I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

I CD-spelaren: Gaby and the Guns

Gaby and the Guns
Rygg mot rygg
(National/BAM)

Gaby and the Guns från Lund är en smärre sensation. Årets svenska debut? Inte otroligt (om man bortser från att det redan i fjol kom en debut-EP).

Många och välblandade influenser: visor, både svenska och mer fransyska, jazz, samba, mjukfunk m m. Resultatet blir ändå någon slags pop.

Pianot, spelat av sångerskan Gaby Ryd, kan dra åt ett håll medan gitarren, antingen spelad av Jens Almqvist, också trummor, eller Johannes Ekdahl Du Rietz, också bas, drar åt ett annat. Några extramusiker bidrar med trumpet, klarinett och saxofon.

Gaby Ryd, som också skriver texterna (och gör melodierna tillsammans med Almqvist), använder hela den moderna svenska ordboken, från gatu- till skriftspråk. Hon rimmar så fyndigt och kan ibland betona orden lite avigt, sjunga liksom på nutidslundensiska (då tänker jag på Laleh).

Oftast så struttigt glad musik att man kan sätta cirkus före pop. Vilket fungerar som en effektiv kontrast till de mindre glada vardagstexterna, så privata att de blir allmänna.

Lyssna t ex på titelspåret, ”Slå mig inte”, ”Knyter en knut” och ”Vänster/Höger”. Min egen favorit, ”Déjà vu”, börjar som en deklamerad dikt med Gabys nakna röst och sen läggs musiken till, allt mer, lite i taget.

(Ungefär såhär i Ystads Allehanda 2009)