Etikettarkiv: Spionroman

I deckarhyllan: Sven Westerberg kommer igen igen

Sven Westerberg
Ovissheten
(Tre Böcker)

Westerberg OvisshetenTrots att han hotat att sluta skriva så har nu Sven Westerberg återkommit med ännu en kortdeckare i genren lågmäld psykologisk thriller med politisk underton. Han låter dessutom sina långvariga läsare återstifta bekantskapen med Brask och Fredriksson, underrättelsetjänstemän från hans tidiga spionthrillers.

En oro sprider sig inom Säpo: Kan Brask, den förre spionchefen, ha varit mullvad? Fredriksson och ett roman-jag, som aldrig presenterar sig, reser ner till Halland, dit den åldrande Brask dragit sig tillbaka i ett litet hus.

Vilken fröjd att läsa! Westerberg är och förblir svensk kriminalitteraturs kanske främsta skönskrivare.

Med ”Ovissheten” har han fogat en stilla och inträngande fotnot till tidigare berättelser om Brask.

Resultat: ett porträtt av spionen som människa. Faktiskt rörande.

(Publicerat i Gotas Medias tidningar 2014)

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag_Hammarskjold UN DPI (United Nations Department of Public Information)

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra CreaTIVE cOMMONS wikipedia Jochr

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)

Åter på Deckarhyllan: Sven Westerberg

Sven Westerberg
Onsala, höstvinden och T.S. Eliot
(Tre Böcker)

Efter sex års väntan (och längtan) har Sven Westerberg återkommit med en ny filosofisk (och här kan man också tillägga poetisk) spionroman.

Dag Hammarskjöld citeras som vanligt på försättsbladet och även T.S. Eliots poesi får kommentera händelserna.

Titeln på den nya kortromanen (endast 160 sidor) får mig att minnas Westerbergs debutroman ”Onsalaaffären” (utgiven 1987).

Och det stämmer. Han har liksom skrivit ett efterord, där den pensionerade rättsspykiatern Hanna Skogholm (upp)lever i två tidsplan; idag och på 80-talet.

Kalla det magisk realism.

Fascinerande, stämningsrikt och spännande. Och så välskrivet att man hajar till när någon enstaka mening inte är riktigt lika väl formulerad.

(Ungefär såhär i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda 2012)

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)