Nytt i danska krimihyllan: Kaaberbøl & Friis

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis
Pojken i resväskan
Övers: Margareta Järnebrand
(Albert Bonniers förlag)

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis ansluter sig till den rad av danska krimiförfattare – de är många nu – som med sina deckare riktar ett stetoskop mot den danska samhällskroppen.

Finns där ett hjärta som slår? Ett samvete? Medkänsla och solidaritet med människor från andra, fattigare delar av världen?

Nina Borg, huvudperson och hjältinna, är sjuksköterska för Röda korset. För närvarande arbetar hon på en flyktingförläggning i Köpenhamn.

Så hör en väninna av sig och ber om en tjänst: Skulle Nina kunna hämta en resväska i en förvaringsbox på Hovedbangården? Märklig fråga och väninnan vill inte förklara varför men det är ju en gammal, kär väninna.

När Nina hämtat den mörkbruna läderväskan – så tung att den nog väger tjugo kilo – och öppnar den: inuti ligger en ihopvikt liten pojke på kanske tre år. Medtagen och medvetslös – men han lever.

Vem är pojken? Varifrån kommer han? Vilken galning lägger en treåring i en resväska? Trafficking? Pedofili?

Lene Kaaberbøl & Agnete Friis på Krimimessen i Horsens 2012. Foto: Birgitta Olsson

Nina Borg går inte till polisen eller besöker ens närmaste sjukhus – för det är ju en deckare – utan tar själv hand om pojken och försöker efterforska från vilken land han kommer och vem han kan vara.

”Pojken i resväskan” är mer av samhällsskildring än deckare. Kaaberbøl & Friis berättar långsamt och lite omständigt. Det mesta får läsaren reda på direkt.

Alltså inte särskilt spännande, trots att här finns både action och våld, men solidariteten och medkänslan är desto större.

Ninas agerande är ju inte heller så trovärdigt. Men åtminstone jag blev ömsom arg, ömsom varm i hjärtat när jag läste. På danska finns ytterligare två titlar i serien om den närmast överengagerade Röda kors-sjuksköterskan Nina Borg.

(KvP 2013)

Texter om krimi

Under hösten har jag på LO Tidningen/Kulturs nätsida börjat bevaka och skriva om krimi – inte deckare och inte heller kriminalromaner – på ett lite annorlunda sätt, tror och hoppas jag.

Och kanske lite provocerande också nu när allt fler litteraturkritiker verkar hävda att dagens deckare/kriminalromaner/krimi inte skildrar samhället, framför allt lär inte dagens svenska deckare handla om dagens Sverige.

Jag tror – tvärtom – att krimi är samhällslitteratur. T o m brukar jag hävda att det är omöjligt att skriva en krimi utan att romanen har ett nära förhållande till samhället.

Jag har romanerna innehåll – hela innehållet – som utgångspunkt när jag skriver om krimi i LO Tidningen.

Jag envisas med att försöka belägga en tes, nämligen att det kriminella ingår som en del i en samhällsskildring. Det finns alltid ett förhållande mellan verkligheten och krimin; det kan vara mer och mindre tydligt, förhållandet kan se ut och fungera på många olika sätt, men det finns där, utan anknytningen till verkligheten blir krimin så att säga omöjlig.

Men nog om det nu, det är ju det här jag försöker klura ut i text efter text efter text på LO Tidningen/Kultur. Och jag har bara börjat…

Krimi, förresten. Jag bytte ord och begrepp, eftersom kriminalgenren (som egentligen är en stor familj – ja en hel släkt) utvidgas allt snabbare nu så att varken ordet deckare eller ens kriminalroman räcker till.

Det mer rymliga ordet och begreppet krimi passar bättre.

Den som vill läsa mina krimitexter, gör det på adressen www.lotidningen/kultur/krimi.