Etikettarkiv: Country noir

I deckarhyllan: Gotland noir

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Annonser

Nytt i deckarhyllan: Olle Lönnaeus trea

Olle Lönnaeus
En enda sanning
(Damm förlag)

Mitt i natten, vinter och snöstorm. Joel hittar sin åldrige far hängande från en krok i ett ödsligt hus på slätten utanför Tomelilla. Självmord eller kan det vara mord? På väggen syns en rödmålad text: Ghabad Allah – Guds vrede.

Också Olle Lönnaeus nya, tredje deckare hör till undergenren country noir. Miljö: Österlen med omnejd, närmare bestämt Spjutstorp, nämnda Tomelilla, Simrishamn och Lövestad.

Den här gången har han också lagt till en parallellhistoria, någon slags kombinerad polisroman och politisk thriller på temat islam och terrorism. Det fungerar inte riktigt.

Lönnaeus är författare, när han skriver Österlen-noir. Han skildrar Skånes sydöstra landsbygd så atmosfäriskt och stämningsrikt att den känns. Kylan biter hårt, vinden och snön viner mot läsarens ansikte. Han beskriver också landsbygdens udda individer, de som lever med en fot på vardera sidan om lagen.

Mer urbana läsare kan nog tro att såna här märkliga personer finns inte. Men det gör de, till exempel på Österlen. Vilket härmed intygas av en som bor trakten.

När Lönnaeus skriver om militanta islamister blir han däremot sitt vanliga jag, alltså journalist. Orden lever inte lika starkt. Det känns mer som referat.

Jag önskar att Olle Lönnaeus höll sig på Österlen. Det är där han hör hemma, som deckarförfattare. Typ en skånsk motsvarighet till Daniel Woodrell.

Hur ska nästa deckare bli? Här introduceras Sveriges första kvinnliga arabiska kriminalinspektör, Fatima al-Husseini. Kan Lönnaeus släppa henne – eller har han med ”En enda sanning” skrivit sin första serieroman?

(Kvällsposten 2012)

Kort om deckare: Box, Thórarinsson och Johansson

C.J. Box
Onda avsikter
Övers: Jan Järnebrand
(Forum)

Speedat och hårdkokt från första sidan, även i hans andra deckare på svenska. Mycket våldsamt och inte alls trovärdigt. Men C.J. Box har förmågan att rycka med sig läsaren. Det gäller både intrig och personer. Man grips av huvudpersonernas öde, deras känslor överförs så att man nästan känner sig personligt drabbad.

Miljön är Denver, Colorado med omnejd (det görs en avstickare genom Wyoming upp till Montana). Makarna Jack och Melissa McGuane har adopterat en liten flicka men efter nio månader vill den biologiske pappan ha tillbaka dottern. Om det nu är han som vill det och inte hans far, en mäktig domare i Denver.

C.J. Box skildrar kärlek mellan föräldrar och barn, varmt och fint men inte oproblematiskt. Han ger uttryck för ett starkt hat mot människor som utnyttjar sin makt för att trycka ner de mindre mäktiga. Under alltihop finns hans eviga tema: krocken mellan vilda västern och det moderna USA.


Árni Thórarinsson
Häxans tid
Övers: Inge Knutsson
(Bazar)

Ännu en deckarförfattare från Island introduceras på svenska (med anledning av att boken filmats och ska visas på TV). Men Thórarinsson skriver inte polisromaner á la Indriðason utan isländsk country noir.

Einar och Yrsa, journalist respektive fotograf på Ettermiddagsbladet i Reykjavik, har utlokaliserats till Akureyri på norra Island. En typisk småstad dit såväl narkotika som invandrare och därmed främlingsfientlighet börjat nå.

En ung amatörskådespelare blir mördad och en äldre kvinna dör på ett misstänkt sätt. Journalistdetektiven Einar rycker i trådarna och lyckas tvinna ihop lösningen. Stämningsrikt, både annorlunda och igenkännbart.


Christian Johansson
Herr Lombardo
Ord Text Mening

Några anglicismer (författaren bor i England) hade gärna fått rättas och berättelsen kunde ha tajtats något (romanen är uppåt 500 sidor). Ändå bladvänder jag så fort det går, för Christian Johansson har förmågan att knyta ihop trådar till en thrillerintrig vars spänning stegras för varje sida.

Märklig historia: Benjamin Harper får ärva 14 miljoner pund från sin faster på villkor att han låter herr Lombardo – en otäck gammal gubbe! – bo i källaren till familjen Harpers hus. Strax börjar de värsta saker att hända, i familj och släkt, bland vänner och grannar.

Samhällsfråga mellan raderna: Kan man få människor att göra vad som helst för pengar?

(KB/YA/TA 2011-12)

I deckarhyllan: Highway 61 Revisited

Highway 61 går genom Mississippis delta och har fått smeknamnet ”The blues highway”. De flesta låtar – och de är många, mest blueslåtar – som gjorts om Highway 61 handlar nog om landsvägens sydligaste del. Men när Bob Dylan skrev ”Highway 61 Revisited”, vilken sträcka av den långa vägen kan han då ha tänkt på?

Highway 61 börjar i New Orleans och slutar vid gränsen mellan Minnesota och Kanada (eller tvärtom, om man vill). Robert Zimmerman föddes ju i den lilla Minnesota-staden Duluth, alldeles i närheten av Highway 61. Det var på den vägen han gav sig hemifrån, först till Minnesotas dubbelhuvudstäder St Paul/Minneapolis och sen vidare till New York.

Så det går förstås inte att låta bli att tänka på Dylan när Lance Hansen – skogspolis i området The North Shore och kriminalromanen ”Drømmenes land”, den första delen av norrmannen Vidar Sundstøls så kallade Minnesota-trilogi – hittar en naken, förvirrad man vid Baragas kors (ett minne av prästen Frederick Baraga som hjälpte indianerna när de på 1800-talet insjuknade i pest) mitt emellan Highway 61 och Lake Superior. Skogspolisen Hansen har dessutom sin mamma på ett ålderdomshem i Duluth.

Norske (deckar)författaren Vidar Sundstøl.

–Två ställen jag bott på i Minnesota hade olika nummer på Highway 61 som adress, berättar Vidar Sundstøl. Men om du eller någon annan tycker att amerikansk populärkultur speglas i berättelsen, miljöerna och personerna, så är det en sak. Det är en annan och er sak. Jag nämner inga artister och låtar. Ingenstans finns några referenser till amerikansk populärkultur. Det har jag undvikit, medvetet.

– I många romaner – inte minst deckare – finns så många populärkulturella referenser att böckerna mest handlar om författarens förhållande till amerikansk kultur. Jag ville skildra den här delen av USA och Minnesota på sina egna premisser.

Det andra som känns långt in i märgen när man läser ”Drømmenes land” och ännu mer den följande titeln, ”De döde”, är naturen och klimatet. Ordagrant iskyla. Vinter. Snö. Blixthalka.

”Drømmenes land” (2006).

Vidar Sundstøl, nu bosatt i det norska samhället Bø, bodde under flera år i USA. Han gifte sig med en amerikanska och hustrun fick arbete i norra delen av Minnesota. De körde dit i bil från Kentucky och ju längre norrut Sundstøl kom, desto mer häpnade han.

– Det är stor skillnad mellan norra och södra Minnesota. I norr finns ingen prärie. I vår första bostad i Minnesota kunde jag genom fönstret se den här stora sjön, Lake Superior, och på andra sidan fanns skog och åter skog, svart granskog ändå upp till Kanada. Det bodde ju inga människor här heller. Norra Minnesota har få invånare. Här kan jag inte bo! var min första tanke.

– Fast det dröjde inte länge förrän jag började uppskatta både landskapet och människorna. Jag lärde känna hyggliga, mycket vänliga människor. Det var någonting gammeldags, som jag kände igen från barndomens Norge. Och här fanns ju allt man behövde, som affärer och restauranger.

– Det går inga bilvägar genom skogen – däremot tusen vattenvägar, allt från små bäckar till stora älvar. Det var så indianerna tog sig fram – genom att paddla. Och det är lätt är att paddla här, nästan platt natur, inga höga berg, vattnet rinner sakta. Man kan paddla milslångt, glida ljudlöst och höra fåglarna.

Two Harbors, Finland, Tettegouche, Tofte, Grand Marais, Lutsen och Grand Portage är namn på några samhällen och platser i North Shore/Cook County. Det ger en aning om historien och befolkningen. Av ojibway-indianerna finns några få procent kvar, de största befolkningsgrupperna är tyskar, svenskar och norrmän.

”De döde” (2009).

Bröderna Lance och Andy Hansen i Sundstöls Minnesota-deckare är norskättlingar. Vid sidan om arbetet som skogvaktande polis är Lance Hansen också amatörhistoriker. Allt det här finns med i böckerna. Det har blivit en annorlunda deckarserie som växlar mellan polisroman, psykologisk kriminalroman, thriller och country noir, mansroman, samtidsdeckare och historisk kriminalroman.

Ett slags norska ut- och invandrarromaner med två parallella kriminaltrådar. Jämsides med mordet på en ung norrman, som kommit till Minnesota för att paddla på Lake Superior, berättar Sundstøl om en drygt 100 år gammal mordgåta (fast var det mord?) där Thormod Olson, 15 år och en förfader till bröderna Hansen, ska ha varit inblandad. Också ett tredje tidsplan med nya idéer och tankar tillkommer när Eirik Nyland, polis vid Kripos i Norge, anländer för att bistå FBI med utredningen.

– Traditionerna har blandats under århundraden och generationer. De som bor här känner sig inte som norrmän eller svenskar utan de är skandinaver. Jag ville skildra de här människorna, deras liv och historia, också landskapet, naturen och klimatet. Som en landskapmåning i ord, där både smått och stort kom med.

– Min hustru och jag var ute och körde på Highway 61. Det var så det började. Vi fick syn på Whispering Pines Motel och min hustru sa att det där kunde ju vara ett motell i någon deckarserie. Så vi började spåna om miljöer och personer, vad skulle boken handla om? Grunden till trilogin las under våra bilturer.

– Först tänkte jag skriva en enda lång roman. Men det jag ville berätta tog ännu större plats, det måste nog bli en romanserie. Sen kom jag på att jag också ville skriva en mellanbok, en annan sorts roman mellan den första och tredje delen.

”Ravnene” (2011).

Vilket har fått Minnesota-trilogin att bli ännu mer speciell. Samma personer och mordgåtor men ”Drømmenes land” och ”De döde” hör till olika genrer. Första delen är en episk polisroman, lång och tjock, medan den andra blev en kort och intensiv jaktthriller, som utspelar sig under ett dygn då bröderna Hansen är på hjortjakt i snön, kylan och skogen.

Nu i maj kommer ”Ravnene”, den avslutande delen. Hur blir den?

– ”Ravnene” är en längre berättelse, lite mer i stil med ”Drømmenes land”. Men ändå inte riktigt likadan. Det är fler kvinnor i sista delen. Berättelsen flyttar några månader framåt. Lance Hansen har flytt utomlands, gått i exil, men han återvänder.

Spännande deckare och även om du skildrar norskättlingar så kunde det lika gärna handla om Minnesotas svenskättlingar. Är det inte konstigt att inget svenskt förlag intresserat sig för Minnesota-deckarna? – När jag skrivit första delen så tänkte jag att om boken ges ut i något annat land så måste det vara Sverige. Men ni har väl fullt upp med att exportera det svenska deckarundret. Däremot kommer romanerna ut i Danmark och faktiskt i Nederländerna, som ju inte alls haft samma utvandring till USA.

– Ett par danska läsare var i USA och körde Highway 61 ändå upp till Kanada. På varenda plats som nämns i böckerna stannade de till och fotograferade. De skickade bilderna till mig och det slog mig, det går ju att använda Minnesota-trilogin som resguide.

Alla ortsnamn är autentiska?

– Inte bara ortsnamnen utan varje restaurang och affär – allting – finns i verkligheten. Romanmiljön är helt autentisk. Till och med Swamper Caribou, den indianske medicinmannen, är en verklig person. Hans öde har jag hittat på men Swamper Caribou levde i Minnesota för 100 år sen.

Ska Minnesota-trilogin ges ut i USA?

– Ännu har jag inget amerikanskt förlag men om det går säg tio år utan att böckerna publiceras i USA, då blir jag förvånad.

Film?

– Det finns en filmoption. Fast man vet ju aldrig om det betyder att det också blir en film.

Men då – och om – lär väl filmen få ett soundtrack, trots att du undviker att nämna artister och låtar. Vad säger du om jag har fräckheten att sätta ihop ett ljudspår till Minnesota-trilogin?

– I en långfilm lär det väl bli omöjligt att undgå musik. Så gör du ett soundtrack…

Ljudspår till Minnesota-trilogin:

Chippewa Nation: Pow Pow Song                                                                            
Bob Dylan: Highway 61 Revisited
Iris DeMent: Wayfaring Stranger
Michael Hurley: Werewolf
Jason Collett: Lake Superior
John Gorka: Girl Of The North Country
Kari Bremnes: Anna Olsen’s Letter Home
Hilborg Romtveit: Norskamerikaneren
Yonder: Amerikavisan
Buffalo Bengt och Indianerna: Balladen om Martin (from Sweden)
Christian Kjellvander: Transatlantic
J Shogren: Salt Lakrits
Koerner & Glover: Careless Love
Yeltzi: Snow In August
Vinnie & The Stardusters: Duluth
Bob Dylan: When The Ships Come In

(Rocky Magasin 2011)

I deckarhyllan (mellan glömd landsbygd och drömd storstad): Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson
Den enögda kaninen
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson skrev, enligt min mening, fjolårets bästa svenska debutdeckare.

Om ni missat ”Fallet Vincent Franke” (Pocketförlaget) – en noir-thriller om en narkoman i Stockholm – så ta chansen och läs boken när den som synes nu kommit i pocket. Carlsson har dessutom gjort något föredömligt: försett pocketutgåvan med extramaterial, bl a den kriminallitterära essän ”Om populärkultur & noir i Fallet Vincent Franke”.

Christoffer Carlsson fortsätter att visa vilken lovande – ja, redan bra – författare han är i sin nya spänningsroman ”Den enögda kaninen” (Piratförlaget).

Medan debuten handlade om Carlssons nuvarande bostadsort så utspelar sig den här romanen i en miljö som lär påminna om hans uppväxt i ett litet samhälle på västkusten. ”Glesbygd noir” kallas genren på omslagets baksida (synonymt med country noir, landsortsnoir, landsortsmörker med mera).

Det handlar om ett grabbgäng (ja, mest grabbar men där finns en tjej eller två) på en ort som benämns Dalen.

Huvudpersonen David har gett sig av för att studera filosofi i Stockholm men kommer tillbaks för en sommar. Andra i gänget var på väg bort men blev kvar men är fortfarande på väg bort men kvar.

Var hör man hemma? Det handlar mycket om det. Att leva och överleva där man är eller någon annanstans.

Hemlig ungdomskärlek. Narkotika. Småstölder som leder till något värre – mycket värre! Ett övergivet hus där gänget samlas och deras kollektiva samveten spökar.

Christoffer Carlsson var stilist redan i debutboken och i ”Den enögda kaninen” har han skrivit ännu mer noga. Bättre än de flesta svenska deckarförfattare vet han vilken betydelse som språket kan ha för att bära och lyfta en historia.

Personteckningarna fylls i undan för undan. En långsamt stegrande stämning får marken och läsningen att gunga fram mot ”Uppgörelsen i Dalen”.

Spänningsroman och glesbygd noir men också – och framför allt – en tidsskildring. ”Den enögda kaninen” är skriven i glappet mellan glömd landsbygd och drömd storstad.

(Ystads Allehanda 2011)