Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Julskivor 2012: Alla Fagra

Alla Fagra
Vintern ska värma våra fötter
(Kap Syd)

Malmögruppen Alla Fagras julalbum innehåller oväntat nog mindre av rytmisk världsmusik och mer av folkvisepop.

Egna låtar på temat vinter och kyla (och värme) i livet och världen, snarare än sånger om juletiden.

En av sångtitlarna, ”Vinterkärlek”, är en passande sammanfattning. Medan ”Tre visa kvinnor” blir som en kommentar till både religionen och (mans)samhället.

Många bra melodier och när jag förut berömt sångerskan Julia Westberg så kan jag nu poängtera att jag också gillar Dan Svenssons mjuka diftongglidande skånska sång. ”Broar av is” är en vacker duett.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik 2012)

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

(KB/YA/TA 2012)

Existentiell klasskamp i Skillinge

Jungfruleken
Av Jean Genet
I rollerna: Carina Söderman, Katarina Zell och Emelie Strandberg
Regi: Mariana Araoz
Regiassistent/musikansvarig: Harald Leander
Scenografi: Marta Cicionesi
Kostym: Sylvie Berthou
Skillinge teater
Spelas t o m 5/8

Att tolka ett konstnärligt verk är ju upp till varje betraktare och åhörare. Vad gäller Jean Genets pjäs ”Jungfruleken” – och inte minst Skillinge teaters sommaruppsättning av pjäsen – så stämmer detta ännu mer än vanligt. Vilket budskap man läser in i pjäsen – och den här uppsättningen – beror på ens bakgrund och var man befinner sig i livshierarkin, vad man tycker om Sverige och världen, samhället och politiken.

Affisch: Maj Ström.

Tror jag. Här följer min tolkning…

Pjäsen innehåller en rad ”punchlines” eller ”statements”: meningar som etsar sig fast i huvet. Det kan vara de bägge jungfrurna, hembiträdena eller pigorna (välj själv) Claire och Solange som utbrister om ”sin” Madame och hela överklassen: ”Ni kommer inte att hamna i paradiset!” Det kan också vara Madame som säger: ”Ni är lite grann mina döttrar.” Ännu ett exempel: ”Vi ber för madame som madame själv har bestämt.” Och ett sista: ”Ni har tur som får kläder.”

I dessa ögonblick måste ”Jungfruleken” kallas klasskampsteater. Så börjar det också, så är hela första akten: som ett inlägg i debatten om ”klasshat”.

Madame är inte hemma. Då passar Claire och Solange på att agera ut sitt hat. Claire ikläder sig en röd långklänning och blir Madame, medan Solange är den förnedrade uppasserskan. Tillsammans fantiserar de – ifall det nu är en fantasi – om att mörda Madame.

Fascinerande hur olika Carina Söderman (Claire) och Katarina Zell (Solange) tolkar sina roller som representanter för underklassen. Söderman spelar över lite, vimsigt och galet. Zell är djävulsk. Bara sättet att gå, som en nedtryckt råtta. Och hennes min, som hon behåller pjäsen igenom, förmedlar en ilska djupt inifrån hjärtat.

Solange / Katarina Zell och Claire / Carina Söderman med tékoppen. Foto: Dan Sköld 

Scenen består av två våningar = samhällsklasser. Första akten spelades på undervåningen, i den andra gör Madame entré på ovanvåningen. Nu blir det fars och crazy. Emelie Strandberg (som Madame) tar i ännu mer. Det måste väl vara medvetet gjort, både av regissör och skådespelare? Nog menar de att nu ska publiken skratta? Och vi ska skratta med – inte åt – Madame…

Mannen i huset har hamnat i fängelse. Madame är bedrövad men också glad. Hon flamsar och är allvarlig. Hon blir mänsklig, lika mänsklig som pigorna. Men hon återfaller – också – i sin omänsklighet. Claire bär omkring på en kopp med förgiftat té som hon förgäves försöker få Madame att dricka. Den enda som dör är hon själv, alltså Claire. Ska jag avslöja det – att Solange mördar Claire?

Vart tog pjäsen vägen i andra akten? Vilka tankar ska man ha med sig i bilen hem? Att alla människor, oavsett klass och pengar, kan ha existentiella problem? Det är också synd om de rika? Inte tusan blir det någon förändring så länge de fattiga tar ut sin vrede på sig själva? Kvinnokamp!

Kanske, kanske inte. Jean Genets ”Jungfruleken” är en mångbottnad pjäs som satts upp och nytolkats många gånger. Pjäsen blir inte mindre innehållsrik och faktiskt motsägelsefull i uppsättningen på Skillinge teater.

(Ystads Allehanda/Kristianstadsbladet 2012)

Konsten att måla fast själva livet

Andreas Poppelier och Håkan Bengtsson
Galleri Thomas Wallner, Simris
T o m 10 juni

Här finns en – ja, en enda – skulptur. Den står lite snett men ändå perfekt mot Poppeliers målningar: som en konst- och livsvägvisare eller kanske symbolen för hela utställningen. Andreas Poppelier är ju främst en målande konstnär men han gör också skulpturer.

”Åverkan (the dark side of ambition)”, som den döpts till, består av en hög piedestal på vilken det står två mindre piedestaler på vilka det i sin tur finns två slagskämpar eller krigare som strider med varsin käpp eller värja. De ser ut att komma från det gamla Grekland eller Rom men jag får för mig att de strider genom historien, in i vår tid.

Andreas Poppelier: ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män”.  Akryl, olja, spray, lack, kaffe m m på duk. 

Poppelier skildrar, ifrågasätter och kritiserar livet och samhället. Ibland kan målningarna – som ”Det här partyts ljus” och ”Enskilt rum (en maskin som sprider ånga)” – vara så tydliga att de blir politiska, på gränsen till plakat. Men aldrig riktigt, också i mer direkta målningar finns något extra och diffust som får = tvingar betraktaren att tänka egna tankar.

Andreas Poppelier: ”Det här partyts ljus”. Olja och akryl på pannå.

”Partyts ljus” är en ung flicka: en ljusstråle i vitt. Bakom henne står nazisten Himmler, målad i brunt. Och i kanten av målningen finns en remsa som ska illustrera utdelningen av Nobelpriset. Först tänker man förstås på nazismen och andra världskriget, men vart leder nästa tanke? Likadant med ”Enskilt rum”: den enkla, första tanken går till vår ålderdom. Men vad syftar Poppelier på med fortsättningen: ”en maskin som sprider ånga”?

Han använder fler färger än så men de nya målningar som Poppelier visar på Galleri Wallner har ändå en gråskala eller det kan verka som om man ser dem genom ett grått filter. De balanserar mellan hopp och hopplöshet, resignation och aktion. Vissa av dem – som de ovannämnda eller ”Utfärdsbön” (en målning från Serbien med unga män och gamla kvinnor efter ett foto av Johan Bävman) – lyfter fram skeenden genom att en händelse målas fast i olja och akryl, andra är mer av symboliska sammanfattningar.

Andreas Poppelier: ”Le Cordiers Belles”. Olja, akryl och spray på duk.

 På ”Les Cordiers Belles” syns några unga flickor mot en grånad skog. Vad sitter de på? Kan det vara lika gråa isflak på väg att flyta isär? ”Män som dött som titlar och kvinnor som dött som makor till titelförsedda män” innehåller (så ser i alla fall målningen ut i mina ögon) en stor kvinnokör med notblad. Kvinnorna sjunger en sång om samhällets könsroller. En feministisk målning, som visst Gudrun Schyman tyckte när hon var på vernissagen, eller når målningen över könsgränserna?

Det är bra hängt också. Konstnären Poppelier och galleristen Wallner har hjälpts åt. Och det är ju nödvändigt att placeringen av tavlorna fungerar när formaten är så skiftande: den största målningen (kvinnokören) har storleken 270 x 290 cm, nästan från tak till golv, och den minsta, naturmålningen (eller vad den ska kallas) ”Innan allt det här”, har 28 x 36 cm. Ändå syns varje målning, tack vare den luftiga, glesa hängningen.

I det inre rummet finns Håkan Bengtssons målningar. ”Något helt annat”, säger Thomas Wallner. Men det undrar jag.

Också här är det bra hängt, det har Bengtsson själv svarat för. När det gäller hans målningar så handlar det om att de starka färgerna – varje målning domineras av en färg: till exempel svart, rött eller vitt – inte får slå ut varann. Men det fungerar: varje tavla syns i sin egen rätt.

Håkan Bengtsson: Olja på duk.

Vid en hastig blick kunde man få för sig att Håkan Bengtsson målar dekorativt. På en röd eller svart botten kan han ha målat smala streck… ja, jag vet inte hur många (hundra eller ännu fler?), vita eller röda. Andra målningar har rutor i själva oljefärgen eller bildar ett mönster i färgen.

Så flyttar jag mig, tittar snett på målningarna, eller omväxlande från nära och längre håll. Målningarna byter karaktär: det strama, minutiöst ordnade mönstret börjar leva och krumbukta sig, bakgrunden blir just en bakgrund och kaos utbryter i målningen.

Nog detta som också Bengtsson försöker måla fast: själva livet. Hur man än organiserar och ordnar upp sitt liv så stället livet till det för en. Livet går inte att planera, det bara händer. Det är vad jag ser i Håkan Bengtssons målningar…

(Ystads Allehanda 2012)

Texter om krimi

Under hösten har jag på LO Tidningen/Kulturs nätsida börjat bevaka och skriva om krimi – inte deckare och inte heller kriminalromaner – på ett lite annorlunda sätt, tror och hoppas jag.

Och kanske lite provocerande också nu när allt fler litteraturkritiker verkar hävda att dagens deckare/kriminalromaner/krimi inte skildrar samhället, framför allt lär inte dagens svenska deckare handla om dagens Sverige.

Jag tror – tvärtom – att krimi är samhällslitteratur. T o m brukar jag hävda att det är omöjligt att skriva en krimi utan att romanen har ett nära förhållande till samhället.

Jag har romanerna innehåll – hela innehållet – som utgångspunkt när jag skriver om krimi i LO Tidningen.

Jag envisas med att försöka belägga en tes, nämligen att det kriminella ingår som en del i en samhällsskildring. Det finns alltid ett förhållande mellan verkligheten och krimin; det kan vara mer och mindre tydligt, förhållandet kan se ut och fungera på många olika sätt, men det finns där, utan anknytningen till verkligheten blir krimin så att säga omöjlig.

Men nog om det nu, det är ju det här jag försöker klura ut i text efter text efter text på LO Tidningen/Kultur. Och jag har bara börjat…

Krimi, förresten. Jag bytte ord och begrepp, eftersom kriminalgenren (som egentligen är en stor familj – ja en hel släkt) utvidgas allt snabbare nu så att varken ordet deckare eller ens kriminalroman räcker till.

Det mer rymliga ordet och begreppet krimi passar bättre.

Den som vill läsa mina krimitexter, gör det på adressen www.lotidningen/kultur/krimi.

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.

(Pressens Tidning 1997)

I krimihyllan: Andrew Vachss

Andrew H Vachss
Land: USA
Genre: minst sagt hårdkokta deckare

Andrew Vachss (H-et har numera försvunnit) författar sina deckarromaner med ena handen på Raymond Chandlers skrivmaskin och andra handen på den ordbehandlare som Mickey Spillane säkert övergått till att använda. Hans deckare är hårdkokta á la Chandler och råa á la Spillane.

Vachss är en bitter och besviken advokat. Det måste han vara, för när han sätter sej vid tangenterna och förvandlas från advokat till författare kan han inte hålla tillbaka sin ackumulerade vrede.

Huvudpersonen i Andrew Vachss deckare heter Burke. Just så, inget mer (Burke saknar förnamn eftersom han saknar mamma). Burke är Vachss alter ego; Vachss mörka, förbjudna alter ego: den mörka sida av sej själv som författaren kan släppa lös, men advokaten måste tygla och hålla i band.

Burke är en privatdetektiv utan licens – definitivt utan licens! Han är ”tjyv”: har suttit i fängelse ett par omgångar, lever enligt sin egen lag men vid sidan om lagstiftarnas. Han är rå, men ändå, på något sätt, hederlig.

Vachss skriver serieböcker: personerna och också intrigerna är ungefär desamma från bok till bok. Den accelererande skillnaden från den första boken och framåt är att Burke – och därmed, antar jag, Vachss – blir allt mer cynisk, allt mer desperat. Allt mer låter Burke ändamålet helga medlet. Ändamål: att rädda barnen undan vuxenvärldens misshandel. Medel: att avrätta, ta livet av misshandlarna. De har, enligt Burke, förverkat rätten att leva.

Läser man Vachss så – ordagrant – skriver han förskräckliga deckare. Då blir advokaten/deckarförfattaren en vidrig reaktionär som pläderar för medborgargarden och hyllar dödsstraffet.

Men så kan man, i alla fall inte jag, läsa Vachss. Jag läser hans berättelser från Manhattans storstadsdjungel – eller snarare storstadshelvete – som en saga, en ond saga. Burke och hans ”gatufamilj” är som hämtad från Sherwoodskogen: Mama med sin kinesrestaurang, den dövstumme mongoliske livvakten och ”krigaren” Max den Tyste, den tiggande svarte dvärgen Prof, matematik- och fysikgeniet Mullvaden, bosatt i ett skrotupplag, transvestiten Michelle och hittepojken Terry.

Burke kan vara en Dirty Harry. Han kan också vara Batman eller en modern Robin Hood. För det kan väl inte vara Jesus som återvänt till jorden? Författaren Vachss har skapat en sagofigur – en moralisk hämnare – genom vilken advokaten Vachss kanaliserar alla sina känslor: uppgivenhet, vrede och hat, hopp och – drömmar…

Lagstiftarna och domstolarna är han bottenlöst besviken på. När ord står mot ord väljer domstolarna att tro på de vuxna och misstro barnen. Barnmisshandlarna går fria och får t o m ansedda poster i samhället. Poliser finns det både sämre och bättre. Socialarbetarna samarbetar Burke med, åtminstone somliga.

De fem första böckerna – ”Flood” (1990), ”Strega” (1991), ”Blue Belle” (1992), ”Hard Candy” (1993) och ”Blossom” (1994) – har namn efter kvinnor. Vilken roll spelar kvinnorna?

De är sexuellt utnyttjade kvinnor: som unga flickor bestals de på sin sexualitet. De är hårda och hämndlystna, precis som Burke. Men hos kvinnorna finns också någonting ospecificerbart mjukt, som Burke saknar.

Symboliserar kvinnorna mänskligheten? Det goda som ändå måste finnas hos människan och skiljer människan från djuren? Den gnutta tro och hopp som Andrew Vachss – trots allt – har på samhället och lagstiftarna? Författar Vachss mardrömmar för att han – fortfarande – har en dröm?

En del går tyvärr förlorat i översättningen, men också språket måste nämnas: Vachss deckarprosa, ett slags kriminell lyrik.

En bit in i romanserien blir kapitlen allt fler och allt kortare: som dikter. Också meningarna huggs av, språket koncentreras: som rader i en dikt. Vachss sätter punkt. Där han vill. Där han sagt. Det han vill. Där. Sätter han punkt. Vachss deckarspråk är talspråket från gatan. Nej. Rännsten. Gatans poesi.

När Burke-deckarna började publiceras i Sverige möttes de av kritik från bl a deckarrecensenterna. Det hävdades att romanerna var ”orealistiska” och ”överdrivna”. Sen dess har också den svenska verkligheten hunnit ikapp romanernas innehåll. Idag kan ingen längre tycka att Vachss ”överdriver”. Hur många gånger har inte svenska tidningar och radio/TV de senaste åren rapporterat om pedofiler och barnpornografi?

Kanske bidrog kritiken till att det svenska förlaget gav upp efter sex titlar?

På engelska har Andrew Vachss fortsatt att skicka ut sin Dirty Harry eller Jesus för att bekämpa alla som utnyttjar och misshandlar barn såväl som andra svaga grupper i samhället. Burke-serien omfattar drygt dubbelt så många titlar – bl a ”Down in the Zero” (1994), ”Safe House” (1998), ”Choise of Evil” (1999) och ”Pain Management” (2001) – än de som finns översatta till svenska.

Titlar:
Flood. 1990. Flood. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Strega. 1991. Strega. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Blue Belle. 1992. Blue Belle. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Hard Candy. 1993. Hard Candy. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G.Johansson.
Blossom. 1994. Blossom. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.
Offer. 1995. Sacrifice. Övers: Gunilla Dahlblom / K.G. Johansson.

På fotot: Vachss och Honey.

(Ur boken ”Deckarhyllan”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Textil i Tjörnedala

”den Andre” –
en utställning med textil konst
Tjörnedala konsthall, Baskemölla
t o m 10 juli

Sju konstnärer, samtliga anslutna till Konstnärernas kollektivverkstad i Malmö, ställer ut gemensamt på Tjörnedala konsthall. Eller var för sig – fast samtidigt. Så bör det nog uttryckas, eftersom temat för utställningen är ”den Andre” = hon eller han eller kanske den eller det som lever eller levt, finns eller funnits bredvid en själv. Samtidigt som jag själv är den andre/a i hennes eller hans liv och ögon.

De flesta verken är utförda med olika sorters teknik i och på olika sorters textil. Hur har de olika konstnärerna använt textil som material för att porträttera den andre/a, mer eller mindre okänd, närmare eller mer avlägsen, och samtidigt sig själv? För min syn på dig och din syn på mig utgår ju från jaget, från subjektets uppfattning om samhället, omvärlden, politiken och människorna.

Materialet är så pass annorlunda och okänt att det bidrar starkt till både upplevelsen och förståelsen.

Ett par efterlämnade skor, som Dyveke Zadig målat  gråa och placerat på konsthallens golv.

Glöm inte att gå till receptionen och hämta en materialförteckning! Det är nödvändigt att varva tittandet med en koll på pappret – och kanske till och med känna lite försiktigt på konstverken.

Om man går i numrerad verksordning så inleds utställningen med ett par skor, det första av flera överblivna/efterlämnade skopar som Dyveke Zadig placerat här och var på golvet. Alla med titeln ”Vem?” och när jag tittar är det som om olika människor går fram till skorna och stiger i dem. Men varför har alla skor målats gråa? Och inte vita, svarta, röda, blåa….

Klatschiga, färgrika regnbågstryck av Margareta Heijkenskjöld Holmgren.

Också Sven Fristedts mindre porträtt i form av symboler eller ägodelar är fantasilockande. Han har målat och tryckt till exempel ett piano eller ett hus i den dova färgskalan grått-svart-brunt-nästan vitt.

Både Carin Persson Åströms broderade och sydda tabletter och hennes större tryck i olika rosa nyanser är livsnära henne själv: mor- och dotternära. Kvinnan i den runda spegeln kan vara konstnären, hennes mamma eller hennes dotter. Eller alla tre, på samma gång.

Margareta Heijkenskjöld Holmgren har gjort de mest klatschiga trycken: randiga och krumelurmönstriga screentryck i rött, gult, blått och svart på sammet och bomull. Som egna versioner av regnbågsflaggan.

Margareta Bergstrand skapar nära och långt bort, placerar Långbortistan just här, i östra Skåne. Hennes verk påminner om gamla tiders skånska kvinnor, så skickliga på att brodera och sy hålsöm, hopdragssöm och udskårssöm, tränsar och musatänner.

Är burkans gallerfönster också ett hålsömsbroderi? Linne och hålsöm bemålat med textilfärg av Margareta Bergstrand.

Men titta nu på hennes svartfärgade duk! En huvudduk, en heltäckande slöja, en burka, med utsikt som genom ett litet fönster. Vem är egentligen ”den Andra”? En kvinna ur den skånska historien? Hon själv? Är inte gallret i den heltäckande slöjan också hålsömsbroderi?

Josabet Werkmäster och Raine Navin närmar sig ämne och material på ytterligare två sätt. I Werkmästers tryck syns bilder på konstnärskollegerna. En dubbelspegel: hon i dem och de i henne.

Navin hittade en sönderhackad papegojduk som nu hänger på väggen och på stenmuren utanför konsthallen ligger en orm av ihopflätade slipsar.

Raine Navins orm av flätade slipsar ringlar längs muren utanför Tjörnedala konsthall. (Hade gått mögel i slipsarna så de kunde inte placeras inne i konsthallen).

Sist som först: åter till Dyveke Zadig, som inte bara bidragit med skor utan har ett litet rum nästan för sig själv. Åtminstone har Zadig skapat den sakrala stämningen.

Ingen tvekan att det är hon som behärskar materialet bäst. Zadig provar och testar inte utan det textila trycket och måleriet är hennes uttryck. Mörka, ja, svarta bilder till både färgskala och stämning. En textiltavla kan innehålla många ansikten i små rutor vid sidan om varann; individen i kollektivet, ensam tillsammans.

Dyveke Zadig skapar en sakral minnesstämning med sin textilkonst. Samtliga foton: Bengt Eriksson. 

De har titlar som ”Pappa”, ”Familj”, ”Huset”… Här finns också en dikt som hon skrivit till sin bror Peter, som var pianist. Ta på hörlurarna, läs och lyssna när även systern Dyveke spelar piano. Det är så nära att det känns för nära. Som om jag stövlat in i Dyveke Zadigs privata sfär. Å andra sidan är det hon som släppt in mig.

(Ystads Allehanda 2011)