Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Ja, nog måste hon vara ett geni!

Det skulle ha blivit en annan krönika men så var jag och såg premiären av ”Singin´ In The Rain” på Malmö opera i lördags. Och ämnet för krönikan ändrades. Nej, det ska inte bli ännu en recension utan det här är en hyllning. För att jag bara måste skriva om – ja, hylla! – en av de medverkande i musikalen. Låt mig först gå bakåt i tiden och inleda med ett speciellt minne jag har av henne.

Följande hände när Lars Rudolfsson var chef för Malmö musikteater. Han skulle regissera en uppsättning (ingen betydelse vilken) och jag var med under regiarbetet för att göra ett reportage. Vid det här repetitionstillfället nöjde sig inte en av skådespelarna med att spela utan han (inte heller någon betydelse vad han heter) tog över regin, styrde och ställde också med alla andra skådespelare.

Regissören Rudolfsson tittade på och lät det ske. Medan skådespelarna, det såg jag ju, var måttligt förtjusta. Det räckte så bra med en regissör. Där stod jag – länge – på golvet och häpnade. Så försvann en av de deubbelregisserade skådisarna. Blev borta en stund och kom tillbaks med en stol. Tittade på mig som om hon tänkte att den där journalisten ser ut att ha ont i ryggen (helt rätt) så han behöver en stol. Och så placerade hon mig på stolen.

Det är min bild av Marianne Mörck, som krönikan handlar om. Hon är fantastisk. Hon är otrolig. Är hon inte ett geni så är hon så nära ett scenens geni någon kan komma. Hon både agerar och regisserar ibland också, talar och sjunger, i dramatiska pjäser, operor och musikaler.

Före detta stumfilmstjärnan Lina Lamont (Anette Friberg) får talpedagogiska råd av Miss Dinsmore (Marianne Mörck) i Malmö operas uppsättning av ”Singin´ In The Rain”. Foto: Mats Bäcker.

Marianne Mörck svarar för Malmö operas iscensättning av ”Singin´ In The Rain” (premiär 2006 på Oscars i Stockholm). Hon har en liten roll också – en talroll – som hon gör stor. En biroll, hon kommer in en kort stund bara, som blir gigantisk. Det är när stumfilmen ska ersättas av ljudfilm och stumfilmstjärnan Lina Lamont måste lära sig tala. Marianne Mörck spelar talpedagogen Miss Dinsmore.

Några få repliker som hon mejslar ut så noga och finkänsligt. Ja, virtuost. Men nej. Inte för att glänsa utan för att karaktären ska bli vad den är och är värd, fungera maximalt för pjäsen/musikalen och därmed publiken. Det börjar redan med kläderna, hennes gråa dräkt, som Marianne Mörck bär upp och fyller ut så exakt. Och som hon går, bestämt men ändå släpande på kroppen.

Hon rabblar röstövningarna som ett mantra och när den kvinnliga stjärnan inte klarar av övningarna så fortsätter hon ändå att upprepa, upprepa dem med bestämd röst (och återhållen ilska, syn- men inte hörbart). Och tajmingen sen mellan röstpedagogen Mörck och Lars Humble, som spelar filmregissören.

En språkduell med ord och kropp. Bara sättet att rätta honom när han säger ”mick” och hon ”mikrofon”. Och när han tryckt ner henne i stolen, gång på gång, för att hon hoppat upp och hjälpt filmstjärnan med replikerna och stört inspelningen, då sitter hon där i stolen. Nedsjunken.

Vilket kroppsspråk! Det skriker. Inte bara Mörcks och rollens utan alla äldre kvinnors kroppsspråk. Och vilken rollprestation! Mitt emellan humor och dramatik, skämt och tragik, som ett revynummer och Shakespeare på samma gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2010)