Etikettarkiv: Björn Ulvaeus

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

I kyrkans rum

Det var hårdrockmässa i Fränninge kyrka härom söndagskvällen. För rockmusiken – närmast heavy metal – svarade ett lokalt band som förut varit en trio och då hette Number Red men nu blivit en duo (sång, elgitarr, trummor) och bytt namn till Black Math.

Metallrocken varvades med teaterstycken från kyrkans ungdomsförening, psalmsång, bön och kort predikan av prästen samt nattvard. Efteråt bjöd kyrkan på korv med bröd.

Fränninge_kyrka CVreative Commons VäskHögljutt, avspänt och uppiggande, tyckte jag. Kyrkan rockade.

Fränninge kyrka. Foto: Creative Commons / Väsk.

Men vad tyckte de övriga i kyrkans träbänkar? Var det religiöst, kristet och andligt? Vad får, bör och ska man göra i en kyrka? Kan det vara tillåtet att framföra vilken sorts musik som helst? Hur ska Guds hus användas?

Några av de bästa konserter jag upplevt har varit i kyrkor. Familjen Saxells årliga julkonserter inleddes i Klosterkyrkan i Ystad och jag minns en nära och fin, profan men andlig konsert med Edda Magnason vid det gamla pianot i Bromma kyrka.

South Gospel Singers sjunger alltid lika vackert som medryckande, både vid de återkommande julkonserterna med Sanna Nielsen i Marsvinsholms kyrka och sina egna framträdanden.

Till exempel när kören med Peter Svensson som ledare för något år sen höll igång som i en golspelkyrka i amerikanska södern. Hela Vallösa kyrka stod upp, klappade i takt och sjöng med.

Högalidskyrkan

Högalidskyrkan, Stockholm.  Foto: Bengt Eriksson

Än mer fascinerande var en konsert i Högalidskyrkan i Stockholm. Den brittiske kompositören Gavin Bryars hade bjudits in för att med svenska musiker framföra stycket ”Jesus´ Blood Never Failed Me Yet”. Melodi- och sångstämman ekade och fortplantades i det stora, höga kyrkorummet och blev till en dialog mellan jord och himmel.

Det var mäktigt.

Kommer jag till London så missar jag aldrig att besöka St. Martin in the Fields. I kyrkan ges klassiska konserter och en trappa ner i kryptan har jag upplevt folksångarparet Ewan MacColl och Peggy Seeger. Numera verkar det mest spelas jazz i kryptan, där det också finns en billig och bra restaurang.

Så här kan jag fortsätta länge.

540px-Saint_Martin_in_the_Fields Creative DcastorIbland brukar det säljas biljetter och ibland tas det upp kollekt. Vissa präster applåderar lika högt som publiken medan andra präster ger besked om att applåder tillåts när konserten är slut, om ens då.

St. Martin in the Fields. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Det finns präster som håller en predikan med bön under konserten och de som låter musiken spela för sig.

Olika församlingar i den före detta svenska statskyrkan, för att hålla mig till den, verkar inte ha någon gemensam policy. Borde man ha det?

Jag kan ju tycka det kunde räcka med själva kyrkan. Det är Guds eget hus, kyrkorummet är heligt. Om man släpper in musik (och annan kultur) så nog skulle rummet – historien, atmosfären, stämningen, alla psalmer som sjungits och böner som betts – förandliga kulturen?

713px-Kulturkirken_Jakob DcastorNyligen läste jag att Björn Ulvaeus, medlem i Humanisterna och uttalad ateist, uppskattar den stillhet som finns både i stora katedraler och barndomens kyrka.

Jacob Kulturkirke, Oslo. Foto: Creative Commons/Dcastor.

Tror han att stillheten uppstår ur ingenting? Inte kommer någonstans ifrån? Att en kyrka är vilket stilla rum som helst?

Jacob kirke i Oslo har jag tyvärr aldrig besökt. En före detta församlingskyrka, nu hyrd av Kirkelig Kulturverksted (främst ett skivbolag) som omvandlat den till Kulturkirken Jakob. Varje söndag hålls gudstjänst (för att inte kyrkan ska ”avsjälas”) men annars används kyrkolokalen för alla sorters konserter, teater och dans. I kryptan hålls konstutställningar.

Det dröjer några år, först renovering och ombyggnad, men Östra Nöbbelövs nedlagda kyrka blir kanske något liknande? En ”kyrka” där kristendom och andra religioner möts, religiöst och profant samsas; en ”kulturkyrka” för konserter, utställningar och föredrag.

800px-Östra_Nöbbelövs_kyrka JorchrSå är visionen för de inblandade, kyrkonämnden och Handelshuset Österlen.

Östra Nöbbelövs kyrka. Foto: Creative Commons/Jorchr.

Kan fler svenska kyrkor, även fortfarande verksamma, ha liknande visioner? Ska de ha det?

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)

När familjen Erickson kom till Sveg

När jag på TV såg dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” så förflyttades jag (inte i TV-rutan utan i min fantasdi) till Sveg vid början av 1900-talet – då familjen Ericksson (som efternamnet stavades innan de svenska myndigheterna stavade om det) kom till Sverige från USA: en liten pojke som skulle bli min pappa, hans bägge systrar och deras föräldrar.

De hade rest till Sverige och Sveg, där mina farfarsföräldrar och farfars bror bodde, för att hälsa på. De skulle stanna ett kort tag – några månader, ett halvår – och sen återvända hem till Amerika igen, till farmen strax utanför Cokato i Minnesota.

Men de blev kvar i Sverige, hela liven ut.

Farfar och hans bror byggde ett hus i Sveg, ett tvånings trähus med balkong runt om, sådär som amerikanska hus kunde se ut, som kallades  Amerikahuset. Om det var för utseendets skull eller för att det var där som ”amerikanarna” bodde.

Kallas det fortfarande Amerikahuset? Någon som längre minns hur och varför det fick namnet? Längesen jag var i Sveg nu, får väl söka ett Henning Mankell-stipendium och resa dit igen…

När både min ena faster och min pappa hade dött så reste jag till Sveg med min enda kvarlevande faster – då sen länge bosatt i Stockholm, dit familjen Eriksson flyttade cirka 1930 – och gjorde en radiodokumentär om henne och hennes livslånga längtan hem.

Linnea hade hon alltid hetat för mig; på sina äldsta dagar ville hon heta Ella igen (som i USA).

Linnea liten

Min faster Ella Linnea på trappan till Amerikahuset i Sveg. Jag håller i intervjumicken och Birgitta Olsson, förstås, tog bilden.

Titel på radiodokumentären: ”Det är andra dofter i Amerika”.

Det bästa jag gjort på radion så det var väl följdriktigt att det också blev det sista, längre radioprogram/inslag jag gjorde. ”Det är andra dofter i Amerika” sändes första gången i september 2000.

”Förslag till pressrelease:

Radiodokumentären ”Det är andra dofter i Amerika” handlar, som underrubriken säger, om en ”Amerikaresa i motsatt riktning”.

Ella Linnea kunde ha varit barn till Kristina och Karl Oskar i  Vilhelm Mobergs berättelser.

Också Ellas föräldrar, Andrew och Emma, utvandrade från Sverige till Amerika och bosatte sig i Minnesota. Där föddes Ella och hennes två syskon. Idag finns bara ett av syskonen kvar som ”kan berätta hur det var”.

De skulle resa till Sverige på ett kort besök för att hälsa på pappa Andrews gamla föräldrar i Sveg. Där började de bygga det så kallade Amerikahuset och blev kvar – de ”blev kvar för evigt”.

I programmet berättar Ella Linnea för brorsonen Bengt Eriksson om sin livslånga längtan tillbaka – hem – till Amerika och Minnesota. I en affär eller i tvättstugan eller var som helst kan hon plötsligt tänka:

– Här står jag och här ska jag inte stå. Hur kan kan få den känslan?

– Man vänjer sig vid allting, men något man aldrig vänjer sig vid är hemlängtan.

Som musikaliskt tema används musiken från musikalen ”Kristina från Duvemåla” av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Bl a sången ”Hemma”, där Kristina uttrycker samma längtan som Linnea: ”Hemma, var ligger det nånstans? Kan nån ge svar?”

Bengt Eriksson har gjort programmet för Sveriges Radio i Malmö. Producent: Sten Lundström. Tekniker: Bosse Nilsson.”

PS. Kolla dokumentärfilmen ”När rocken kom till Sveg” om ni har chansen – ett helprojekt med en CD och en bok också som komplement till filmen. HÄR – en länk till projektet.

Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)