Etikettarkiv: Sverige

Tvåan minst lika bra som ettan!

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer förresten från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

2017-08-05_NIcole-3-1024x682

Gitarristen Charlotta Andersson i ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extralåt som jag tycker låter folkmusikalisk, på  knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt,  ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

2017-08-05_NIcole-4-1024x682

Saxofonisten Nicole Johänntgen och dragspelerskan Anne Niepold i  ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelsolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden. Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Lika bra? Ja, minst lika bra!

(Ystads Allehanda 2017)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Kristina från Duvemåla

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Falkholt Ystad bloggen

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah bloggen

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escif bloggen

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Tomelilla 1

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Tomelilla 2 liten

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönsson

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustaf Engström liten

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

Borrby liten

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Falkholt museet bloggen

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Jazziga folktoner

Jazztrion InFocus inledde årets konsertsäsong i Hammenhög med att blanda egna låtar och svenska folkmelodier som hämtats från Jan Johansson. Personligt, spröd musik med tyngd, tyckte YA:s recensent.

Artister: InFocus
Var & när: Garaget, Hammenhög 22 maj

Bäst: Ola Melanders förmåga att få elpianot att nästan låta som ett riktigt = akustiskt piano.
Synd: Alldeles för kort konsert, tyckte hela publiken.

Lugn, stilla jazz med folkton inledde årets säsong på Garaget i Hammenhög. Så antecknade jag i blocket precis när Ola Melander växlade från lätta, enstaka fingerplink till tyngre dunk med hela handen på elpianots tangenter.

Nog detta som kännetecknar InFocus: dynamiken. Att musiken både är spröd och har tyngd.

Intressant att samtidigt lyssna och se den nära ögonkontakten mellan pianisten Melander och Hannes Wall på kontrabas. Ibland också med trummisen Christoffer Dahl – som när en pianoton får ligga kvar som bordun under ett trumsolo.

InFocus Garaget

InFocus – från vänster: trummisen Christoffer Dahl, kontrabasisten Hannes Wall och elpianisten Ola Melander – inledde i lördags konsertsäsongen på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Gruppen InFocus har blivit mest uppmärksammad för sina tolkningar av svenska folklåtar från Jan Johanssons skivor. Just tolkningar, inga efterapningar, för så mycket Johansson finns inte kvar i till exempel ”Visa från Utanmyra” och ”Emigrantvisan”.

Melander improviserar på ett annat sätt än Johansson, går utanför såväl svensk folkton som amerikansk jazz. Mer tyngd, andra känslor och annan rytm; en annan riktning också, som om folkmelodierna utvandrat neråt Balkan. Eller tvärtom: folklig musik från Bulgarien, varifrån Melander har sin härkomst, invandrar hit.

Måste också nämna trions version av en ”Gammal bröllopsmarsch”. De lite för långa pauserna i melodin, som skapar en mättad tystnad. Johanssons folkmelodier blandas dessutom med Melanders egna låtar där det balkanska – så tyckte i alla fall jag att det lät – ersätter det svenska.

Eventuell genre: jazz på bulgariska.

I en mer jazzig låt får basisten Wall möjlighet att spela ett mjukt, fint solo. På enträgna rop från någon i publiken framförs ”Här kommer Pippi Långstrump” (Jan Johansson gjorde melodin). Kort och snabbt, spontant och väl mest på skoj. ”Närmare Gud till dig” blev sista låt och då kan jag påpeka att det också infinner sig en känsla av koral, både här och var när InFocus spelar.

(Ystads Allehanda 2015)

Om de svenska landskapens deckare

Red: Kerstin Bergman
Deckarnas svenska landskap
Från Skåne till Lappland
(Makadam)

Deckarnas svenska landskapAntologin ”Deckarnas svenska landskap” föddes i samband med några deckarseminarier på Lunds universitet. En utmärkt ide: att spegla landskap genom deckarlitteraturen och deckare genom landskapen.

I svenska deckare finns platser, miljöer och landskap från hela Sverige. Eftersom kriminalitet har sin grund i samhället, både som system och miljö, betyder det att också deckare står i symbios med de miljöer och landskap där mer eller mindre fiktiv kriminalitet utspelar sig.

Men tyvärr, när jag började läsa blev min reaktion: Den här boken är felgjord.

De flesta av de medverkande – ”deckarälskare, deckarkritiker och deckarforskare”, för att låna redaktören Kerstin Bergmans ord – utgår från litteraturen, ofta ett författarskap och några få titlar.

Den del av respektive landskap som förekommer i en eller ett fåtal deckare finns med – sällan eller aldrig hela landskapet. Om man istället utgått från landskapet och sen fogat in ett lämpligt antal romaner/författare så hade resultatet blivit mer riktigt och helt.

Till exempel kan ju inte Carina Sjöholms text om Henning Mankells miljöer kring Ystad, hur läsvärt hon än skriver, ge en bild av hela Skåne. Efter detta skånska – liksom varje – landskapskapitel finns en litteraturlista med deckare som hamnat utanför. Så jag misstänker att redaktör och utgivare – i efterhand – tycker som jag.

Bortsett från mitt gnäll hittills så innehåller antologin ändå en del intressanta texter – som när Katarina Tornborg skriver om Gotland via Linné och Anna Jansson, Emma Tornborg om Jämtland i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Bo Lundin om Elvy Ahlbecks Ångermanland.

Bäst lyckas Ulf Pettersson, för att han struntar i förutsättningarna, utgår från landskapet Halland och därefter fogar in deckarförfattarna: Ingrid Kampås, Björn Hellberg, Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Min stora behållning blir något annat än landskapsskildringen, nämligen det udda och personliga valet av deckarförfattare.

Flera mindre kända författarskap introduceras av till exempel Kerstin Bergman (ungdomsförfattaren Pia Hagmar i Dalsland), Catarina Gregersdotter och Christina Lennér (polisromanförfattarna Leif Woxlin i Hälsingland respektive Åke Axelsson i Västerbotten).

(Något kortare i KvP 2014)

I CD-spelaren: Susanne Rosenbergs folkmusikskapelse

Getens horn
En musikskapelse av Susanne Rosenberg
(Playing With Music)

Getens hornAtt beskriva Susanne Rosenberg som en traditionell svensk folksångerska blir för futtigt.

Hon är enastående. En folklig musikskapare, på samma gång bevarare och förnyare.

Rosenbergs nya album utgör en del av doktorsavhandlingen ”Kurbits-Reboot, Swedish traditional singing in new artistic context”. Vilket väl också hennes förra album, ”ReBoot/OmStart”, gjorde. Alltså en klingande avhandling, snudd på unikt.

”Getens horn” kunde ha haft prefixet folk- före musikskapelse. Rosenberg har komponerat och sammanställt ord och toner, sångstämmor och musik.

Hon sjunger med flera av de främsta bland Sveriges övriga folksångerskor, som Ulrika Bodén och Sofia Sandén. Tre cellister och tre dragspelare medverkar också.

Ibland kan det låta traditionellt och svenskt, andra gånger förflyttas mina öron till Afrika och Asien.

Susanne Rosenbergs (folk)musikskapelse bygger på skapelseberättelser från olika traditioner samt livets och naturens cirkel av årstider.

Resultat: som en folklig symfoni i ord och ton. Att lyssna blir en svindlande, annorlunda och så spännande upplevelse.

(Hifi & Musik 2013)