Femte gången gillt för Ystadrevyn!

Ystadrevyn 2018
”100 procent lokalt producerad Revycocktail”
Med: Christoffer Almqvist, Miranda Christiansson, Ulrika Conradsson Häggel, Rebecca Erlandsson, Maria Gunnarsson, Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Maria Persson, Nils-Gunnar Snygg och Malin Stenkilsson.
Texter av: Marcus Hadriz, Lars-Åke Kristensson, Nils-Gunnar Snygg, Vase & Fuglsang, Falkenbergsrevyn, Staffan Bjerstedt m fl.
Regi: Nils-Gunnar Snygg.
Premiär: den 6/1, spelas t o m 27/1.

Bäst: Marcus Hadriz, som är i flerfaldig (mimik, komik och sång) toppform!

Sämst: Nej, vad skulle det vara? Inget är ju dåligt. Jo, sången kan skruvas upp något så den hörs bättre igenom musiken.

Femte gången gillt? Ja, detta kan kallas en arbets- eller ihärdighetsseger. Under fyra tidigare år har man slipat ensemblen och provat sig fram genom olika revynummer – med resultatet att Ystadrevyn årgång 2018 är bättre än någonsin. Omöjligt att sätta annat än högsta betyg!

Ser att jag redan i fjol påpekade att Ystadrevyn blivit proffsigare och höll ett högt tempo. Ännu proffsigare i år och tempot har drivits upp ytterligare en bit. Full fart genom numren och även snabba nummerbyten, inga pauser när ridån går ner och upp.

Ystadrevyn 2018. Foto: Bass Nilsson

Dessutom skrattade jag, till skillnad från i fjol, mest hela tiden! Ystadrevyn skriver ett fåtal nummer inom ensemblen. De flesta köps in. Men i år har inköpen gjorts med större noggrannhet. Texterna, tal som sång, är mycket bättre. Undrar om inte vissa texter också dragits åt, ut och upp lite extra i Ystad?

Så att de blivit grövre, spetsigare och roligare ändå. Åtminstone har Nils-Gunnar Snygg (regi) och Carl-Johan de Neergaard (koreografi) drillat ensemblen så att allt – tal, sång och dans – sitter bättre än någonsin. Alla håller högsta (amatör)revyklass! Fast några sticker ändå ut.

Främst Marcus Hadriz som genast i andra numret, där Lars-Åke Kristensson informerar om revyn, agerar som teckentolkare á la slap stick. Ännu roligare är hans slapstickversion av Mandelmann. Också tajmingsäker och rolig som talande komiker med Nils-Gunnar Snygg i sketchen med Ystadtanterna Siw & Rut.

Från en tidigare hög komisk nivå har Hadriz lyft sig till en ännu högre. Även Maria Gunnarsson stiger fram. Hon sjunger med revyspets i rösten, betonar sin skånska dialekt och agerar komiskt säkert i en grannen i huset bredvid-dialog om fräs – från jord- till ståfräs.

Skrattade mycket också åt Malin Stenkilssons inställda föredrag om vägmärken. Alltså jag begrep aldrig om allt gick på tok vid premiären eller om monologen med bildvisning ska vara så här? Fenomenalt agerat, viket fall.

Återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Foto: Bass Nilsson

Ulrika Conradsson Häggel, som förstås sjunger bra i ett par gospelaktiga sånger, bör också nämnas. Däremot har Nils-Gunnar Snygg, revyns egentliga proffs, dragit sig lite tillbaka. Skojig och smågalen när han är med – men hans solobravurnummer i pyjamas är ju för kort.

Det skämtas om bostadsrättsföreningar, skolpolitiker, burkamode, lattemorsor, mobiler, Björn Ranelid… Givetvis också, som det ska i en lokalrevy, under midjan, bak och fram. Alltför många gånger dessutom. Ändå skrattar jag, för att det görs så tempofyllt och drivet, det blir bra och mycket roligt, faktiskt.

Det större egna numret, skrivet av Ystadrevyn, är ett sångpotpurri: en årsgenomgång av livet på Österlen och i världen. Hasselmössen samsas med Mandelmanns, Donald Trump med Kim Jong-Un. De senare omsjungs och handhas som dockor av återigen dessa Hadriz och Gunnarsson. Jätteroligt, kort sagt.

Kritik? Inget jag saknar? Jo, jag vet att mottot för Ystadrevyn är att vi ska ha roligt men nog borde det ändå gå att ha ett nummer som sticker hål på något inom till exempel Ystadpolitiken? Även om Snyggs roliga historia om Kent Mårtensson lockade till skratt så är det långt ifrån vad jag efterlyser…

(Något kortare i Ystads Allehanda 2017)

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Komiskt, intimt och fantastiskt trolleri

Soirée Fantastique
Magishow av och med Malin Nilsson, Markus Zink och Charlie Caper
Skillinge teater
Enstaka kvällar t o m 2 augusti

Malin Nilsson och Markus Zink har fått sällskap av Charlie Caper och alltså utökats till en trolleritrio när de också i sommar återkommer till Skillinge teater med ännu en magishow. Eller deras ”Soirée Fantastique” ska kanske snarare kallas magiteater.

På väg upp på scen inför andra akten berättar Malin att namnet på föreställningen – eller trolleriteatern – lånats från fransmannen Robert-Houdin som 1845 hade en magishow med samma namn på en teater i Paris. Hon säger att Robert-Houdin ”tog trolleriet från gatan och in på teatern”.

En exakt beskrivning av det som händer på Skillinge teaters caféscen. Det är mer än trolleri och show – magin blir teater. Som den bästa revy där varje nummer är en välspelad monolog eller sketch med prefixet trolleri-.

Både komik och intim teater. Malins och Zinks magi brukar ju vara spektakulär och över alla toppar. Men i år är det lugnare, ja, stillsamt. Zink kommer bara dragande med en enda galen maskin och Charlie är en – betoning på samtliga följande ord – fenomenalt lågmäld trollkarl. ”Klassiskt trolleri”, som Malin säger.

Flera trolleritrick är återanvända från tidigare år och föreställningar. Alltså samma samma? Nej, absolut inte. De har byggt och gjort om, varierar tricken ungefär som när en låt får ett nytt arrangemang, så att trolleriet blir lika imponerande, underhållande och roligt även när man upplevt det flera gånger förut.

Numret med den borttrollade ringen och tuggummiautomaten från Borrby är förstås med – i ännu en ny variant. Liksom tésilen som fastnar på Malins finger. Ja, fingrar. För plötsligt har den blivit tio stycken och nu smittar det också av sig på Zink och Charlie. (Tänk råttfällor och klädnypor…)

Charlie Caper framför lika stillsamma som fantastiska trolleritrick med flaskor, glas, bollar och frukter i och ur kartonger och koppar. Ni vet, de byter plats, försvinner och blir fler. Några trick ur den äldsta trolleriskolan i fulländad form.

Markus Zink är ju mer burdus – som när han med hjälp av ett par starka män ur publiken står på huvudet i ett akvarium för att plocka upp rätt spelkort. Vilket riskerar att dölja att också han kan trolla fingerfärdigt med kort och den ena framhoppande apelsinen efter den andra.

Malin Nilsson själv, trolleridirektören och primadonnan, är den här gången allra mest trollbindande i sina små- och fintrollande nummer: såpbubblorna som blir glaspärlor som blir såpbubblor igen och ballongsnöret som kan gå av hur många gånger som helst men ändå är långt och helt.

Hon är också – som alltid – fantastisk på att skapa en publikkontakt som övergår till publiknärvaro och vid magishowens slut blivit publiksamvaro.

(Ystads Allehanda 2015)

Efter Tjechov

Efter Måsen
med Elena Alexandrova
Scenografi: Marta Cicionesi
Ljusdesign: Ilkka Häikiö
TeTeater, Övraby 3 april

Som alltid börjar föreställningen innan den börjar och jag blir lika häpen som tidigare gånger.

Elena Alexandrova tar emot publiken och pratar med oss när vi sitter och väntar utanför vardagsrummet som också är TeTeaterns scen och salong. Så försvinner hon – en minut eller två – och kommer tillbaks som en annan: den åldrande skådespelerskan i pjäsen ”Efter Måsen”.

Som skådespelerska fortsätter hon att prata med oss – men vi förflyttas till Ryssland. Hon kommenterar fotona på väggen, där syns hon som ung och hennes son som tonåring. Inuti en låda, en liten kartong, finns en fågelfjäder och ett pjäsmanus av sonen.

Efter prologen går vi in i scenrummet och Elena Alexandrova fortsätter att göra det hon är så mästerlig på. Det kan sammanfattas med ett ord: förvandling. Eller med två: både… och.

Hon talar och sjunger, pratar med publiken och spelar sin roll i pjäsen.

Först tätt-tätt intill oss, precis framför de runda borden vi satt oss kring. Sen drar hon ifrån den vita ridån och själva scenen öppnar sig: en skog med björkstammar från golv till tak. Skådespelerskan tar av sig hatten och blir sin son.

Kort hår och glasögon – annars sker förvandlingen med henne, inuti Elena.

Hon förändrar sina ansiktsuttryck. Nej, snarare: känslouttrycken i ansiktet. Eller så förändras ingenting men förändras ändå. Som att hennes typiska kvinnokappa blir en lika typisk mansrock.

Klicka HÄR för att se SvT Skånes reportage om Elena Alexandrovas uppsättning ”Efter Måsen” på sin egen TeTeater. 

Anton Tjechovs pjäs ”Måsen” finns kvar som björkskog från svenska uppsättningar, fjädrar och ett kranium av en mås – tillverkat av Marta Cicionesi, som svarar för den genialt enkla scenografin, där skogen kan bli en sjö. Och temat förstås: den oförsonade spänningen mellan mor och son. Och mellan teater och liv, gestaltade känslor och verkliga.

Elena Alexandrova spelar stor klassisk teater från Sankt Petersburg men hemma hos sig på TeTeatern i Övraby. Som nu, tack vare Ilkka Häikiös scenbelysning, verkligen är en Teater (med versal).

Krock? För mycket för det lilla? Nej, det känns helt naturligt. Och man behöver inte alls kunna ”sin” Tjechov för att drabbas av konflikten mellan förälder och barn.

(Ystads Allehanda 2015)

Proffsigt men utan riktigt bra texter

TommarpsRevyn 2015
Grand i Öst
Medverkande: Håkan Brinck, Jessica Malmkvist, Anna Forsvall, Malin Stenkilsson, Cornelia Lundin, Lars Rehnett, Mattias Edström och Ola Ewald
Regi: Johan Schildt
Kapellmästare: Magnus Rosengren
Teaterbiografen Grand, Simrishamn
Spelas lördag/söndag t o m 29/3

Bäst: Kläderna, från fräckt till extravagant.
Sämre: Texterna hördes dåligt när hela ensemblen sjöng.

Tommarpsrevyn har i år flyttat från bygdegården i Östra Tommarp och österut till Teaterbiografen Grand i Simrishamn. Vilket de lite fyndigt berättar om i inledningskupletten – en rock´n´roll med hela ensemblen.

Revygänget bytte upp sig från en mindre, gemytlig scen till en större och mer krävande. Men det passar bra, för de storslagna ambitioner som Tommarpsrevyn brukar ha. Den stora scenen fungerar bra också, för revygänget spelar, sjunger och dansar lika proffsigt som alltid.

Särskilt kläderna – ja, kreationerna – är magnifika, långt över nivån för de flesta lokalrevyer. Fräckt med svenska – alltså blågula – dykardräkter och påfågelsklänningarna i finalsången överträffar det mesta. Extra accessoar: de färggranna plymerna på sångerskornas huvuden. Klädskaparna måste nämnas vid namn: Per Enarsson och Victoria Sassersson.

Efter detta tvingas jag däremot notera att årets Tommarpsrevy lider av samma problem som tidigare år. Det saknas riktigt bra texter. När så många texter ändå köps in måste det väl finnas bättre material i det faktiskt gigantiska utbud som erbjuds lokalrevyer?

Årets inbjudna gäst = stjärna är Håkan Brinck som agerar helt okey som revyartist men också förvandlar revyn till cabaret och scenshow genom att – som en rockkung från 1958 – sjunga några Elvis Presley- och Ricky Nelson-låtar. Tommarpsrevyns egen ensemble är nog så bra.

Lars Rehnett behöver bara röra på sig för att vara rolig, som när han med en jordglob illustrerar Ola Ewalds framförande av sången ”Snurra min jord”. Han har en egen, låt säga, spastik.

Även Malin Stenkilssons och Cornelia Lundins sketch om den senares tappade minne blir fånrolig. Vägarbetarsketchen, där ensemblens tre män, den tredje heter Mattias Edström, tar en paus före lunchen, var på väg att bli rolig – och dessutom lokal. Den kunde ha skruvats till ännu mer.

Anna Forsvall har en speciell, ljus och genomträngande röst, som gör att hon hörs mest och bäst i sångerna. Och sen återkommer nämnda Malin, när ensemblen agerar den svenska politikens Disneyklubb, som Hacke Hackspett alias Annie Lööf. Sååå träffsäkert, till idé, text (ja, ni förstår om ni går och ser revyn) och framförande.

Fast allra roligast och bäst är förstås Jessica Malmkvists monolog som finskan Marja-Liisa. Liksom både burleskt och finlir, lågt och högre på samma gång.

(YA 2015)

Spjutstorpsrevyn – med Allan Persson

Spjutstorpsrevyn
Foppatofflor & Lommemög
Teaterhallen, Tomelilla 30/1

Medverkande: Åsa Svensson, Lotta Rosdala, Helene Söderberg, Malin Gustafsson, Allan Persson, Magnus Gustafsson och Ingvar Gustafsson
Musiker: Peter Jakobsson, Björn Mattsson och Nils Larsson
Bäst: Allan Persson, förstås. Rolig i varje rörelse och ord.
Sämst: Ljudet. Det sprakade och knäppte i högtalarna. Måste ordnas till.

Anspråkslöst i bästa, positiva mening. Ja, familjärt. Som att komma hem till revygänget från Spjutstorp. Nära mellan publiken och den lilla teaterscenen. Direkt tilltal, som när Ingvar Gustafsson hälsar välkommen och påpekar att YA:s recensent är här, för att hålla koll ”så vi sköter oss”.

Gillar också att revyn pågår hela tiden. Medan scenen byggs om för nästa nummer utspelar sig små extrasketcher framför ridån. Kul tänkt och skojigt framfört.

Det mesta av materialet är inköpt, främst från Staffan Bjerstedt, och lätt anpassat till lokal nivå. Men välvalt, flera riktigt bra sketcher. Till exempel ”Väderprognos”, där partiledarna för SD och Fy (Åsa Svensson och Helene Söderberg) beskriver svensk politik som väderprognoser, och ”Klantkocken”, där Helene S, Magnus och Ingvar Gustafsson teve-tävlar om att laga sämsta maten.

Magnus G sjunger hellre än bra á la Snoddas i en rolig ”i Phån”-låt till ”Haderian hadera”-melodin och Lotta Rosdala sjunger ”Trubbel” (av Olle Adolphson) så fint och modigt att jag inte ens tänker på Monica Zetterlund.

Skickligast på scen är Allan Persson. Genast han visar sig med långhårsperuk, naket bröst och skinnväst så applåderas och visssssslas det. Monologen ”Gubben”, som han själv skrivit texten till, är i nivå med Fridolf Rhudin och Martin Ljung. Nej, det är inte att ta i.

Fast Spjutstorpsrevyn fungerar ändå bäst när den blir lokal. Detta trots att de lokala inslagen är få och inte heller hör till de bästa. Men jag gillar Åsa Svenssons och Malin Gustafssons lokala ”Magnus Uggla-medley” med texter om Tomelilla. Påpassligt att lägga in en ganska så besk replik till Jenny Ahlström, ni vet hon i Fi som saknar spade. Ska jag citera? För det var roligt. Nej, gå och kolla själva.

Ibland hakade det upp sig. Texterna glömdes. Premiärnerver? Det blir nog bättre framöver. Bra och följsamt musikaliskt komp under ledning av Peter Jakobssons piano.

(Ystads Allehanda 2015)

PS. Ljudanläggningen har nu bytts ut så under den fortsatta speltiden (t o m 7/3) fungerar ljudet som det ska.

Perikles möter Bröderna Marx i Nybrostrand

Dansbandsmusikal

Rakt upp och Ner
Smultronstället – en Perikles-musikal
Ystads teater

Första akten är som en ändlös startsträcka. Personerna ska beskrivas. Berättelsen grundläggas. Det sker i revyaktiga sketcher med Perikles-dansbandslåtar emellan.

Lena (spelad av Elisabeth Zaar) har varit gift med Göran S (Marcus Hadriz) som lämnat henne för den yngre Susanne (Jessica Aleryd). Hårdrockarna Annika (Anna Bergh) och Robban (Ted Eriksson) är dotter till Lena och Göran respektive dotterns kille. Jättegamle morfar Sture, alltså Lenas far (Eric Persson), och en yngre Mångsysslare (Dennis Klang), bland annat frisör och husvagnsförsäljare men främst Don Juan, är också med.

Det borde kunna bli många förvecklingar. Som när Susanne får för sig att Göran ska överraska med en resa till Rivieran men har köpt husvagn och tänker fira midsommar på Nybrostrands camping. Eller att de unga hårdrockarna bokat in hårdrockfestivalen (förmodar jag?) i Gussnava…

Men texterna är tyvärr torra som fnöske. Inte ens elitkomiker hade kunnat vrida några droppar humor ur det här. Endast Marcus Hadriz – med sin plastik till kropp och ord – lyckades locka fram ett smil hos mig.

Välbehövlig paus. Vad hade ensemblen för sig då, kan de ha provat Robbans hemkörda dunk? För andra akten – inledd med Rakt upp och ners specialitet, en svartvitstruttig stumfilm – blir raka motsatsen: full fart och tryck rätt igenom!

Scenen är campingplatsen, där alla lyckats hamna: två tält (Lena och pappan i ett; ungdomarna i det andra) och en skamfilad husvagn (Göran och Susanne). Strax ansluter sig också bygdens Don Juan.

Några ingredienser: sprit i morfars droppflaska, laxermedel i Susannes drink, ovannämnda hemkörda vattendunk, jonglering med apelsiner och bandet Testikles (?!) på dansbanan. Fnösket tar eld och det blir den galnaste musikalfars – ja, musikalbuskis – á la de sjungande bröderna Marx med familj i Nybrostrand.

Morfar Sture får sprutt i benen och ”fredag i blodet” och Göran sjunger som en Olle Jönsson. Slutligen utbrister hela gruppen i en dagen efter-version om vad som kan hända en midsommarnatt med tömd dunk av Perikles-låten: ”Var har jag sovit i natt…”

(Ystads Allehanda 2014)

Svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog

Diva
Medverkande: Kim Anderzon
Inspelad röst: Krister Henriksson
Av: Barbro Smeds, Judith Hollander och Kim Anderzon
Regi: Judith Hollander
Smedstorps medborgarhus

Kim Anderzon är svensk mästare i scenkonsten att framföra en monolog. Hon använder rösten, ansiktet och hela kroppen, växlar mellan komedi (ja, clowneri), drama och tragedi. På någon sekund har skratt ersatts av allvar och gråt.

Hon agerar som den åldrande skådespelerskan Ulla men samagerar också med publiken, utbyter åsikter och samtalar, går ner från scen för att arrangera en ”motryggsövning” eller välja danspartner.

”Diva” uruppfördes på Vasateatern i Stockholm 2007, hade nypremiär i Uppsala tidigare i år och reser nu på Riksteaterturné. I fredagskväll framfördes ”Diva” inför ett utsålt medborgarhus i Smedstorp.

Kim Anderzon i föreställningen ”Diva”. Foto: Anette Lindfors Persson/Riksteatern.

Det kan tyckas att hon skulle ha tröttnat efter alla framföranden. Tvärtom fortsätter hon att fullända monologen. Vad står i manus? Hur mycket improviseras vid mötet med publiken? Som när Kim Anderzon/ Ulla slänger ur sig den aktuella kommentaren att ”teater måste vara lönsam idag, då får man bonus av Alliansen”.

Monolog, förresten. Ulla är huvudrollen men Kim Anderzon har också en dubbelroll som Securitasvakten Inga. Med inspelad röst medverkar Krister Henriksson som teaterchef och Ullas man. Dessutom har jag börjat undra om Mats, en av männen i publiken, bor på Österlen eller är en medresande skådespelare som garanterar publikkontakten.

Kort resumé: Ulla, en Thaliaprisad skådespelerska, har blivit 50 plus och får inga roller. Hon ska nu göra comeback i en liten roll – med en replik – i sin makes uppsättning av ”Jeanne d’Arc”.

Det är utgångspunkten men inte mer än så. Anderzon får ”Diva” att handla både om skådespelerskans och andra kvinnors yrkes- och övriga liv. Och även om åldrande män, vill jag påstå.

Den nya uppsättningen av ”Jeanne d’Arc” har ett genusperspektiv: huvudrollen ska spelas av Ullas make och Ulla har en mansroll. Kim Anderzon klistrar dit en mustasch, fixar till apparaten mellan benen och sträcker upp sig machoaktigt.

Fanns en enda sådan man i publiken?

”Diva” är allt annat än endimensionell. En teatermonolog som ifrågasätter fördomar, egna och andras. En kvinnopjäs om alla människors ungdom och åldrande.

(Ystads Allehanda 2010)

Lättversion av verkligheten

Hantverkarna
På scenen: Åsa Forsblad, Aksel Morisse, Claes Åström, Chatarina Larsson, Per Lasson, Elisabeth Wernesjö, Jan Österman, Mysak, Marcus Hadriz
Manus: Line Knutzon
Övers: MarsvinsholmsTeatern
Sångtexter: Aksel Morisse
Musikansvarig: Sanna Hodell
Regi: Henrik Dahl
MarsvinsholmsTeatern, spelas onsdag-söndag t o m den 10/8

MarsvinsholmsTeatern är fyndig på att inleda sina uppsättningar. I år kommer Sanna Hodell in och hälsar välkommen, för att sen gå upp på scenografins andra våning, sätta sig vid pianot och börja spela klassiskt. Hantverkaren Beckman (spelad av Per Lasson) kompletterar med ett solo på slipmaskin.

Pjäsen ”Hantverkarna” skrevs av Line Knutzon, uppmärksammad dansk dramatiker. ”Hantverkarna” har spelats både på Det Kongelige Teater i Köpenhamn och satts upp av Dramaten. I programmet till uppsättningen på Marsvinsholm beskrivs pjäsen som ”en drastisk nutidskomedi”. Men Knutzon gör det svårare än så för både sig själv och skådespelarna.

Hon blandar olika dramatiska uttryck, från just drastisk humor till lika drastiskt allvar. ”Hantverkarna” är en kameleontisk pjäs som växlar mellan känslolägen och teatergenrer. Inte lätt, varken att spela eller skriva. Det kräver mycket av både skådespelare och dramatiker.

Alice (Åsa Forsblad), Beckman (Per Lasson), Oskar (Marcus Hadriz) och Glen (Claes Åström). Foto Henrik Dahl.

Scenen: ett hus i två våningar. Det råder låne- och byggboom. Paret Alice och Manfred (Åsa Forsblad och Aksel Morisse) har förköpt sig på ett hus som håller på att renoveras. Fullt med hantverkare – med byggbasen Glen (Claes Åström) i spetsen – som tar lååång tid på sig, lovar runt och håller tunt, har flera byggen på gång, bygger upp och river ner igen.

Alla som haft med hantverkare att göra bör känna igen sig. Så det borde ha blivit roligt. Men det är det inte. Pjäsen blir aldrig mer än en lättversion av verkligheten, som är både värre och roligare. Jag lovar att jag av egen erfarenhet kunde ha bidragit med några scener som lyft pjäsen till mer en gapskrattig nivå.

Plötsligt – när Magrete (Elisabeth Wernesjö) sätter sig för att prata med sin gamla klasskompis Manfred – blir det allvar, djupare och existentiellt. Nu handlar det om livet. Magrete, berättar hon, flyr verkligheten genom att blunda och skapa sitt eget rum – ja, ”en hel jävla lägenhet” – i huvet.

Och så efter paus kommer en kriminalpjäs med inslag av både ”Motorsågsmassakern” och Agatha Christie på temat ”Fem små hantverkare” (de skulle bygga klart men en försvann och så var det bara fyra kvar…). Dessutom har MarsvinsholmsTeatern fogat in sånger, skrivit texter till klassisk musik, Mozart och Beethoven, samt variationer på ”Blinka lilla stjärna”.

Varför? Tyckte också Aksel Morisse, ansvarig för sångtexterna, att pjäsen inte riktigt höll? För tråkig och behövde livas upp? Men sångerna har varken den humor eller det djup som hade krävts för att förstärka och ge något mer.

Aksel Morisse som Manfred i Hantverkarna, 2014. Foto: Patric Nadalutti

Hela ensemblen spelar bra – på ett allmänt skådespelarplan. Hur professionella de än är så förmår de inte att gestalta pjäsen med det kameleontiska allvar som behövs. Komiken är inte tillräckligt komisk, dramatiken inte tillräckligt dramatisk, seriemorddramat blir inte den kriminalpjäs i pjäsen den kunde ha blivit.

Den ende som insett att texten kräver sin skådespelare är Per Lasson i sina dubbelroller som hantverkare och glidaren Karl. Han tar i så han nästan spelar över. Det behövs. Då blir det roligt på allvar.

”Hantverkarna” räddas av enstaka ögonblick – som när Magrete agerar kamin för att prova ut var den bör placeras i huset, Manfreds mamma (Chatarina Larsson) imiterar en stockholmsk kulturtant på Österlen, hantverkaren Halbror (Mysak) spelar luftfiol…

(Ystads Allehanda 2014)

Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)