Från Jerusalem till Vollsjö

I två veckor har jag varit borta från Sverige och hemkomsten blev en kulturkrock.

Längs Sankt Marksgatan till hotellet.

Efter att magen piggats upp av judisk/palestinsk (vad är skillnaden?) hummus och falafel, sötpotatissoppa, armenisk pizza, råris med nötter och russin, tabouleh och andra grönsakssallader och röror så klarade den inte av maten i Europa.

Det började redan med flygmackorna och första morgonen i Vollsjö protesterade magen t o m mot yoghurten.

Transport i Jerusalems gamla stad.

I Jerusalem kunde det vara 14 grader och blåst – som värst – och 17-18-19 grader och sol – som bäst. Hemma möttes jag av två grader, snålblåst och regn. Även om natten i Jerusalem föll snabbt som en rullgardin så var det vid halv 5-tiden.

När jag blickade mot Vollsjös mörkgråa himmel drog det stora vemodet genom kroppen: nattsvart trots att klockan bara var två.

Jerusalems gamla stad med Tempelberget by night.

Men snart har jag vant mej igen, bytt falafelbollarna vid Jaffaporten mot vörtbullar från Vollsjö konditori.

Taxin stannade vid Jaffaporten, sen drog vi väskorna längs Sankt Davids och Marks gator – rättare sagt cirka en meter breda trappstegsgränder – till Lutheran Guest House.

Jesu väg.

Större delen av Jerusalems gamla stad består av smala gränder = gågator av den enkla anledningen att biltrafik är omöjlig (med undantag för klättrande traktorer och små lastbilar av märket ”Mule”).

Jaffaporten leder in till Gamla stans kristna del, medan Damaskusporten leder till den muslismska delen. Sion-, Lejon- och Gödselporten heter några andra. Gamla stan består av judiska, muslimska, kristna och armeniska delar.

Inuti Den heliga gravens kyrka / Uppståndelsekyrkan, en kyrka för alla kristna oavsett tro.

Just nu och då, när vi var där, kunde den förhoppningsfulle ta Jerusalems gamla stad som ett exempel på att olika människor kan leva respekt- och fridfullt tillsammans.

Gamla stans olika delar ligger både brevid och går i varann. Ortodoxa judar i svart kostym och hatt promenerar genom Jaffaporten och klättrar över taken till sin judiska del. Andra judar ser ut som araber och hur skiljer man en kristen palestinier från en muslimsk?

Innanför Damaskusporten.

”Arab Catholic Scouts” stod det på en skylt när vi gick mot Via Dolorosa.

Det betyder Smärtans väg. Här ska Jesus ha burit korset till Golgata. Hit vallfärdar turistgrupper av alla kulörer och nationaliteter. De stannar vid Kristi olika ”stationer”, sjunger psalmer och ber.

I den judiska delen av Gamla stan.

En märklig upplevelse som blir skrämmande, när Via Dolorosa kantas av månglare som saluför krucifix, törnekronor, smycken, t-tröjor, pizza med mera.

Via Dolorosa fick mej att tänka på Christer Sturmark och Björn Ulvaeus, de nya humanisterna. Om de stod här, skulle de då tycka att människorna är galna? Vilka är i så fall mest galna – de bedjande eller de månglande?

Också någonstans i den judiska delen.

Nej, jag föll inte på knä vid Jesus förmodade grav i Uppståndelsekyrkan. Det bör vara förbehållet de troende.

Fast stunden grep mej – mest av sorg. Efter alla tusentals år finns det ännu människor som söker tröst och glädje i ett annat liv, bortom sitt eget. Vad säger det om politik, statsskick och hela mänskligheten?

Handelsgata i Jerusalems gamla stad. Samtliga foton: Birgitta Olsson och Bengt Eriksson.

Bengt Eriksson har köpt en julgris av halm…

(Ystads Allehanda 2008)

Tabouleh och sprättägg från Söderåsen

I Keith Richards självbiografi ”Livet” läste jag att Keith fick stopp på mobbandet i skolan genom att slå den största mobbaren på truten. Tareq Taylor berättar ungefär likadant i sin bok om ”Mat och kärlek”.

Också han lärde sig att slå tillbaka. ”Men”, skriver han, ”det var ju inte så jag ville ha det. Dessutom hade mobbarna typiskt nog alltid en storebror.”

Hur får man – själv – slut på mobbandet när inte skolan lyckas eller ens vill? ”Jag tror det är lätt att man blir lite egen av att vara mobbad”, skriver Tareq också. Man blir stark och egen, kan jag tillägga. Om man överlever.

Kan mat vara konst? Då syftar jag inte på att maten är snygg och konstnärligt upplagd på tallriken utan frågan gäller om skapandet av en maträtt kan liknas vid en ny målning eller skulptur. Vad uttrycker kocken med sitt nya recept? Kan mat ha ett budskap? Kunde Tareq Taylors bok ha hetat ”Mat som konst” eller ”Maten och livet”?

Som liten sprang Tareq till fiskaffären och köpte sill för veckopengen, stekte till sig och katten Gonzo. Ett ännu tidigare minne är från 1972 i Jerusalem. Familjen Taylor skulle hälsa på släkten. Tareq var tre år. De missade en buss – minuten efter sprängdes bussen i luften.

Tareq Taylor är multi kulti, liksom hans mat. Palestinsk pappa, svensk-engelsk mamma, svensk mormor och engelsk morfar, som var brittisk konsul i Malmö. Efter föräldrarnas skilsmässa uppstod – om det får ni läsa mer i boken – ett klassamhälle mitt i släkten.

Några år på 2000-talet stod han hemma i sitt eget kök, ser jag i boken, och gjorde matinslag till Kanal Lokal. Genialt, enkelt och spontant. En gång glömde han bort en gulerot, minns jag. Eller var det en majrova? De tog väl om och klippte, så glömdes ingrediensen bort.

Självklart snappades han upp av SvT. I programmen från Mandelmanns trädgårdar och en kolonistuga i Malmö fick Tareq Taylor laga mat för hela Sverige.

Mest känd är han nog för gourmetrestaurangen trappaner i Malmö. Där var jag en enda gång, för att äta lunch. Den var slut, trots att inte lunchtiden var över. Nu driver han istället Slottsträdgårdens kafé i Malmö. Från gourmeträtter till en macka med pålägg, det säger nog också något om Tareq Taylor.

Recepten i boken är oftast enkla men smarta och lockande. Två sorter, om man generaliserar något: dels traditionella rätter från olika kulturer och dels ”crossover” = de olika matkulturerna skapar något nytt tillsammans.

Till de förra hör pappas ”arabiska frukost” med pitabröd, tabouleh och hommous samt den brittiska klassikern lammstek. Bland nya multi kulti-recept finns något jag ska prova så fort jag kan: sushi med tempurafriterad sill, dill, salladslök och wasabi.

Gör man inte gnocchin själv så lockas min mage även av den enkla rätten gnocchi med kycklinglever. Traditionella råvaror kan också användas i nyskapade rätter – som receptet på sprättägg från Söderåsen, uppvärmda till 63, 5 grader och serverade på ett krispigt kycklingskinn med sidfläsk och puré på ramslök.

Hur i hela Skåne smakar det? Vad säger den rätten om Tareq Taylor? Och vårt svenska matkulturarv?

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)