Spårhunden och annat barn- och ungdomsspännande 2012

Lördagen var deckardag också på årets bok- och biblioteksmässa i Göteborg.

Men i år hade Svenska Deckarakademin flyttat de så kallade ”korsförhören” av aktuella deckarförfattare till den mindre Dalamontern. Tyvärr inte så lyckat: fler deckarintresserade än det fanns publikutrymme.

Numera delar inte heller Deckarakademin ut så många priser som man brukade göra på bokmässan. Fast det viktigaste deckarpriset finns kvar: Spårhunden.

Priset (ett diplom och en kramhund som kunde vara ett syskon till Tintins seriehund Milou) får den författare som skrivit årets bästa svenska barn- eller ungdomsdeckare.

Låt mig poängtera att Spårhunden är det viktigaste deckarpriset i Sverige. Två skäl:

Svenska barn- och ungdomsdeckare håller en jämn och hög kvalitet. Ja, det kvalitativa genomsnittet är, hävdar jag, betydligt högre än genomsnittet för svenska vuxendeckare.

Barn- och ungdomsförfattare experimenterar ofta med formen. De kan skriva fram och tillbaks över genregränser, blanda historia med nutid, realism med fantasy.

Också 2012 hade tre författare/titlar nominerats till Spårhunden-priset:

Elsie Petrén, som skrivit barndeckare om bland annat den saxofonspelande Kommissarie Tax, var nominerad med sin första ungdomsthriller, ”Gåtan Felicia Hill” (B. Wahlströms). Spännande och verklighetsnära om två unga människor, en kille och en tjej.

Mårten Sandéns ”Fantomerna” (R&S) – den fjortonde (!) delen i hans serie om ungdomsdetektiverna Peter och Petra Petrini i ett så autentiskt Lund att staden luktar och hörs – hade också nominerats.

Liksom vuxendeckarförfattaren Veronica von Schencks första, både nutida och historiska yngredeckare, ”Den siste tsarens hemlighet” (Bladh by Bladh), om Sub Rosa-detektiverna Milo och Vendela Grip i den påhittade staden Elm, någonstans mellan en sjö och en bergstopp.

Karl G och Lilian Fredriksson meddelar exakt i denna tusendels     sekund vilken författare som får 2012 års Spårhunden-pris. Elsie Petrén ler gratulerande och Veronica von Schenck har börjar applådera medan Mårten Sandén väl nästan ser lite generad ut? Foto: Blenda Automatique

Olika målgrupper (lite äldre respektive lite yngre ungdomar) och även så olika böcker att juryn – K Arne Blom, ordförande i Deckarakademin, samt prisutdelarna Karl G och Lilian Fredriksson – måste haft svårt att jämföra dem och utse en vinnare.

Som blev… Mårten Sandén. Inget att säga om det – alla tre hade varit välförtjänta pristagare.

(Även om Elsie Petrén var – och är – min favorit. Mårten Sandén borde ha fått Spårhunden-priset för flera år sen och Veronica von Schencks Sub Rosa-detektiver kunde väl ha väntat till i alla fall andra delen av serien, ”Kapten Flennes skatt”, hunnit ges ut.)

Fast jag hajade till vid presentationen av de nominerade. Lilian Fredriksson sa att det börjat skrivas för många barn- och ungdomsböcker om vampyrer och sånt där. Sluta med det! uppmanade hon. Annars kommer deckargenren för unga att upphöra.

Den åsikten förstår inte jag. Att litterära gränser vidgas bör väl gynna utvecklingen av hela kriminal- och spänningsgenren, både för yngre och äldre läsare?

Byt hellre ut ordet deckare mot krimi eller spänningslitteratur. Så kan vi släppa in såväl Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker om häxorna i Engelsfors – den nya, andra boken heter ”Eld” (R&S) – som Nene Ormes berättelser – ”Särskild” heter hennes andra roman – om Malmös ”sära” invånare.

Fantasy och urban noir. Visst, men dessutom thrillerstämning och nog så kriminella handlingar.

Vad är ”Abacuspentagrammet” (B. Wahlströms) av Tony Manieri: agentthriller, fantasy eller science fiction för unga? Och hur ska vi göra med ”Jag väntar under mossan” (Bonnier Carlsen) av Amanda Hellberg, som går mellan skräck, övernaturligt och kriminellt oavsett om hon skriver för vuxna eller yngre?

Stefan Castas ”Under tiden” (Opal) – fortsättning på ”Den gröna cirkeln” – är en natur- och civilisationsthriller.

Bättre att inkludera än exkludera. Flera av de nämnda böckerna är dessutom generationsöverskridande. De knyter ihop yngre och äldre, kan läsas av både ungdomar och vuxna.

Och finns det något som tyder på att mer traditionella barndeckare trängs bort och ut av genreexperimenten?

För de yngsta fortsätter Martin Widmark, till exempel i ”Födelsedagsmysteriet” (Bonnier Carlsen), att skriva lätt, väl och lite lagom spännande om de fall som LasseMajas detektivbyrå i Valleby löser så framgångsrikt.

Medan Anna Jansson, ”Skeppets gåta” och ”Spökhuset” (R&S), och Suzanne Mortensen, ”Hemlig last” (B. Wahlströms), skriver vidare om detektiven Emil Wern i Visby respektive Dickens detektivbyrå i Åhus för de något äldre.

Bara några exempel.

(Ungefär såhär i KB/YA/TA 2012)

Men vem är Anders Osborne?

När Anders Osborne var 17 år tog han båten från Visby till New Orleans.

Dit ringer jag för att prata med honom. Första gången svarar han inte (trots att vi bestämt intervjutid). Inte andra gången heller, inte tredje, inte… Vid femtonde försöket lyfter Anders luren. Han låter förvånad när han hör att det är dags att bli intervjuad.

– Var det idag du skulle ringa? Vid den här tiden? Trodde det var i morron…

Anders Osbornes senaste album, ”American Patchwork” (2010).

Det här skriver jag inte för att jag blev sur utan för att det både säger något om Anders Osbornes musik och livstempot i New Orleans. Stämningen är loj, laidback. Samtidigt är det hett, funkigt och fuktigt.

– De flesta dar är det 40 graders värme. Nära 100 procent fuktighet i luften. Livet levs långsamt. Man bryr sej inte så mycket. Det är bäst att vara inomhus och sitta under fläkten.

– Tänkte på det i vintras, när jag kom hem till New Orleans efter att ha besökt Haiti och Kuba. Egentligen bor jag inte i USA, tänkte jag. New Orleans är inte en amerikansk stad utan den nordligaste staden i Karibien.

När den 17–årige Anders Osborne, som växte upp på Gotland men är född i Uddevalla, lämnade Sverige så reste han inte direkt till USA. Han liftade runt i Europa och spelade på gatorna. Stannade i Grekland, fortsatte till Israel och Egypten. Kom till USA en första gång, bodde kortare tider i New York, Kalifornen och New Orleans, och vände sen tillbaka till Europa och Asien.

Till sist hamnade han i USA och New Orleans, ännu en gång. Det är 12 år sen nu.

– Jag kände mej genast hemma här. Förut bodde jag mitt i French Quarter. Nu har jag flyttat lite längre ut, till Bay St John, där de första immigranterna la till med kanoterna.

– Sen fick jag reda på att farfar hade bott i New Orleans. Han var sjöman, gick till sjöss när han 14–15 år. Farfar skickade bilder, telefonnummer och adresser till barer och restauranger. Jag har en del släkt i Lafayette. Det är inte så långt härifrån.

Anders Osborne. Foto: Jerry Moran (från MySpace-sidan).

Nya albumet, ”Living Room«, är faktiskt Anders Osbornes femte album. Han debuterade 1990 med ”Doing Fine” och har sen också gjort albumen ”Break The Chains” (1994), ”Which Way To Stay” (1995) och ”Live At Tipitina’s” (1998). Ska ”Living Room” bli hans genombrott? Kanske, kanske inte. Han är värd det, fast jag minns ju att jag trodde och tyckte likadant 1994, alltså när ”Break The Chains”kom.

Musikblandningen är densamma. Men för varje ny platta har Anders Osborne blivit allt skickligare på att avväga och blanda de olika musikaliska ingredienserna. Musiken på ”Living Room”låter som titeln: som om musikerna suttit i Anders vardagsrum och lirat (med avstängd fläkt). Spelglatt och avslappat med bubblande rytmer.

Som bäst skulle jag – utan att ta i – vilja jämföra Anders Osborne med Corey Harris, Keb Mo’, Daniel Lanois, David Lindley, Ry Cooder… (En av dem, Keb Mo’, medverkar också på Anders platta, liksom han medverkar på Keb Mo’s senaste.)

Blandningen är neworleansk, men det är ingen New Orleans-blandning (även om musiken kompletteras med afro–latinska gaturytmer, blås och en sousaphone istället för bas). Om ni förstår nyansskillnaden…

(Gör ni det inte, så följer här en kort förklaring: liksom andra musiker i New Orleans blandar Anders Osborne många olika musikinfluenser och rör om i musikgrytan med stora slevtag, men visste jag inte att han bodde i New Orleans, så kunde hans musik lika gärna ha fått mej att associera till Texas.)

– Jag är väl nån slags singer/songwriter. Det är grunden: amerikansk folksång, blues, jazz. Men jag har svårt för att kategorisera musik, säger han.

Också från Anders Osbornes MySpace-sida.

– Jag tycker om musik som innehåller en känsla av melankoli, men jag tycker också om den råa styrkan. Musik som lyckas kombinera dessa bägge uttryck – lyckas blanda ödmjukhet och melankoli med känslan av att man är oslagbar – sådan musik är oemotståndlig.

– Hemma, när jag växte upp, delade vi aldrig in musik i olika kategorier. Jazz, som farsan lyssnade på, och Clapton. Det var ingen skillnad. Samma sorts musik. Bägge var… äkta eller sanningsenlig musik. Den genren vill jag tillhöra – den sanningsenliga musikgenren.

(Också Anders Osbornes pappa är musiker. På sidan 96 i ”Stora Popboken”av Hans Olofsson finns en bild av 60–talsbandet The Craftones Combo från Uddevalla. På taket till turnébussen sitter bandets trummis, Ralph Dahlqvist, pappa till Anders. Efter poptiden blev han jazztrummis.)

Anders Osborne spelar både akustiska och elektriska gitarrer. När jag berömmer gitarrspelet blir Anders tyst.

Hur ska han ta det? Om jag jämför honom med snabba gitarrsprinters, så tar han det inte som beröm. Om jag däremot menar det jag menar, nämligen att han förmedlar känslor och erfarenheter från ett hjärta till ett annat, då tackar han så mycket.

– Det finns ju bara tolv noter. Man kan inte trixa så mycket mer med dom. Men samtidigt finns det ingen gräns för vad man kan göra med dessa noter.

– Som musiker kan man inte låtsas. Man måste vara den man är, uttrycka sina egna känslor och erfarenheter. Musik är det naturliga sättet att kommunicera, mycket naturligare än att kommunicera med ord.

– Min gitarr samtalar med lyssnarna – men det är inte hjärnan som talar via gitarren utan hjärtat och själen. Jag spelar inte gitarr med fingrarna eller hjärnan utan plötsligt börjar själen att spela.

Anders jämför med Nusrat Fateh Ali Khan, den islamske sufi–sångaren från Pakistan som dog för något år sen.

– Han tog musiken till en annan nivå, säger Anders. En helt annan nivå. Känsla och logik, tillägger han, är två skilda begrepp.

En okänd musiker från ett litet land i Europa kommer till USA och slår sej till råga på allt ner i New Orleans där det redan måste vara överfullt med musiker – har det inte varit svårt att försörja sej på musiken?

– Fram till för fyra, fem år sen var det svårt. Då spelade jag musik på gatan. Men nu är det åkej. Jag har kontrakt med Polygram, åker till Nashville ibland och sitter där och skriver låtar.

– Till för ett år sen spelade jag mycket på klubbarna i New Orleans. Det finns många klubbar här, 30–40 stycken. Större som Tipitina’s och House of Blues, med plats för 1000 personer. Men också jättesmå hak där det bara får plats något hundratal.

– För musiker är New Orleans en fantastisk stad. Ena kvällen kan man spela med amatörer på ett bröllop i en förort. Nästa kväll sitter man backstage och jammar med Aaron Neville.

Anders Osborne. Foto: Wikipedia Commons / Derek Bridges.

För att återkomma till det nya albumet: även om jag inledningsvis beskrev musiken som avspänd och spelglad, så är ”Living Room”också ett sorgearbete. Eller kanske snarare en mot–kraftsamling. Sångerna ”Boxes, Bills and Pain”och ”Two Times”vilka jag antar handlar om honom själv), ”Home Coming”och ”That’s All”(bägge måste handla om farfar) är några
exempel.

– Det har varit en del problem i privatlivet. Separation från en kvinna jag varit tillsammans med länge. Cancer i familjen. Droger.

– Min älskade farfar, som stod mej så nära. Han dog. Och jag har tagit mej ur ett drogberoende. Jag har hållit på med droger i 15–20 år. Det är bland annat det som jag sjunger om.

Ditt artistefternamn, Osborne, varifrån har du fått det? frågar jag. (Men en liten aning har jag ju…)

– Namnet kommer från farfar, säger Anders. Osborne var min farfars efternamn.

Så din väg genom livet – kalla det öde – är egentligen helt naturlig och logisk. Musiken ärvde du från pappa. Din längtan till(baka till) New Orleans kom från farfar.

– Ja, det stämmer. Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju.

(Intervjun har i delvis annan form varit publicerad i Lira 1999.)