Etikettarkiv: Polisgenren

Nygammal Wallander

Henning Mankell
Handen
(Leopard)

Mankell Handen 2”Wallander är tillbaka! Ny roman om Ystad-kommissarien av Henning Mankell”, stod det i ett pressmeddelande från förlaget. Det första är en ”sanning” med stor modifikation och det andra så nära en marknadsföringsbluff det går att komma.

Först sidantalet: berättelsen är på 100 sidor. Sånt kan kallas kortroman eller till och med en lång novell, men inte blir det någon kriminalroman av den längd som gäller idag. Gömt i ett efterord av författaren Mankell får läsaren – i efterhand – veta att berättelsen inte alls är ny.

”Den här berättelsen skrevs för ganska många år sedan”, konstaterar Henning Mankell och avslöjar att ”Handen” varit utgiven i Holland – som gratisbok. Där hade man nämligen bestämt att alla som köpte en kriminalroman skulle få en gratis extrabok. Berättelsen har också legat till grund för ett avsnitt i den engelska TV-serien med Kenneth Branagh som Kurt Wallander (avsnittet visades nyligen på svensk TV).

Jo, lite lurad känner man sig.

”Handen” utspelar sig före ”Den orolige mannen”, alltså den avslutande – riktiga – polisromanen om Kurt Wallander. Det är en höstdag 2002. Wallander, som länge drömt om att flytta från Ystad och ut på landet, har fått tips på ett passande hus, i närheten av Löderup.

Han tittar på huset och bestämmer sig. Han ska köpa det. Men så går Wallander en sväng i husets trädgård och snubblar över något. En hand sticker upp ur marken. Wallander har hittat ett lik, ytterligare ett ska sen också hittas nedgrävt i trädgården. (Allt detta avslöjas redan i baksidestexten.)

Ingen märkvärdig berättelse. Det finns ingenting mellan raderna och bakom orden som får berättelsen att växa till en större, djupare skildring av Sverige och världen, människorna och livet. Men det är gott hantverk. Inte heller en dålig berättelse. Henning Mankell var ju väl upptränad vid det här laget. Han kände såväl polisgenren som sin kommissarie.

Observera att när berättelsen ”Handen” tagit slut, så är boken långt ifrån slut. Ja, faktiskt mer än hälften återstår. Nu följer en 187 sidor – alltså betydligt fler sidor än (kort)romanen – lång faktadel. Mankell berättar varför han började skriva kriminalromaner, här finns resuméer av de (numera) elva titlarna i Wallander-serien och ett lexikon över de personer och miljöer som förekommer i romanerna och novellerna.

Intressant, nördigt och kul för både större och smärre Wallander-fans. Ja, så intressant och bra att lexikonet borde ha varit – och är – bokens huvuddel. Varför inte tvärtom? Varför placerades inte innehållet i omvänd ordning? Lexikonet kunde ha byggts ut ytterligare och illustrerats med foton från olika Wallander-miljöer. Och sen – efter lexikonet – hade läsarna som extra bonus bjudits på den nygamla kortromanen ”Handen”.

Det skulle ha varit hederligare. Då hade läsningen gett bättre eftersmak. Men det finns en naturlig förklaring till att förlaget Leopard utsätter läsarna för bluff och båg: en ekonomisk förklaring.

Wallander-serien gavs från början ut av Ordfront, som under flera år hade Henning Mankell/Kurt Wallander att tacka för att förlaget överlevde. Att Mankell sen lämnade Ordfront, köpte ut sina böcker och grundade förlaget Leopard (tillsammans med bokförläggaren Dan Israel) är en spännande historia som jag hoppas att han någon gång ska berätta.

Av Leopards bokslut framgår att förlagets omsättning sjönk drastiskt från 2011 till 2012. Och än värre: 2011 gick Leopard med hygglig vinst men 2012 blev resultatet en större förlust. Den nya Wallander-romanen ”Handen” – som alltså varken är ny eller ens en hel, tjock roman – ska rädda förlaget Leopard, liksom Mankell/Wallander tidigare räddade Ordfront. Det måste vara tanken.

(KB/TA/YA 2013)

Annonser

I deckarhyllan: Malmö under andra världskriget

Set Mattsson
Ondskans pris
(Historiska Media)

Set Mattsson ansluter sig till K Arne Blom, som på 1980- och 90-talen skrev en serie deckar- och spionromaner om Lund med omnejd under andra världskriget, och Bo R Holmberg, som på tidigt 2000-tal inledde en serie polisromaner om Ådalen på 1850- till 1930-talet. Ja, han tål till och med att jämföras med Blom och Holmberg.

Också Set Mattssons deckardebut, ”Ondskans pris”, har allt som krävs om man ska skriva historiskt och kriminellt – men som tyvärr brukar saknas när svenska författare placerar kriminalhistorier i historiska tider.

Brottet måste hänga ihop med tiden, miljön och människorna. Som läsare måste man känna att man förflyttas just dit och just då.

Enligt omslaget ska ”Ondskans pris” vara första delen i en serie om kriminalinspektör Douglas Palm. Det stämmer att polisen Palm är centralperson, men Mattsson skriver bredare och mer nyansrikt än så.

Bland personerna finns också Anna Palm, gift med Douglas och ansvarig för flyktingförläggningen på Malmöhusmuseet, den lesbiska polissystern Sara Edgren (fast nu kanske jag avslöjar för mycket), journalisten Jonnervik på Skånska Aftonbladet, polskorna Lucjianna, Agata och Sofia, alla flyktingar från koncentrationslägret Stutthoff, och den unge Josef Lipski, också flykting från samma läger.

Mattsson låter olika personer träda in i förgrunden, den ena efter den andra. Resultatet har blivit en slags kollektivroman med polisgenren som kriminallitterär huvudform men där tiden och dess händelser, inte minst då kriminaliteten, betraktas, upplevs och omskrivs som med fasettögon.

”Ondskans pris” börjar den 1 maj 1945 (och slutar i december 1946).

Platsen är Malmö, dit flyktingar anländer i tiotusental. Samlingarna på ”Europas modernaste museum” har packats ner för att Malmöhus ska kunna ge plats åt något hundratal flyktingar.

Så hittas en av flyktingarna, polskan Lucjianna, död. Ja, mördad.

Set Mattsson väver ihop berättelsen om flyktingarna, deras liv, historia och förhållanden, med det vardagliga livet i Malmö. Mordet på polskan är bara en av inspektör Palms utredningar: fler mord, en pedofil, illegala aborter.

Som i förbifarten nämns att det varit bråk bland polska flyktingar. Det kan vara något internt men det finns också malmöbor som börjat tycka att flyktingarna blivit för många, de stjäl jobben från skåningarna.

Mattson skildrar då- och nutiden parallellt, ger antydningar om skillnader och likheter. Det är skickligt gjort.

Ja, ”Ondskans pris” är en så bra historisk deckare att det skulle förvåna om den inte får Svenska Deckarakademins debutantpris.

Min enda kritik gäller språket. Och den kritiken är orättvis. Set Mattsson skriver lite otympligt och gammeldags – fast det passar ju bra för en skildring av Malmö åren 1945-46.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)