Etikettarkiv: Debutantpris

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Annonser

Årets svenska deckardebutant: Olle Lönnaeus

– Jättekul! Jag blev väldigt glad. Det är ju ett fint pris och ett erkännande av att romanen är bra. Och det känns extra bra också för att ”Det som ska sonas” är min första roman.

Så svarar Olle Lönnaeus, journalist på Sysvenskan och deckardebutant, när jag ställer den obligatoriska frågan: Hur känns det att ha fått Svenska Deckarakademins debutantpris?

– Men deckare? tillägger Lönnaeus. Var går gränsen till deckargenren? När jag skrev så tänkte jag inte på ”Det som ska sonas” som en deckare. Jag skrev en spänningsroman med politiska undertoner, trodde jag.

– Miljön är ju Tomelilla, där jag växte upp. Jag ville skriva en berättelse om det lilla samhället och brott är ett bra sätt att dramatisera ett skeende. Det var därför som debuten blev en spänningsroman.

– Vissa tycker att det är en mörk och dyster roman. För några veckor sen var jag i Tomelilla och pratade om boken. Då fick jag frågan varför jag gjort en så mörk skildring av Tomelilla.

– Det finns fler berättelser att skriva om Tomelilla men jag skildrar samhället genom romanpersonerna. De blev utstötta, står lite utanför samhället. De har en mörk syn på Tomelilla. Min berättelse skrevs utifrån deras perspektiv.

– Men nog finns det också humor i boken? säger Lönnaeus.

Intervjuaren och deckarläsaren Eriksson bor inte i Tomelilla men väl i den skånska kommunen Sjöbo, blott några mil därifrån. Stämningarna från romanens Tomelilla kan jag känna igen också i Sjöbo.

– Läsare i andra små svenska samhällen har hört av sig och sagt precis så. Inte bara i Skåne utan de kan bo i Sveg eller Vetlanda. De känner igen stämningen. På alla små orter finns nog en liknande rädsla för det okända och nya.

Var det inte svårt att byta från journalistik till skönlitteratur? Det går ju inte att använda samma prosa, journalistsvenskan, om man skriver en roman.

– Som journalist vill man ju skriva sant och relevant. Man ska vara pålitlig. Om man skriver en roman på samma sätt så blir det övertydligt, man skriver folk på näsan. En skönlitterär författare ska bara antyda och väcka frågor hos läsaren. Så det tog lite tid. De första versionerna av ”Det som ska sonas” blev för övertydliga. Jag fick skriva om.

Ja, det tog två år för dig att skriva debutromanen. Men nästa roman ska komma redan till hösten 2010! Också en spänningsroman med politiska undertoner?

– Jag vet inte om jag hinner skriva klart till nästa höst, men det är ambitionen. Det blir en spänningsroman i samma miljö men med andra huvudpersoner. Berättelsen om journalisten Konrad Jonsson känns avslutad. Däremot kan några bipersoner komma med också i nästa bok.

En sista fråga: När jag läste och recenserade ”Det som ska sonas” så undrade jag om man verkligen kan köra in i Tomelilla med bil på det sättet som Konrad Jonsson gör i bokens inledning.

– Du fick nog in en poäng där, säger Olle Lönnaeus. Jag ville att skildringen skulle vara verklighetstrogen men samtidigt är det ju en roman. Några gånger avvek jag från realismen för att visa att boken är skönlitteratur.

(Ystads Allehanda 2009)