I deckarhyllan: The Yorkshire Ripper

David Peace
1974
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

Första gången jag läste David Peaces romankvartett om Red Riding-distriktet i Yorkshire uppfattade jag dem som noir-romaner – fast engelska, moderna och mer experimentella.

Liksom Philip Marlowe är kriminalreportern Eddie Dunford på jakt efter sanningen.

Nu har första delen kommit på svenska och jag läser på ett nytt sätt. ”1974” blir en existentiell thriller om hur skräcken för de brutala, verklighetsbaserade flickmorden sprider sig som en epidemi bland invånarna.

Peace har själv vittnat om hur rädd han var som barn.

Rebecca Alsberg lyckas inte översätta Peaces slängiga slangspråk – det är omöjligt! – men hon har fångat intensiteten, drivet, mardrömmen.

David Peace
1977
Övers: Rebecca Alsberg
(Modernista)

David Peace dementerar alla påståenden om att deckare är underhållningslitteratur. Ingen kan bli underhållen och road av att läsa ”1977”, andra delen i ”Yorkshirekvartetten”.

Polisen Bob Fraser och journalisten Jack Whitehead återkommer från förra romanen, ”1974”, och lyfts fram som dubbla jag-berättare.

Från var sitt men ändå samma håll berättar de om ”Yorkshire Ripper”, som fortsätter att mörda prostituerade kvinnor. Det handlar om mäns syn på kvinnor och polisens förhållande till kriminalitet.

Djupt obehagligt, ännu mer sorgset och rent ut sagt vidrigt än i debuten.

Inte blir det bättre eller hur man ska säga av att Peaces prosa är som dödsdanspoesi.

(Bägge KB/YA/TA 2012-13)

Englands bästa nya deckarförfattare: David Peace

Det krävdes att Andres Lokko nästan idisslade hans namn, att Red Riding-kvartetten blev en brittisk teveserie och att han också gav ut en fotbollsroman innan svenska kulturskribenter började uppmärksamma David Peace som deckarförfattare.

Ja, han är mer än så: den märkligaste, mest personliga och bästa nya deckarförfattaren från England.

Närmare bestämt norra England. Det är där, i Yorkshire, som de fyra så kallade Red Riding-deckarna – ”Nineteen Seventy Four”, ”Nineteen Seventy Seven”, ”Nineteen Eighty” och ”Nineteen Eighty Three” (utgivna 1999-2002 av Serpent’s Tail) – utspelar sig.

För att ta omvägen runt teveserien, så har den börjat komma till Sverige på dvd. De två första delarna, ”Red Riding 1974” och ”1980” (Noble Entertainment), finns redan här. Den tredje och avslutande delen, ”1983”, kommer i början av april.

Som ni märkte hoppar dvd-erna över ett årtal. Pengarna räckte inte, fyra romaner fick samsas i tre filmer.

Både nyskapande och hemskt. Våldet stegras långsamt, kommer närmare och blir allt mer otäckt. Det egenartade sättet att filma och klippa – mitt emellan diskbänksrealism och dokumentär – ger ett autentiskt intryck. Som om det hänt på riktigt!

Ändå är filmerna inte så mycket mer än bleka bildsättningar av böckerna. David Peace skriver lika hemskt och dessutom modernt, ännu mer nyskapande. Han får de fyra kriminalromanerna att bli oroande aktuella än idag.

De bygger på hans barndomsminnen från 70-talet. Unga flickor försvann och hittades mördade. Media rapporterade om ”The Yorkshire Ripper”.

Tema: från oro till skräck. Peace skildrar rädslan för en ny uppskärare men också misstron mot Yorkshires korrupta poliskår som skapat sitt eget samhälle, där poliserna styr och skor sig själva, skipar rättvisa enligt egna lagar.

Full fart i språket. Korta, avhuggna meningar. Snärtiga, fonetiska dialoger. Han har jämförts med James Ellroy och säkert har han läst Ellroy. Vem har inte det?

Men David Peace skriver inte alls amerikanskt. Han skriver brittiskt, ny-brittiskt. Peace skapar sin egen, nya form av brittisk noir.

Med viss möda har jag läst böckerna på engelska. Nej, inte så lättlästa. De borde översättas. Men går det att överföra den slängiga, slangiga engelskan till svenska?

Svaret lär komma före sommaren. Film- och dvd- distributören Noble Entertainment har också startat en förlagsavdelning och ska nu introducera den brittiske deckarförfattaren David Peace i Sverige.

(Kristianstadsbladet 2010)