Hubba Hubba HOP!

På Radio Malmöhus, dvs lokalradion i Malmö, hade jag under några år på 80-talet en programserie som hette ”Hubba Hubba HOP!” och innehöll precis vilken musik som helst i vilken ordning som helst, reportage om lokal och internationell musik och intervjuer med artister.

Några höjdpunkter, tyckte jag själv: snabbinspelade och snabbredigerade intervjuer med Rosie Flores och Plura Jonsson klara någon minut före sändningen, en mycket ung ADL (Adam) rappande till human beatbox och Henry Rollins deklamerande poesi, bägge i direktsändning.

Eller telefonintervjun med Steve Earle när han stod i köket på Hard Rock Café i Stockholm. Eller Donovan i telefon från Irland.

Plus recensioner av deckarromaner och tecknade seriealbum – förstås! – och reportage om Sveriges första seriemässa (fast just det var kanske i nästa, kommande programserie under rubriken ”Yoghurt”?) och Svenska Deckarakademins nomineringar/utdelningar till respektive års bästa deckarutgivning.

Anledningen till att jag minns och skriver det här just nu är att jag på YouTube hittade den låt som en tekniker klippte av och ihop – för hand på den tiden – till programmets signaturmelodi.

En kul fransk låt (dom brukar ju ha musikalisk humor i Frankrike): gruppen Les Sax Pustuls med ”La Danse du Marsupilami”.

Alla dessa sjungande författare

Björn Ranelid fick frågan i en chatt på nätet: ”Anser du att ditt bidrag är sång eller inte.” Ranelid svarade: ”Eminem, Petter och 50 Cent framför sina verk i en blandform mellan tal och sång. Det finns inga regler.”

Låt gå för det. Även om jag tyckte att Ranelids medverkan i Melodifestivalen lät som nånting mitt emellan skånsk rap och högtidstal.

Björn Ranelid blev ju smått hybriskt glad när han och Sara Li med låten ”Mirakel” gick direkt till Globen. Han utbrast: ”Idag har jag tagit ett svensk rekord som författare. För första gången står en svensk litteraturförfattare på scenen och går till final i Melodifestivalen.”

Nej, jag vill inte ta glädjen ifrån Ranelid. Men om inte litteraturförfattarens egna fötter måste ha stått på just Melodifestivalscenen så finns det ju en som både tagit sig till den svenska finalen – och vunnit. Nämligen Lars Forssell, när han 1973 skrev texten till ”Sommaren som aldrig säger nej”.

Jodå, också Forssell har sjungit. Det kan man höra på skiva.

————————————————————————————————————————Ranelid utbrast dessutom: ”Jag har varit med i ”Let’s dance”, ”Stjärnorna på slottet” och ”Skavlan”. Har någon annan svensk författare gjort det?”

Må vara. Fast talar vi om publikstorlek så har också Ulf Lundell och Plura Jonsson, som faktiskt skrivit mer än kokböcker, nått ut till en stor del av Sveriges befolkning. Augustprisvinnaren Carl-Johan Vallgren och Jacques Werup är andra sjungande författare.

Och om man inkluderar internationella namn så har Ranelid ändå en bit kvar innan han fått lika stor publik som Bob Dylan, Leonard Cohen och Patti Smith. Ja, de ska också räknas med. Cohen och Smith gav ut böcker innan de gjorde skivor och Dylan började skriva ”Tarantula” redan 1965.

Jorden är – faktiskt – överfull av sjungande författare. Både historiskt och idag…

Vad var Bellman, om inte en sjungande författare? Evert Taube gav ut flera prosaböcker som hade förtjänat fler lovord. Birger Sjöberg turnerade med gitarr.

Brendan Behan skrev och sjöng på Irland och Boris Vian skrev både noir och sånger, som han själv framförde i Paris. Den välkända ”Jag står här på ett torg” (med svensk text av Lars Forssell) är en chanson av Vian.

Amerikanen Kinky Friedman sjunger country och skriver deckare. Den norske spänningsförfattaren Jo Nesbø har haft ett popband. Den i Sverige bosatte norrmannen Jan Erik Vold har liksom Gunnar Harding gjort flera skivor där de till jazzmusik deklamerar dikter så rytmiskt att det blir ”sång”.

Mattias Alkberg, Kajsa Grytt, Karin Ström och Stefan Sundström är ytterligare några sjungande författare alternativt författande sångare i dagens Sverige. Förresten, hur ska mångsysslaren Hans Alfredson tituleras?

Även Nils Ferlin och Pär Rådström sjöng små trudelutter. Och så vidare.

Tre sjungande svenska författare som jag velat uppleva just där och då:

1. Carl-Michael Bellman hemma hos Anders Lissander i Stockholm på 1760-talet.
2. Evert Taube på restaurang Gillet i Stockholm 1919.
3. Birger Sjöberg på turné med ”Fridas visor” 1922.

(Krönika i Kristianstadsbladet / Ystads Allehanda 2012)

I musikbokhyllan: Lennart Persson (1951 – 18/5 2009)

Lennart Persson
Musik nonstop
Pet Sounds i våra hjärtan
(Bonnier Fakta)

Lennart Persson var inte journalist utan musikskribent. Vilket var på gott, i hans fall.

En journalist ska förhålla sig objektivt till ämnen och personer, naturligtvis inte – som när det gällde skivaffären Pet Sounds – vara alltför bekant med de personer man skriver om.

Tänkte Lennart på det? Brydde sig? Kanske hade han bestämt sig för att skulle han skriva om det han ville skriva om så måste andra principer gälla än de strikt journalistiska.

I boken ”Musik nonstop”, som alltså handlar om skivaffären Pet Sounds i Stockholm, har Lennart Persson klarat balansgången på ett beundransvärt sätt. Han gör ett både nära och ärligt porträtt av människorna bakom Pet Sounds. De skildras som de var och är – med humor, och på gott och ont.

Han börjar med sig själv, med Musik & Konst, sin del(egna) skivaffär i Malmö, för Lennart Persson var ju också skivhandlare, vid sidan om musikskrivandet (eller tvärtom). Kärleken till musik och skivor är tråden som leder genom boken.

För Stefan Jacobsson, som idag styr Pet Sounds, och för Lennart. Och för alla eller de flesta som handlat och handlar skivor på Pet Sounds, vid starten 1979 på Jakobsbergsgatan (något tjugotal steg från Schlagers redaktion förresten, fast jag bodde ju i Skåne så jag var knappast en stammis) och idag på Skånegatan.

Lennart Persson har också träffat affärens stamkunder – eller gäster? – som berättar om sina upplevelser från Pet Sounds, även dessa upplevelser är på mycket (och ibland lite mindre) gott. Bland dem finns en rad kändisar – som Thåström, Mauro Scocco, Plura Jonsson, Jan Gradvall, Per Gessle, Mats Olsson, Nisse Hellberg, Andres Lokko, Olle Ljungström…

(Men var det inga tjejer som köpte skivor på Pet Sounds? Nej, inte många i alla fall. Den enda som brukade gå dit var nog journalisten Nina Lekander… Har jag fel? Så rätta mig!)

Lennart Persson i skivaffären Musik & Konst i Malmö på 80-talet nångång. Foto: Birgitta Olsson.

För alla med något större musikintresse än att lite förstrött ha musik som spelar i bakgrunden, alla vi som på något magnetiskt sätt dras till skivaffärer när vi kommer till en ny, främmande plats, utomlands eller i Sverige också, bara måste gå in och bläddra bland skivorna – för oss, mig och dig, har Lennart Persson skrivit en atmosfärrik och spännande, hypnotisk och just magnetisk bok om den uthålliga skivaffären Pet Sounds i Stockholm.

Det här är bland det bästa jag läst av Lennart Persson. Så slutade han som musikskribent – som allra bäst.

(Ystads Allehanda / Hifi & Musik 2009)

Mer i arkivbloggen om Lennart Persson:

Livets ljudspår  /  Texter om kärlek och musik

I hyllan och på spisen: Pluras mat

Plura Jonsson / Foto: Pepe Nilsson
Pluras kokbok
Provence-Kungsholmen-Koster
(Norstedts)

Plura Jonsson följer upp fjolårets blogg- och sångböcker med en kokbok. Lite av samma sak, om jag får säga.

Som Plura skriver i kokboken:

”Under åren som gått har jag lagat och provat och ibland kommit på nya vinklingar och kommit underfund med att jag inte behöver så mycket, jag har mina basvaror, jag kan inte ha världens alla kryddor i skåpet, jag har mitt eget kök, lagar min egen mat. En färsk fisk behöver ingen fancy sås, det mår den bara dåligt av, den behöver lite salt och peppar, kanske lite smält smör – tro mig, så enkelt är det.”

Kunde lika gärna vara en beskrivning av hur man gör en bra låt också, diktar sångpoesi. Plura Jonsson, som jag påpekat tidigare, är en utmärkt skribent, sin egen stilist. Han berättar om mamma Magda, där började matintresset, och guidar amatörkocken till matens Provence, Kungsholmen och Koster.

Samt bjuder på diverse matrecept, sällan svårare att tillaga än att sjunga och spela Pluras låtar. Som när han till exempel fördjupar något så vanligt som Spaghetti Bolognese med lite kycklinglever eller gör en Kunglig linssoppa som redan på pappret smakar också i min mun (jag som lärde mig hata linser på 70-talet).

Ska också testa hans blåbärs- och äppelpaj och smaka om den bräcker min hustrus äpple- och björnbärspaj (gjord på müsli, vetemöl och fiberhavergryn). Men det har jag svårt att tro.

(Hifi & Musik 2009)