Category Archives: Journalistik

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

ÖsterlenbokJa, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Deckare och annan krimi

Det var längesen jag pratade om deckare – eller krimi, som jag hellre säger numera – inför publik. Men så i söndags gjorde jag det igen, närmare bestämt i Borrby bokby på Österlen. Trevligt, tyckte jag. Mycket intresserad publik.

Och då tänkte jag att varför inte ta fram den här texten som jag skrev 2011 när jag började bevaka deckare och annan krimi för LO Tidningen (numera namnbytt till Arbetet). I samband med det ordnade LO Tidningens dåvarande kulturredaktör John Swedenmark också ett offentligt läsarmöte om kriminallitteratur där (deckar)författaren Aino Trosell och jag deltog.

Fick en del mothugg på den här texten, som bl a handlar om kriminallitteratur som samhällskildrare, men jag står fortfarande för det jag skrev då. Jag tycker likadant nu.

* * * *

Varför ska – eller bör – man läsa deckare? För att få en stunds underhållning och chansen att fly verkligheten. Eller motsatsen: för att kriminalromaner skildrar hur människor lever och behandlar varandra, de är samhällsromaner som ger inblickar i samhället, speglar och ifrågasätter tiden, samhället och världen vi lever i.

Förresten, vilken benämning ska användas? Vad ska genren kallas? Om nu alla olika sorters romaner med kriminellt innehåll kan placeras i en enda genre eller hör till en stor litterär familj eller släkt.

Det kriminallitterära släktträdet har många grenar och på varje kvist hänger frukter med olika namn: deckare (ibland men inte alltid en förkortning av detektivroman), pusseldeckare, hårdkokt deckare, advokatdeckare, mysdeckare (inte detsamma som cozy crime), kvinnodeckare, kriminalroman, psykologisk kriminalroman, polisroman, thriller, polisthriller, spionthriller, noir, country noir (på svenska landsbygd noir, en dystrare form av landsortsdeckare), historisk kriminalroman (eller kostymdeckare), spänningsroman, gangsterroman…

Deckare kan också få namn efter ämnet och miljön – som miljödeckare, IT-thriller, skåntry noir, Gotlandsdeckare, lesbisk deckare, afro-amerikansk kriminalroman, elegant crime (eller överklassdeckare) och så vidare.

Deckarhyllan 1Många av dagens svenska författare tycker att ordet deckare antingen leder tankarna till ålderdomliga pusseldeckare eller till råa, illa skrivna kioskdeckare. De säger hellre att de skriver kriminalromaner eller ”romaner om brott”, en benämning som Maj Sjöwall och Per Wahlöö i mitten av 60-talet började använda om sina polisromaner.

Den första ”Deckarhyllan” gavs ut 1995 av BTJ (tyvärr utgången, läs/låna på bibliotek). Bl a med en deckarhistorik som inte återfinns i nästa utgåva. Omslag: Michael Less

Fast deckare är ju ett behändigt ord (som i diskussioner brukar snubbla över läpparna även på dem som annars säger kriminalroman) och de flesta vet på ett ungefär vad en deckare kan vara. Dock, från och med nu ska jag (åtminstone försöka) byta till ett annat ord som genre-, paraply- eller släktnamn: krimi.

Den danska benämningen krimi är ett ännu större paraply som passar bra när allt fler skönlitterära författare börjar använda sig av grepp från kriminallitteraturen. Om detta pratade jag med Håkan Nesser för några år sen. Helt fräckt hävdade jag att han alltid skrev deckare, oavsett vad han skriver.

Nesser protesterade först men replikerade sen: ”Att skriva är ju också att dra konsekvenser av saker och ting, olika konflikter, och när man gör det så hamnar man i brott, i död och mord. Författare som inte låter mörda någon i sina romaner – de har missat något.”

Håkan Nessers nya roman, ”Himmel över London”, är ett utmärkt exempel. Absolut ingen deckare och knappast en kriminalroman (även om där finns en spionhistoria och sker några mord) men Nesser har byggt upp berättelsen, skapat stämning och spänning, precis som i en krimi.

Ordet krimi sätter fokus på det kriminella: på det skönlitterära brottet, som förut oftast var ett mord eller flera men idag kan det vara värre än så. Varför begicks brottet? Vem eller vilka begick det? Och inte minst: var begicks det? Svar på sista frågan: i samhället.

Om man läser och diskuterar med den utgångspunkten förvandlas de flesta – eller alla – romaner på det stora kriminallitterära trädet till litteratur som ställer frågor (utan att nödvändigtvis ge några svar) om kriminalitet-samhälle-politik-lagstiftning-livsvillkor. Att läsa en krimi blir ännu mer spännande och intressant – ja, drabbande – eftersom krimin skildrar verkligheten.

När jag hävdat, vilket jag gjort länge, ofta och ihärdigt, att deckare (förr) och krimi (nu) är samhällsromaner så brukar det komma två reaktioner. Det är väl självklart! instämmer vissa. Men så alldeles säkert är det nog inte, för allt fler kritiker och även författare (Leif G.W. Persson är en av dem) har på senare år hävdat att dagens svenska kriminalromaner inte alls handlar om dagens Sverige.

Några invändningar: den svenska poliskåren skildras dummare än vad den är och på varje svensk romanpolisstation har en kvinnlig polis, en homosexuell och en invandrare kvoterats in, dagens deckare är överdrivet våldsamma, så många seriemördare existerar inte i verkligheten och så många mord sker inte i Ystad.

De deckarkritiska glömmer något väsentligt men så simpelt att det inte borde behöva påpekas. Deckare/krimi är skönlitteratur, inte journalistiska reportage. Krimi skildrar verkligheten (påtalar, lyfter fram, poängterar och även överdriver), vilket betyder att allt som händer i en krimi inte måste ha hänt i verkligheten. Poängen är att det kunde ha hänt eller skulle kunna hända. Alla fiktiva seriemördare är en seriemördare. Alla mord i Ystad är ett och samma med olika motiv.

Deckarhyllan 2Det handlar om att göra verkligheten mer synbar och tydlig genom att vrida upp den till fiktion, halvljuga sig fram till en större sanning.

I ”Deckarhyllan”, utgiven 2002 av BTJ och också utgången, finns fler essäer om delvis andra och nyare deckarförfattare. Omslag: John Eyre

Låt mig berätta en anekdot från bokmässan i Göteborg. Jag satt i panelen för ett seminarium som skulle diskutera nutida noir. Mark Billingham, vars engelska noir-romaner börjat översättas till svenska, fanns också på bokmässan och hade tidigare samma dag berättat om en personlig upplevelse. Han befann sig i ett hotellrum och det knackade på dörren. När Billingham öppnade trängde sig tre rånare med svarta skidmasker in i rummet och band honom. Händelsen gav uppslag till en deckare och ändrade också Billinghams syn på att skriva krimi: brottsoffret måste vara en huvudkaraktär.

Det här återberättade jag på noir-seminariet och tillade att man ska inte vara för säker, om det ikväll knackar på dörren till ert hotellrum på Gothia Towers – öppna inte… Då bleknade deckarkritikerparet Karl G. och Lilian Fredriksson, som också satt i panelen. Plötsligt verkade de inse hur smal gränsen kan vara mellan skönlitteratur och verklighet, inte minst i krimi.

Även de som håller med mig och sätter ett självklart likhetstecken mellan deckare/krimi och samhällsromaner har lite fel fast de har rätt.

Det finns författare som fortsatt att skriva krimi i samma andra som förebilderna – nämnde Persson, Henning Mankell, Arne Dahl, Stieg Larsson, Anders Roslund / Börge Hellström, norskan Anne Holt med flera – men dagens krimi är sällan så medvetet samhällskritisk som när Sjöwall/Wahlöö med start 1965 gav ut sina tio romaner om brott.

Kerstin Bergman, litteraturvetare vid Lunds universitet med deckare som specialitet, pekar i boken ”Kriminallitteratur – utveckling, genrer, perspektiv”, skriven i samarbete med Sara Kärrholm, också kriminalvetare, på tendenser i 2000-talets svenska deckare: fler landsortsdeckare, mer individualistisk personskildring och även återgång till mer borgerliga miljöer.

Det stämmer. Men Bergman bortser från att samhällskritik inte är riktigt samma sak som samhällsskildring. Kritiken måste inte heller komma från vänster för att vara samhällskritik. Hon tycks också mena att borgerlig och individcentrerad krimi skulle vara mindre realistisk. Men det är väl snarare tvärtom: en exakt beskrivning av dagens Sverige.

Och när Kerstin Bergman hävdar att till exempel Camilla Läckbergs landsortsdeckare präglas av ”världsfrånvändhet” – världen utanför ”det lilla samhället” existerar knappt – så begriper jag inte vad hon menar. Mitt starka minne från Läckbergs tidiga böcker är den kvinnliga huvudpersonens syster, som misshandlas av sin make. Privat? Världsfrånvänt? Allmängiltigt, menar ju jag. Det privata kan vara politiskt också på 2000-talet.

I somras var jag på en deckarmässa i Harrogate, England. Där rådde stort allvar. Inte en enda gång fick jag höra crime beskrivas som underhållningslitteratur. Läckberg, som tyvärr blivit sjuk, skulle ha deltagit i ett deckarseminarium. Rubrik: ”What lies beneath – fascination of the psychological thriller”. Sverige mest utskällda deckarförfattare skriver alltså psykologiska thrillers, enligt engelska deckarkritiker.

DECKARE och-1Om man frågar deckarförfattare i Sverige och övriga Norden (och även i övriga världen) varför de skrivit en krimi så kan man som svar få att de ville berätta den historien, skildra den miljön, lyfta fram det ämnet.

Nästa år planeras en fortsättning, ännu en bok med texter om deckare/krimi (recensioner, intervjuer, krönikor). Titel: ”Deckare och annan krimi / Deckarhyllan 3”. Omslag saknas ännu så länge.

Camilla Läckberg lär vara den enda som rent ut sagt att hon skriver för att underhålla (fast jag hittar inte citatet på nätet, så det förblir en hörsägen).

Vilket leder bakåt till den här textens inledning: krimi som underhållning. Att deckarförfattare skriver underhållande för att gripa tag i och rycka med läsaren är den litterära metod som krimi bygger på. Men betyder det att deckare/krimi är underhållningslitteratur? Går det verkligen att läsa krimi som underhållning? Jag tvivlar. Jag tror inte det. Jag tror det är omöjligt.

Ungdomar och barn – också små, små barn – som skändas och/eller mördas, har blivit ett allt mer frekvent ämne i dagens svenska såväl som internationella kriminallitteratur. Elsebeth Egholm, Karin Fossum, Tana French, Elizabeth George, Ingrid Hedström, Arnaldur Indridason, Åsa Larsson, Camilla Läckberg, Denise Mina, Catherine O’Flynn, Kristina Ohlsson och Ruth Rendell är några författare i en ännu längre rad som skildrat barn eller ungdomar som råkat illa ut; i några fall har också förövarna varit mycket unga.

”Det kan aldrig vara nyttigt att läsa om barn som blir mördade”, sa Åsa Nilsonne, deckarförfattare och professor i medicinsk psykologi, när jag pratade med henne. ”Det är obehagligt med mördade barn. Förut var det tabu att skriva om det. Enda sättet att protestera är att inte köpa böckerna”, tillade Nilsonne.

Jag delar inte åsikten att det inte bör skrivas krimi med unga mordoffer. Också det allra mest hemska bör kunna skildras och utforskas i litteraturen. Det handlar inte om att utan om hur det görs. Dessutom har det aldrig varit ett strikt tabu. Även tidigare förekom barnamord i kriminallitteraturen. Till och med en sådan mysdeckardrottning som Agatha Christie har – flera gånger – skrivit om mord på barn. T ex i ”Mord på Allhelgonadagen” (utgiven 1969), där en liten flicka blir dränkt.

Det kan inte uteslutas att det finns författare som gör något så otäckt som att rida på vågen. Bästsäljande deckarförfattare skriver om mord på barn, då lockas andra att skriva likadant. Men jag tror ändå att de flesta deckarförfattare är seriösa: de vill spegla och belysa tiden och samhället vi lever i, visa upp världen precis så hemsk och vidrig som den kan vara. Kanske som terapi också, både själv- och läsarterapi.

Jag tror nämligen att deckarläsare lockas av den här sortens krimi för att romanerna är en hjälp att hantera en otäck verklighet. Att fly verkligheten måste vara omöjligt när liknande händelser, lika hemska men verkliga, står på kvällstidningarnas löpsedlar. Det kan vara med- eller omedvetet men deckarläsningen är inte en flykt utan ett försök att närma sig brännpunkten, våga sig så nära svetslågan som möjligt för att stå ut med och hantera livet.

En av kriminallitteraturens viktigaste uppgifter har varit – och är – att ta tempen på samhället, vissa deckarförfattare har lyckats skildra händelser och företeelser redan innan de uppmärksammats av press-radio-TV. Så var det med Andrew H. Vachss, amerikansk jurist och deckarförfattare. När hans mörka, hårdkokta deckare översattes till svenska på 90-talet så ryckte en nära nog enig svensk deckarkritikerkår ut och tog avstånd.

Ja, de förfasade sig. Vachss skrev för våldsamt. Han överdrev. Det var inte trovärdigt. Men det skulle bara dröja ett par år innan kvällstidningarna fylldes av snarlika historier – inte ett dugg mindre hemska än Vachss deckare. Som författare skriver Andrew Vachss om pedofiler och sexuellt utnyttjade barn. Som jurist arbetar han med och för dessa barn.

Jag menar att alla undergenrer, snart sagt varje boktitel, på krimifamiljens stora släktträd är samhällslitteratur i den betydelsen att de har ett förhållande till samhället. De behöver inte vara kritiska och politiska. Det kan vara några små tidsmarkörer, ett par distinkt beskrivna personer, en aktuell händelse eller ett försök att ta ett stort grepp om samtiden.

Som att Stieg Trenters detektivromaner har blivit Stockholmsskildringar av samma kvalitet som Per Anders Fogelströms ”Minns du den stad”-serie, både genom de noggrant beskrivna stadsmiljöerna och – inte minst – de lika noga utvalda markörerna för stadens och samhällets modernisering. Fotografen Harry Friberg, som från en bok (1947) till en annan (1950) byter kaffepannan mot en kaffebryggare, får t ex kommentera tunnelbanans förlängning söderut (1955) och den ”räcka av corned beef-burkar” som utgör nya Hötorgscity (1962).

Utan ett ankare i verkligheten går det varken att skriva eller läsa deckare/krimi. Det är min bestämda uppfattning! Deckarförfattaren har slutit ett avtal med deckarläsaren: låt oss prata en stund om samhällsutvecklingen, våra liv och medmänniskor. Författarens kriminalberättelse å ena sidan och läsarens kunskap och erfarenhet å den andra. Krimins innehåll konfronteras med vad man läst i tidningen. Tankar möter tankar, åsikter åsikter.

Just där och då kan dagens krimi också bli politisk: inte som ett samhällskritiskt pekfinger från författaren utan i en pågående samhällsdiskussion där läsaren själv tänker, tycker och tar ställning.

Krimi
lästips

Prova att läsa Agatha Christies klassiska detektivromaner om Miss Marple och Hercule Poirot med nya ögon. Tänk så här: hur skildras den pensionerade ungmön och den där utlänningen (en ”foreigner”)? De är ju klipskare än hela den brittiska poliskåren!

Av Stieg Trenters romaner om Stockholm, snarare än detektivromaner, är ”I dag röd” (1945), ”Farligt telegram” (1947) och ”Roparen” (1954) några av mina favoriter. Miljöer: huset på Urvädersgränd (i boken) och Klevgränd (i verkligheten) med Stomatolskylten och utsikt över Slussen, Drottninggatan och Centralbadet respektive Kastellholmen.

”Den skrattande polisen”, ”Brandbilen som försvann”, ”Polis, polis, potatismos” och ”Den vedervärdige mannen från Säffle” tycker jag bäst om av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös tio samhällskritiska romaner om brott.

Dagens främsta förvaltare av traditionen efter Sjöwall/Wahlöö är författarduon (Anders) Roslund & (Börge) Hellström. De skriver, tyvärr, högst realistiska polisromaner. Debuten ”Odjuret” handlar om en pedofil och en pappa som hämnas sin lilla dotter. ”Flickan under gatan” är också en stark berättelse om unga hemlösa i Stockholm.

På 90-talet översattes flera av Andrew H. Vachss hårdkokta deckare – den första var ”Flood” – där den förnamnslöse privatdetektiven Burke, garanterat utan licens, efterforskar pedofiler och skipar nån slags rättvisa för sexuellt utnyttjade barn. Vachss har fortsatt att ge ut Burke-deckare – men de översätts inte längre.

Catherine O’Flynn, ”Händelser vid Green Oaks galleria”, Denise Mina, ”Blodsarv”, och Elizabeth George, ”Denna dödens kropp”, är några andra författare som lyckats skriva om såväl unga brottsoffer som unga förövare på ett både riktigt och viktigt sätt.

Håkan Nesser har skrivit flera romaner som inte är deckare men där han ändå inte kan hålla sig ifrån kriminalromanen. Främsta exemplet är nog ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö”.

Deckarförfattaren Åke Edwardson använder sig av deckargrepp, främst vad gäller att skapa stämning och öka spänningen, även när han skriver mer eller mindre utanför genren. Till exempel i romanerna ”Jukebox” och ”Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem”, vilka även skulle kunna beskrivas som småländsk country noir.

”Det som ska sonas” av Olle Lönnaeus, ”Norrlands svårmod” av Therése Söderlind och ”Änglarna” av Ola Nilsson är också svenska varianter av country noir. Lönnaeus skriver deckare, Söderlind mitt emellan och Nilsson strax utanför. Men alla skriver krimi. Miljöer; små byar och samhällen i Skåne respektive två gånger Norrland.

Apropå miljöer är också Donna Leon, ”Ond bråd död i Venedig” och ytterligare ett tjugotal titlar, Naïri Nahapétian, ”Vem dödade ayatolla Kanuni?”, Robert Wilson, en romankvartett som inleddes med ”Instruments of Darkness”, och Diane Wei Liang, bland annat ”De dödas fjärilar”, några deckarförfattare som utgår från miljön (Venedig, Teheran, Västafrika och Peking) i sina skildringar av kriminaliteten, samhället, politiken och människorna. Wilsons afro-deckare får man läsa på engelska; de hade förtjänat att bli översatta.

(LO Tidningen 2011)

‪#‎erikssonsbokmässa 2015

Torsdag:

Anlänt till Göteborg. Det regnar. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Fika på Viktoriagatan. Sen iväg till ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Slår upp GP:s ledarsida. Alice T fortsätter att förolämpa tidningens läsare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Instämmer med Masha Gessen i radio och GP: Isolera, ingen dialog. Tala/skriv mot, inte med. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lemna Matthijs

Lena Matthijs, polismästare och polisromanförfattare. (Mer om henne senare.)

Nu har jag kommit in i göteborgstrafiken också. Bromsa, gasa, bromsa, gasa, snabb högersväng över tre filer. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

HarperCollins, nytt svenskt bokförlag. Ja, faktiskt. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Sveriges sämsta postdistributör. ‪#‎erikssonsbokmässa‬.

Så det behövdes två tjocka volymer för att skriva dina memoarer? frågar jag Hans Hatwig hos Premium. Ja, svarar han. Okej. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Årets fransk-svenska / svensk-franska krimi: När sista dörren stängts av Torun Börtz. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Besvikelse: inget gratiskaffe hos Svenska Dagbladet. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Kan redan nu avslöja att det blir nåt jättestort och oväntat på bokmässan på söndag. Men mer än så skriver jag inte. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hälsat den snart nyblivne skåningen Rolf Classon på Kartago välkommen till rätt landskap. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Mattias Boströms bok om Holmes och Sherlock kommer snart på tyska, norska, engelska och sen… på jordens alla språk. ‪#‎erikssonsbokmässa

‬Storsamling vid den svenska absinten från Örebrotrakten. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Vinprovningsmingelrunda. Vidare via Telegram till Bucket List. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lullande hem till övernattningsstället efter minglet på ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Sist på dagen: middag på privatsnokarstället The Queen på Viktoriagatan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Bokmässa Gothia Towers

Besökare på väg till bokmässan. Foto: Bengt Eriksson

Fredag:

I full fart genom Göteborg på väg till Island. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

‪#‎erikssonsbokmässa‬ är dom små små hörnen, som internationella torgets lilla scen med Árni Thórarinsson.

Gitarrpaus på stan. Mot Masthuggstorget! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Förresten, missa inte Gabriella Dahlmans nya svartvita fotobok hos Kalejdoskop. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Passerar Heden, fortfarande ihågkommen för en famös kvinnlig fotbollsmatch typ 1968. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

De här små matkrypinnen i saluhallen med oslagbara priser! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Promenerar genom Nationalteatern. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Stiernglans är definitivt en hatt- och kepsaffär att titta in i. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå ‪#‎erikssonsbokmässa Dan Andersson hälsar., Var är jag?

Musikverkstan på 3:e Långgatan måste va en oslagbar musikaffär. På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa

Bräutigams kan man ju inte gå förbi heller. ‪#‎erikssonsbokmässa

I Regnbågens fönster står en trädgårdsängel med spade. ‪#‎erikssonsbokmässa

Tillbaka på ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Hjälp!

På väg tillbaks till ‪#‎erikssonsbokmässa‬ passerade jag förresten Landala torg, gick in i bokhandeln och stötte på Kjell Wigers. Läs hans böcker!

‪#‎erikssonsbokmässa‬ väntar på Spårhunden. Voff. Voff.

Priser 1) Årets kulturtidskrift: Divan. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 2) Årets Sorescupris gick Helena Eriksson för sin lika speciella som fantastiskt fina bok. ‪#‎erikssonsbokmässa

Priser 3) Jessica Schiefauer tilldelades Spårhunden för att ha skrivit årets bästa barn- eller ungdomsdeckare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Spårhunden

Jessica Schiefauer med diplom och Spårhunden i famnen. 

Årets innovation: Bokmässans app. ‪#‎erikssonsbokmässa

Och där står Jan Guillou och signerar, och där, och där, och där, och där, och där, och där, och där… ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu diskussion om kritik av översättningar. Jo. Eller dvs jo! ‪#‎erikssonsbokmässa

På litteraturscenen: översättarna John Swedenmark, Madeleine Gustafsson och Kristoffer Leandoer. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå översättningsprat: Vad ska man säga om nya litteraturpriset till en utländsk författare och hens översättare? ‪#‎erikssonsbokmässa

Inväntar Martin Luuk, en av årets mest läsvärda författare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast tusan! Missade precis Marie-Louise Ekman, min idol och ett av få, få genier. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörde i en gång om nya sydsvenska gratistidningen Hallå. ‪#‎erikssonsbokmässa

Passerar – det är ordet – den ungerska scenen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Med konstaterandet – så många olika bokmässor det finns i bokmässan – är det slut från ‪#‎erikssonsbokmässa för idag.

Lördag:

Gomorron! Sol i Göteborg. ‪#‎erikssonsbokmässa

Strax: ännu en Islandsresa (Arnaldur Indridason). ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Yukiko Duke är en jättebra intervjuare. Och så är hon klok också. ‪#‎erikssonsbokmässa

Indridason signerar liten

Arnaldur Indridason signerar efter seminariet.

Roundtrip: från Island till Svalbard (Monica Kristensen). ‪#‎erikssonsbokmässa

Och nu spioner… ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast genast fördomar om kriminalgenren. Hmmm. ‪#‎erikssonsbokmässa

Hörrö Thomas Engström, härmed erbjuds en gratiskurs i den svenska kriminallitteraturens historia. ‪#‎erikssonsbokmässa

‪#‎erikssonsbokmässa‬ undrar: Har bokmässan slutat med publikfrågor vid seminarierna?

Kriminallitteratur diskuteras på allvar, som seriös litteratur, på årets bokmässa. Faktiskt skillnad mot tidigare. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hurra! Ett lugnt ställe: att slå sig ner i en stol i Bucket Lists monter. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lunch utanför ‪#‎erikssonsbokmässa‬ Sushi på Södra vägen.

Nyttigt att äta sushi, driver djävulen ur kroppen eller hur jag ska säga. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Man vet att man är i Göteborg när Proletären säljs utanför mässan. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Hur kan David Lagercrantz millenniebok vara bättre skriven och t o m mer svensk i den engelska översättningen? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Nordic noir enligt Unni Lindell: ”Vi skriver i den engelska traditionen och lägger till lite snö.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Som synes deckar/krimidag idag. Som diskussionen om: kommer miljön eller intrigen först? ‪#‎erikssonsbokmässa‬¨

Sven Westerberg – han är en välslrivande spionthrillerförfattare. Läs om hans böcker från början! #‎erikssonsbokmässa‬

Trööött nu. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men vatusan! Årets deckarutgivning och Mattias Alkberg krockar, i år igen. ‪#‎erikssonsbokmässa

Nu: Lena Matthijs, polismästare i Älvsborgs län och författare av autentiska, får man väl säga, polisromaner. ‪#‎erikssonsbokmässa

Lena Matthijs: ”Det är förstås enklare för mig att skriva polisromaner än för författare i allmänhet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

På väg till ett annat seminarium slinker jag in på en diskussion om varför folk vill läsa om ond bråd död. ‪#‎erikssonsbokmässa

Fast vete tusan om jag håller med om att man – vi – läser krimi för att vi lever så tryggt. Lite spänning sådär. ‪#‎erikssonsbokmässa

Apropå det här slinkinseminariet vill jag poängtera att Ninni Schulman är en av Sveriges bästa deckarförfattare. ‪#‎erikssonsbokmässa

Mitt sista seminarium för i år: Årets svenska deckarutgivning. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Men se & hör! Jag hinner uppleva lite Alkberg också! ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Aftonbladet har bäst musik och Expressen godast kanelbullar. Kan det säga nåt? ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkbergs slutord: ”Krossa kapitalet.” ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Matti Alkberg

I år igen: akustiskt set med Matti Alkberg. Alla foton: Bengt Eriksson

Nu middag på Göteborgs utan konkurrens bästa restaurang: ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Torskrygg direkt från Norge, lätt rödvinssås och champinjonerad potatispurré, till detta ett likaså lätt rödvin. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Lördag:

Tror Parkster måste ha det märkligaste parkeringssystem jag varit med om. Osmart är ett underord. ‪#‎erikssonsbokmässa‬

Strax hemfärd nu så ‪#‎erikssonsbokmässa‬ missar tyvärr nya konst- och musikduon Lööf & Hellström.

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Bengt E 70tal

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Olav Gerthel (1915-81)

Har du kvar några skor efter pappa?

”Nej”, svarar Susanne Gerthel. ”Det har jag inte. Men teatern har kanske några skor som han använt. Jag vet att det fanns kvar en dräkt efter pappa, den var med 1985 när jag gjorde Olav Gerthel-utställningen på Stadsteatern. Jag får be Lennart Holmgren att se efter om det kan finnas ett par skor.”

Min fråga föranleddes förstås av att jag saknar – och efterlyser – Olav Gerthels skor i den offentliga utsmyckning med titeln ”The Way To Go” som konstnären Åsa Maria Bengtsson svarar för på Davidhallsbron i Malmö.

Gerthel omslagUtsmyckningen är ett minnesmärke över nitton Malmöartister från varierande tidsperioder och sceniska yrken. Davidhallsbron kantas av lika många par skor som gjutits i brons med – inte i samtliga fall men oftast – artisternas egna skor som förlaga. Titeln ”The Way To Go” syftar både på att bron är ett gångstråk för Malmös invånare och på artisternas röda matta – deras entré på scenen.

På bägge sidor av Davidhallsbron står bronsskor som hyllningar till Trolle Rhodin, Harry Arnold, Hector El Neco, Sixten Ehrling, Gören frau Hyllie, Olga Hellquist, Julian Kindahl, Carl-Gustaf Kruuse af Verchou, Edvard Persson, Nils Poppe, Leif Uvemark, Östen Warnebring, Bo Widerberg, Oscar Winge, Naima Wifstrand, Eva Remaeus, Gudrun Brost, Git Gay och Maj Lindström.

Första gången jag gick över Davidhallsbron efter att bronsskorna placerats ut så vandrade jag fram och tillbaks längs kanterna och tittade. Ja, letade.

Nej, där står inga skor som hyllar Olav Gerthel. Men det finns fortfarande gott om plats och det är också meningen att de hittills nitton par skor som står på bron ska kompletteras med ytterligare skor efter fler Malmöartister.

Vad kan vara mer lämpligt i år än att minnas och hylla Olav Gerthel med ett par bronsskor på Davidhallsbron i Malmö, när han den 28 juni 2015 skulle ha blivit 100 år?

(Ur boken ”Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx förlag 2015)

The Friends – punkpop 1964

Musiken som The Friends spelade var snabb, rå och direkt. Anders Peedu sjöng och spelade kompgitarr. Ett aggressivt hetsigt komp på gitarr som 1977 skulle ha platsat i vilket engelskt punkband som helst.

– Vi bildades 1964 och höll på till -68. Dom andra killarna kom från Johanneshov och Hammarbyhöjden och jag från Högdalen. Jag träffade dom av en tillfällighet på en pråm som hette Liverpool och låg vid Norr Mälarstrand.

Den här korta texten ur en mycket längre text från rocktidningen Schlager tog jag fram för att någon nu lagt ut – på YouTube – radiodokumentären ”Det passerade och rann förbi” som jag långt senare (1995) gjorde om 60-talsbandet The Friends från Stockholms södra förorter. 

Rätt personlig stil, minns jag. Du sjöng på en grov, hemmagjord engelska och spelade solon som bara var ett gitarrackord med snabb rytm. Jag minns också en personlig version av George Gershwins ”Summertime”.

– Vi hade väl Kinks som förebild. Men vi arbetade mycket medvetet med egna arrangemang och skrev också många egna låtar. Vi gjorde tre singlar och fyra titlar, tror jag, var våra egna.

(Ur en längre text i Schlager 1982)