Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Musik på Österlen, april 2014

Livet på Österlen (med omnejd): ena dagen klassisk och folklig musik från Syrien i Hammenhög och en annan dag musik med Jali Alagi Mbye, mästerkoraspelare från Gambia, i Klasaröd.

Mobilfoto: Blenda Automatique.

Nu också med live-musik från Klasaröd med Alagi Nbye.

Musik från Irak, Iran och Syrien

Olika musiker
Maqams of Syria
(Arc/Euroton)

Ahmed Mukhtar & Sattar al-Saadi
Rhythms of Baghdad
(Arc/Euroton)

Dastan Trio
Journey to Persia
(Arc/Euroton)

Politiskt har Irak, Iran och Syrien hamnat i blickfånget. Däremot är musiken från denna del av det vidsträckta arabiska landområdet – från Turkiet i öst till Marocko i väst – nästan helt okänd för svenska lyssnare.

Även om det finns likheter mellan all arabisk musik så finns det också skillnader. Ju längre österut man kommer, desto mer förankrad är musiken i den ålderdomliga persiska traditionen. Det gäller främst Iran, det forna Persien, men det persiska inflytandet hörs också i grannländernas musik.

Dastan Trio utgörs av Hossein Behroozi-Nia, som spelar barbat (en sorts luta), Hamid Motebassem, tar och setar (andra sorters lutor), samt Pejman Hadadi, tombak (handtrumma). Alla tre lever utanför hemlandet Iran. Trions mål är att återskapa den persiska musikidentitet som under hundratals år stått under arabiskt inflytande.

Presidentstaty, föreställande Hafez al-Assad, vid vägen mellan Damaskus och Aleppo. Foto: Bengt Eriksson

Musiken är improviserad, fast enligt noga fastställda utgångspunkter. Dessa regler eller stämningslägen kallas dastgah och maqam. Musikerna spelar nära och lyhört, ställer sig aldrig i vägen för varandra. De lugna och stilla rytmerna kan plötsligt sätta fart och bli hetsiga – för att strax återgå till lugnet och stillheten. Resultatet låter så andäktigt att det skulle kunna beskrivas som persisk pastoralstämning.

Ahmed Mukhtar, oud, och Sattar al-Saadi, hand- och ramtrummor, kommer från Irak men lever också de utanför hemlandet. Oud, som är den arabiska lutfamiljens mest kända medlem, har hörts en hel del i västvärlden. Oud-spelaren framträder ofta som solist, men här ackompanjeras lutan av fingersnabba, både pådrivande och följsamma trumrytmer.

Melodierna kommer såväl från folkmusiken som från den klassiska arabiska musiken. Traditionella och moderna spelstilar blandas. Musiken hålls också öppen för andra musiktraditioner – till exempel flamenco.

Ännu mer spännande är ”Maqams of Syria”. Inspelningarna gjordes 1955-60 i Damaskus av Deben Bhattacharya, som även brukade anlitas av Rikskonserter.

På den tiden ansågs Damaskus vara ett centrum för klassisk arabmusik. Där fanns de bästa musikerna. Något som bekräftas av de musiker som Bhattacharya dokumenterat. Både de inledande taqsim- och de följande maqam-improvisationerna är lika virtuosa som personliga.

Det börjar med ett så innovativt samspel mellan Joudad Halibies qanun (cittra) och Mohammad Jabbans oud att musiken blir hänryckt. Badruddin Halibie spelar säregna, mörka toner på ney-flöjt och en grupp dervisher mässar till dunkande, skramlande rytmer från daff, naqqara och khalili (ramtrumma, handtrummor och cymbaler).

(Svenska Dagbladet 2003)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Från Palestina till Sverige: rädsla och förhoppning

Fotografi i fokus:
Hany Musallam och Torbjörn Larsson
Tomelilla konsthall t o m 117/3 2013

Två fotoutställningar hakar i varann och blir en sammanhängande berättelse på Tomelilla konsthall.

Kanske borde det ha varit en annan rubrik, som mer tydligt och direkt talar om vad fotona både visar och påvisar – kalla det budskap – och vad den gemensamma berättelsen handlar om? Exempelvis: Från Palestina till Sverige – rädsla och förhoppning.

Palestiniern Hany Musallam föddes och växte upp i Gaza, numera är han bosatt i Saudiarabien. Den senaste Gaza-konflikten följde han på tv-n: tog fram kameran och fotograferade av tv-skärmen, frös de förbiflimrande nyhetsfilmerna till en stillastående bild.

Han fotograferade hemifrån bortifrån.

Foto: Hany Musallam

Men också Musallams stillbilder är rörliga. Genom att experimentera med långa slutartider har han fått varje foto att förändras i kameran, bli som en målning eller en ny, annan – hans egen – dokumentärfilm.

En del foton är tydligare än andra, så att man ser – eller anar – vad de föreställer.

Många är oskarpa eller just rörliga, och samtidigt så starka, för där finns ju något underliggande som vill fram, att de tar sig in i betraktarens huvud, ens egen hjärna, och ”tvingar” mig att själv framkalla motivet.

Ibland dovare färgskala, ibland ljusa toner och riktigt vackert. Vilket inte gör fotona mindre otäcka.

Jag ser människor: kvinnor och män, åldringar och barn. Suddiga, på väg bort; flyende undan bomberna som faller över Gaza. Jag ser in i dem: som om Musallam tagit röntgenbilder av människornas rädsla.

På ett av de mest skrämmande – och samtidigt vackraste – fotona anas ett diffust landskap.

Stadsvy eller landsbygd? Pastellfärger: grönt, blått, vitt. Ett svart rör sticker upp. Ska det slunga granater, när som helst? Skicka iväg ännu fler bomber?

Ju mer jag tittar och tänker, desto mer föreställande – ja, konkret – blir detta diffusa foto. Den lika ständiga som plötsligt stegrade rädslan syns så tydligt. Där syns också Hany Musallams sorg och ilska.

En trappa ner fortsätter berättelsen med Borrbyfotografen Torbjörn Larssons bilder, som dessutom berättar en historia i sig.

Stämningen är en annan: inte lycka och glädje – jo, på några foton, stundtals och dagsvis – men Larssons bilder innehåller mindre av oro och desto mer förväntan.

Han följde en palestinsk familj – Yousif och Ghadah med döttrarna Mariam och Maalak – från flyktinglägret al Tanf (på gränsen mellan Syrien och Irak) till en lägenhet i Araby, en stadsdel i Växjö.

Foto: Torbjörn Larsson.

Egentligen är det inte så (den här flyktingfamiljen har sin bakgrund i Haifa och Libanon) men det känns ändå så, som om Gazas anonyma människor presenteras för mig med namn. De blir personer, enskilda människor som jag ser i ögonen, varsin personlighet.

Enkla, anspråkslösa färgfoton i betydelsen: inte alls konstnärliga.

Motiven är det viktiga. Fotograf Larsson gör sitt bästa men han gör sig inte till.

Skarpa foton, väl utnyttjat ljus och välkopierat. Digitalt fotograferat – men det märks inte, och det är ett bra betyg. Utställning, reportage- och porträttfoto, på samma gång.

Medmänskliga bilder. Framför allt porträttfotona förmedlar värme.

Porträttet på hela familjen i dubbelsängen är underbart. Liksom fotot på en av döttrarna, som för första gången sträcker ut sig i sin egen svenska säng, medan pappa tittar på.

Torbjörn Larsson har fotograferat en palestinsk familj som blivit hans vänner. Det syns. Det känns.

(YA/KB 2013)

Det ogemytliga Danmark

Jussi-Adler Olsen
Journal 64
(Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen)

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsen skriver skälmromaner där kriminaliteten har färg av svartaste – eller brunaste – noir. I fjärde titeln om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen fortsätter han att skildra sitt hemland som i en skrattande skräckspegel.

Vilka överdrifter! Vilken fantasi! Helt overkligt! Men någonting gnager i mig när jag läser. Måste ut på nätet och kolla…

Jodå, mitt i Stora Bält finns en ö som heter just Sprogø. På den ön låg ända in på 60-talet ett slags förvaringsanstalt för så kallat sinnesslöa kvinnor. Liksom i Adler-Olsens deckare utsattes kvinnorna för kastrering och sterilisering (bägge med prefixet tvångs-).

Berättelsens huvudspår: hämnd kontra övermänniskoideal. Hur blev livet för kvinnorna? Och de läkare som tyckte det var etiskt riktigt att stympa kvinnor, var finns de i dagens samhälle?

”Journal 64” vänder ut och in på bilden av det gemytliga Danmark, historiskt och idag. Resultatet blir kort sagt obehagligt. Romantiteln syftar på läkarjournalen för en av kvinnorna från Sprogø.

Dessutom fördjupas presentationen av de tre återkommande huvudpersonerna: kommissarie Carl Mørck, som bär på evig sorg, samt assistenterna Rose, som plötsligt kan bli en annan person, och Hafez al-Assad (alltså namne med Syriens förre diktator), som allt mer visar att han långt ifrån bara är en leende arab.

Nu börjar jag ana att Avdelning Q-serien måste vara en hyllning till det udda och annorlunda, till de människor som inte är som andra och därför har så stor betydelse för ett samhälle.

(Kvällsposten 2012)

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2012)

Jazzfestivalen i Ystad: Lily Dahab

Lily Dahab ”Nomade”
Per Helsas gård, lördag kl 11

World jazz, så kan den här nomadiska sången och musiken sammanfattas. Sångerskan Lily Dahab, född i Argentina med rötter från farföräldrar i Turkiet och Syrien, och hennes tyske make, pianisten Bene Aperdannier, förenas i både spansk- och arabiskinfluerad jazz.

Verklig skönsång med ofta blott sjudande rytmer, just på gränsen till den bubblande kokpunkten, där tango, samba och andra afro-latinska blandningar och även arabiska rytmer byter av varann. Lily Dahabs röst glider fram med melodierna samtidigt som rytmerna böljar genom kroppen.

 Lily Dahab. Foto  från  myspace.com/ilydahab

Gillar också Rolf Kesslers fingerplockade ackord och mångtonfyllda solon på akustisk gitarr, mitt emellan klassiskt och jazz.

Märkligast men kul: ett långsamt arrangemang av ”Besame mucho” med stilla piano, enstaka bastoner och vattenporlande rytmer – innan musiken övergår till att svänga som jazz. Vanligaste ordet (som alltid i spansk sång): corazon. Extranummer: en ödesmättad melodi, hämtad från Argentinas främsta sångpoet och protestsångerska, Mercedes Sosa.

(Ystads Allehanda 2011)

Den här veckan lägger jag ut mina recensioner från jazzfestivalen på Erikssons kultursidor, en i taget. Fler recensioner kan läsas på YA:s hemsida.

En vy på ett kort från Syrien

Vyn upptäckte jag redan på vägen till Aleppo, men då var det inte läge att ta ett kort. Dels skymtade vyn förbi på andra sidan autostradan, dels hade jag hjärtat halsgropen…

Busschauffören tittade ut genom fel fönster och gjorde en automatisk omkörning. Han – vi! – kan inte ha varit mer än 10 meter från en frontalkrock. Svenskarna i bussen var halvvägs framme för att gripa ratten, när chauffören svängde in på rätt körbana igen och undvek krocken.

Man kan bli muslim för mindre. Fast syrierna i bussen bara fortsatte att snacka och lyssna på musikkassetter som om ingenting hänt. Var ju bara en vanlig omkörning á la Syrien…

På väg tillbaks mot Damaskus satt jag beredd med näsan mot bussfönstret. Där! Snabbt upp med kameran! Nej, miss. Ett klick till! Ja, där fastnade den: en vy på ett kort som inte finns som vykort men borde finnas.

Foto: Bengt Eriksson

Var det han själv, förresten, eller är det en staty? Inte lätt att avgöra så här långt nerifrån. Mäktig ser han ut i alla fall, Syriens numera förre president, Hafez al-Assad, där han står högst upp på berget.

Solen bakom sej. Berget en piedestal. Högerhanden i luften. Hälsar Assad landets invånare eller hotar han sina undersåtar? Är det en öppen hand eller ska handen strax bli en knytnäve? Och hur ser hälsningen ut? Hur håller han handen? En Hitlerhälsning?

I Damaskus och Aleppo och överallt i Syrien finns små och stora statyer och bilder på president Assad – men ingen så mäktig som statyn på berget vid autostradan mellan Damaskus och Aleppo. De flesta statyerna och bilderna såg Assad själv till att de kom upp (inspiration lär han ha fått vid ett besök i öststaterna). Men just den här statyn har han inte rest själv utan är uppförd till hans ära.

Statyn på berget blir en symbol för förhållandet mellan president Assad och Syriens invånare. Det kan kallas hatkärlek. Vad väger tyngst: rädsla eller tillit?

I Syrien råder fred (till skillnad mot i sönderbombade Libanon). Få syriska kvinnor döljer ansiktet och de har det relativt bra (jämfört med kvinnorna i många arabländer).  Muslimska fundamentalister tolereras inte utan slås ner – med hård och blodig hand. Man kan dricka sprit på krogen och där finns en medelklass som tjänar bra med pengar och ser västerländsk TV per satellit.

Men samtidigt övervakade och styrde Assad den inhemska pressen. Där fick – får – inget som inte är godkänt av staten publiceras. En läkare, som jag träffade, hade suttit i det fruktade Palmyrafängelset. Han ville, vågade, kunde inte prata om det. För det kan man inte. Syriska väggar har tusen öron.

(Upplevt på 90-talet, skrivet till Arbetet 2000)