Fyra kvinnor i svart

Den första kvinnan finns i ”The Woman in Black”, en kortroman från 1983.
Susan Hill, brittisk författare, blandade krimi och skräck i gotisk tradition. Stor succé! ”The Woman in Black” har kallats ”a modern gothic classic”.

Susan Hill skriver olika sorters litteratur. På hennes hemsida återfinns ”The Woman in Black” under rubriken ”Ghost stories”. En annan rubrik är ”Crime novels”. Trots all uppmärksamhet och framgång är det först nu i år som ”Kvinnan i svart” (Modernista; övers: Ola Klingberg) ges ut på svenska.

Resumé: Arthur Kipps har slagit sig ner på landet med sin nya familj. Det är jul. Det berättas spökhistorier. Kan inte styvpappan berätta något? Nej, han vill inte. En enda spökhistoria känner han till och den är så verklig och hemsk att han aldrig kunnat berätta.

Så bestämmer han sig: När julen är över ska han skriva ner sin – sanna – spökhistoria om den gången då Arthur Kipps, som ung Londonadvokat, for till en avlägsen landsortsstad för att övervara mrs Dablows begravning och sortera alla hennes papper i ett stort, öde hus på en ö bortom kustens dimma och tidvatten.

Det var där, vid begravningen och i mrs Dablows hus, som Kipps – ordagrant – drabbades av ”kvinnan i svart”.

Den andra svartklädda kvinnan skymtar i den teaterpjäs som Stephen Mallatratt omvandlade boken till med premiär 1987. Han tog sig stora friheter.

Alla roller (utom ”kvinnan i svart”, som både finns och inte finns) spelas av endast två skådespelare. En ny rollfigur skrevs också in: en ung skådespelare som Kipps tar lektioner av för att kunna framföra sin historia för familjen.

”The Woman in Black” är den näst längst spelade pjäsen i London, nu på Fortune Theatre.

Mycket välspelat (av Stuart Fox och Gwynfor Jones med regi av Robin Herford), även om jag inte uppskattar de pålagda skriken då ”the woman in black” visar sig. Men nog för att det går kårar längs ryggen, också när man ser pjäsen.

Den tredje kvinnan i svart som visat sig för mig förekommer i långfilmen ”The Woman in Black” från 2012 (också på DVD) med Daniel Radcliffe som den unge Kipps. Regisserade gjorde James Watkins och Jane Goldman skrev manus.

Även i filmen har det tagits friheter. Som ett nytt slut, lika hemskt som i boken/pjäsen – men annorlunda. Och så fascinerande skrämmande att se mrs Dablows hus så att säga i verkligheten. (Gungstolen som – dunk, dunk, dunk – gungar av sig själv…)

Den fjärde kvinnan visade sig i Malmö, när gruppen Firstborn Drama i senhöstas satte upp ”Kvinnan i svart” på Kirsebergsteatern. Anders E Larsson och Kurt Löf växlade skickligt mellan olika roller och ännu mer imponerade Fred Kalulanga som regissör.

Pjäsen består av en mängd scener – eller tablåer, några nästan minutkorta – där belysningen tänds upp och släcks ner. Att gestalta varje scen och samtidigt bygga en spännande tråd och stämning kan inte vara lätt.

Kalulanga lyckades – över all förväntan! Ja, bättre än i London. En liten skånsk teatergrupp överträffade faktiskt Londonteatern. Dessutom skrämde ”kvinnan i svart” mer ändå i sin malmöitiska lågmäldhet.

Kunde inte Firstborn Drama bjudas in för att sätta upp pjäsen igen – på någon av Malmö stadsteaters mindre scener? En Sverige runt-turné (om ljussättningen klarar det?) med Riksteatern skulle också kunna bli en succé…

(YA/KB 2014)

Ny ungkrimi av Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Silverpojken
(Lilla Piratförlaget)

Billie och Simona finns förstås också med i Kristina Ohlssons nya och andra bok för yngre läsare (ungefär 9 till 11 år). Men den här gången har den tredje kompisen, Aladdin, fått bli huvudperson.

Det snöar i Åhus. Vinter och kallt. Aladdin kommer ut från vattentornet, där föräldrarna driver restaurangen Turken i tornet, för att gå och åka skridskor på den frusna ån. Då får Aladdin – plötsligt – syn på en pojke i kortbyxor.

Pojken bara står där, säger ingenting. Och lika plötsligt är pojken borta igen. Utan att ha lämnat några fotspår efter sig i snön…

Varsamt och försiktigt fortsätter Kristina Ohlsson att blanda deckare, thriller, skräck och övernaturligt. Mys och rys. Från en mening till nästa kan hon få verkligheten att bli så overklig att Aladdin nästan tappar ryggsäcken och boken dallrar till för läsaren, yngre som äldre.

Gruden till berättelsen är en 100-årig gammal myt om en silversmedja som brann upp, kyrkosilvret som försvann och en för längesen död pojke – ”Silverpojken” – som återkommit för att försöka hitta det försvunna silvret.

Korta, lättlästa meningar och ändå så stämningsfullt. Dessutom flera fint infogade vid sidan om-historier: den försvunna restaurangmaten, flyktingbåten i Åhus hamn och Aladdins pappa och mamma som börjat prata om att återvända till Turkiet.

Självklart löser sig allt till det bästa och får sina helt naturliga förklaringar? Nja, inte riktigt. Vilket läsaren ska märka på allra sista sidan…

(KvP 2014)

I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

I barndeckarhyllan: Kristina Ohlsson

Kristina Ohlsson
Glasbarnen
(Lilla Piratförlaget)

Nu har deckarförfattaren Kristina Ohlsson också börjat skriva för yngre läsare. ”Glasbarnen”, som uppskattningsvis riktar sig till 9-10-åringar, är en för dagens barn- och ungdomslitteratur rätt typisk blandning av deckare, thriller, skräck och övernaturligt.

Billies pappa har dött. Mamman bestämmer att de ska flytta från Kristianstad till Åhus och försöka börja om på nytt. Men deras nya hem är – ordagrant – ett spökhus.

Färgen flagnar på något obegripligt sätt. Taklampan gungar fram och tillbaks. På ett bord syns ett litet handavtryck – som från ett barn.

Det är som om huset försöker skrämma iväg Billie och hennes mamma.

Tolvåriga Billie börjar efterforska husets historia – på biblioteket och museet – tillsammans med kompisarna Amanda och Alladin. Det kallas Glashuset, får de reda på, eftersom det tidigare var ett hem för så kallade glasbarn…

Kristina Ohlsson skriver korta, lättlästa meningar. Hon skapar en sommarvarm, snäll och trevlig stämning. För att sen – plötsligt – då och då – släppa in skräcken.

Ganska snarlikt Amanda Hellberg (men inte riktigt så skrämmande) och det är ju bästa möjliga betyg.

Fast en sak bör Ohlsson klura på lite mer till nästa gång. Nog är den här detektivgåtan så enkel att också 9-åringar kan lösa den många sidor före slutet?

(Kvällsposten 2013)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Spårhunden och annat barn- och ungdomsspännande 2012

Lördagen var deckardag också på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg.

Men i år hade Svenska Deckarakademin flyttat de så kallade ”korsförhören” av aktuella deckarförfattare till den mindre Dalamontern. Tyvärr inte så lyckat: fler deckarintresserade än det fanns publikutrymme.

Numera delar inte heller Deckarakademin ut så många priser som man brukade göra på bokmässan. Fast det viktigaste deckarpriset finns kvar: Spårhunden.

Priset (ett diplom och en kramhund som kunde vara ett syskon till Tintins seriehund Milou) får den författare som skrivit årets bästa svenska barn- eller ungdomsdeckare.

Låt mig poängtera att Spårhunden är det viktigaste deckarpriset i Sverige. Två skäl:

Svenska barn- och ungdomsdeckare håller en jämn och hög kvalitet. Ja, det kvalitativa genomsnittet är, hävdar jag, betydligt högre än genomsnittet för svenska vuxendeckare.

Barn- och ungdomsförfattare experimenterar ofta med formen. De kan skriva fram och tillbaks över genregränser, blanda historia med nutid, realism med fantasy.

Också 2012 hade tre författare/titlar nominerats till Spårhunden-priset:

Elsie Petrén, som skrivit barndeckare om bland annat den saxofonspelande Kommissarie Tax, var nominerad med sin första ungdomsthriller, ”Gåtan Felicia Hill” (B. Wahlströms). Spännande och verklighetsnära om två unga människor, en kille och en tjej.

Mårten Sandéns ”Fantomerna” (R&S) – den fjortonde (!) delen i hans serie om ungdomsdetektiverna Peter och Petra Petrini i ett så autentiskt Lund att staden luktar och hörs – hade också nominerats.

Liksom vuxendeckarförfattaren Veronica von Schencks första, både nutida och historiska yngredeckare, ”Den siste tsarens hemlighet” (Bladh by Bladh), om Sub Rosa-detektiverna Milo och Vendela Grip i den påhittade staden Elm, någonstans mellan en sjö och en bergstopp.

Karl G och Lilian Fredriksson meddelar exakt i denna tusendels     sekund vilken författare som får 2012 års Spårhunden-pris. Elsie Petrén ler gratulerande och Veronica von Schenck har börjar applådera medan Mårten Sandén väl nästan ser lite generad ut? Foto: Blenda Automatique

Olika målgrupper (lite äldre respektive lite yngre ungdomar) och även så olika böcker att juryn – K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin, samt prisutdelarna Karl G och Lilian Fredriksson – måste haft svårt att jämföra dem och utse en vinnare.

Som blev… Mårten Sandén. Inget att säga om det – alla tre hade varit välförtjänta pristagare.

(Även om Elsie Petrén var – och är – min favorit. Mårten Sandén borde ha fått Spårhunden-priset för flera år sen och Veronica von Schencks Sub Rosa-detektiver kunde väl ha väntat till i alla fall andra delen av serien, ”Kapten Flennes skatt”, hunnit ges ut.)

Fast jag hajade till vid presentationen av de nominerade. Lilian Fredriksson sa att det börjat skrivas för många barn- och ungdomsböcker om vampyrer och sånt där. Sluta med det! uppmanade hon. Annars kommer deckargenren för unga att upphöra.

Den åsikten förstår inte jag. Att litterära gränser vidgas bör väl gynna utvecklingen av hela kriminal- och spänningsgenren, både för yngre och äldre läsare?

Byt hellre ut ordet deckare mot krimi eller spänningslitteratur. Så kan vi släppa in såväl Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om häxorna i Engelsfors – den nya, andra boken heter ”Eld” (R&S) – som Nene Ormes berättelser – ”Särskild” heter hennes andra roman – om Malmös ”sära” invånare.

Fantasy och urban noir. Visst, men dessutom thrillerstämning och nog så kriminella handlingar.

Vad är ”Abacuspentagrammet” (B. Wahlströms) av Tony Manieri: agentthriller, fantasy eller science fiction för unga? Och hur ska vi göra med ”Jag väntar under mossan” (Bonnier Carlsen) av Amanda Hellberg, som går mellan skräck, övernaturligt och kriminellt oavsett om hon skriver för vuxna eller yngre?

Stefan Castas ”Under tiden” (Opal) – fortsättning på ”Den gröna cirkeln” – är en natur- och civilisationsthriller.

Bättre att inkludera än exkludera. Flera av de nämnda böckerna är dessutom generationsöverskridande. De knyter ihop yngre och äldre, kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Och finns det något som tyder på att mer traditionella barndeckare trängs bort och ut av genreexperimenten?

För de yngsta fortsätter Martin Widmark, till exempel i ”Födelsedagsmysteriet” (Bonnier Carlsen), att skriva lätt, väl och lite lagom spännande om de fall som LasseMajas detektivbyrå i Valleby löser så framgångsrikt.

Medan Anna Jansson, ”Skeppets gåta” och ”Spökhuset” (R&S), och Suzanne Mortensen, ”Hemlig last” (B. Wahlströms), skriver vidare om detektiven Emil Wern i Visby respektive Dickens detektivbyrå i Åhus för de något äldre.

Bara några exempel.

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)

På seriehyllan: Viktor Kasparsson i Hälsingborg

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider.

Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska.

Ruta ur seriealbumet ”Viktor Kasparssons makabra mysterier” av Dennis Gustafsson.

Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt.

Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2010)

Din tvilling och min

Marie Hermanson
Himmelsdalen
(Albert Bonniers)

Hur ska romantiteln tydas?

”Himmelsdalen” på svenska och Himmelstal på tyska, dit är Daniel på väg för att besöka sin bror, Max, som är inlagd på sjukhus, ett slags hälsohem eller vad är det? Himmelsdalen ligger någonstans i Schweiz och är så vacker (ängssluttningar, granskog, vattendrag, by, värdshus och kyrka) att man kunde vara i himlen.

Hermanson skriver konstlöst (vilket också är en konst). Prosan är torr och saklig, närmast redogörande. Det börjar långsamt, de första sidorna var tröga att läsa (vilket kan vara meningen). Men så plötsligt har hon fångat mig, berättelsen börjar leva – med hjälp av språket.

När romanen övergår från det inledande behagliga stadiet till att bli allt mer obehaglig, när realismen får en allt större känsla av orealism, då fungerar det torra, konstlösa språket perfekt, både som en kontrast till själva berättelsen och för att fokusera på det som händer.

”Himmelsdalen” är uppbyggd som en spänningsroman, där informationen portioneras ut som ledtrådar och spår, så nu får jag vara försiktig.

Men så mycket kan avslöjas som att Daniel, om han rakar av sig skägget, och Max liknar varann på pricken. Max skulle behöva uträtta några saker utanför dalen och vårdhemmet, så han ber Daniel om en tjänst, att byta plats med honom, bara för några dagar.

Max ger sig av och Daniel tar hans plats. Men dagarna går, allt fler dagar går, utan att Max återvänder…

I en rad romaner – ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet” och ”Mannen under trappan” är några – har Marie Hermanson skrivit sig in och fast i en månggenre, där fantasy, realism, kriminellt och skräck blandas.

Om människan som sin egen tvilling, än god och än ond, har hon också skrivit flera gånger, främst i ”Tvillingsystrarna” men även ”Mannen under trappan” handlar nog om en människas dubbelnatur.

I romanen ”Himmelsdalen” blandas fantasi (snarare än fantasy) och realism, det onaturliga (men inte det övernaturliga) och det naturliga, det verkliga och det overkliga, på ett skrämmande märklöst sätt. De avlöser, går i och ur varann, precis som verkligheten, alltså den vi lever i, kan vara nog så overklig.

Ånyo: Vad är Himmelsdalen/Himmelstal? En fysisk eller en mental plats, en dröm som kan bli en mardröm. Den vetenskapliga (eller religiösa) idén – drömmen – om att skapa himmelriket på jorden i form av den perfekta, helt igenom goda människan. Det vill säga avskaffa ondskan med metoder som kan vara lika onda.

Marie Hermanson påminner oss om det självklara, ja, banala, som vi gång på gång verkar glömma bort (för att vi vill glömma det): varje människa är ond och god, god och ond, om vartannat.

Också en psykopat kan ha något gott i sig. Liksom en samarit kan vara ond. Är Max och Daniel tvillingar? Eller två delar av samma människa och mänsklighet; olika dagar, tider, situationer.

(Kristianstadsbladet 2011)

I deckarhyllan: Willén och Hellberg

Liselott Willén
Ingenstans under himlen
(Bonniers)

Amanda Hellberg
Döden på en blek häst
(Forum)

Mina favoriter ur årets svenska deckarutgivning hittills har blivit ”Ingenstans under himlen” av Liselott Willén och allra mest ”Döden på en blek häst” av Amanda Hellberg. Bägge är stilister; de kan verkligen skriva, använda ord och meningar, vilket inte är helt vanligt bland svenska deckarförfattare.

Liselott Willén har egentligen skrivit ett debattinlägg men slagit in det så väl i handlingen och spänningen att det aldrig blockerar läsningen. Fast när man slutar läsa, då har budskapet lagt sig till rätta i ens kropp. Skickligt gjort!

”Ingenstans under himlen” spinner kring ett nytt lagförslag om ett nationellt DNA-register. Christian Weber, den politiker som står bakom förslaget, medverkar i morgon-tv. Weber ger ett salivprov och hämtas några dagar senare av polisen: hans DNA matchar spåren som hittats på en ung flicka, våldtagen och mördad för tretton år sen.

Nu måste kollegerna snabbt distansera sig från Weber. Och hur ska hustrun ställa sig? Vågar hon lita på maken, tro att han ändå kan vara oskyldig?

Dessutom försvinner Chistian Weber när han ska bli häktad. Liselott Willén bygger ett pussel där alla bitar balanserar exakt mot varann: den bortglömda veckan för tretton år sen, skyldig eller oskyldig, vän eller ”vän” och hur hundraprocentigt säkert är ett DNA-prov, egentligen?

Amanda Hellberg skriver i en genre som blir allt mer vanlig: kombinationen deckare-skräck-övernaturligt.

Maja Grå, även med i Hellbergs prisade debutroman ”Styggelsen”, återkommer som huvudperson.

Mamman försvann när Maja var tio år, nu har dottern fått det första tecknet av henne, igen. Nej, inte ett livstecken: Maja reser till Brighton, där mamman blev mördad. Hon reser vidare till Oxford, där hon kommit in på konstakademin.

Det är utanpåhandlingen; viktigare är det som händer inuti, så att säga under handlingen, i Maja och i själva skrivandet.

Maja Grå är, som en skolkompis säger, ”en som ser saker”. Amanda Hellberg är sin tur en sån som vänder stämningar med en enda mening. Hellberg kan skriva ett helt vanligt kapitel, lagom stämningsfullt, om konstakademins elever och lärare – så plötsligt lägger hon in en mening som förbyter stämningen.

Man börjar frysa, armarna knottrar sig, det känns i hela kroppen. Hon har en enastående förmåga att skapa ”instant horror”.

Som när lukten av liljekonvalj, så som mamma brukade lukta, känns i elevrum nr 45. Eller när några skrivna ord, precis vad mamma brukade säga, syns i tomrummet mellan ett par böcker på en hylla.

Scary, minst sagt.

Ur ”Deckarhyllan” i Ystads Allehanda 2011)

Nytt i seriehyllan: Dennis Gustafsson

Dennis Gustafsson
Viktor Kasparssons makabra mysterier
(Albumförlaget)

Tiden är både 1920- och 30-talen och hela den långa svenska historien, lika delar fantasi och verklighet, som genom ”bondesamhällets berättarkultur” levt vidare sen urminnes tider. Det vi kallar realism blandas med det vi brukar kalla myt, sägen och vidskepelse.

Som Dick Harrison, den serienördiga historieprofessorn i Lund, skriver i förordet: ”Något att förfasas över men samtidigt skratta åt.” Han tillägger: ”Men för hundra år sen hade vi inte skrattat.”

Dennis Gustafssons debutalbum innehåller fyra mer eller mindre sammanhängande serienoveller mitt emellan detektivhistoria, skräck och fantasy. Vilket ju är på väg att bli en allt mer populär undergenre också i skönlitterära, det vill säga skrivna, kriminalromaner.

Claes Ädel, fabrikör i Hälsingborg, hittas brutalt sönderslagen och mördad. Viktor Kasparsson, bokmal och fotolabbsassistent, tror att lösningen på mordet finns på en handskriven lapp som råkade ramla ut ur en antikvarisk encyclopedia över ockultism.

Så börjar den första historien, ”God jul, herr Kasparsson”.

Miljöerna är autentiska. Redan i den inledande rutan har Gustafsson tecknat en realistisk vy över Hälsingborgs hamn, Stortorget och rådhuset. Tullstorps antikvariska bokhandel, där Jennifer Rosendahl arbetar, återfinns på Tullgatan.

Men plötsligt rämnar realismen, både i berättandet och tecknandet. På Donationskyrkogården reser sig en gengångare ur graven och i ”Vems rosor växer i år?” – en följande serienovell – duellerar Kasparsson på fiol och gevär med Näcken.

Det är som om Dennis Gustafsson velat teckna och berätta Sveriges historia på nytt, hitom och bortom döden, i verklighet och mytologi. Så spretigt att det blir mångtydigt. Många frågor men färre svar.

Resultat: spännande och fantasieggande. Genre: ockult noir, om man så vill.

(Kvällsposten 2011)