Etikettarkiv: Turister

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

Ohlsson Paradisoffer

Blaedelokänd-kontinent-193x300
                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

andelengudar_och_odjurtokyo_ar_noll-peace_david-17075252-frnt

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

alfredson ond manConnelyTerroristerna

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

TuomainenTvå soldaterGriffiths———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

Annonser

Mellan myt och verklighet: rundresa i Glasriket

Rundresan i det så kallade Glasriket hade kunnat börja i Kosta, Orrefors eller vilket som helst av Smålands glasbrukssamhällen, men nu råkade det bli så att vi ringde och bokade rum på vandrarhemmet i Boda.

Sen eftermiddag kör vi in i samhället. Det är tomt, helt öde. Nej, nedlagt är ordet. En deprimerande syn. Vi letar reda på vandrarhemmet, lastar in väskorna och frågar efter en affär där vi kan handla kvällsmat. Finns ingen mataffär i Boda, säger vandrarhemmets föreståndare. För att handla får man åka till Örsjö, dit det (enligt fågelvägen på bilkartan) verkar vara en dryg mil.

Så vi tar bilen till Trivselknuten. Så heter affären, som även har en festlokal till uthyrning. Det här är inte sant, tänker jag. Det är inte verkligt utan en dröm eller film: om det skulle göras en småländsk version av ”Jägarna” med förslagsvis finnen Aki Kaurismäki som regissör, då är det i de mörka skogarna mellan Boda och Örsjö som filmen ska spelas in.

Exempel på Kjell Engmans glaskonst: ”Guitar Hero – the Orrefors Kosta Boda Style”.

Trivselknuten är en lada som ser ut att ha stått öde i ett tiotal år. Vi letar efter ingången och hittar den på baksidan: en ensam dörr, inget fönster. Det behövs en jourbutik, måste någon ha tyckt och ställt in diskar och montrar här och där och var som helst i ladan. Jag sticker även in huvet in den så kallade festlokalen….

Efter en god natts sömn på vandrarhemmet är det dags att besöka Boda glasbruk, fabriksboden och galleriet. Vi passerar flera tomma hus med trädgårdar. (En soptunna utan soppåse måste vara något av det mest övergivna som finns: hämtat och tömt för sista gången, husets invånare kommer aldrig tillbaka.) Också på själva Storgatan, som den stora bygatan heter, finns flera tomma och övergivna (så ser de ut) ”brukshus”.

Fabriksboden, där det säljs glas från Boda och närbesläktade glashyttor, är en lagerlokal där man placerat pallar och montrar med glas. Inte inbjudande: det luktar fuktigt och kallt efter vintern.

Exempel på en glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Tvärs över gatan, i ett hus som också sett sina bästa dar, återfinns Galleri Boda. Att komma in i rummet med Kjell Engmans upplysta glaskonst är nästan andäktigt. Som att stiga in i en kristallkyrka.

Kontrasten mellan nedläggningen av glasbruket (i ett TV-inslag någon dag efter vårt besök sa glasbrukets VD att personalen inte skulle förvänta sej att arbetet finns kvar efter semestern) och glaskonsten som vackert upplyst lockbete blir mer än stor. Den är himlavid – som mellan myt och verklighet.

Varför hålla skenet uppe? Går inte glaset att sälja längre – då måste man dra och lägga ner. Trist och synd, men att också i sommar locka turister till Boda gör ju bara saken värre. Att åka och titta på vackert glas i ett samhälle som fullt synbart faller sönder runt omkring både glasbruket och turisterna är sämsta möjliga reklam – för Boda glasbruk, de övriga bruken i Glasriket och svenskt glas överhuvudtaget.

Samhället heter Boda men kunde ha hetat Tragik. Landet det ligger i kallas Glasriket men ett mer passande namn är Depression.

En annan glaskonstbil av Olle Brozén. Foto: Hans Bonnevier

Vi bestämmer färdrutt till de övriga småländska glasbruken: Johansfors, Skruf, Strömbergshyttan, Hovmantorp, Åfors, Sea, Bergdala och Kosta. Det blir en maffig första dag! Övernattning i Orrefors och fortsättning i morgon med just Orrefors, Målerås, Nybro och Pukeberg. Hur gör vi med Älghult och Lindshammar?

Den ödesmättade – ödesdigra – stämningen från Boda ligger som en molltonig bordun under vår fortsatta resa genom Glasriket. Hade jag fått en annan inställning till glasbruken och deras framtid om inte resan börjat i Boda? Nej, jag tror inte det. Den kvardröjande chocken från Boda förstärker känslan och inställningen, men samma undergångsstämning känns och finns, starkare och svagare, långsammare och snabbare, i de flesta av Glasrikets brukssamhällen.

Det här var, kan jag erkänna, mitt första besök i Glasriket. Och det var mycket som jag inte begrep mej på. Och mycket som jag trodde skulle vara annorlunda.

Det (reklam)budskap som svenska glasbruk lanserat så framgångsrikt ända sen första halvan av 1900-talet lyder: Handgjort glas är fint. Svenskt glas ska vi vara stolta över. Vilket är – eller var – sant. Men det småländska Glasriket rymmer också ett – inte alls lika fint – inslag av geschäft.

Glaskonst av Ardy Strüwer.

Till vilket jag strax ska återkomma – men först några funderingar över ordet glaskonst. Så kallas glasbrukens spetsdesign: de, ofta unika, alltså enbart gjorda i ett exemplar, glasföremål som under samlingstiteln ”Glaskonst 2003” ställs ut i glasbrukens gallerier.

Färgrika och vackra, ofta också roliga och roande. Men sällan oroande. Kan i betydelsen får glaskonst oroa betraktaren/köparen? Annan konst (som måleri och andra sorters skulpturer än glas) definieras ju som konst för att den har ett underliggande – djupare – budskap. Inte enbart är dekorativ. Att ta samhällelig ställning, är det tillåtet för en glaskonstnär?

Olle Brozéns glasbilar (ibland med husvagn efter) i större leksaksbilsformat tycker jag är jättekul. När jag ser dem i ”Fina stugan” i Åfors, vill säga. Skulle jag tycka detsamma om de ställdes ut i – säg, Malmö konsthall?

Bättre ändå tycker jag om Ardy Strüwers små glasdjävlar i Johansfors. För de är väl smådjävlar? Det ser ut som de stigit ut ur Strüwers målningar, som hänger bakom på väggen, eller varför inte ur Smålands urskogar? Små, otäcka figurer, faktiskt de enda oroande glasskulpturerna jag ser på rundresan i Glasriket.

Antar att det är – eller varit – meningen att glaskonsten ska skänka anseende åt glasbruken och locka köpare till deras övriga glasproduktion. Men, för att återkomma till geschäftet, det är lång väg mellan Bertil Valliens stora glasbåtsskulpturer och de små kristallblockens ingraverade älgar.

Något glasdjävelliknande av Ardy Strüwer.

Och lika långt är det till den andrasortering av vaser, skålar och dricksglas som saluförs i fabriksbodarna.

Återförsäljarna accepterar förstås inte att tillverkarna säljer förstasortering direkt och billigare i glasbruken, men mycket av det som säljs är ju inte ens andrasortering. Det borde ha kasserats. Nio vaser eller vinglas av tio skulle jag aldrig köpa. Många ”skönhetsfel” är oförskämt stora.

I Orrefors finns ett glasmuseum med brukets produktion under hela 1900-talet. Intressant och spännande. Samtidigt som jag här tycker mej ana förklaringen till de problem som uppstått för de svenska glasbruken.

Form- och färgmässigt är det mesta redan gjort. För längesen! Och bättre! Dagens glas(konst) blir blott variationer på gamla teman. Till viss del beror säkert glasbrukens kris på att folk har inte så mycket pengar och inte tycker sej ha råd att köpa handgjort kvalitetsglas. Men, undrar jag, hur mycket av krisen är självförvållad?

Att resa i Glasriket är att färdas bakåt till en tid som var. Glasriket präglas av handlingsförlamning. Tiden har gått, men det verkar man inte vilja och kunna acceptera utan inväntar att tiden ska komma tillbaka. Det gör den inte. Dags att ställa ställa frågan: Hur ska framtidens glasproduktion se ut? Om svenskt glas ska ha någon framtid så krävs tusen – nya – idéer!

Vilka? Ingen aning och det behöver jag inte ha. Problemet är att inte heller glasbruken verkar ha nån aning. Hur många fler svenska glasbruk läggs ner de närmaste åren? Hur många glashyttor flyttas till Baltländerna och Polen? Tänker Glasrikesbrukens ägare och ledningar göra någonting åt det? Vadå?

(Ystads Allehanda 2003)

I deckarhyllan: Gotland noir

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Minnen från Syrien

En alkoholiserad muslim möter oss på flygplatsen i Damaskus. Han är musiker och ska fungera som turnéledare. Inte vad jag trodde skulle bli mitt första intryck av ett muslimskt land.

Om nu Syrien är muslimskt? Kanske ett sekulärt muslimskt land…

Autostradan genom Damaskus.

Året var 1996, sent på hösten.

Jonas Hellborg, basgitarristen från Lund (där bodde han då i alla fall), hade fått pengar från organisationen Svensk Musik för att resa till Syrien och spela med landets musiker. Anders Johansson, numera hårdrocktrummis i Hammerfall, följde med som ljudtekniker. Det skulle också göras en dokumentärfilm, där Lasse Westman stod för filmandet och jag var reportern.

Filmens självklara titel kom jag på under en paus vid en vägkrog mellan Damaskus och Aleppo: ”Kaos är granne med Allah”.

Lasse Westman filmar konserten i Damaskus.

Konsertdatum var inte spikade utan måste snabbt sättas med hjälp av Sveriges ambassad. Musikerna hade inte direkt handplockats för att spela med Jonas Hellborg. Och den musicerande turnéledaren var som sagt alkoholiserad.

Allt försenades; en timma, två, tre, fyra timmar, något dygn…

Som om inte det räckte bestämde sig Jonas Hellborg efter konserten i Damaskus för att spola den första uppsättningen musiker. Inte tillräckligt bra, tyckte han. Min åsikt var nog snarare att Jonas hade svårt att spela med dem för att han inte kunde så mycket om arabisk musik som han trodde.

Jonas råkade höra en krogmusiker – violinist – som vidtalades att medverka i Aleppo. Men när musikern kom dit så överraskade han med att inte spela så traditionellt längre utan hade med sig en förstärkare och annan elektronisk apparatur, vred på strömmen och började lira som  fiolens Jimi Hendrix.

Jonas Hellborg, klar för konsert i Aleppo.

Jag ville att dokumentärfilmen skulle vara mer än ett musikalisk turnéreportage, handla om Jonas Hellborgs möte med Syrien – som musiker, människa och europé.

Så Lasse Westman filmade allt han såg. Han var perfekt: kunde stiga in på ett café eller i en affär och började prata med vemsomhelst. Och de förstod varann, inte med ord utan med nickningar och blickar. Strax satt Lasse där och drack té med gubbarna. Att filma blev helt naturligt.

I Damaskus, vill säga. Men inte i Aleppo. I souken, äldsta delen av Aleppo, ännu äldre än gamla stan i Damaskus, vågade inte ens Westman att filma. Aleppo var mycket mer muslimskt och konservativt.

Konsert i Aleppo.

Att promenera genom Damaskus souk, särskilt längs Den gata som kallas rak (omnämnd redan i Bibeln och alltså ännu äldre än så), var mäktigt. Liksom konserterna på en palatsgård (i Damaskus) och en karavanseraj, ungefär kamelmotell (Aleppo). I en trång gränd tittade jag in i ett skrädderi och där satt min pappa – ja, det kunde ha varit han – på skräddarbordet.

Souken i Damaskas var full av turister – men bara franska turister. Att gå längs den så kallade raka gatan blev det vanliga gatloppet mellan försäljarna. I souken fanns också ett berättarcafé, där jag rökte vattenpipa som de andra männen (de enda kvinnorna på cafeet var någon enstaka europé).

Dags för paus på turnén Damaskus-Aleppo t/r.

Jag besökte en svensk kvinna, gift med en syrier som var läkare och hade suttit i det ökända Palmyrafängelset (samma Palmyra som omnämns så lyriskt i turistreportage). Nej, det ville / kunde han inte prata om.

Vi besökte också musikhögskolan i Damaskus, där eleverna såg ut som de gick på en västerländsk skola. Skillnaden: de hade ledigt olika veckodagar beroende på religion.

Anders Johansson, ljudteknikner och annars hårdrocktrummis, mitt i Syrien.

Nej, ingen från syriska staten ledsagade oss. Vi pratade med och filmade vem och vad som helst. Fast i vissa gathörn stod k-pistbeväpnade militärpoliser. Vi blev inbjudna till medelklasshem, där de hade tillgång till vissa satellitkanaler. På Sheraton Damascus Hotel, där vi bodde en natt, kunde man se amerikansk TV oavsett innehåll.

På vägen mellan Aleppo och Damaskus körde vi igenom staden Homs och stannade till i Hamah, känd för sina antika vattenhjul och platsen för en tidigare – alltför ouppmärksammad – massaker. Uppåt 25 000 människor dödades 1982 i ett uppror som startats av Muslimska brödraskapet och andra muslimska organisationer.

Den mäktigaste presidentstatyn jag såg fanns på ett berg vid vägen mellan Damaskus och Aleppo.

I Damaskus syntes inte en enda kvinna med slöja för ansiktet. Överallt i städerna och även längs vägarna fanns mängder med porträtt och statyer av Hafez al-Assad, den förre presidenten och pappan till den nuvarande. De flesta statyer han han själv låtit resa, inspirerad av ett besök i öststaterna.

Kort information:

Syrien har idag cirka 22 miljoner invånare, av dem är 90 procent muslimer (74 procent sunniter och 16 procent shiiter med flera muslimska riktningar), 10 procent är kristna och det finns även några procent judar. Presidenten, alltså den förre Hafez liksom den nuvarande, sonen Bashara al-Assad, tillhör folkgruppen alawiter, som ibland och ibland inte räkas som shiamuslimer.)

På väg in i Damaskus souk längs Den gata som kallas raka gatan.

Det fanns små, lite anonyma spritbutiker på gatorna i Damaskus. Vi åt och drack på kristna restauranger (med sprit) och muslimska (utan). Det gällde att aldrig dricka upp allt i glaset, för innan man satte ner det på bordet så hade en servitör skyndat fram och fyllt på med arak igen, utan att man ens märkte det.

En av de senare, muslimska restaurangerna bjöd på magdans som inte hade syftet att vara en kulturell upplevelse.

När jag nu tänker på det så tror jag visst att en av de muslimska restaurangerna också serverade sprit, rättare sagt vin. En flaska inhemskt vitt vin beställdes och kom in varmt, när vi undrade om det inte fanns kylt vitt vin så gick servitören och hämtade en ishink i vilken han placerade den varma vinflaskan.

Rådslag på hotellet. Jonas och Anders diskuterar, Lasse dokumenterar. Samtliga foton hittills: Bengt Eriksson.

När vi skulle resa hem igen och stod på flygplatsen så flyttades starten framåt, gång på gång. Vi släpptes inte ombord. Någon, jag förmodar att det var Jonas Hellborg, undrade varför det dröjde och fick till svar att en passagerare höll på att kontrolleras.

Det var jag. I datorn hade den syriska pass- och tullpolisen hittat information om att en Bengt Eriksson var efterlyst, tydligen skulle ”jag” ha gjort något straffbart vid ett tidigare besök och sen flytt ur landet.

Inget personnummer eller ens födelseår fanns i datorn. Men personen i fråga hette ju Bengt Eriksson (fast han hade, dessutom, ett annat mellannamn). Det tog en stund – en bra stund – innan jag med samma ordlösa språk som Lasse Westman lyckats övertyga passpolisen att både Bengt och Eriksson var lika vanliga namn i Sverige som Muhammed i Syrien.

Och året, då jag skulle ha varit i Syrien och begått ett brott, var så längesen att då var jag 8 år. Därefter kunde vi gå ombord och planet lyfte. Var jag hade hamnat om jag inte lyckats övertyga polisen… på det vill jag helst inte tänka.

Musikjournalisten själv utanför Umayyadmoskén i Damaskus gamla stad. Foto (vill jag minnas): Lasse Westman. 

Nej, det blev ingen dokumentärfilm. Också tillbaks i Sverige fortsatte kaoset. Men ett antal år senare gav Jonas Hellborg ändå ut albumet ”Aram Of The Two Rivers” med inspelningar från Damaskus och Aleppo.

Och nej, jag vill inte påstå att jag lärde känna Syrien på fjorton dar. Men jag förstod en sak: Syrien är inte så lätt att förstå sig på.

(Kortare version i Ystads Allehanda 2012)

Sommarstaden

Sommar-, semester- och turiststaden – välj namn själva – kan ligga i östra, södra eller västra Skåne, på västkusten, Gotland och Öland eller var som helst i Sverige. Vad som krävs för att locka dit sommargästerna, turisterna, 08-orna, staborna eller badjävlarna – välj också benämning själva – är sol, (lagom) vind och vatten samt stränder, helst med sand men även klippor kan duga, och så bör den lilla närliggande staden ha ett par kvarter med små pittoreska hus.

Plus en golfbana i närheten, fast sådana finns ju numera i varenda svensk kommun. Inga problem!

Igelkott litenVid skiftet juni-juli, då temperaturen nått cirka 23 grader, sker förvandlingen från vinter- till sommarstad. Nu slår staden ut och blommar som en prunkande rosenrabatt  alternativt väcks till liv igen efter övervintringen i dödsskuggans dal. 

Foto: Bengt Eriksson

Åter ekar flip-floppandet mellan de små husen i de små gränderna i den lilla staden. Där inga affärer fanns öppnas sommarbutiker med märkeskläder som staborna inte köpte hemma i Stockholm. Även systembolaget byter till sommarsortiment och höjer till turistpriser. Och i den också om vintern öppna men då så stilla delikatessaffären spelas årets Lars Norén-pjäs upp med 08-or som skådespelare och expediterna som statister.

Två attityder kan noteras bland sommarstadens affärsidkare inför gräshoppsinvasionen: 1) Bugning med pannan mot marken, eller 2) Näsans höjs mot taket och man fräser (tyst  bakom ryggen). Som när grishals under ett par månader byter eller inte byter namn till fläskkarré. 

I de kringliggande byarna slås fönstren upp och kylan vädras ut ur de vintertomma husen. Invånarantalet ökar med 1000 procent från ena veckan till nästa. Dags för de bofasta att leta fram skyltarna med texten ”Café”, ”Antikviteter” eller ”Galleri” och hänga på uthuset. Extrarummet blir ”bed and breakfast” och ”zimmer”. Traktens konstnärer har fulltecknat till sommarens akvarellkurser. På byakrogarna serveras gourmetmenyer.

Nej, man får inte vara dum.

Om sommaren kommer också Kulturen till den annars så kulturutsvultna bygden. Turnerande teatergrupper gör  endagsbesök och spelar somriga pjäser, det ordnas teaterfestivaler och musikfestivaler finns av alla de slag, från folkmusik över rock och pop till klassiskt. 

När så allt och alla är på plats skickar lokaltidningen ut en skrivande sommarvikarie och fotograferande dito för att göra reportage om skådespelare, musiker och författare som semestrar i spridningsområdet – med noggrann presentation av vilka de är, för dessa ”kändisar” har ingen hört talas om…   

Erikssons sommar-iPod: 

ABBA, ”Summer Night City”, Babies, ”Sommardag på stranden”, Beach Boys, ”Summer Means New Love,” Gary US Bonds, ”School Is Out”, Eric Burdon, ”(Warm) San Franciscan Nights”, Agneta Fältskog, ”The Heat Is On”, Gyllene Tider, ”Juni, juli, augusti”, Ted Gärdestad, ”Sol, vind och vatten”, Bryan Hyland, ”Sealed With A Kiss”, Johan Kinde, ”Hon dansade en sommar”, Cliff Richard, ”Here Comes Summer”, Frank Sinatra, ”Summer Wind”, T Rex, ”Summertime Blues”, Trio me Bumba, ”Spel-Olles gånglåt”, Monica Zetterlund, ”En bedårande sommarvals”…

Bengt Eriksson ska köpa en ny halmhatt i sommar!

(Krönika i Ystads och Trelleborgs Allehanda 2006)