Early In The Morning”), Elmore James (”It Hurts Me Too”) och Johnny ”Guitar” Watson (”Gangster of Love”) blandas med eget material – ”Cuba”, ”Fat, Dumb and Happy”, ”Going To Memphis” med flera – som nog håller samma klass.

De danska medmusikerna Anders Lindgreen, elbas, och Asmus Jensen, trummor, gör sitt jobb. Varken mindre eller mer: de håller rytmen. Allt utgår från Charles Burtons elgitarr, det är den som bestämmer.

(Ystads Allehanda 2012)

Till minne av Thomas Mera Gartz (1944-2012)

Thomas Mera Gartz
Sånger (Silence 1976)
Omslag och foto: Björn Dawidsson

– Finns väl inget annat band som jag skulle få spela med.

Platsen var Göteborg, året måste ha varit 1968 och namnet bör då fortfarande ha varit Pärson Sound. Det hade varit konsert i Konsthallen och nu var det eftersits på Paley.

Jag har glömt anledningen till att Thomas Gartz, trumslagare i Pärson Sound, sa det han sa. Orden etsade sig däremot fast i huvet.

Självmedvetet gånger 2: självkritiskt men också lite självbelåtet. Thomas Gartz syftade nog både på att han aldrig tillägnat sig den vanliga trumtekniken och att han spelade eget och personligt, som ingen annan än sig själv.

Det är som trumslagare i grupperna – eller gruppen – Pärson Sound / International Harvester / Harvester / Träd Gräs & Stenar man mest känner honom. Men på hemsidan http://web.comhem.se/t.m.gartz/finns en förteckning över ett antal andra grupper som han också varit medlem i och gjort skivor med: Mecki Mark Men, Arbete & Fritid, Bitter Funeral Band, Råttan Fritz…. Plus ännu fler som inte kommit på skiva. Han gästar även skivor med t ex Björn J:son Lindh, Anita Livstrand och gruppen Bolon Bata.

Dessutom har Thomas Mera Gartz gjort några inspelningar i eget namn. Den egnaste är solodebuten ”Sånger”. Lägg märke till att han på solo-LPn fått mellannamnet Mera. Varifrån kom det?

Mejlar och frågar. Och får svaret att Mera är ett kärleksnamn, som han fick av Kära, och Kära ett namn, som Mera gav henne. Men det var också en anknytning till andra kulturer – som den indiska – där man väljer ett nytt namn när man går in i ett nytt skede av livet.

Mera har skrivit låtarna, sjunger och spelar bl a akustisk gitarr, fiol och afrikanska trummor. Spåren heter sånt som ”Busspassagerarens  sång”, ”Shamanjobbarens sång”och ”Zenrockarens sång”. Just zen- eller shamanrock är en lämplig genre att placera musiken i. Tänk att Lou Reed slagit av strömmen, tillbringat något år på ett zenbuddistiskt kloster i Japan och rest hem till Bagarmossen över Indien och Västafrika.

Han glider på tonerna, in och ut ur musiken, likt en shamansångare på väg mot evigheten i bägge riktningarna. Sjunger att han ”jobbade i en fabrik i fem långa år / da ut da in daut dain 9 till 5 hissen upp ner…” men ”kom ut / blev anarkist å kommunist / i vattnet som en fisk / buddist å taoist”. Tillägger att ”Petrokemi det kan man inte bada i / Atomenergi det kan man inte älska i / Byråkrati det kan man drunkna i / Vinsthysteri kan inte göra någon fri” osv.

Här finns också en stilla sorgesång över kompisar som ”redan tagit livet av sig”.

En låt kan inledas med att Mera slår några ackord på gitarren och börjar sjunga. Han skapar en stämning som de övriga musikerna/sångarna – reskamraterna genom livet och musiken – stiger in i och fyller ut med indiska och afrikanska trummor, flöjter, saxofoner, piano, dragspel, elbas, körsång m m. Låtarna sträcker ut i Spela själv-anda: musiken får ta tid, alla ska hinna säga och spela sitt.

__________________________________________

Varken ”Sånger” eller den efterföljande LPn ”Luftsånger” (1984, bägge Silence) finns egentligen återutgivna på CD. Men via Thomas Mera Gartz hemsida kan de ändå köpas som hembrända CD med vinylknastret kvar. Även hans instrumentalinspelningar – ”Tekkhå”, ”Städer/Cities” (bägge 2000), ”Drone” (2001) och ”Hamlet” (2004) – går att köpa som CD-r. Från hemsidan kan man också – gratis – ladda ner hans självbiografiska ”Bok” med bl a en ”Rapport från en musikhink”.

På LPn ”Sånger” medverkar bl a Torbjörn Abelli, elbas, Jakob Sjöholm, gitarr (bägge Träd Gräs & Stenar), Torsten Eckerman, trumpet, Roland Keijser, saxofoner, flöjter och piano (bägge Arbete & Fritid), Thomas Lundkvist, bl a dragspel, Bosse Skoglund, trummor (Peps Blodsband), Nikke Ström, kontrabas (Nynningen/Nationalteatern) och, förstås, Kära, alias konstnären Channa Bankier, som spelade och även bidrog med teckningar till texthäftet.

Thomas Mera Gartz hemsida innehåller information om allt han gjort och gör. Där finns bl a en gigantisk diskografi över skivor han medverkar på.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)