Etikettarkiv: Bokmässan

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Gabriella Dahlman YA (2)

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Annonser

‪#‎erikssonsbokmässa 2015

Torsdag:

Anlänt till Göteborg. Det regnar. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Fika på Viktoriagatan. Sen iväg till ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Slår upp GP:s ledarsida. Alice T fortsätter att förolämpa tidningens läsare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Instämmer med Masha Gessen i radio och GP: Isolera, ingen dialog. Tala/skriv mot, inte med. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lemna Matthijs

Lena Matthijs, polismästare och polisromanförfattare. (Mer om henne senare.)

Nu har jag kommit in i göteborgstrafiken också. Bromsa, gasa, bromsa, gasa, snabb högersväng över tre filer. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

HarperCollins, nytt svenskt bokförlag. Ja, faktiskt. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Sveriges sämsta postdistributör. ‪#‎erikssonsbokmässa‬.

Så det behövdes två tjocka volymer för att skriva dina memoarer? frågar jag Hans Hatwig hos Premium. Ja, svarar han. Okej. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Årets fransk-svenska / svensk-franska krimi: När sista dörren stängts av Torun Börtz. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Besvikelse: inget gratiskaffe hos Svenska Dagbladet. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Kan redan nu avslöja att det blir nåt jättestort och oväntat på bokmässan på söndag. Men mer än så skriver jag inte. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hälsat den snart nyblivne skåningen Rolf Classon på Kartago välkommen till rätt landskap. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Mattias Boströms bok om Holmes och Sherlock kommer snart på tyska, norska, engelska och sen… på jordens alla språk. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Storsamling vid den svenska absinten från Örebrotrakten. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Vinprovningsmingelrunda. Vidare via Telegram till Bucket List. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lullande hem till övernattningsstället efter minglet på ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Sist på dagen: middag på privatsnokarstället The Queen på Viktoriagatan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Bokmässa Gothia Towers

Besökare på väg till bokmässan. Foto: Bengt Eriksson

Fredag:

I full fart genom Göteborg på väg till Island. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

‪#‎erikssonsbokmässa‬ är dom små små hörnen, som internationella torgets lilla scen med Árni Thórarinsson.

Gitarrpaus på stan. Mot Masthuggstorget! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Förresten, missa inte Gabriella Dahlmans nya svartvita fotobok hos Kalejdoskop. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Heden, fortfarande ihågkommen för en famös kvinnlig fotbollsmatch typ 1968. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

De här små matkrypinnen i saluhallen med oslagbara priser! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Promenerar genom Nationalteatern. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Stiernglans är definitivt en hatt- och kepsaffär att titta in i. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå ‪#‎erikssonsbokmässa Dan Andersson hälsar., Var är jag?

Musikverkstan på 3:e Långgatan måste va en oslagbar musikaffär. På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa

Bräutigams kan man ju inte gå förbi heller. ‪#‎erikssonsbokmässa

I Regnbågens fönster står en trädgårdsängel med spade. ‪#‎erikssonsbokmässa

Tillbaka på ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Hjälp!

På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa‬ passerade jag förresten Landala torg, gick in i bokhandeln och stötte på Kjell Wigers. Läs hans böcker!

‪#‎erikssonsbokmässa‬ väntar på Spårhunden. Voff. Voff.

Priser 1) Årets kulturtidskrift: Divan. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 2) Årets Sorescupris gick Helena Eriksson för sin lika speciella som fantastiskt fina bok. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 3) Jessica Schiefauer tilldelades Spårhunden för att ha skrivit årets bästa barn- eller ungdomsdeckare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Spårhunden

Jessica Schiefauer med diplom och Spårhunden i famnen. 

Årets innovation: Bokmässans app. ‪#‎erikssonsbokmässa

Och där står Jan Guillou och signerar, och där, och där, och där, och där, och där, och där, och där… ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu diskussion om kritik av översättningar. Jo. Eller dvs jo! ‪#‎erikssonsbokmässa

På litteraturscenen: översättarna John Swedenmark, Madeleine Gustafsson och Kristoffer Leandoer. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå översättningsprat: Vad ska man säga om nya litteraturpriset till en utländsk författare och hens översättare? ‪#‎erikssonsbokmässa

Inväntar Martin Luuk, en av årets mest läsvärda författare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast tusan! Missade precis Marie-Louise Ekman, min idol och ett av få, få genier. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörde i en gång om nya sydsvenska gratistidningen Hallå. ‪#‎erikssonsbokmässa

Passerar – det är ordet – den ungerska scenen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Med konstaterandet – så många olika bokmässor det finns i bokmässan – är det slut från ‪#‎erikssonsbokmässa för idag.

Lördag:

Gomorron! Sol i Göteborg. ‪#‎erikssonsbokmässa

Strax: ännu en Islandsresa (Arnaldur Indridason). ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Yukiko Duke är en jättebra intervjuare. Och så är hon klok också. ‪#‎erikssonsbokmässa

Indridason signerar liten

Arnaldur Indridason signerar efter seminariet.

Roundtrip: från Island till Svalbard (Monica Kristensen). ‪#‎erikssonsbokmässa

Och nu spioner… ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast genast fördomar om kriminalgenren. Hmmm. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörrö Thomas Engström, härmed erbjuds en gratiskurs i den svenska kriminallitteraturens historia. ‪#‎erikssonsbokmässa

‪#‎erikssonsbokmässa‬ undrar: Har bokmässan slutat med publikfrågor vid seminarierna?

Kriminallitteratur diskuteras på allvar, som seriös litteratur, på årets bokmässa. Faktiskt skillnad mot tidigare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hurra! Ett lugnt ställe: att slå sig ner i en stol i Bucket Lists monter. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lunch utanför ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Sushi på Södra vägen.

Nyttigt att äta sushi, driver djävulen ur kroppen eller hur jag ska säga. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Man vet att man är i Göteborg när Proletären säljs utanför mässan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hur kan David Lagercrantz millenniebok vara bättre skriven och t o m mer svensk i den engelska översättningen? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Nordic noir enligt Unni Lindell: ”Vi skriver i den engelska traditionen och lägger till lite snö.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Som synes deckar/krimidag idag. Som diskussionen om: kommer miljön eller intrigen först? ‪#‎erikssonsbokmässa‬¨

Sven Westerberg – han är en välslrivande spionthrillerförfattare. Läs om hans böcker från början! #‎erikssonsbokmässa‬

Trööött nu. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men vatusan! Årets deckarutgivning och Mattias Alkberg krockar, i år igen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu: Lena Matthijs, polismästare i Älvsborgs län och författare av autentiska, får man väl säga, polisromaner. ‪#‎erikssonsbokmässa

Lena Matthijs: ”Det är förstås enklare för mig att skriva polisromaner än för författare i allmänhet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

På väg till ett annat seminarium slinker jag in på en diskussion om varför folk vill läsa om ond bråd död. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast vete tusan om jag håller med om att man – vi – läser krimi för att vi lever så tryggt. Lite spänning sådär. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå det här slinkinseminariet vill jag poängtera att Ninni Schulman är en av Sveriges bästa deckarförfattare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Mitt sista seminarium för i år: Årets svenska deckarutgivning. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men se & hör! Jag hinner uppleva lite Alkberg också! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Aftonbladet har bäst musik och Expressen godast kanelbullar. Kan det säga nåt? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkbergs slutord: ”Krossa kapitalet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkberg

I år igen: akustiskt set med Matti Alkberg. Alla foton: Bengt Eriksson

Nu middag på Göteborgs utan konkurrens bästa restaurang: ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Torskrygg direkt från Norge, lätt rödvinssås och champinjonerad potatispurré, till detta ett likaså lätt rödvin. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lördag:

Tror Parkster måste ha det märkligaste parkeringssystem jag varit med om. Osmart är ett underord. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Strax hemfärd nu så ‪#‎erikssonsbokmässa‬ missar tyvärr nya konst- och musikduon Lööf & Hellström.

Spårhunden och annat barn- och ungdomsspännande 2012

Lördagen var deckardag också på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg.

Men i år hade Svenska Deckarakademin flyttat de så kallade ”korsförhören” av aktuella deckarförfattare till den mindre Dalamontern. Tyvärr inte så lyckat: fler deckarintresserade än det fanns publikutrymme.

Numera delar inte heller Deckarakademin ut så många priser som man brukade göra på bokmässan. Fast det viktigaste deckarpriset finns kvar: Spårhunden.

Priset (ett diplom och en kramhund som kunde vara ett syskon till Tintins seriehund Milou) får den författare som skrivit årets bästa svenska barn- eller ungdomsdeckare.

Låt mig poängtera att Spårhunden är det viktigaste deckarpriset i Sverige. Två skäl:

Svenska barn- och ungdomsdeckare håller en jämn och hög kvalitet. Ja, det kvalitativa genomsnittet är, hävdar jag, betydligt högre än genomsnittet för svenska vuxendeckare.

Barn- och ungdomsförfattare experimenterar ofta med formen. De kan skriva fram och tillbaks över genregränser, blanda historia med nutid, realism med fantasy.

Också 2012 hade tre författare/titlar nominerats till Spårhunden-priset:

Elsie Petrén, som skrivit barndeckare om bland annat den saxofonspelande Kommissarie Tax, var nominerad med sin första ungdomsthriller, ”Gåtan Felicia Hill” (B. Wahlströms). Spännande och verklighetsnära om två unga människor, en kille och en tjej.

Mårten Sandéns ”Fantomerna” (R&S) – den fjortonde (!) delen i hans serie om ungdomsdetektiverna Peter och Petra Petrini i ett så autentiskt Lund att staden luktar och hörs – hade också nominerats.

Liksom vuxendeckarförfattaren Veronica von Schencks första, både nutida och historiska yngredeckare, ”Den siste tsarens hemlighet” (Bladh by Bladh), om Sub Rosa-detektiverna Milo och Vendela Grip i den påhittade staden Elm, någonstans mellan en sjö och en bergstopp.

Karl G och Lilian Fredriksson meddelar exakt i denna tusendels     sekund vilken författare som får 2012 års Spårhunden-pris. Elsie Petrén ler gratulerande och Veronica von Schenck har börjar applådera medan Mårten Sandén väl nästan ser lite generad ut? Foto: Blenda Automatique

Olika målgrupper (lite äldre respektive lite yngre ungdomar) och även så olika böcker att juryn – K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin, samt prisutdelarna Karl G och Lilian Fredriksson – måste haft svårt att jämföra dem och utse en vinnare.

Som blev… Mårten Sandén. Inget att säga om det – alla tre hade varit välförtjänta pristagare.

(Även om Elsie Petrén var – och är – min favorit. Mårten Sandén borde ha fått Spårhunden-priset för flera år sen och Veronica von Schencks Sub Rosa-detektiver kunde väl ha väntat till i alla fall andra delen av serien, ”Kapten Flennes skatt”, hunnit ges ut.)

Fast jag hajade till vid presentationen av de nominerade. Lilian Fredriksson sa att det börjat skrivas för många barn- och ungdomsböcker om vampyrer och sånt där. Sluta med det! uppmanade hon. Annars kommer deckargenren för unga att upphöra.

Den åsikten förstår inte jag. Att litterära gränser vidgas bör väl gynna utvecklingen av hela kriminal- och spänningsgenren, både för yngre och äldre läsare?

Byt hellre ut ordet deckare mot krimi eller spänningslitteratur. Så kan vi släppa in såväl Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om häxorna i Engelsfors – den nya, andra boken heter ”Eld” (R&S) – som Nene Ormes berättelser – ”Särskild” heter hennes andra roman – om Malmös ”sära” invånare.

Fantasy och urban noir. Visst, men dessutom thrillerstämning och nog så kriminella handlingar.

Vad är ”Abacuspentagrammet” (B. Wahlströms) av Tony Manieri: agentthriller, fantasy eller science fiction för unga? Och hur ska vi göra med ”Jag väntar under mossan” (Bonnier Carlsen) av Amanda Hellberg, som går mellan skräck, övernaturligt och kriminellt oavsett om hon skriver för vuxna eller yngre?

Stefan Castas ”Under tiden” (Opal) – fortsättning på ”Den gröna cirkeln” – är en natur- och civilisationsthriller.

Bättre att inkludera än exkludera. Flera av de nämnda böckerna är dessutom generationsöverskridande. De knyter ihop yngre och äldre, kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Och finns det något som tyder på att mer traditionella barndeckare trängs bort och ut av genreexperimenten?

För de yngsta fortsätter Martin Widmark, till exempel i ”Födelsedagsmysteriet” (Bonnier Carlsen), att skriva lätt, väl och lite lagom spännande om de fall som LasseMajas detektivbyrå i Valleby löser så framgångsrikt.

Medan Anna Jansson, ”Skeppets gåta” och ”Spökhuset” (R&S), och Suzanne Mortensen, ”Hemlig last” (B. Wahlströms), skriver vidare om detektiven Emil Wern i Visby respektive Dickens detektivbyrå i Åhus för de något äldre.

Bara några exempel.

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)

Spårhundenpriset 2012

Precis innan kännagivandet av gårdagens Spårhundenpris (årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare) på bokmässan i Göteborg. Vann rätt författare? Ja, fast det hade varit lika rätt om någon av de övriga två vunnit. Svenska barn- och ungdomsdeckare har en högperiod just nu!

Fr v: Karl G och Lilian Fredriksson (från Spårhundenjuryn), Mårten  Sandén, Elsie Petrén och Veronica von Schenck (2012 års nominerade svenska barn- och ungdsomdeckarförfattare). Foto: Bengt Eriksson.

”I går på Bokmässan delades priset Spårhunden ut. Vinnaren blev Mårten Sandén med boken Fantomerna . Fantomerna är den 14 boken i serien om Petrinideckarna. Jag har inte läst någon av de nominerade men alla är i alla fall inköpt till biblioteket. Hoppas att Petrinideckarna kan få ett uppsving då det ju är bra böcker. Nominerade till Spårhunden 2012 var: Fantomerna av Mårten Sandén, Gåtan Felicia Hill av Elsie Petrén och Den siste tsarens hemlighet av Veronica von Schenck …”

Sveriges kulturkavajer

När jag googlar på ordet kulturtant så får jag inte färre än 83 600 träffar. Sen testar jag med kulturkofta och kan plussa på med ytterligare 11 400 träffar.

Ska jag våga googla på ordet kulturfarbror? Jodå, resultatet blev precis vad jag befararade. Löjligt men träffarna är inte fler än ynka 54 stycken.

Sist provar jag med kulturgubbe, som i alla fall bättrar på resultatet med 452 träffar.

Som en smärre tröst kan påpekas att begreppet kulturkofta syftar på person, inte på kön. Kulturkoftan är inte könsbunden. Nästan inte, för även om kulturkoftor kan vara både män och kvinnor så är kofta könsbundet. Tröja heter ju motsvarande klädesplagg för män (med gubbkofta som undantag).

Speglar detta verkligheten? Eller speglar det synen på verkligheten? Det brukar ju hävdas att det svenska kulturlivet bärs upp av kulturtanter = något äldre kvinnor i kofta. Medan män är ointresserade av kultur.

De – ja, vi alltså – mekar med bilen, snickrar på huset eller glor på fotboll med en bärs i kardan.

Typisk kulturkavaj. Foto: Birgitta Olsson

Om en man händelsevis skulle råka synas på säg en teaterföreställning så är han – alltid! – där med en kvinna, sin hustru. Hon har släpat med sin motvillige make. Tvingat dit honom.

Så brukar det också sägas. Men såfan heller!

Det är oförskämt och könsdiskrimerande. Ja, sexistiskt. Som just man känner man sig, för att använda ett populärt ord, kränkt.

De senaste åren har jag varit på en mängd kulturella arrangemang (konst- och andra utställningar, talteater, opera, musikal, revy, konserter…) och överallt finns de: kulturfarbröderna.

För varje gång och år har de blivit allt fler. Ibland kan en farbror ha sällskap av sin kulturtantiga hustru (som om det gör saken sämre) men ensamma kulturfarbröder är också vanliga, ibland kan det vara ett könsblandat kulturgäng.

Några gånger har jag faktiskt frågat om de kommit dit av egen fri vilja. Då har kulturfarbröderna känt sig som de ska känna sig: förolämpade. De har kort sagt blivit skitsura.

Som någon sa: Jag kan läsa också. Fast den fördomen – att män inte läser böcker, ja, det ska vara krigsskildringar och thrillers då – får stå över till en annan krönika.

Hur ser en kulturfarbror ut?

Några gånger kan han väl ha en lite snyggare kulturtröja (liksom tanten långt ifrån alltid har en kulturkofta). Sällan kostym utan ett par chinos eller andra uddabyxor och en snygg kavaj, kanske åt tweedhållet. Ofta lite skägg, faktiskt.

Nu börjar beskrivningen likna Robert Dahlström, YA:s kulturredaktör. Eller mig själv. Vi är väl rätt typiska kulturkavajer, så kunde vi kallas.

Till Sveriges meste kulturfarbror utnämns Bengt Göransson, den förre socialdemokratiske kulturministern som nu är kulturell ABF-kämpe. Även Håkan Juholt får kallas kulturfarbror.

Snart kommer vi  – ja, det vågar jag slå vad om!  – att vara lika många som kulturtanterna. Det enda negativa med det är att flörtfaktorn sjunker. Tidigare kunde en ensam man på ett konstmuseum bli omringad av flörtglada kvinnor.

För att inte tala om den årliga bokmässan i Göteborg med alla lössläppta bibliotekarier. Den var ett erotiskt inferno. Förr i tiden.

(Ystads Allehanda 2011)

Best of Schlager

PRESSMEDDELANDE
2011-09-14

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”

När musikjournalisterna Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Mats Lundgren och Thore Soneson drog igång musiktid¬ningen Schlager hösten 1980 var det för att, som det stod i ledaren, ”fylla det skriande hål i svensk press som bristen på en seriös musiktidning har varit”.

”Ulf Lundell påstod en gång att alla rockskribenter är misslyckade rockmusiker. Han hade fel. Jag, till exempel, ville aldrig bli Keith Richards. Jag ville bli Lars Nylin.”
– Per Bjurman, Aftonbladet

”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes”. Texter i urval av Bengt Eriksson och Thore Soneson. Bokomslag: Lars ”Amba” Esselius.

Så stor betydelse hade Schlager, vars första nummer kom den 10 oktober 1980. Det var nämligen där och då den svenska rockjournalistiken föddes.

Ett kaxigt påstående? Nja. Eller: Nej!

Boken ”Best of Schlager – när den svenska rockjournalistiken föddes” samlar bland annat Dotun Adebayo, Kristina Adolfsson, Marjorie Alessandrini, Bengt Eriksson, Håkan Lahger, Susanne Ljung, Mats Lundgren, Lars Nylin, Jens Peterson, Thore Soneson och Per Wirtén. De skriver om artister som Abba, Bob Dylan, Ebba Grön, Jimmy Cliff, Kraftwerk, Neil Young, Nico, Ratata, The Slits, Thomas Di Leva och många, många fler.

De återbrukade klassiska texterna har kompletterats med nyskrivna kommentarer. I förordet får man dessutom för första gången reda på exakt när, var och varför idén om att starta rocktidningen Schlager föddes…

Bengt Eriksson och Thore Soneson finns på plats för att presentera boken under bokmässan i Göteborg den 23 september. Du träffar dem i monter B06:32 mellan klockan 16-17. Kontakta oss för intervjuförfrågningar.

Bokförlaget Reverb
Karl Johansgatan 29, 41459 Göteborg http://www.reverb.nu

För mer information kontakta: Fredrik Öster, 070-774 70 26, fredrik@reverb.nu

I bokhyllan: afro-deckare

En roman jag har på gång just nu är ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg) av Mia Couto. Jag läser den både för att utröna om romanen kan ha prefixet detektiv och för att Couto är en av mina afrikanska favoritförfattare. Om man nu, liksom årets bokmässa i Göteborg har gjort, ska bunta ihop den stora världsdelen Afrika till ett enda kultur- och litteraturområde.

Mia Couto föddes i Moçambique, där även hans romaner utspelar sig. Nej, ”Sjöjungfruns andra fot” är väl ingen deckare. Men stämning, miljö och människor känns igen från hans afro-deckare, ”Under frangipaniträdet” (1997) och ”Flamingons sista flykt ” (2002).

Mia Couto. Foto: Cato Lein.

Också den nya romanen kan sammanfattas som ett möte mellan nu- och historiskt tid, dagens afrikanska vardagsliv blandas med traditioner, religion och myter. Kolonialismens skugga finns kvar. Västvärldens möter Afrika, som när muntlig afrikansk berättartradition införlivas i den skönlitterära västerländska romanen.

Döden bor granne med livet. De levande samsas med de döda som lever vidare efter döden. En hustru frågar: ”Min man, säg som det är nu, är du redan död?”

Mwadia Malunga, ovannämnda hustru, återvänder till barndomsbyn Vila Longe med en Jungfru Maria-staty, som hon hittat i skogen. Statyn ska få en viloplats i byns kyrka. Till Vila Longe kommer också ett afroamerikanskt par med sin dröm om att återvända till ursprunget, det riktiga Afrika.

”Sjöjungfruns andra fot” är lika rolig som allvarlig. En bra roman, om än inte en deckare. Men finlitterära kritiker har muttrat även när jag utnämnt ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt” till deckarromaner.

I den förstnämnda finns en – annorlunda – poliskommissarie: en död snickares ande har tagit sin boning i honom. Snickaren är också jag-berättare när kommissarien försöker utreda ett – eventuellt – mord på föreståndaren till ett ålderdomshem.

”Damernas detektivbyrå” har också filmats med amerikanska R&B-sångerskan Jill Scott som Mma Ramotswe.

Den andra romanen är mer en politisk thriller. FN-soldater, stationerade i staden Tizangara, sprängs i luften och försvinner spårlöst. Nästan: det enda som återstår av dem är deras penisar.

Den västerländska kriminalgenren blir afrikansk. Couto har skrivit de mest afrikanska deckare jag läst om och från Afrika. De är – ja, kan man tala om afro-musik så går det väl att använda benämningen – afro-deckare.

Mia Couto, sydafrikanen Deon Meyer och Alexander McCall Smith, född i Sydrhodesia, finns bland gästerna på årets bokmässa – alltså med temat Afrika – i Göteborg. Har jag missat någon, det kanske kommer fler afrikanska deckarförfattare? Men så många deckare skrivs ju inte i Afrika…

Alexander McCall Smith behöver ingen presentation. Hans långa romanserie om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå är en svensk försäljningssuccé. Också Deon Meyer har blivit ett känt namn – fast Meyers deckare omskrivs och prisas mer än de säljer, enligt hans svenska förläggare.

Alexander McCall Smith. Foto: Graham Clark.

Botswana och Sydafrika, grannländer i södra Afrika; ändå skriver de helt olika sorters deckare. McCall Smith har kritiserats för att hans böcker skulle vara en afrikansk motsvarighet till Agatha Christie och Miss Marple. De är alldeles för snälla och trevliga, de skildrar inte det riktiga (= fattiga och våldsamma) Afrika.

Men jag tror – ja, vet – att McCall Smiths deckare ger en annan men lika riktig bild av dagens Afrika. Han beskriver en afrikansk verklighet som kompletterar nyhetsrapporterna och fördjupar kunskapen om hur ett afrikanskt liv – också – kan vara.

Den tionde titeln, ”Tedags för normalt byggda damer” (Damm; övers: Peder Carlsson), handlar om skillnader mellan kvinnor och män; där som här. Män vet mer om fotboll, upptäckte Mma Ramotswe när hon får ett uppdrag i fotbollsvärlden, men om en fal kvinna försöker snärja en man, så inte fattar han det!

Tre Deon Meyer-deckare finns på svenska: ”Död i gryningen”, ”Jägarens hjärta” och nu i år kom ”Devils Peak” (Weylers; övers: Mia Gahne).

Deon Meyer. Foto: Anita Meyer.

Meyer kan påminna om den likaså sydafrikanske Nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetze. De skriver inte i svartvitt utan med många färger och nyanser. Deras Sydafrika är ett mycket mer komplicerat och svårgreppbart land än i nyhetsrapporterna.

Meyer växlar mellan olika huvudpersoner – som Zatopek van Heerden, före detta polis, Tobela Mpayipheli, före detta ANC-soldat, och Bennie Griessel, alkoholiserad polis. Hudfärger nämns inte, livshistorierna får komma undan för undan. Det läggs ett pussel där bilden av dagens Sydafrika – med apartheidtiden som kvardröjande trauma – långsamt framträder.

Nej, Meyer är inte den första deckarförfattaren från Sydafrika som introducerats i Sverige. Redan på 70-talet kom ett par titlar, ”Förd bakom ljuset” och ”Lek till döds”, i James McClures serie om poliserna Tromp Kamper och Mickey Zondi, afrikaaner och vit respektive svart, så kallad Bantupolis från Zulufolket.

Meyer är inte heller den enda deckarförfattaren i dagens Sydafrika.

Tvärtom verkar han vara ett av namnen i en allt större deckarvåg. Fler nya sydafrikanska deckarförfattare: Chris Marnewick (skildrar Sydafrikas historia i kriminell form), Jassy Mackenzie (med en kvinnlig privatdetektiv), Richard Kunzmann (en vit och en svart polis), Margie Orford (med våld mot kvinnor och barn som tema) och Malla Nunn, som bör nämnas lite särskilt.

Nunn har skrivit en pusseldeckare och polisroman med thrillerspänning, ”A beautiful place to die” (Picador), som utspelar sig 1952 på ”velden”, högslätten i Sydafrika.

Malla Nunn.

En afrikaansk polischef mördas och kriminalinspektören som ska utreda mordet hamnar i apartheidtidens häxkittel av mångrasism. Malla Nunns och övriga nya sydafrikanska deckare finns (ännu så länge?) enbart på engelska.

Varför sköljer en deckarvåg över just Sydafrika?

Jag minns en – vit – journalist som skrev att hon kört bil i något afrikanskt land och inte haft gasen i botten. En annan – svart – bilist ropade: ”This is Africa, you know, not South Africa!” Det vill säga Sydafrika är ett mer europeiskt land, där det är naturligt att skriva deckare. I andra sydafrikanska länder är det inte ens självklart med skönlitteratur.

Med några års mellanrum brukar det komma en deckare från något annat land i Afrika. Nu senast har jag hittat ”Treachery in the yard” (Minotaur Books), en ”Nigerian thriller” av Adimchinma Ibe.

Egentligen en polisroman med miljö från staden Port Harcourt i sydöstra Nigeria. Det är valtider och en lokal politiker utsätts för mordbrand.

Adimchinma Ibe.

Ännu så länge är jag bara en bit in i romanen men jag (som råkar ha varit i Nigeria) kände direkt igen gatustämningen – eller gatustimmet. Det här, det är en nigeriansk polisroman.

(Ystads Allehanda 2010)