Lördagen var deckardag också på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg.
Men i år hade Svenska Deckarakademin flyttat de så kallade ”korsförhören” av aktuella deckarförfattare till den mindre Dalamontern. Tyvärr inte så lyckat: fler deckarintresserade än det fanns publikutrymme.
Numera delar inte heller Deckarakademin ut så många priser som man brukade göra på bokmässan. Fast det viktigaste deckarpriset finns kvar: Spårhunden.
Priset (ett diplom och en kramhund som kunde vara ett syskon till Tintins seriehund Milou) får den författare som skrivit årets bästa svenska barn- eller ungdomsdeckare.
Låt mig poängtera att Spårhunden är det viktigaste deckarpriset i Sverige. Två skäl:
Svenska barn- och ungdomsdeckare håller en jämn och hög kvalitet. Ja, det kvalitativa genomsnittet är, hävdar jag, betydligt högre än genomsnittet för svenska vuxendeckare.
Barn- och ungdomsförfattare experimenterar ofta med formen. De kan skriva fram och tillbaks över genregränser, blanda historia med nutid, realism med fantasy.
Också 2012 hade tre författare/titlar nominerats till Spårhunden-priset:
Elsie Petrén, som skrivit barndeckare om bland annat den saxofonspelande Kommissarie Tax, var nominerad med sin första ungdomsthriller, ”Gåtan Felicia Hill” (B. Wahlströms). Spännande och verklighetsnära om två unga människor, en kille och en tjej.
Mårten Sandéns ”Fantomerna” (R&S) – den fjortonde (!) delen i hans serie om ungdomsdetektiverna Peter och Petra Petrini i ett så autentiskt Lund att staden luktar och hörs – hade också nominerats.
Liksom vuxendeckarförfattaren Veronica von Schencks första, både nutida och historiska yngredeckare, ”Den siste tsarens hemlighet” (Bladh by Bladh), om Sub Rosa-detektiverna Milo och Vendela Grip i den påhittade staden Elm, någonstans mellan en sjö och en bergstopp.
Karl G och Lilian Fredriksson meddelar exakt i denna tusendels sekund vilken författare som får 2012 års Spårhunden-pris. Elsie Petrén ler gratulerande och Veronica von Schenck har börjar applådera medan Mårten Sandén väl nästan ser lite generad ut? Foto: Blenda Automatique
Olika målgrupper (lite äldre respektive lite yngre ungdomar) och även så olika böcker att juryn – K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin, samt prisutdelarna Karl G och Lilian Fredriksson – måste haft svårt att jämföra dem och utse en vinnare.
Som blev… Mårten Sandén. Inget att säga om det – alla tre hade varit välförtjänta pristagare.
(Även om Elsie Petrén var – och är – min favorit. Mårten Sandén borde ha fått Spårhunden-priset för flera år sen och Veronica von Schencks Sub Rosa-detektiver kunde väl ha väntat till i alla fall andra delen av serien, ”Kapten Flennes skatt”, hunnit ges ut.)
Fast jag hajade till vid presentationen av de nominerade. Lilian Fredriksson sa att det börjat skrivas för många barn- och ungdomsböcker om vampyrer och sånt där. Sluta med det! uppmanade hon. Annars kommer deckargenren för unga att upphöra.
Den åsikten förstår inte jag. Att litterära gränser vidgas bör väl gynna utvecklingen av hela kriminal- och spänningsgenren, både för yngre och äldre läsare?
Byt hellre ut ordet deckare mot krimi eller spänningslitteratur. Så kan vi släppa in såväl Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om häxorna i Engelsfors – den nya, andra boken heter ”Eld” (R&S) – som Nene Ormes berättelser – ”Särskild” heter hennes andra roman – om Malmös ”sära” invånare.
Fantasy och urban noir. Visst, men dessutom thrillerstämning och nog så kriminella handlingar.
Vad är ”Abacuspentagrammet” (B. Wahlströms) av Tony Manieri: agentthriller, fantasy eller science fiction för unga? Och hur ska vi göra med ”Jag väntar under mossan” (Bonnier Carlsen) av Amanda Hellberg, som går mellan skräck, övernaturligt och kriminellt oavsett om hon skriver för vuxna eller yngre?
Stefan Castas ”Under tiden” (Opal) – fortsättning på ”Den gröna cirkeln” – är en natur- och civilisationsthriller.
Bättre att inkludera än exkludera. Flera av de nämnda böckerna är dessutom generationsöverskridande. De knyter ihop yngre och äldre, kan läsas av både ungdomar och vuxna.
Och finns det något som tyder på att mer traditionella barndeckare trängs bort och ut av genreexperimenten?
För de yngsta fortsätter Martin Widmark, till exempel i ”Födelsedagsmysteriet” (Bonnier Carlsen), att skriva lätt, väl och lite lagom spännande om de fall som LasseMajas detektivbyrå i Valleby löser så framgångsrikt.
Medan Anna Jansson, ”Skeppets gåta” och ”Spökhuset” (R&S), och Suzanne Mortensen, ”Hemlig last” (B. Wahlströms), skriver vidare om detektiven Emil Wern i Visby respektive Dickens detektivbyrå i Åhus för de något äldre.
Bara några exempel.
(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)
”Barcelona noir”, enligt omslaget.
Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.
”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?
Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsen skriver skälmromaner där kriminaliteten har färg av svartaste – eller brunaste – noir. I fjärde titeln om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen fortsätter han att skildra sitt hemland som i en skrattande skräckspegel.
Erikssons kultursidor 