En annan isländsk deckarförfattare: Árni Thórarinsson

Árni Thórarinsson
Häxans tid
Övers: Inge Knutsson
(Bazar)

Ännu en deckarförfattare från Island introduceras på svenska (med anledning av att boken filmats och ska visas på teve). Fast Thórarinsson skriver inte polisromaner á la Indriðason utan isländsk country noir.

Einar och Yrsa, journalist respektive fotograf på Ettermiddagsbladet i Reykjavik, har utlokaliserats till Akureyri på norra Island. En fiktiv men typisk småstad dit såväl narkotika som invandrare och därmed främlingsfientlighet börjat nå.

Ung amatörskådespelare blir mördad och äldre kvinna dör på ett misstänkt sätt. Journalistdetektiven Einar rycker i trådarna och lyckas tvinna ihop lösningen.

Stämningsrikt, både annorlunda och igenkännbart.

(KB/YA/TA 2012) 

PS. Árni Thórarinsson medverkar på bokmässan i Göteborg 2015 för att presentera sin nya deckare på svenska, ”Den sjunde sonen” (Bazar). Också med samme journalistdetektiv som huvudperson.

 

Ett fan som i fanzine, fortfarande

Jan Gradvall
Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar
(Albert Bonniers)

Titeln ”Nyponbuskar, nyponbuskar, hela vägen nyponbuskar” kommer från Lars Winnerbäck-låten ”Söndermarken”.

En samling tidnings/tidskriftstexter (1993 och framåt) av en nu medelålders fanzineskribent. Jo, för mig har Jan Gradvall förblivit ett fan som i fanzine. Kunnigare i musik och skickligare på att skriva men ändå samma skribent som när han gav ut fanzinet Jörvars Gosskör.

Jag uppskattar hans vilja – lusten – att varje dag och stund hitta något ännu nyare och annat att skriva om. Nyfikenheten, som får honom att bredda sig från popmusik till populärkultur. Här finns till exempel intervjuer med nämnde Winnerbäck, Maria McKee och Peter LeMarc – men också ett reportage om vin och en text om tidningsredaktioner.

Dessutom hamnar musiktexterna ofta i vad som skulle kunna kallas vid sidan om men inte är det – utan förutsättningen för och följden av musik. Det är folkbildande texter.

Samtidigt som där finns en ton av samförstånd: känslan att texterna kunde vara content marketing, användas i marknadsföringssyfte av de som intervjuas/omskrivs.

Det handlar inte om att ställa oförskämda frågor eller ens ifrågasätta. Men gör så här – läs intervjun med Benny Andersson.

Är det just dessa frågor som du skulle vilja ha svar på? Själv hade jag velat ställa 100 andra frågor, som jag tror skulle få Benny att komma närmare läsaren/lyssnaren.

Så jag läser Jan Gradvall med nöje och viss skepsis. En bra skribent – men ingen journalist.

(Hifi & Musik 2014)

Lösa trådar om sotning

Här följer den sista texten som jag – hittills – har skrivit om sotupphandlingen och det så kallade ”sotningskriget” på Österlen med omnejd. _________________________________________________

Uppföljningar är inte journalistikens bästa gren. Journalister kastar sig över nyheter med betoning på ”ny”. Men snart brukar nyheten sjunka undan och ersättas av en annan – och nyare – nyhet. Kvar blir lösa trådar som hänger och slänger. Tänkte på det vid senaste kommunfullmäktigemötet i Sjöbo.

Då var det dags för Torgny Larsson, ordförande i direktionen för Södra Skånes Räddningsförbund, att besvara den interpellation som ställts om sotningsupphandlingen. SÖRF:s upphandling av sotning har det skrivits mycket om i Ystads Allehanda. Men ändå inte nog, tydligen.

För ju mer jag får reda på, desto fler trådar blir synliga.

I Sjöbo kommunhus satt jag och funderade på ekonomin för det företag som vann upphandlingen – alltså Skorstensfejarmästare Lundquist AB – och nu ska svara för sotning i Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad.

Många har ansökt om så kallad egensotning för att kunna använda sin ”gamla” sotare. Vilket förstås betyder förlorade intäkter.

Efter mediadebatt och klagomål direkt till SÖRF har direktionen nu beslutat att inte heller någon extra avgift för ”dammsugning” av skorstenar får tas ut. Det ska ingå i grundavgiften. Beslutet om extra brandskyddskontroll (för dem som ansökt om egensotning) har också tagits tillbaka. Vilket innebär ännu färre intäkter.

Hur ska skorstensfejarmästare Hans-Eric Lundquist klara sitt ekonomiska avbräck? Hur säkrad är sotningen inför kommande år? Nyligen inträffade dessutom något som ger en förnyad aspekt på SÖRF:s upphandling.

Även Skurups kommun, som gått ur SÖRF, har upphandlat sotning. Fyra företag anmälde intresse, bland dessa fanns Skorstensfejarmästare Lundquist AB och Skorstensteamet i Skåne (det företag som de flesta ”egensotare” i SÖRF-kommunerna vill anlita). Sotningsföretagen bedömdes som likvärdiga (upphandlingen fick lottas ut).

Så olika kan upphandlingar utfalla: Skorstensfejarmästare Lundquist, som vid SÖRF:s upphandling höll överlägsen kvalitet jämfört med de övriga, till exempel Skorstensteamet, sotar enligt Skurups bedömning varken sämre eller bättre än flera andra företag.

(Del av krönika i Ystads Allehanda 2013)

Ung kvinna i bokhyllan spelar saxofon

Britta Svensson
Lucia i svart
(Bonnier Carlsen)

Nej, man behöver varken vara ung idag eller ens tjej för att känna den autentiska nerv av ungt liv och driv som finns i Britta Svenssons kvinnoungdomsroman ”Lucia i svart”.

Huvudpersonen är tjej, spännande och vanlig. Hon heter Abra Lucia Colletti, 18 år och svartskalle till hälften (svensk mamma, italiensk pappa). Abra klär sig i svart-svart-svart (boots, jeans, skinnjacka) och har ungdomsplats på korvfabrik. Hon strular med killar (oftare fel än rätt kille), spelar sax (har ärvt ett par saxofoner av pappa) och drömmer om att lira i sitt eget E Street Band.

Fast, min första invändning, varför just Bruce Springsteen och hans E Street Band (även om saxofonisten Clarence Clemons är bra)? Skulle det inte vara mer sannolikt att Abra gillar saxofonisten Lora Logic (i X-Ray Spex)? Jag håller med kompisen Millan: ”E Street Band… Det är föråldrat.”

Grundberättelsen känner jag igen och tycker om. Saxofonisten Abra och trummisen Millan annonserar efter musiker och bildar bandet Lucia med två tjejer till på sång och gitarr plus en manlig basist som alibi. Hur många av oss, killar som tjejer, har inte satt upp såna lappar, spelat i såna amatörband och drömt…

Men, min nästa invändning, så träder Ida Jansson, skolkurator i Abras förortsskola och den vuxne rollfiguren, in i berättelsen och Abras liv. Lite grann är det som om författaren läxar upp sig själv: den äldre journalisten och krönikören i Expressen uppfostrar den unga Britta Svensson som skrev i punkfanzinet Funtime.

Det som verkligen är ungdomligt dårskap kan det förstås vara bra att göra sig av med och ersätta med den klok- och kunskap som hjälper en i vuxenlivet. Men hur fort och lättvindigt som helst kan det ju inte gå.

Nu har jag varken rätt ålder eller kön för Britta Svenssons ungdomsroman men nog reagerar också unga kvinnliga läsare när författaren höjer pekfingret?

Även om Abra handlar rätt och riktigt mot slutet, så är frågan: Borde hon ha handlat så, i en fiktiv berättelse? Fiktion låtsas ju bara vara verklighet, för att bli trovärdig måste fiktionen vara mer trovärdig än verkligheten.

Jag ser gärna en serie ungdomsromaner om Abra Lucia Colletti, ung kvinna, svartskalle och saxofonist. Men just därför är det en smula oroande att huvudpersonen är på god väg att bli duktiga, präktiga Abra redan i första boken.

(Bl a Kvällsposten 2001)

I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Deckarhyllan: Sara Blædels återkomst på svenska

Sara Blædel
De bortglömda
(Massolit, övers: Ninni Holmqvist)

”De bortglömda” är den bästa polis- och samhällsroman som Sara Blædel skrivit sen ”Kalla mig Prinsessa” (utgiven 2005 i Danmark och översatt 2007). Då passar det ju extra bra att Blædel – efter några oöversatta titlar – med just den här deckaren återintroduceras för svenska läsare.

Det verkar ha uppstått ett institutionstrauma i Danmark: ett dåligt samvete för hur föräldralösa och förståndshandikappade behandlats på barnhem, sjukhus och andra institutioner. Också Sara Blædel – liksom tidigare Jussi Adler-Olsen, Erik Valeur med flera – har dansk så kallad institutionsvård som kriminellt ämne i sin nya Louise Rick-deckare.

Det som skedde på Eliselund, vårdanstalten för ”efterblivna” och ”glömda”   barn , kan inte kallas annat än kriminellt. Barnen skildes från föräldrarna och ”vården” bestod av disciplin och misshandel. Den här anstalten på Mittsjälland må vara fiktiv men flera liknande institutioner fanns i Danmark.

”De bortglömda” inleds med en dikt av Solborg Ruth Kristiansen. En hemsk dikt om ett ensamt, övergivet barn. Ännu hemskare blir det när jag googlar och ser att Solborg är alldeles verklig. Hon var ett av anstaltsbarnen.

Sara Blædel har – som alltid – skrivit rappt. Den här gången skriver hon också ovanligt ilsket. Skriftstilen och tonen pulserar av vrede. Hon är förbannad.

Sara Blædel på Krimimessen i Horsens, Danmark 2012. Foto: Birgitta Olsson

Samtidigt skriver hon vidare på sin serie kvinnodeckare. Det är ju det genomgående temat: skildringen av väninnorna Louise Rick, kriminalinspektör, och Camilla Lind, journalist.

Louise, fortfarande ensamstående med barn, har blivit flyttad uppåt / åt sidan som chef för en nyskapad avdelning inom Köpenhamnspolisen. Medan Camilla nu ska gifta sig så borgerligt att det planeras för kyrkbröllop.

(KvP 2012)

Nytt i deckarhyllan: Olle Lönnaeus trea

Olle Lönnaeus
En enda sanning
(Damm förlag)

Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.

Också Olle Lönnaeus nya, tredje deckare hör till undergenren country noir. Miljö: Österlen med omnejd, närmare bestämt Spjutstorp, nämnda Tomelilla, Simrishamn och Lövestad.

Den här gången har han också lagt till en parallellhistoria, någon slags kombinerad polisroman och politisk thriller på temat islam och terrorism. Det fungerar inte riktigt.

Lönnaeus är författare, när han skriver Österlen-noir. Han skildrar Skånes sydöstra landsbygd så atmosfäriskt och stämningsrikt att den känns. Kylan biter hårt, vinden och snön viner mot läsarens ansikte. Han beskriver också landsbygdens udda individer, de som lever med en fot på vardera sidan om lagen.

Mer urbana läsare kan nog tro att såna här märkliga personer finns inte. Men det gör de, till exempel på Österlen. Vilket härmed intygas av en som bor trakten.

När Lönnaeus skriver om militanta islamister blir han däremot sitt vanliga jag, alltså journalist. Orden lever inte lika starkt. Det känns mer som referat.

Jag önskar att Olle Lönnaeus höll sig på Österlen. Det är där han hör hemma, som deckarförfattare. Typ en skånsk motsvarighet till Daniel Woodrell.

Hur ska nästa deckare bli? Här introduceras Sveriges första kvinnliga arabiska kriminalinspektör, Fatima al-Husseini. Kan Lönnaeus släppa henne – eller har han med ”En enda sanning” skrivit sin första serieroman?

(Kvällsposten 2012)

Kort om deckare: Box, Thórarinsson och Johansson

C.J. Box
Onda avsikter
Övers: Jan Järnebrand
(Forum)

Speedat och hårdkokt från första sidan, även i hans andra deckare på svenska. Mycket våldsamt och inte alls trovärdigt. Men C.J. Box har förmågan att rycka med sig läsaren. Det gäller både intrig och personer. Man grips av huvudpersonernas öde, deras känslor överförs så att man nästan känner sig personligt drabbad.

Miljön är Denver, Colorado med omnejd (det görs en avstickare genom Wyoming upp till Montana). Makarna Jack och Melissa McGuane har adopterat en liten flicka men efter nio månader vill den biologiske pappan ha tillbaka dottern. Om det nu är han som vill det och inte hans far, en mäktig domare i Denver.

C.J. Box skildrar kärlek mellan föräldrar och barn, varmt och fint men inte oproblematiskt. Han ger uttryck för ett starkt hat mot människor som utnyttjar sin makt för att trycka ner de mindre mäktiga. Under alltihop finns hans eviga tema: krocken mellan vilda västern och det moderna USA.

Árni Thórarinsson
Häxans tid
Övers: Inge Knutsson
(Bazar)

Ännu en deckarförfattare från Island introduceras på svenska (med anledning av att boken filmats och ska visas på TV). Men Thórarinsson skriver inte polisromaner á la Indriðason utan isländsk country noir.

Einar och Yrsa, journalist respektive fotograf på Ettermiddagsbladet i Reykjavik, har utlokaliserats till Akureyri på norra Island. En typisk småstad dit såväl narkotika som invandrare och därmed främlingsfientlighet börjat nå.

En ung amatörskådespelare blir mördad och en äldre kvinna dör på ett misstänkt sätt. Journalistdetektiven Einar rycker i trådarna och lyckas tvinna ihop lösningen. Stämningsrikt, både annorlunda och igenkännbart.

Christian Johansson
Herr Lombardo
Ord Text Mening

Några anglicismer (författaren bor i England) hade gärna fått rättas och berättelsen kunde ha tajtats något (romanen är uppåt 500 sidor). Ändå bladvänder jag så fort det går, för Christian Johansson har förmågan att knyta ihop trådar till en thrillerintrig vars spänning stegras för varje sida.

Märklig historia: Benjamin Harper får ärva 14 miljoner pund från sin faster på villkor att han låter herr Lombardo – en otäck gammal gubbe! – bo i källaren till familjen Harpers hus. Strax börjar de värsta saker att hända, i familj och släkt, bland vänner och grannar.

Samhällsfråga mellan raderna: Kan man få människor att göra vad som helst för pengar?

(KB/YA/TA 2011-12)