Etikettarkiv: LO-Tidningen

Fiktion eller fakta?

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Schirach BrottFerdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

skuld-ferdinand-von-schirach1Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

Jag skriver regelbundet i Arbetet / på arbetet.se om krimi och dess förhållande till samhället och verkligheten. LÄNK till allt jag skrivit hittills.

I april 2013 kommer en ny bok av Ferdinand von Schirach på svenska, ”Fallet Collini”. Det påstås att den här gången har von Schirach skrivit skönlitteratur; en roman, fiktion.

Annonser

Texter om krimi

Under hösten har jag på LO Tidningen/Kulturs nätsida börjat bevaka och skriva om krimi – inte deckare och inte heller kriminalromaner – på ett lite annorlunda sätt, tror och hoppas jag.

Och kanske lite provocerande också nu när allt fler litteraturkritiker verkar hävda att dagens deckare/kriminalromaner/krimi inte skildrar samhället, framför allt lär inte dagens svenska deckare handla om dagens Sverige.

Jag tror – tvärtom – att krimi är samhällslitteratur. T o m brukar jag hävda att det är omöjligt att skriva en krimi utan att romanen har ett nära förhållande till samhället.

Jag har romanerna innehåll – hela innehållet – som utgångspunkt när jag skriver om krimi i LO Tidningen.

Jag envisas med att försöka belägga en tes, nämligen att det kriminella ingår som en del i en samhällsskildring. Det finns alltid ett förhållande mellan verkligheten och krimin; det kan vara mer och mindre tydligt, förhållandet kan se ut och fungera på många olika sätt, men det finns där, utan anknytningen till verkligheten blir krimin så att säga omöjlig.

Men nog om det nu, det är ju det här jag försöker klura ut i text efter text efter text på LO Tidningen/Kultur. Och jag har bara börjat…

Krimi, förresten. Jag bytte ord och begrepp, eftersom kriminalgenren (som egentligen är en stor familj – ja en hel släkt) utvidgas allt snabbare nu så att varken ordet deckare eller ens kriminalroman räcker till.

Det mer rymliga ordet och begreppet krimi passar bättre.

Den som vill läsa mina krimitexter, gör det på adressen www.lotidningen/kultur/krimi.

Veckans CD

Under våren har jag på LO-Tidningens kulturblogg varje vecka tipsat på en ny, aktuell CD inom vilka genrer som helst. Intressant, spännande och bra musik – det är enda kriteriet.

Efter sommarpausen återkommer jag nu med veckoliga skivtips under också under hösten på LO-kulturens blogg – med start i nästa vecka. Har du missat mina tidigare skivtips och vill lyssna ikapp så klicka på den här länken till ”Veckans cd”.

Några artister/grupper jag tagit upp hittills: Incredible String Band, Anna Kruse, Dundertåget, Françoise Hardy, Torkel Rasmusson, Victor Démé…

Vid varje skivtips finns dessutom en länk eller flera till Spotify och andra ställen där du kan provlyssna (och ibland titta).

Mikael Wiehe, skivbolaget Warner och politiken

Jag funderade, gjorde och skrev någon slags analys av sångerna på Mikael Wiehes nya album ”Ta det tillbaka!” Varför har Mikael Wiehe skrivit och sjunger – just nu – sina mest politiska sånger någonsin? Och varför är sångerna så grova – ja, vulgära? Bara blev det så, eller?

Mina funderingar kan läsas på LO-Tidningens kulturnätsida.

Något jag inte skriver om i mitt försök till analys är Mikael Wiehes val av skivbolag. På 70-talet och framåt gav Wiehe ut sina skivor på de progressiva skivbolagen MNW och Amalthea, idag väljer han att samarbeta med den multionaltioenlla – som man sa på 70-talet – skivkoncernen Warners svenska avdelning.

Inte nog med det – så här lyriskt uttrycker sig svenska Warner i ett reklammejl om albumet ”Ta det tillbaka!”:

”Att Mikael Wiehe besitter en folkligt förankrad respekt är det väl ingen som någonsin betvivlat. När han i februari proklamerade krig mot den borgerliga regeringen, bankdirektörerna och allehanda lakejer som försöker profitera på den svenska, lilla, ordinära varje-dags-människan var det väl ingen som heller betvivlade att hans lojala fans skulle sluta upp vid hans sida. Att han, cirka en månad efter release, skulle vara på stadig väg mot en av sin tids största succéer var kanske inte riktigt lika självklart. Detta är ändå något så omodernt som ett råpolitiskt album, ett musikaliskt försök att störta den sittande regeringen, med omskrivningar som jämför Maud Olofsson med Margret Thatcher och Jimmie Åkesson med en hund. Och svenska folket tar Mikael till sig med stora famnen – sedan albumet släpptes har det legat stadigt på svenska albumlistans topp fem, med en andraplats som högsta placering. Ett tecken på gensvar? Definitivt.”

På – återigen – 70-talet var det ju så gott som förbjudet för progressiva artister att ge ut skivor på sådana kommersiella skivmärken. Och på de svenska så kallat kommersiella/multinationella skivbolagen tyckte man i sin tur illa om musikrörelsen. Där spelades inte musik – allt var ju bara politik!

Numera dras tydligen gränsen någon annanstans. Varför har det blivit så här? Nej, jag har inget svar på – men det har kanske Mikael Wiehe? Eller svenska Warners ägare och anställda? Tål att funderas på…

CD vecka 17/10: ”Hela världen brinner”

Passande 1 maj-CD på LO-Tidningens kulturblogg.

Säcken full av juleklang

Jag skrev en text till LO-Tidningen (numret som kom idag) om julsånger, jullåtar och julskivor. Den julmusikintresserade kan läsa texten via nedanstående länk, på LO-Tidningens nätsida finns dessutom ett par länkar till Spotifylistor som jag satt ihop med svensk respektive mer internationell julmusik.

”MUSIKESSÄ. Somliga tycker att julskivor är så knasiga och dåliga att de blir underhållande.

Själv samlar jag på julmusik som är stämningsfull, välspelad och välsjungen, vacker och svängig.

Därför gläder det mig att oavsett om det regnar och är barmark utanför fönstret så fortsätter julskivorna att falla som stora, täta flingor. År efter år…”

Länk till LO-Tidningen