Om de svenska landskapens deckare

Red: Kerstin Bergman
Deckarnas svenska landskap
Från Skåne till Lappland
(Makadam)

Antologin ”Deckarnas svenska landskap” föddes i samband med några deckarseminarier på Lunds universitet. En utmärkt ide: att spegla landskap genom deckarlitteraturen och deckare genom landskapen.

I svenska deckare finns platser, miljöer och landskap från hela Sverige. Eftersom kriminalitet har sin grund i samhället, både som system och miljö, betyder det att också deckare står i symbios med de miljöer och landskap där mer eller mindre fiktiv kriminalitet utspelar sig.

Men tyvärr, när jag började läsa blev min reaktion: Den här boken är felgjord.

De flesta av de medverkande – ”deckarälskare, deckarkritiker och deckarforskare”, för att låna redaktören Kerstin Bergmans ord – utgår från litteraturen, ofta ett författarskap och några få titlar.

Den del av respektive landskap som förekommer i en eller ett fåtal deckare finns med – sällan eller aldrig hela landskapet. Om man istället utgått från landskapet och sen fogat in ett lämpligt antal romaner/författare så hade resultatet blivit mer riktigt och helt.

Till exempel kan ju inte Carina Sjöholms text om Henning Mankells miljöer kring Ystad, hur läsvärt hon än skriver, ge en bild av hela Skåne. Efter detta skånska – liksom varje – landskapskapitel finns en litteraturlista med deckare som hamnat utanför. Så jag misstänker att redaktör och utgivare – i efterhand – tycker som jag.

Bortsett från mitt gnäll hittills så innehåller antologin ändå en del intressanta texter – som när Katarina Tornborg skriver om Gotland via Linné och Anna Jansson, Emma Tornborg om Jämtland i Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och Bo Lundin om Elvy Ahlbecks Ångermanland.

Bäst lyckas Ulf Pettersson, för att han struntar i förutsättningarna, utgår från landskapet Halland och därefter fogar in deckarförfattarna: Ingrid Kampås, Björn Hellberg, Hans Vennersten och Jan Sigurd.

Min stora behållning blir något annat än landskapsskildringen, nämligen det udda och personliga valet av deckarförfattare.

Flera mindre kända författarskap introduceras av till exempel Kerstin Bergman (ungdomsförfattaren Pia Hagmar i Dalsland), Catarina Gregersdotter och Christina Lennér (polisromanförfattarna Leif Woxlin i Hälsingland respektive Åke Axelsson i Västerbotten).

(Något kortare i KvP 2014)

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Men så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

Rune Andersson, sjungande novellist

Det finns grammofonskivor som träffar mej så direkt och starkt – hjärtat blir alldeles varmt, munnen ett stort leende – att jag måste ringa och tacka, i det här fallet, upphovsmannen.

Han heter Rune Andersson och har inte ”kommit tillbaka”. Det poängterar han.

– Också under 80-talet har jag rest runt och sjungit – på skolor, bibliotek, kursgårdar. Och hela tiden har jag gjort nya visor.

– Den äldsta visan på skivan skrev jag för åtta år sen.

Skivan heter ”Babylons trädgårdar” (Edler/Emi) och är Rune Anderssons första på snart tio år. Inspelningen är gjord i Garda kyrka på Gotland.

LP:n ”Babylons trädgårdar” (1992).

I kyrkans akustik sjöng Rune Andersson till akustisk gitarr. Arrangören Thomas Almqvist lyssnade och kompletterade med bl a stråkar som kunde ha spelats av Hovkapellet. Så låter det, men det är en synt.

Så här låter det också: Rune Andersson kliver in i 90-talet med den svenska trubadurtraditionen. Med god hjälp av Thomas Almqvist bevisar han att den svenska visan är lika nutida och modern som någonsin.

– För bara fem år sen tyckte skolungarna att jag var knäpp när jag tog fram min akustiska gitarr. Men nu har det svängt. Nu lyssnar ungarna. Det börjar bli populärt med visor igen.

Att skriva en visa är ett långsamt, noggrant arbete som får ta den tid det tar:

”Det här ämnet måste jag skriva om”, tänker Rune Andersson. Han väljer ut en person eller flera som får representera ämnet.Så börjar han skriva: ord vägs mot varann, ett ord byts ut mot ett annat.

Rune Andersson skriver noveller. Fast texter som har ojämna högerkanter och rimmar brukar ju kallas dikter. Sist gör han en melodi till dikten.

Rune Anderssons senaste (sista?) LP: ”Sången om Los Angeles” (1999).

Resultatet blir en visa som är en novell direkt – ibland otäckt direkt – ur verkligheten.

”Löftet”, en av visorna på nya skivan, handlar om ett gift, gammalt par. Jag ska inte förta spänningen genom att avslöja vilket löfte de gav varann när de var unga. Men, säger jag till Rune Andersson, det är som det gamla paret lever. De kunde vara mina föräldrar. Mannen kunde vara jag, om tjugofem år.

– De är levande för mej också. Ibland får jag för mej att jag ser dem på stan – i hörnet av Folkungagatan och Renstiernas gata. (En gatukorsning på Söder i Stockholm, där Rune Andersson bor.)

Människorna som befolkar visorna balanserar på gränsen mellan livströtthet och livsvilja. De lever, kan man säga, i helvetet men drömmer om himlen. Men hur kan visor som är så tragiska och mörka, ibland kolsvarta, samtidigt vara så livsbejakande? Kanske för att texterna är en slags besvärjelse – också dessa människor har väl rätt till ett liv?!

Rune Andersson säger helt enkelt:

– Vissa människor är värda att få en visa.

Tidigare LP: ”Vad gör du då, så lång dagen är?” (1975). 

– Och ofta är det ju de små människorna – de som trots alla odds uthärdar och kämpar på med livet – som är stora människor.

I ”Sanning och konsekvens”, en annan visnovell på skivan, berättar Rune Andersson om en prostituerad och hennes kund. Hon är narkoman och har AIDS. Flickans liv är ju inte mycket till liv. Men värd att få en smula ömhet i form av en visa av Rune Andersson är hon.

Kalla det människokärlek, kalla det socialism. För Rune Andersson kallar sej socialist, fortfarande.

– Jag tror jag tillhör en människotyp som inte kan vara något annat än socialist.

– Jag kan inte sluta tro på att samhällets resurser ska fördelas lika. Alla människor ska ha samma chans – har rätt att ha samma chans – att klara sej i livet.

(Femina 1992)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

I deckarhyllan: Gotland noir

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

I deckarhyllan: Håkan Östlundh

Håkan Östlundh
Inkräktaren
(Forum)

Butlern gjorde det. Till råga på allt kom butlern in i handlingen först mot slutet. Inte alls trovärdigt.

Så tyckte jag om ”Inkräktaren”, den nya och femte Gotlandsdeckaren av Håkan Östlundh.

Vilken besvikelse!

Särskilt som Östlundh är – var – min favorit av alla som placerar kriminalhistorier på Gotland.  Nu blev ”Inkräktaren” mest en roman om den återkommande kriminalpolisen Fredrik Broman, som nu verkligen återkommer efter sin konvalescens.

En barnfamilj på Fårö utsätts för hot. Ögonen sticks ut på deras familjefoton. De får anonyma brev. Hoten stegras och blir allt mer direkta.

Spänningen byggs upp långsamt och bra. Men när upplösningen närmar sig så är den ju… ja, overklig.

Tyckte jag alltså, tänkte och trodde. Tills det gick upp för mig – ja, jag tänker väl långsamt – att det var tvärtom. ”Inkräktaren” är en verklighetsförankrad polisroman, nästan exakt samma historia har inträffat i Sverige.

Ska Östlundhs deckare läsas som ett debattinlägg om synen på kriminallitteratur? Att svenska deckare inte alls är realistiska och inte alls skildrar dagens Sverige har blivit en vanlig åsikt på kultursidorna.

Östlundh replikerar med en deckare som är så overklig att den är verklig.

(Ystads Allehanda 2011)

Tomas Boström, sångförfattare

Tomas Boström (utan ”h” och ”d”) är en veteran bland svenska sångpoeter men en av de minst kända. Varför? Han mumlar att det kanske har med musikalisk kvalitet att göra. Nej, det har det inte. Alla som lyckas få höra Boström kan konstatera att han också är en av de mest personliga och bästa sångpoeterna..

– Jag har en trogen publik. Debutskivan kom 1969 och det finns de som hört allt jag gjort sen dess. Andra hör mig för första gången och går ut på nätet för att se vem jag är. Och blir förvånade.

Tomas Boström har varit anställd som frikyrkopräst. Han är troende. Vilket kan förvåna. Det hörs inte utan anas som mest. Och känns – som en kärleksförklaring till de människor han sjunger om.

I inspelningsstudion: Mikael Lyander, tekniker, Dan Berglund, bas, Tomas Boström själv och Johan Lindström, här med banjo men spelar också gitarrer, pedal steel m m. Foto: Bengan Zettergren.

– Mitt evangelium ska bara finnas med, helt naturligt. Jag står inte ut med Bob Dylans låtar från hans mest religiösa tid. Han blev ju en kristen taliban! Mina sånger kan sjungas både på politiska möten och i kyrkan.

– Fast det blir mest kyrkokonserter, när jag – varje helg – är ute på turné. Den kyrkliga och den profana världen har varit lika duktiga på att bygga upp en mur mellan sig.

Förra albumet, ”Mitt gömda jag”, innehöll (om den här skribenten får uttrycka sin åsikt) de bästa Leonard Cohen-tolkningar som gjorts på svenska. På ”Album”, som det nya albumet heter, framför Boström sin egen sångpoesi, en blandning av visor och country.

– Jag var en typisk svensk trubadur – fast nyktrare. Så blev jag intresserad av Charles Wesley, som skrev psalmtexter i 1700-talets England. Jag hörde likheter mellan engelska hymner, amerikansk country och svenska läsarsånger.

– Gillian Welch och K D. Lang är otroliga countrysångerskor. John Prine är min låtskrivarfavorit.

Tomas Boström målar med ord. Sångerna förmedlar bilder ur vardagen.

– ”Mariatorgets lindar” handlar om en man jag såg på Mariatorget i Stockholm. Han köpte strömming med potatismos och satte sig för att äta, men så föll han ihop och dog. ”I vilket fall” skildrar en prostituerad i Klarakvarteren. Det finns också ett par sånger om New York.

Född: I Västervik.
Bor: På Gotland.
Ålder: 57 år.
Familj: Fru och två utflyttade barn.
Gör: Sångförfattare och pastor (utan pastorat) i Metodistkyrkan.

(Ungefär så här också i Ljuva Livet 2010)

I deckarhyllan: Semester med mord (?) på Österlen

Sofie Sarenbrant
Vecka 36
(Damm förlag)

Fjällbacka (västkusten), Sandhamn (Stockholms skärgård) och Gotland har Camilla Läckberg, Viveca Sten respektive Mari Jungstedt. Snart är det väl bara Österlen som fattas en deckardrottning? Vilken dröm för ett förlag, när en debutant skickar in ett manus på en Österlendeckare…

Sofie Sarenbrant debuterar med ”Vecka 36”, som i graviditet. Miljöerna är (mest) Brantevik med omnejd men också (lite) Stockholm. Familjerna Winter och Malm har haft en semestervecka i Brantevik, mycket regn så humöret kunde ha varit bättre.

Bästa väninnorna Johanna (Winter) och Agnes (Malm) är – dessutom – höggravida. Ja, det ska nog betonas, för ”Vecka 36” är, enligt omslaget, ”en deckare som vågar ha höggravida kvinnor som huvudpersoner”. Vadå ”vågar”?

Nu ska familjerna Winter och Malm – vars manliga medlemmar heter Eric och Tobbe – avsluta semestern med en kväll på Branterögen, hamnkrogen i Brantevik. Agnes och Tobbes tvååriga dotter, Nicole, somnas och sen går de iväg för att sjunga karaoke.

Jag får läsa flera gånger – nog är det väl så att tvååringen lämnas ensam i stugan? Utan att någon vuxen finns kvar. Så här får det väl inte gå till (även om ”den trådlösa babyvakten” är på)?

Krogkvällen blir inte så trevlig som det var tänkt. Makarna Malm grälar och Agnes ger sig av. Och försvinner… Mer än så ska jag inte avslöja, men en gravid kvinna har alltså spårlöst försvunnit i Brantevik.

Så till betygen, först intrig och spänningsgrad: Medelbetyg, det har getts ut både sämre och bättre deckare. I jämförelse med Läckbergs, Stens och Jungstedts debuter är Sarenbrant inte lika lovande som Läckberg och Jungstedt var – men kanske som Sten?

Personskildring: Eric verkar vara trevlig, Johanna är blek, Tobbe en tölp och Agnes försvinner ur handlingen. Inte heller de övriga – som poliserna Lars Räffel och Lisa Moghimi – framstår som personligheter. Kriminalreportern Rosenlund – en utrotningshotad murvelsort – är väl den enda med lite fart och fläkt.

Miljöer: Finns det någon så att säga Brantevik- eller Österlenstämning i boken? När Brantevik, Hammenhög, Simrishamn, Tomelilla och Ystad nämns, känner man att just där utspelar sig historien? Eller hade det gått att byta ut de skånska ortsnamnen mot vilka orter som helst?

Familjen Winter lånar sommarhus av Johannas föräldrar och familjen Malm hyr rum på Lapphörnan. De är 08-or, turister på besök i Brantevik. Så känns också Sofie Sarenbrants deckardebut: ingen bofast kriminalhistoria utan en turistdeckare.

Här finns flera trådar att spinna vidare på, ”Vecka 36” får säkert en uppföljare. Men vill familjerna Winter och Malm återvända till Brantevik? Någonsin! Knappast Agnes (fast nu avslöjade jag nog för mycket).

Ska Sofie Sarenbrant skriva ännu en deckare om Österlen eller kommer uppföljaren att bli en Stockholmsdeckare? Tar en kommande bok vid där debuten slutar eller hoppar tio år framåt? Eller får Winter- och Malm-familjerna stå över, nästa gång blir det kanske en kriminalroman med poliserna Räffel i Simrishamn och Moghimi i Ystad som huvudpersoner?

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2010)

Men vem är Anders Osborne?

När Anders Osborne var 17 år tog han båten från Visby till New Orleans.

Dit ringer jag för att prata med honom. Första gången svarar han inte (trots att vi bestämt intervjutid). Inte andra gången heller, inte tredje, inte… Vid femtonde försöket lyfter Anders luren. Han låter förvånad när han hör att det är dags att bli intervjuad.

– Var det idag du skulle ringa? Vid den här tiden? Trodde det var i morron…

Anders Osbornes senaste album, ”American Patchwork” (2010).

Det här skriver jag inte för att jag blev sur utan för att det både säger något om Anders Osbornes musik och livstempot i New Orleans. Stämningen är loj, laidback. Samtidigt är det hett, funkigt och fuktigt.

– De flesta dar är det 40 graders värme. Nära 100 procent fuktighet i luften. Livet levs långsamt. Man bryr sej inte så mycket. Det är bäst att vara inomhus och sitta under fläkten.

– Tänkte på det i vintras, när jag kom hem till New Orleans efter att ha besökt Haiti och Kuba. Egentligen bor jag inte i USA, tänkte jag. New Orleans är inte en amerikansk stad utan den nordligaste staden i Karibien.

När den 17–årige Anders Osborne, som växte upp på Gotland men är född i Uddevalla, lämnade Sverige så reste han inte direkt till USA. Han liftade runt i Europa och spelade på gatorna. Stannade i Grekland, fortsatte till Israel och Egypten. Kom till USA en första gång, bodde kortare tider i New York, Kalifornen och New Orleans, och vände sen tillbaka till Europa och Asien.

Till sist hamnade han i USA och New Orleans, ännu en gång. Det är 12 år sen nu.

– Jag kände mej genast hemma här. Förut bodde jag mitt i French Quarter. Nu har jag flyttat lite längre ut, till Bay St John, där de första immigranterna la till med kanoterna.

– Sen fick jag reda på att farfar hade bott i New Orleans. Han var sjöman, gick till sjöss när han 14–15 år. Farfar skickade bilder, telefonnummer och adresser till barer och restauranger. Jag har en del släkt i Lafayette. Det är inte så långt härifrån.

Anders Osborne. Foto: Jerry Moran (från MySpace-sidan).

Nya albumet, ”Living Room«, är faktiskt Anders Osbornes femte album. Han debuterade 1990 med ”Doing Fine” och har sen också gjort albumen ”Break The Chains” (1994), ”Which Way To Stay” (1995) och ”Live At Tipitina’s” (1998). Ska ”Living Room” bli hans genombrott? Kanske, kanske inte. Han är värd det, fast jag minns ju att jag trodde och tyckte likadant 1994, alltså när ”Break The Chains”kom.

Musikblandningen är densamma. Men för varje ny platta har Anders Osborne blivit allt skickligare på att avväga och blanda de olika musikaliska ingredienserna. Musiken på ”Living Room”låter som titeln: som om musikerna suttit i Anders vardagsrum och lirat (med avstängd fläkt). Spelglatt och avslappat med bubblande rytmer.

Som bäst skulle jag – utan att ta i – vilja jämföra Anders Osborne med Corey Harris, Keb Mo’, Daniel Lanois, David Lindley, Ry Cooder… (En av dem, Keb Mo’, medverkar också på Anders platta, liksom han medverkar på Keb Mo’s senaste.)

Blandningen är neworleansk, men det är ingen New Orleans-blandning (även om musiken kompletteras med afro–latinska gaturytmer, blås och en sousaphone istället för bas). Om ni förstår nyansskillnaden…

(Gör ni det inte, så följer här en kort förklaring: liksom andra musiker i New Orleans blandar Anders Osborne många olika musikinfluenser och rör om i musikgrytan med stora slevtag, men visste jag inte att han bodde i New Orleans, så kunde hans musik lika gärna ha fått mej att associera till Texas.)

– Jag är väl nån slags singer/songwriter. Det är grunden: amerikansk folksång, blues, jazz. Men jag har svårt för att kategorisera musik, säger han.

Också från Anders Osbornes MySpace-sida.

– Jag tycker om musik som innehåller en känsla av melankoli, men jag tycker också om den råa styrkan. Musik som lyckas kombinera dessa bägge uttryck – lyckas blanda ödmjukhet och melankoli med känslan av att man är oslagbar – sådan musik är oemotståndlig.

– Hemma, när jag växte upp, delade vi aldrig in musik i olika kategorier. Jazz, som farsan lyssnade på, och Clapton. Det var ingen skillnad. Samma sorts musik. Bägge var… äkta eller sanningsenlig musik. Den genren vill jag tillhöra – den sanningsenliga musikgenren.

(Också Anders Osbornes pappa är musiker. På sidan 96 i ”Stora Popboken”av Hans Olofsson finns en bild av 60–talsbandet The Craftones Combo från Uddevalla. På taket till turnébussen sitter bandets trummis, Ralph Dahlqvist, pappa till Anders. Efter poptiden blev han jazztrummis.)

Anders Osborne spelar både akustiska och elektriska gitarrer. När jag berömmer gitarrspelet blir Anders tyst.

Hur ska han ta det? Om jag jämför honom med snabba gitarrsprinters, så tar han det inte som beröm. Om jag däremot menar det jag menar, nämligen att han förmedlar känslor och erfarenheter från ett hjärta till ett annat, då tackar han så mycket.

– Det finns ju bara tolv noter. Man kan inte trixa så mycket mer med dom. Men samtidigt finns det ingen gräns för vad man kan göra med dessa noter.

– Som musiker kan man inte låtsas. Man måste vara den man är, uttrycka sina egna känslor och erfarenheter. Musik är det naturliga sättet att kommunicera, mycket naturligare än att kommunicera med ord.

– Min gitarr samtalar med lyssnarna – men det är inte hjärnan som talar via gitarren utan hjärtat och själen. Jag spelar inte gitarr med fingrarna eller hjärnan utan plötsligt börjar själen att spela.

Anders jämför med Nusrat Fateh Ali Khan, den islamske sufi–sångaren från Pakistan som dog för något år sen.

– Han tog musiken till en annan nivå, säger Anders. En helt annan nivå. Känsla och logik, tillägger han, är två skilda begrepp.

En okänd musiker från ett litet land i Europa kommer till USA och slår sej till råga på allt ner i New Orleans där det redan måste vara överfullt med musiker – har det inte varit svårt att försörja sej på musiken?

– Fram till för fyra, fem år sen var det svårt. Då spelade jag musik på gatan. Men nu är det åkej. Jag har kontrakt med Polygram, åker till Nashville ibland och sitter där och skriver låtar.

– Till för ett år sen spelade jag mycket på klubbarna i New Orleans. Det finns många klubbar här, 30–40 stycken. Större som Tipitina’s och House of Blues, med plats för 1000 personer. Men också jättesmå hak där det bara får plats något hundratal.

– För musiker är New Orleans en fantastisk stad. Ena kvällen kan man spela med amatörer på ett bröllop i en förort. Nästa kväll sitter man backstage och jammar med Aaron Neville.

Anders Osborne. Foto: Wikipedia Commons / Derek Bridges.

För att återkomma till det nya albumet: även om jag inledningsvis beskrev musiken som avspänd och spelglad, så är ”Living Room”också ett sorgearbete. Eller kanske snarare en mot–kraftsamling. Sångerna ”Boxes, Bills and Pain”och ”Two Times”vilka jag antar handlar om honom själv), ”Home Coming”och ”That’s All”(bägge måste handla om farfar) är några
exempel.

– Det har varit en del problem i privatlivet. Separation från en kvinna jag varit tillsammans med länge. Cancer i familjen. Droger.

– Min älskade farfar, som stod mej så nära. Han dog. Och jag har tagit mej ur ett drogberoende. Jag har hållit på med droger i 15–20 år. Det är bland annat det som jag sjunger om.

Ditt artistefternamn, Osborne, varifrån har du fått det? frågar jag. (Men en liten aning har jag ju…)

– Namnet kommer från farfar, säger Anders. Osborne var min farfars efternamn.

Så din väg genom livet – kalla det öde – är egentligen helt naturlig och logisk. Musiken ärvde du från pappa. Din längtan till(baka till) New Orleans kom från farfar.

– Ja, det stämmer. Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju.

(Intervjun har i delvis annan form varit publicerad i Lira 1999.)

Inför lördagens deckarpriser

På lördag den 28 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive till svenska översatta kriminalroman. Fem titlar har som vanligt nominerats i vardera kategori. Årets svenska deckare skrevs av tre kvinnor och tre män (vilket alltså betyder att en av böckerna har två författare).

Ingrid Hedström återkom med sin andra deckare, ”Flickorna i Villette” (Alfabeta), om undersökningsdomaren Martine Poirot (efter Hercule) i den fiktiva staden Villette-sur-Meuse i Belgien. Fortfarande lovande – men är efterföljaren bättre än deckardebuten? Har Hedström infriat förväntningarna? Också hennes nya deckare är läsvärd men, tycker jag, faktiskt något svagare än debuten.

Tove Klackenberg har skrivit ännu en deckare i domstolsmiljö. ”Dömd på förhand” (Alfabeta) utspelar sig på tingsrätten i Marviken. Dit kommer juristen Monika Larsson för att tjänstgöra som notarie. Tingsrätten beskrivs som ett spökhus, vilket galet – synonymt med mänskligt – ställe. Som vanligt både underhållande och oroande – men är Klackenbergs nya deckare bättre än de tre föregående, har hon överträffat sig själv den här gången? Svar: Nja.

Håkan Nesser kan berätta en historia. ”Maskarna på Carmine Street” (Albert Bonniers) är ännu ett exempel på det – ja, nog en av hans allra bästa (kriminal)historier. Ett par flyttar från Europa till New York, bosätter sig på Carmine Street, för att komma ifrån, någon gång kunna låta bli att tänka på att deras 4-åriga dotter försvann – spårlöst – för ett och halvt år sen. Det handlar om saknad och sorg, hur relationen mellan två människor förändras så att man inte vet om händelser hänt eller man bara fått för sig.

Anders Roslund och Börje Hellström fortsätter att klä av det svenska samhället. I ”Tre sekunder” (Piratförlaget) skildras hur polisen – med politikers godkännande – använder olagliga metoder, till och med mord är tillåtet, för att bekämpa internationell brottslighet. Både välskrivet och en väl uppbyggd historia. Roslund och Hellström har dessutom förmågan att få mig att tro att historien är dokumentär, nästan sann. Ändå drabbas jag inte riktigt lika hårt som när de skrev om hemlösa, uteliggande barn.

Veronica von Schenk tar ett stort kliv framåt med sin andra deckare om Althea Molin, svensk-koreansk gärningsmannaprofilerare i Stockholm. Men innebär det också att ”Kretsen” (Ordfront) är en av 2009 års bästa svenska deckare? Nej, det har jag svårt att tycka, trots att von Schenk skrivit en lite annorlunda och ovanligt modern kriminalhistoria med både datorer och seriemördare.

Vem (eller vilka) av de ovannämnda ska få ta emot Deckarakademins svenska pris? Mitt tips: Håkan Nesser (fast gardera med Roslund och Hellström).

Inte varje år men när det finns någon extra lovande deckardebutant så brukar Deckarakademin dessutom dela ut ett debutantpris. I år har det mer eller mindre utlovats att också en debutant ska prisas. Vilken?

Följande tre bör vara aktuella: Tove Alsterdal med den internationella deckaren ”Kvinnorna på stranden” (Lind & Co), som utspelar sig i bland annat USA, Frankrike och Spanien och har människosmuggling som politiskt tema, Marianne Cederwall med icke-deckaren ”Svinhugg” (Natur & Kultur), där läkaren Mirjam kommer hem till Gotland och börjar ”mörda” med affirmation (genom att önska livet ur människor), och Olle Lönnaeus med den stämningsrika, skånska landsortsdeckaren ”Det som ska sonas” (Damm).

Också Kristina Ohlssons polisroman ”Askungar” (Pirat) eller systrarna Camilla Grebes och Åsa Träffs dubbelpsykologiska deckare ”Någon sorts frid” (W&W) skulle kunna vara tänkbar. Slutsats: många bra svenska debutdeckare i år! Mitt tips – eller snarare en förhoppning – är att debutantpriset går till Olle Lönnaeus. Så över till årets utländska, till svenska översatta deckare…

Italienaren Gianrico Carofiglio, åklagare och författare, har skrivit en domstolsdeckare, ”På sannolika skäl” (Schibsted), som också blir en samhälls- och mansroman. En advokat i staden Bari försvarar en invandrad gatuförsäljare som åtalats för mord på en pojke, 9 år. Rasism (och en aning av maffian) men främst ett nära porträtt av en italiensk man.                                                                                                                      

Argentinaren Guillermo Martínez har nominerats för ”Lucianas långsamma död” (Albert Bonniers), en litterär och mer intellektuell spänningsroman. De tre huvudpersonerna finns i Buenos Aires: två författarkolleger – eller konkurrenter – och en ung kvinna, medhjälpare till både den ene och den andre författaren. En berättelse om sanning. Finns sanningen, i singular? Och var går gränsen mellan fiktion och verklighet? Vems sanning är sann och vilken verklighet är verklig?

I ”Jägarens hjärta” (Weyler) fortsätter Deon Meyer att skildra Sydafrika så atmosfärrikt att man förflyttas till ett land som man trodde att man visste någonting om, för man har ju följt med i nyhetsrapporteringen, men det gjorde man inte. Sydafrika före och, som här, efter apartheid är ett okänt land. Tobela ”Tiny” Mpayipheli, huvudperson i den nya boken, har varit elitsoldat i ANC men behandlas som en kriminell av den sydafrikanska säkerhetstjänsten.

Denise Minas nya skotska deckare, ”I midnattens stillhet” (Minotaur), är en fristående roman. Fast miljön känns igen från hennes tidigare deckarserier: den slitna, hårda arbetarstaden Glasgow. En söndageftermiddag bromsar en skåpbil in vid ett hus i ett villaområde. Tre män tränger sig in hos en invandrarfamilj och kidnappar en familjemedlem. Lösen: 1 miljon pund. Kan den här familjen ha så mycket pengar? Här presenteras också en ny hjältinna från arbetarklassen, polisen Alex Morrow, som inte tar skit.

Engelsmannen Andrew Taylors senaste roman, ”Det blödande hjärtat” (Forum), är en deckare (jo, det får man säga, för här finns en kriminalgåta, ett eventuellt mord) men också en historisk roman (tiden är London 1934), en kvinnoroman och kanske en politisk roman. En kvinna flyr från en brutal make, som beundrar fascisten Oswald Mosley, och en tillvaro i överflöd. Hon flyttar in hos sin far på ett billigt pensionat och får stå ut med stanken av kokt vitkål.

En brokig samling deckare, läsvärda alla fem men vilken är bäst? Kvalitetsmässigt kan ingen placeras före de andra. De är så olika, hör till varsin gren på deckarträdet. Det blir en fråga om tycke och smak. Deckarakademins ledamöter brukar uppskatta kriminalromaner med en ordentlig berättelse, som går över gränsen till den skönlitterära romanen och gärna i historisk tid – så mitt tips är att priset går till Andrew Taylor. Min egen, personliga favorit: Deon Meyer.

(Ystads Allehanda 2009)