I deckarhyllan: K. Arne Blom

K. Arne Blom
Land: Sverige
Genre: polisromaner, småstadsromaner, stadsguider, historiska deckare

En gång, när jag intervjuade honom, sa K. Arne Blom:

– Georges Simenons böcker om kommissarie Maigret är den förnämligaste krönikan vi har över europeiskt 1900-tal. Raymond Chandlers böcker om Philip Marlowe ger den sanna bilden av USA på 30-, 40- och 50-talen. Stieg Trenters tidiga böcker är fantastiska tidsdokument över Stockholm, egentligen mycket bättre än Fogelströms.”

När K. Arne Blom började skriva romaner var det alltså självklart att det skulle bli deckare. Eller kriminalromaner, som han föredrar att kalla dem.

K. Arne Bloms debut: ”Någon borde sörja” (1971)

Först väljer han ett ämne, en tid och/eller en miljö. Sen bestämmer han hur många romaner som krävs för att skildra ämnet, tiden och miljön. Oftast skriver han en serie mer eller mindre sammanhängande romaner med samma personer och i samma miljö.

K. Arne Blom hade varit kurator på Smålands nation och kände studentmiljön i Lund bättre än de flesta. Han blev författare för att han ville skildra tre för studenterna akuta problem: isoleringen, ekonomin och, inte minst, arbetslösheten.

1971 debuterade han med ”Någon borde sörja” och skrev sammanlagt tre plus två romaner om studentmiljön i Lund på 60- och 70-talen. De två sista böckerna, ”Sanningens ögonblick” (1974) och ”Våldets triumf” (1975), är en fristående fortsättning på serien. De handlar om våldet i samhället: vardagsvåldet, gatuvåldet.

I mitten av 70-talet flyttade Blom från Lund, inte fysiskt men litterärt, och började skildra brottsligheten i Himmelsholm, alias födelsestaden Nässjö. Det blev sju småstadsdeckare om Himmelsholm/Nässjö – ”Lyckligt lottade” (1976), ”Frihetssökarna” (1977), ”Smärtgränsen” (1978), ”Bristningspunkten” (1979), ”Nödvändigt ont” (1980), ”Med andra ögon” (1981) och ”Ingenmansland” (1982) – innan han återvände till Lund.

Å-Ä-Ö-serien – böckerna ”Återresan” (1984), ”Ändamålet” (1985) och ”Övertaget” (1986) samt ”Madonna” (1987) och ”Krigsbarn” (1988), också här är de sistnämnda böckerna en fristående fortsättning på serien – anknyter till Bloms första deckarserie i studentmiljö.

”Återresan” (1984)

Å-Ä-Ö-deckarna handlar inte om studentlivet – men nästan. Huvudpersonen, Christian Hammar, kunde ha varit en av studenterna i de första deckarna. På 80-talet är han en tio, femton år äldre ”överliggare”.

K. Arne Blom är en stor kännare av deckarlitteraturens alla underavdelningar och i Å-Ö-Ö-serien roar han sej med att leka med olika deckarstilar.

Den övergripande genren är polisromanen, men ”Återresan” kan också karaktäriseras som en psykologisk kriminalroman. I ”Ändamålet” förekommer dels en privatdetektiv, dels tar Blom upp traditionen med en journalist som privatsnokande amatördetektiv. (Journalisten heter förresten Margareta Turèll, en hyllning till den danske deckarförfattaren Dan Turèll.)

Hans största satsning är romanserien om Sverige, främst Lund och Skåne, under andra världskriget. Serien omfattar sju romaner – en för varje krigsår – och är inte så lätt att genreplacera. Böckerna kan karaktäriseras som kriminalromaner, spionromaner, äventyrsromaner, krigsromaner, historiska romaner…

I den första romanen, ”Skuggan av en stövel” (1988), är året 1939, strax före andra världskrigets utbrott. Allmänna säkerhetstjänsten (Sveriges dåvarande hemliga polis) samarbetar med tyska kulturbyrån i Stockholm och den unge säkerhetspolisen Loman ”lånas ut” till tyskarna. För att komma närmare kriget och Tyskland skickas Loman ner till Lund.

Ju fler romansidor och krigsår som går, desto mer börjar Loman tvivla på att Tyskland står för det goda och England för det onda. ”Loman Tvivlaren” förändras, utvecklas från bok till bok. Han (hur mycket ska jag avslöja?) tar ställning mot Nazityskland och därmed också mot den svenska säkerhetspolitiken.

”Skuggan av en stövel” (1988)

I den sista boken, ”Ingenstans i Sverige” (1994), har året blivit 1945. De första vita Bernadottebussarna med judar från koncentrationslägren kommer till Sverige och Lund. Efter att ha levt i landsflykt återvänder också Loman till Sverige.

Men där slutar inte K. Arne Bloms berättelse. Han gör ett hopp fram till nutid (när boken skrevs), 1993. Loman lever fortfarande, men han är gammal nu. I vrede begår gamlingen Loman ett brott – ett liknande brott som det han tvingades gå i landsflykt för under andra världskriget.

Dåtiden blir nutidens facit. 40-talet knyts ihop med 90-talet. Det som hände då, det som sades högt och tänktes tyst under andra världskriget, ställs bredvid och jämförs med det som händer, tänks och sägs idag, i Sverige och övriga Europa.

Jag, som är född strax efter krigsslutet, läste K. Arne Bloms romaner om andra världskriget med nyfödd kunskapstörst. Han avslöjar – det är ordet – en bit av Sveriges glömda, eller snarare gömda, historia. Medan jag läste utbrast jag gång på gång: Varför fick jag aldrig lära mej det här i skolan?!

Som när han beskriver de tyskinspirerade experiment som utförs på patienterna vid sinnessjukhuset S:t Lars i Lund. Är denna kusliga uppgift autentisk? Jag måste fråga honom:

– Svenska läkare besökte Tyskland och tyska läkare kom till Sverige. Det är belagt att den här typen av experiment utfördes på människor vid sinnessjukhus i Sverige.

– Men om man också gjorde det vid S:t Lars, det vet jag inte.

Åren 1979-81 publicerade den mångsidige Blom också en framtidstrilogi – ”Mannen i gränden”, ”Kvinnan på bussen” och ”Mordänglarna” – om poliskommando EEV 2229. Romanerna utspelar sej 1999. Dessutom har han skrivit både annan skönlitteratur och faktaböcker om bl a Skånelands och Lunds historia.

Som stadsskildrare tål Blom att jämföras med både Trenter (Stockholm) och Turèll (Köpenhamn). Hans skildringar av Lund under olika årtionden, från 30- till 90-talet, är levande och atmosfärrika stadsguider. Turistbyrån i Lund borde ordna stadsvandringar efter K. Arne Bloms kriminalromaner.

Med ”Offerlamm” (1995) inleddes ännu en ny serie deckare – polisromaner – med Lund som miljö. Huvudperson: en äldre kriminalkommissarie, Morten Dahl-Nielsen, 56 år och frånskild, som författaren tänkte följa in i pensionen. Den nya serien skulle, hävdade Blom, bli tjugoen romaner lång!

”Offerlamm” (1995)

Kommissarie Dahl-Nielsen har, liksom författaren Blom, sökt sej till katolicismen. För en agnostiker, som jag, kan det ibland bli lite prövande när Dahl-Nielsen läser predikotexter av Anders Piltz (dominikaner och subsidarius i Sankt Thomas-församlingen i Lund), går i mässan så ofta han hinner och analyserar livet, samhället och människorna med hjälp av den katolska läran.

När jag precis hade vant mej vid ”predikningarna” meddelade K. Arne Blom att nu skulle han sluta skriva deckare. Efter blott fyra romaner i den nya polisserien…

– Ja, det saknas sjutton titlar. Det kallas trolöshet mot huvudman. Men jag tycker att jag har skrivit det jag förmår i genren.

I novellen ”Snöängel”, publicerad i samlingen ”Midvinter” (2001), gör Blom ”ett bokslut” med både kommissarie Morten Dahl-Nielsen och kriminalgenren.

Fast han klarar ändå inte av att hålla sej helt utanför genren. Efter att Blom slutat skriva deckare har han publicerat ett par läsa lätt-böcker, ”Den dagen blev inte som de andra” (2000) och ”Mysteriet med de fyra försvunna” (2001): den ena handlar om mobbing, den andra om en pojke som misshandlas i hemmet.

Dessutom funderar Blom på att skriva en serie romaner om 1600-talet och, som han säger, ”mycket som hände då var ju brottsligt”.

Titlar (urval):
Någon borde sörja. 1971.
Någon är skyldig. 1972.
Någon slog tillbaka. 1973.
Sanningens ögonblick. 1974.
Kortaste strået. 1975.
Resan till ingenstans. 1975.
Våldets triumf. 1975.
Lyckligt lottade. 1976.
Nödhamn. 1976.
Frihetssökarna. 1977.
40 grader kallt i solen. 1977.
Nödvärn. 1977.
Det var en gång. Novellsamling. 1978.
Slutet på början. 1978.
Smärtgränsen. 1978.
Bristningspunkten. 1979.
Mannen i gränden. 1979.
Nödlögn. 1979.
Kvinnan på bussen. 1980.
Nödvändigt ont. 1980.
Med andra ögon. 1981.
Mordänglarna. 1981.
Ingenmansland. 1982.
Nattbok. 1982.
Utvägen. 1983.
Återresan. 1983.
Brännpunkt Prag. 1984. Tillsammans med Mikael Bahner.
Ändamålet. 1984.
Övertaget. 1985.
Madonna. 1986.
Krigsbarn. 1987.
April, april! 1988.
Skuggan av en stövel. 1988.
Siste turisten i Europa. 1989.
Svarta änglar i Berlin. 1990.
Lilla Marlene. 1991.
Stormcentrum. 1992.
Nödslakt. 1993.
Ingenstans i Sverige. 1994.
Offerlamm. 1996.
En renande eld. 1996.
Vredens dag. 1998.
Dö i Norden och andra berättelser om brott. 1999. Novellsamling.
Ett bländande mörker. 2000.

Som Pål A. Ekblom
Du kan inte sjunga om gråtens fåglar. 1977.

Som Bo Lagevi
Allt vad du gjort mot någon. 1976.
Även i eget namn 1981.
Utan personligt ansvar. 1977.
Spel över två zoner. 1978.

(Ur boken ”Deckarhyllan 2”, utgiven av BTJ Förlag 2002)

Spårhunden och annat barn- och ungdomsspännande 2012

Lördagen var deckardag också på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg.

Men i år hade Svenska Deckarakademin flyttat de så kallade ”korsförhören” av aktuella deckarförfattare till den mindre Dalamontern. Tyvärr inte så lyckat: fler deckarintresserade än det fanns publikutrymme.

Numera delar inte heller Deckarakademin ut så många priser som man brukade göra på bokmässan. Fast det viktigaste deckarpriset finns kvar: Spårhunden.

Priset (ett diplom och en kramhund som kunde vara ett syskon till Tintins seriehund Milou) får den författare som skrivit årets bästa svenska barn- eller ungdomsdeckare.

Låt mig poängtera att Spårhunden är det viktigaste deckarpriset i Sverige. Två skäl:

Svenska barn- och ungdomsdeckare håller en jämn och hög kvalitet. Ja, det kvalitativa genomsnittet är, hävdar jag, betydligt högre än genomsnittet för svenska vuxendeckare.

Barn- och ungdomsförfattare experimenterar ofta med formen. De kan skriva fram och tillbaks över genregränser, blanda historia med nutid, realism med fantasy.

Också 2012 hade tre författare/titlar nominerats till Spårhunden-priset:

Elsie Petrén, som skrivit barndeckare om bland annat den saxofonspelande Kommissarie Tax, var nominerad med sin första ungdomsthriller, ”Gåtan Felicia Hill” (B. Wahlströms). Spännande och verklighetsnära om två unga människor, en kille och en tjej.

Mårten Sandéns ”Fantomerna” (R&S) – den fjortonde (!) delen i hans serie om ungdomsdetektiverna Peter och Petra Petrini i ett så autentiskt Lund att staden luktar och hörs – hade också nominerats.

Liksom vuxendeckarförfattaren Veronica von Schencks första, både nutida och historiska yngredeckare, ”Den siste tsarens hemlighet” (Bladh by Bladh), om Sub Rosa-detektiverna Milo och Vendela Grip i den påhittade staden Elm, någonstans mellan en sjö och en bergstopp.

Karl G och Lilian Fredriksson meddelar exakt i denna tusendels     sekund vilken författare som får 2012 års Spårhunden-pris. Elsie Petrén ler gratulerande och Veronica von Schenck har börjar applådera medan Mårten Sandén väl nästan ser lite generad ut? Foto: Blenda Automatique

Olika målgrupper (lite äldre respektive lite yngre ungdomar) och även så olika böcker att juryn – K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin, samt prisutdelarna Karl G och Lilian Fredriksson – måste haft svårt att jämföra dem och utse en vinnare.

Som blev… Mårten Sandén. Inget att säga om det – alla tre hade varit välförtjänta pristagare.

(Även om Elsie Petrén var – och är – min favorit. Mårten Sandén borde ha fått Spårhunden-priset för flera år sen och Veronica von Schencks Sub Rosa-detektiver kunde väl ha väntat till i alla fall andra delen av serien, ”Kapten Flennes skatt”, hunnit ges ut.)

Fast jag hajade till vid presentationen av de nominerade. Lilian Fredriksson sa att det börjat skrivas för många barn- och ungdomsböcker om vampyrer och sånt där. Sluta med det! uppmanade hon. Annars kommer deckargenren för unga att upphöra.

Den åsikten förstår inte jag. Att litterära gränser vidgas bör väl gynna utvecklingen av hela kriminal- och spänningsgenren, både för yngre och äldre läsare?

Byt hellre ut ordet deckare mot krimi eller spänningslitteratur. Så kan vi släppa in såväl Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om häxorna i Engelsfors – den nya, andra boken heter ”Eld” (R&S) – som Nene Ormes berättelser – ”Särskild” heter hennes andra roman – om Malmös ”sära” invånare.

Fantasy och urban noir. Visst, men dessutom thrillerstämning och nog så kriminella handlingar.

Vad är ”Abacuspentagrammet” (B. Wahlströms) av Tony Manieri: agentthriller, fantasy eller science fiction för unga? Och hur ska vi göra med ”Jag väntar under mossan” (Bonnier Carlsen) av Amanda Hellberg, som går mellan skräck, övernaturligt och kriminellt oavsett om hon skriver för vuxna eller yngre?

Stefan Castas ”Under tiden” (Opal) – fortsättning på ”Den gröna cirkeln” – är en natur- och civilisationsthriller.

Bättre att inkludera än exkludera. Flera av de nämnda böckerna är dessutom generationsöverskridande. De knyter ihop yngre och äldre, kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Och finns det något som tyder på att mer traditionella barndeckare trängs bort och ut av genreexperimenten?

För de yngsta fortsätter Martin Widmark, till exempel i ”Födelsedagsmysteriet” (Bonnier Carlsen), att skriva lätt, väl och lite lagom spännande om de fall som LasseMajas detektivbyrå i Valleby löser så framgångsrikt.

Medan Anna Jansson, ”Skeppets gåta” och ”Spökhuset” (R&S), och Suzanne Mortensen, ”Hemlig last” (B. Wahlströms), skriver vidare om detektiven Emil Wern i Visby respektive Dickens detektivbyrå i Åhus för de något äldre.

Bara några exempel.

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)

Den ”okända” svenska deckardrottningen

Varför räknas inte Ulla Bolinder som en av Sveriges deckardrottningar? Jo, jag hör vad ni utbrister: Va-va-vad hette hon? Ulla vemdå?

Ulla Bolinder hör inte till de storsäljande svenska deckarförfattarna. Hon är – jäkla oförtjänt och orättvist! – en doldis.

Ulla Bolinders Weber-serie: ”Utsaga” (2005)

Även om böckerna inte fått så många recensioner har de (nästan) genomgående varit positiva. Ett av hennes stora fans heter K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin. Han skräder inte lovorden: ”stor medkänsla”, ”god psykologisk gestaltning” och ”en alldeles egen stil”.

Inte ens han och det hjälpte för att Deckarakademin skulle nominera någon av böckerna som årets svenska deckare.

Huvudperson: Verkligheten.

Så kan Ulla Bolinders romaner karaktäriseras, från de fyra första som inte har prefixet kriminal- till kriminalromanserien med och om journalisten David Weber. Den sjätte och sista delen i Weber-serien, ”Livstid” (Idus förlag), kom i dagarna.

”Gärningsman” (2006)

De verkar så sanna och verkliga att de kunde vara – eller är? – autentiska. Den känslan har jag fått när jag läst böckerna. Måste mejla henne och fråga, tänkte jag inför den här krönikan…

”I mina första böcker”, mejlar hon tillbaks, ”finns det inga påhittade personer. Händelserna som beskrivs har inträffat i verkligheten.”

Också i ”Weber-serien är mycket sant”, fortsätter hon. ”Jag har försökt att framställa allt så realistiskt och trovärdigt som möjligt. Jag förstår inte meningen med kriminalromaner som skildrar hur folk dör som flugor utan att det verkar beröra omgivningen. Hur kan man bortse från vilket oerhört trauma ett mord är för alla inblandade?”

Debutromanen ”Övergreppet” skildrar ett överfall och en våldtäkt på en ung kvinna på väg hem från bion. Trilogin ”Hoppa in då!”. ”Någonstans inom oss” och ”Hela mig” följer två raggartjejer upp genom livet.

”Intrång” (2009)

Det som sker är nog så kriminellt. Romanerna hamnar nära den psykologiska thrillern. Inte konstigt att Ulla Bolinder började skriva deckare, där kan hon ju få plats med allt som finns i en ”vanlig” roman och mer ändå.

Fast enligt henne själv ska det ha berott på något annat: ”Jag fick tillgång till material om brott och ville använda mig av det.”

Weber-serien, inledd med debutdeckaren ”Utsaga”, är så annorlunda att jag inte vet någon deckarförfattare som skriver likadant. ”Det var materialet – dokument av olika slag – som inspirerade mig. Någon förebild har jag inte”, menar Bolinder.

Genre: fiktiva dokumentärromaner.

”Uppsåt” (2010)

Ulla Bolinder använder kriminalreportern David Webers insamlade material – polisförhör, tidningsklipp, domstolsprotokoll, journalistens nedskrivna intervjuer med mera – för att skildra fiktiva/verkliga/autentiska brottsfall.

När hon växlar mellan dokumenten så byter hon också skriftspråk. Suveränt gjort! Det ger ett – helt – dokumentärt intryck. Samtidigt som varje människa som talar i de olika dokumenten blir en jag-person.

Brottsfallen (försvunnen 8-åring, ung kvinna hittas död i sin lägenhet, man hittas skadas och döende, läkarsekreterare knivhuggs, tvåbarnsmor försvinner under en cykeltur och journalisten Webers död) är sådana som kan drabba var och en och vem som helst i samhället.

 ”Domslut” (2011

Den nya, avslutande boken ”Livstid” är just en avslutning samt ett försök att förklara Weber-serien.

För som slutord vill Ulla Bolinder poängtera att allt hon skrivit är alldeles sant.

Hon var sambo med David Weber och när han dog fick hon tillgång till hans material från tiden som kriminalreporter. Nu blir hon själv intervjuad – av Webers dotter Hilda.

I och med detta så vänder hennes brottsberättelser för mig. Nu undrar jag istället: Var alltihop påhittat?

”Livstid” (2012)

En journalist med namnet David Weber har inte funnits (i alla fall måste Weber vara ett fingerat namn). Här förekommer också en namngiven kvinnlig läkare och författare. Lätt att kolla på nätet att hon är påhittad.

Deckarfåtöljen gungar till. Läsningen blir ett gungfly mellan fiktion och verklighet. Ännu mer spännande! Och säkert precis vad Ulla Bolinder velat åstadkomma.

Om Ulla Bolinder nu heter Ulla Bolinder…

Ulla Bolinders utgivna böcker

Romaner: ”Övergreppet” (1997), ”Hoppa in då!” (1998), ”Någonstans inom oss” (1999) och ”Hela mig” (2001)

Kriminalromaner: ”Utsaga” (2005), ”Gärningsman” (2006), ”Intrång” (2009), ”Uppsåt” (2010), ”Domslut” (2011) och ”Livstid” (2012)

(KB/YA/TA 2012)

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Fallet Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson deckardebuterade i våras med ”Fallet Vincent Franke” (utgiven av Piratförlaget). Om han nu skrivit en deckare? Liksom andra författare som spränger kriminalgenrens gränser så använder Christoffer Carlsson hellre någon annan benämning, i hans fall gärna noir.

– Jag trodde jag skrev en skönlitterär roman, berättade en sorts livshistoria. Det är ju ingen polisroman eller pusseldeckare, här finns inte någon gåta som blir löst på slutet. Men när boken publicerades så kom folk och sa att det var en grym deckare eller en grym spänningsroman.

Det beror nog på att det mesta som brukar finnas i en deckare också finns i din roman: skurkar och poliser, kriminalitet och våld, narkotika, prostitution, trafficking… Och att din historia slutar lika illa som den började – om inte värre – har den gemensamt med allt fler moderna deckare, särskilt från USA och England.

– Jag köper det argumentet. Genrer är flytande och förändras med tiden. Vem är jag att avgöra vad jag skrivit? Jag har inget problem med att romanen kallas ”deckare”.

Christoffer Carlsson. Foto: Peter Knutson.

Christoffer Carlsson är ung, blott 23 år, för att vara deckarförfattare. Kanske Sveriges yngsta deckardebutant någonsin? Mons Kallentoft var 32 år vid debuten, K Arne Blom var 25 och Annika Banfield – som bör vara den allra yngsta – hade inte fyllt mer än 16 år när hon 1969 gav ut sin debutdeckare.

Inte yngst alltså – men så ung att Christoffer Carlsson bidragit till att kraftigt sänka medelåldern för dagens svenska deckarförfattare.

– De flesta deckarförfattare är medelålders och äldre. Nej, vet inte varför det blivit så. Men det är skillnad på att vara 23 och 43 eller 53. Man lever olika liv och har olika intressen. Vincent, min huvudperson, ställs mot gubbarna och damerna i andra svenska deckare.

Christoffer Carlsson är också, liksom sin äldre kollega Leif G W Persson, både författare och kriminolog. En given fråga: På en skala mellan verklighet och fiktion, var skulle du placera ”Fallet Vincent Franke”?

– Historien är inte sann, det är ingen dokumentär. Jag har inte skrivit en autentisk historia men det som händer i romanen skulle kunna hända i verkligheten. Min berättelse är sannolik. Nio gånger har jag återanvänt verkliga händelser – den tionde gången ljuger jag.

Vincent Franke är en intelligent – ja, intellektuell – morfinist och langare. Finns sådana narkomaner?

– Vincent är både korkad och smart. Han passar inte in i vår föreställningsvärld. Vi tänker oss gärna att narkomaner kommer från förorten – att de haft en svår uppväxt och har en dålig ekonomisk bakgrund. Men det finns också narkomaner som Vincent. Inte alls säkert att man klarar sig för att man kommer från en ekonomiskt stabil familj och inte heller måste det gå åt helvete för att man har en dålig bakgrund.

– Hur utfaller vårt livslopp? Beror det på ens farsa eller är det ödesbestämt? Hur fri är viljan? Hur stor betydelse har klasstillhörigheten? Min tanke i Vincent-romanen var att ställa de här frågorna till läsaren. Mitt svar: Jag vet inte.

Trots att du skriver om kriminella och kriminalitet så kännetecknas romanen av en vardaglig stämning. Du skildrar den kriminella vardagslunken.

– Kriminella lever också i en vardagsvärld, de är inte separerade från oss. Här i Stockholm kan vi möta dem överallt, på Götgatan eller Hornsgatan eller vid Fridhemsplan. De vaknar och går upp. De har drivkrafter och intressen – drivkrafter som faktiskt inte skiljer sig från våra. De finns där, bredvid oss, hela tiden, som något närvarande och mörkt.

– Det förekommer ganska lite våld i romanen, inte mer än fyra, fem sidor. Men våldet är brutalt, precis som i verkligheten. Det sker inte så mycket våld bland kriminella, i den världen vill man inte göra väsen av sig. Men när man tar till våld, då blir det mycket våldsamt. Dels kan det vara en hämndakt och dels är det en maktdemonstration.

Romanen blir också ett arbetsplatsreportage. Som när langaren Vincent står på en allmän toalett någonstans vid T-Centralen och häller pulver på en liten, digital våg.

– Det är ju hans dagliga arbete. Ett hårt arbete, en langare kan säkert jobba mer än åtta timmar. Mycket förberedelse, dela upp knarket, väga och prisbestämma. Det är en del av hanteringen, inte bara att köpa in och sälja vidare. Jag ville också visa hur pass dålig Vincent är som langare. Han kan ju knappt väga och mäta.

Varför började du intressera dig för kriminalitet, både som författare och kriminolog?

– Författarskapet och kriminologin är två olika sätt att närma sig – och vinkla – samma ämne.

– Att jag som 19-åring började studera kriminologi berodde på att jag blev intresserad av människor som ekonomiskt eller psykiskt levde på gränsen. Sen har intresset vidgats till att vilja förstå relationen mellan människan och samhället. Vad är tanken med vårt samhälle? Varför har staten fått våldsmonopol? Om människan inte har en fri vilja, vad är vitsen med att straffa människor?

Nordiska deckare – inte minst svenska – har gjort succé utomlands. Tror du att ”Fallet Vincent Franke” kan bli populär hos deckarläsare i övriga Europa?

– Med bra marknadsföring och lite tur så. Den parallella värld som jag skildrar finns ju i hela västvärlden, i alla storstäder. Samma frågor överallt: Var gick det fel för oss? Kan vi ändra och göra rätt?

”Fallet Vincent Franke” har nu kommit i pocket med extra nytillkomna eftertexter av författaren om såväl bakgrunden till boken som noir-genren. Men som de gör förlagen (i det här fallet Pocketförlaget) för att locka oss att också köpa pocketen!

Här måste intervjuaren göra en invändning.

”Fallet Vincent Franke” skiljer sig från de svenska deckare som hyllats utomlands. Deckare som skrivs i Sverige ansluter sig oftast till den tradition av samhällskritisk och politisk kriminallitteratur som Sjöwall/Wahlöö skapade på 60-talet. Svenska deckarförfattare – som Stieg Larsson, Åsa Larsson, Henning Mankell, Liza Marklund och faktiskt också Camilla Läckberg – skriver med ett socialt och humanistiskt patos. Det sönderfallande folkhemmet är grunden för kriminalhistorierna.

Kanske kan vara det som lockar utländska läsare? De känner inte igen sig men vill gärna leva i ett folkhem. Svenska deckare förmedlar budskapet att det fortfarande är möjligt att (åter)skapa folkhemmet. ”Fallet Vincent Franke” har ett mörkare budskap, också där ställs frågor om samhället men ges inte ett enda svar.

– Det stämmer. Jag tog den amerikanska noir-traditionen och sammanförde med dagens Sverige, säger Christoffer Carlsson och blir tyst, innan han fortsätter:

– Du kan ha rätt. Det kan vara så. Om min roman inte skulle sälja utomlands så kan din teori vara riktig.

Tre favoritböcker:
Robert J. Sampson och John H. Laub: Shared Beginnings, Divergent Lives (faktabok om ungdomsbrottslighet i USA)
Sjöwall/Wahlöö: Mannen på balkongen (klassisk svensk polisroman)
Jim Thompson: Pop. 1280 (amerikansk noir)

Namn: Christoffer Carlsson
Ålder: Fyller 24 i augusti 2010
Född: Halmstad
Bor: Stockholm
Gjort: Studerat kriminologi sedan 2005 och släppte debutromanen ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget) i mars 2010
Gör: Doktorerar i kriminologi vid Stockholms universitet på en uppföljning av 60-talets svenska problemungdomar och skriver på nästa roman, också noir men inte lika mycket.

(TCO-Tidningen 2010)

Lördagens deckarpriser

Från Svenska Deckarakademins hemsida (28/11/09)

 ”Tre sekunder” blev årets bästa kriminalroman

Svenska deckarakademin har idag, den 28 november, utsett årets bästa kriminalromaner, deckardebutant och fackbok. Årets bästa svenska kriminalroman blev ”Tre sekunder” av Anders Roslund & Börge Hellström (Piratförlaget) med motiveringen ”en explosiv tegelsten till roman som tar pulsen på samtiden”. Priset är från och med i år ett diplom tillsammans med ”Den Gyllene Kofoten” – som förstås är en förgylld kofot.

Ytterligare en gyllene kofot går till Andrew Taylor för hans roman ”Det blödande hjärtat” (”Bleeding Heart Square”, Forum). Motiveringen är ”en kriminalroman om ondskans olika uttryck, fångade i en tidstrogen beskrivning av förkrigstidens England”. Taylors översättare Jan Malmsjö fick, tillsammans med Ulla Danielsson, Deckarakademins pris för berömvärd översättargärning.

Deckarakademins debutpris gick till Olle Lönnaeus för ”Det som ska sonas” (Damm) med motiveringen ”en skrämmande småstadsskildring med stänk av Piraten”.

Övriga priser:

”Folkhemmets skuggbilder”. En kulturanalytisk genrestudie av svensk kriminalfiktion i film och tv (Ekholm & Tegebjer) av Daniel Brodén fick pris som bästa faktabok för ”en unik och initierad kartläggning av svenska kriminalfilmer och TV-serier”.

ITV:s produktion ”Foyle’s War” fick ett specialpris för ”en verkningsfull historielektion i kriminaldramats dräkt”.

Två Grand Masters utsågs: Peter Lovesey och K. Arne Blom.