Tag Archives: Sven-Ingvars

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Rock´n´roll i sandaler

Stacy Parrish
Torsson
N.H. Nilssons före detta garage, Hammenhög den 29 juli

Amerikanske rocksångpoeten Stacy Parrish inleder. Så får man titulera en sångpoet som sjunger till sin elgitarr, spelar ackord men också använder elgitarrens ljud för att illustrera sångerna.

Sångpoeten Parrish – en ny bekantskap för mig – sjunger inte som en folksångare utan mer konstnärligt, typ Jeff Buckley (för att göra en storstilad jämförelse). Hans låtar är melodiska utan att ha direkta melodier. Svårt att greppa honom i det före detta garaget i Hammenhög. Några i publiken sitter på stolar framme vid scen men de flesta minglar och småpratar, både i garaget och utanför på gården, dit dörrarna står öppna.

Parrish lockar mig i alla fall att lyssna igen, hemma vid skivspelaren.

Bort med stolarna! Nu ska det bli rock´n´roll i sandaler. Dags för lundabandet Torsson med och kring sångaren, låtskrivaren och kompgitarristen Bo Åkerström (sandalerna syftar på hans fotbeklädnad). Ett tag sen jag såg Torsson på scen och den här sättningen med de dubbla elgitarristerna Thomas Holst och Michael Sellers har jag aldrig upplevt.

Dagens upplaga av Torsson från Lund.

När Holst duellerar på ”spökgitarr” med Sellers som spelar ”mer rakt på” (enligt Åkerström) så låter det mer rock´n´roll än förr. Sticky Bomb, trummor, och Dan Persson, elbas, bildar en perfekt rytmsektion. Inga utvikningar utan de håller takten och får låtarna att svänga. Samtidigt som Bo Åkerström med sina texter (tyvärr gick de inte riktigt fram i ljudanläggningen), sättet att sjunga och inte minst med mellanpraten påpekar att Torsson är ett landsortsband.

Det närmaste Sven-Ingvars som något band kommit i Skåne, även om musiken rockar som aldrig förr så har Torsson kvar sin lantliga, lite bonniga attityd. Vilket inte ska misstas för töntighet (det är också en högst medveten attityd). Torsson lirar elektrisk bonnastomp & boogie med Bo Åkerström som en Lou Reed från Lund.

Nyare låtar – till exempel ”En tung missbrukare”, ”Bakom lasarettet” och ”Festen hos Lundins”– är både tyngre och mer musikaliskt kluriga. Medan tidiga låtar – ”Öresundstwist”, ”Klippans centrum” och ”Det spelades bättre boll” kommer som ett knippe i slutet – är kvar i den gamla, mjukrockiga stilen. Raka låtar som sitter i öronen, ingen glömmer dem, varken texterna eller… hmmm… de ”lånade” melodierna.

En smaksak vad man gillar bäst: gamla eller nya Torsson. Publiken, som till största delen nog bestod av sommaremigranter från Stockholm och Malmö, var lika entusiastisk rätt igenom spelningen. Det kan jag intyga från min plats mitt i garaget och stämningen.

Extra kul att Torsson är mycket mer än ”Det fjärde bästa bandet i Lund”, titeln på senaste albumet. Torssons musik och texter har blivit ett förhållningssätt till rockmusiken och samhället, en motvikt till storstadsattityden från Stockholm. Imponerande att Bo Åkerström fortfarande – det är tjugo år sen debutalbumet – har lusten och viljan och inte minst förmågan att locka till sig nya musiker som både kan förnya och bevara Torssons egenart. Jag hoppas han håller på långt in i pensionen…

(Ystads Allehanda 2010)

Rock-Owe Thörnqvist, fyllda 80 år

Han firades stort ”hemma” i Uppsala när han i våras fyllde 80 år. Samtidigt släpptes boxen ”Boogieman 1955-2005” (Bonnier Amigo) med åtta CD, en DVD och en 120-sidors bok.

 

Och nu på lördag den 5 september blir det premiär för jubileumsföreställningen ”Tack & Hej! Mr Boogieman” på Scalateatern i Stockholm. En månad stannar han på Scala, för att sen ge sig ut på en avskedsturné genom Sverige. (Fast om jag känner Owe Thörnqvist rätt så inte kommer han att kunna avhålla sig från att gå upp på scenen också efter att ha sagt ”tack & hej”…)

 

Rockritikerna må träta som de vill om Rock-Owe Thörnqvist, om han var eller inte var Sveriges – ja, Europas – första rocksångare på 50-talet. I mina öron var han det. I mina öron är han det: den första svenska rocksångaren med betoning på bägge orden.

 

Dessutom en genommusikalisk kompositör och genial ordbehandlare – en svensk rock- och sångpoet. Självklart kom Owe Thörnqvist med i en av de tre böcker som Joel Eriksson och jag skrev om just ”Svenska sång- och rockpoeter”. Här nedan följer ett litet utdrag ur min text om Owe Thörnqvist i nämnda bok.

 

*

 

owe-t-omslagUr ett mejl (från Owe Thörnqvist):

 

”Jag växte upp i en ´brokig blandras´ av människor, djur, skrotupplag och brädgårdar, hantverkskällare och cykelverkstäder. Dels i arbetarkvarteren i Uppsala, Luthagen, Eriksdal, Enhagen och Petterslund, dels ute på landet hos farfar och farmor, i Morkarla, Österbybruk och Dannemora, bland bönder, torpare, gruvdrängar och vallonsmeder.”

 

Många av sångernas självupplevda händelser har ett och samma tema – även om det tar sig olika uttryck och har olika namn: från mobbing (personligt och vardagligt) till klassamhälle (kollektivt och strukturellt). Miljöerna var/är både geografiska och sociala. Som Owe sagt: ”Mina sånger blev ett slags omedvetna proletärskildringar.”

 

”Fy på sej Asta, ska hon sitta och kasta?” och ”titta på Tage, det är han som har slage´”, sjunger Owe i ”Titta titta”. Han konstaterar: ”Vi var så ohyggligt små… men vi var stygga ändå” ( ”Ösa sand”, 1961). Han suckar: ”Du hade blott i tankarna / att vinna  nickeldankarna”  (”Icke sa Nicke”).

 

Ibland – ofta – kan man stryka prefixet ”o”. Sången ”Ett litet rött paket” är en högst medveten, brutal och smärtsam, skildring av pengars makt och den fattigas svek mot sin miljö och klass.  Owe och sångens flicka” växte upp i samma hyreslänga”. Han hjälpte till att ”spänna remmen” om hennes ”vita (skridsko)känga” / men sen ”skrinna´ du iväg med Per och Stig”. Han ”stod i kö och frös på matinéer / och köpte plåt till dig och mig och rektorns Charles… ” Fortsättningen – så tragisk – har  tidigare nämnts.   

 

 

Du får idag månghundrade presenter

från rika killar som har mycket större slant

Från direktörer och från disponenter,

tyvärr kan jag nog inte vara så galant

/ /

Men efter alla dessa år av trånad

Så slår jag in det enda som jag har

När ljusen tändas i december månad

En liten pryl från livets billighetsbasar

 

En liten trött poet i friarkören

Ett brustet hjärta i en skokartong

Ett litet rött paket med vita snören

Som du aldrig har förstått en enda gång

(”Ett litet rött paket”, 1957; också en hit för Sven-Ingvars, 1963) 

 

 

Barndomen lämnar honom aldrig. När Owe Thörnqvist i allt äldre ålder minns sina föräldrars liv och människornas avgrundsåtskilda levnadsvillkor kan han bli så rent ut sagt jävla förbannad att sångpoeten knyter nävarna som den uppländske juniormästare i boxning han varit och går på knockout. Som i ”Norra Station blues” (1981), där en nedlagd järnvägsstation från barndomens Uppsala fått bli gränsstation i klassamhället, mellan de som har och de som inte ska ha.   

 

”Vi fick inte åka me´ dom… vi fick stå där i snön och se dom”, sjunger Owe, ”för det var dyra biljetter” till ”en värld bortom Norra Station.” Men ”vad bryr sig discofolket”, undrar han, ”om feta råttor och dom kalla utedassen  / det får dom rimma om / bäst fan dom vill som valt att bo i såna kojor” . Han konstaterar: ”Långt bortom jobben och skiten / sitter penningeliten / i en värld bortom Norra Station.”

 

Rockpoeten Thörnqvist – hans rim, ordvrickningar, symbolspråk och ämnesval – är också en svensk motsvarighet till amerikanska låtskrivare som Chuck Berry och Jerry Leiber/Mike Stoller. Mest leklystet och njutningsfullt vrids och vrickas orden när Owe skildrar kärlek – och sexualitet – genom att översätta och tolka bluesens symboler till svenska.

 

”A-a-a-ah, lilla Anna, va’ din ka-kaffepanna koka’ över igår” (”Anna Kaffepanna”) kan väl inte syfta på mer än en sak? Och jag trodde ju att de rockiga raderna om ”Lilla fröken Betty Fagerlund” – ”hon har tyvärr en liten mager hund / vo-vo-vo-vov, vad den kan skälla” (”Betty Fagerlund”, båda 1959) – syftade på samma sak. Nej, Thörnqvist rättar mig: fröken Fagerlund ”var en stilig dam på Floragatan, i Uppsalas finare villakvarter”. Mot betalning promenerade Owe med hennes ”aggressiva, insektsliknande” hund.  

 

Fler exempel, finurliga och rätt på: ”Edra Cox Pomona / får mig ej att tråna” (också ”Betty Fagerlund”), ”Jag bruka’ hälsa på ibland och spisa / glass och marmelad och chokolader / tills jag slängdes ut av konditorn, hennes fader” (”Dagboken”), ”Ulla Melin, tag min sardin” (”Ulla Melin”, 1979),”Vi tycker om dig när du spelar klarinett (utan byxor)” (”Ulla Godin”) och ”Tjejer kan va’ simpla / en fråga’ om jag pimpla / och ville titta på min mört” (”Näcken”, båda 1981).

 

(Ur ”Svenska sång- och rockpoeter 3”, utgiven av BTJ Förlag 2008)

I CD-spelaren: Spisarparty

Olika artister
Spisarparty 1957-64
(Star-Club)

SpisarpartyJan Damgaard på Star-Club utför smärre kulturgärningar genom att sälja inspelningar från 50- och 60-talen – både på vinyl och CD – och ännu mer genom att då och då ge ut en samling med gamla svenska inspelningar.

T ex ”Spisarparty” med låtar från skiftet mellan 50- och 60-tal.

En spännande tid, då populärmusiken stod inför stora – ja, drastiska – förändringar. Svenska skivbolag visste inte hur musiken skulle låta i framtiden utan gjorde inspelningar där jazz, schlager och rock´n´roll blandas lite hur som helst.

Ett bra – eller roligt – exempel är Sverre (Jensen) som sjunger om ”Raggarbilen” till dixielandjazz. Jo, där blev det visst fel musiksort.

Lill-Babs och Little Gerhard sjunger duett i titelspåret ”Spisarparty” och övriga spår växlar mellan bra och roligt.

Min personliga favorit är ”Sveriges elektriska ståltrådsorkester” där Sören Andersson gör rock av bondkomik (eller tvärtom). I en tidig inspelning med Sven-Ingvars, ”Pony Time”, presenteras den lovande rocksångaren Sven-Erik Magnusson.

Här finns också flera bra sångerskor (förutom Lill-Babs) som balanserar mellan den gamla och kommande tiden, mellan schlager, rock och pop – som Towa Carson, Inger Berggren, Annica Risberg, Anita Lindblom, Mona Grain, Anita Bergsten, Lil Malmkvist och Monika Lind. (Under avdelningen ”skvallrat & hört” kan meddelas att sistnämnda skulle bli mamma till Peter Jöback).

Mer fånig än bra är däremot ”Tuffe Sven” med skrovlig sång av jazzbasisten Simon Brehm. Här leker inspelningsteknikern också med teknikens under: genom att spela upp en inspelning i snabbare hastighet än den spelades in kunde man ju få sångrösterna att låta som Kalle Anka. Det tyckte man var kul på den här tiden (inspelningen gjordes 1959).

Också den märkliga låten ”Söderns son – Skånska Lasse” med min lokala 60-talsgrupp The Brothers, där en av medlemmarna hette Jan ”Jonte” Palm och var före detta rockkung i Malmö, kan också sorteras in under rubriken ”fånigare än bra”. Säg vad ska den här låten och musikgenren kallas: skånsk rockenrollgitarrpophootenannyskillingtryckkomik, kanhända?

Fast läs mig nu rätt, också musikens fånigheter kan vara bra. Jag tycker det är myyyycket bra att Jan Damgaard/Star-Club samlat alla dessa inspelningar på en CD istället för att de skulle ha försvunnit med vinylen…

Till sist måste jag ändå sätta en – men en enda – STOR bock i kanten. Varför tog Damgaard med Tosse Barks inspelning av låten ”På vårat fik”? Istället för Siw Malmkvists version, alltså. Den är ju oslagbar, en av de bästa låtar/inspelningar som gjordes i Sverige i skarven mellan 50- och 60-tal, schlager och rock´n´roll!

Äh, det måste förstås bero på licensproblem, allt annat är uteslutet…

(Snarlik recension i Ystads Allehanda 2009)