Etikettarkiv: Konsthall

Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

BE 70tal

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Annonser

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon ObamaRene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spraymed ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)

Hösten är våren baklänges

Jag tittade ut genom fönstret mot trädgården. Det jag såg fick mig att ta upp gitarren, jag knäppte jag några ackord (först D och G, tillbaks till D, Em, A7 och D), sen kom en melodi och följande text som av sig själv:

Nu blir löven gula igen
och faller snart från träden
sen lägger sig snön tung och vit
över trädgården
men vinter, vår, sommar och höst
är det du som ger mig tröst
å-å-å Österlen

Nej, inget Mästerverk á la den skåntrysångpoesi som strömmar in i och ut ur Michael Saxells dator varje gång man passerar Lunnarp. Ja, lyssna! Visst kan man (nästan) höra ännu en bit av det saxellska ljudspåret till Österlen när man kör längs väg 11 på väg mot Simrishamn?

Höst 1b

Höstpromenad i Vollsjö.

Fast min höstlåt duger gott åt mig. För hemmasång till egen gitarr, som en iakttagelse av höstens ankomst, en notering av stämningen och känslan: precis så känner jag mig varje höst.

Jag går ut i trädgården och synar de sista blommande rosorna i en annars grön rabatt, den vita Morden Snowbeauty och de rosa Gertrude Jekyll (inte släkt) och äventyraren Jacques Cartier (inte heller släkt, tror jag), päronen som trillat från träden och de sprakande gulröda äpplena som ännu hänger kvar. Fråga mig inte om sorter, träd från långt före vår tid.

Den kommer sent i år, hösten närmar sig långsamt, ovanligt varmt, termometern visar 15 grader i solen, så vår trädgård är också ovanligt grön för att vara i början av oktober. Sommarens och höstens färger möts, en och samma buske kan spraka i matchande grönt-gult-rött!

Höst 2

Fortsatt promenad.

Hösten – liksom sommaren – är en fantastisk tid – fast en helt annan tid – att resa runt på Österlen med bilen, svänga in på småvägar och stanna på en liten grusväg, gå ur och hamna mitt i denna stora österlenska naturmålning. Fler rader ur samma sång:

Där himmel och jord aldrig tar slut
och livet börjar om som förut

Så mycket jord och så mycket himmel. Några träd och något enstaka hus mot horisonten och ingenting mer. Jordens vågräta golv och himlens lodräta vägg planas ut i evighet amen. Denna natur: en naturmålning om hösten. Dessa färger: höstens egna akvarellfärger. Detta ljus: lika fantastiskt som på sommaren men ett höstljus.

Hösten är våren baklänges. Gräshoppsinvasionen från Stockholm har åkt hem. Skyltarna med budskap om ”Bed and Breakfast”, ”Café”, ”Antikviteter”, ”Galleri” och ”Surbrödsbageri” ställs undan till nästa vår och sommar. Både ut- och andra hus står tomma, kryper ihop och förbereder sig på att kura höst (och vinter). I delikatessaffären har årets Norén-pjäs spelats för sista gången och flippfloppandet hörs inte längre på den lilla stadens gator och straeden.

Höst 3b

Och fortsatt.  

Österlens natur är förresten mångplural. Den – de! – inte bara skiljer sig åt vid kust- och inland utan varje betraktare ser och uppfattar Österlen genom egna ögon och erfarenheter. Det märks tydligt när jag besöker samlingsutställningen ”Bilden av Österlen” – den borde ha hetat ”Bilderna…” – på Brösarps konsthall.

Konstnärerna har målat så olika att målningarna blir självporträtt lika mycket som naturmålningar. Som när Torsten Erasmie med ett annat ljus än det österlenska förflyttar fiskeläget Vik till Frankrike, Helmtrud Nyström målar den överväldigande naturen gulsvartbrun (var är himlen?), Gerhard Nordström tar som ett foto av Österlen fast med målarpensel och John Stockwell målar en lockande solskenssommar och en avskräckande höst-snart-kommer-vintern på samma bild.

Medan Anna Rochegova-Cederholm avbildar Österlens skiftande årstider på varsin målning med (o)lika skiftande färger. Och så vidare.

Genom mörker och höstdimma reser jag vidare till Hammenhög, där malmögruppen Dalaplan punkpoprockar så Garaget skakar. Bandet drar igenom debutalbumet i samma spårordning och det låter som plattan borde ha låtit. Råare, rivigare, rockigare. Extra kul också med ett blandat band som bara är det utan något vidare snack.

Höst 5b

Och fortsatt. Alla foton: Bengt Eriksson.

När det spelas rock i Garaget förflyttas jag till någon källarklubb på 60-talet samtidigt som det inte alls är som då. I publiken finns alla åldrar, både barn och pensionärer, någon i rullstol, vi kommer från när och fjärran, några ända från Hässleholm och Syrien. Vem blir inte varm i hjärtat? Också ett höst- och snart vintertecken: dörrarna stängs efter årets sista konsert i Garaget.

(Ystads Allehanda 2013)

Livet på ett tivoli

Tivoliliv
Foto: Per-Olof Stoltz
Sjöbo konsthall 

Vilka foton ska hänga på en konsthallsvägg? Var går gränsen mellan fotojournalistik (press- och reportagefoto) å ena sidan och fotokonst å den andra? Onödiga frågor, kanske. Olika ögon ser och tycker olika. Var en och drar själv gränsen. Och måste det ena utesluta det andra?

Vad press- och reportagefoto är för mig: frusna ögonblick. Om och när fotografen lyckas frysa ett exakt ögonblick ur en perfekt vald vinkel och förmedlar ögonblickets rätta känsla – då blir det också fotokonst.

Just detta har fotografen Per-Olof Stoltz lyckats med. Nej, inte alltid, inte med och på varje foto – men tillräckligt ofta.

Karusellen monteras upp och provas på Sjönevads marknad.      Foto: Per-Olof Stoltz 

De 36 svartvita foton som visas i Sjöbo konsthall blir tillsammans ett fotoreportage där Stoltz följer Max tivoli på resor i Sydsverige. Här syns ödsliga grus- och gräsplättar när tivolit – på det första fotot – anländer till Sjönevads marknad och – det sista fotot – dagen eller bara några timmar efter ska ge sig av igen när Norvallas marknad i Varberg är slut för denna gång.

Där emellan byggs bergodalbanan upp, monteras ihop och repareras vid behov, det arbetas vid skjutbanor och karuseller, man tar en paus och fikar, lagar och äter lunch, skrattar och jobbar, pussas lite i smyg. Män och kvinnor, äldre, medelålders och ungdomar. Barnen som kommer och hälsar på föräldrarna. Efter varje marknad räknas pengarna.

Ett både vanligt och ovanligt arbetsplatsreportage. En spännande, annorlunda miljö men ändå ett arbete, ett kneg, som andra. Fotona förmedlar känslan av ovanlig vanlighet och vanlig ovanlighet. Också några foton på tivolibesökare: familjer med barn som åker radiobil.

Spirande kärlek bland vagnarna i Sjöbo. Foto: Per-Olof Stoltz

Per-Olof Stoltz har arbetat med två format: dels ovanligt avlånga foton och dels kvadratiska. Varför han valde de här formaten vet jag inte men det känns lite ovanligt, de passar bra som kontraster till varann och får mig att titta till lite extra. Vet inte heller om han arbetat i dator eller kopierat för hand i mörkrum. Men hans foton ser en smula gammeldags ut med sin breda, innehållsrika gråskala mellan svart och vitt.

Ur bildreportaget sticker en dryg handfull foton – mer än de övriga – ut som konstverk. Till exempel ett foto från Sjönevad där två arbetare, Tomek Wiatrak och Helge Törnblom, justerar bergodalbanan.

Solen är på väg ner och det sjunkande ljuset skapar starka kontraster mellan det mer svarta och det mer vita. Tivoliarbetarna blir som en skulptur. Fotot blir ett stilleben.

Skjutbanan, också ett foto av Per-Olof Stoltz från Sjöbo.

På ett annat foto, som jag också tycker mycket om, har Artur Kozkowski parkerat sin sovkabin (en tillbyggnad eller hytt på en vagn eller lastbil) mitt på Stora torg i Eksjö. Fotot innehåller sådär 95 procent svärta. Det är nattstämning. I bakgrunden syns Thörnell & Anderssons klädaffär.

På ett lika stämningsfullt foto sitter Kozkowski i soffan i sin ”kabina” och läser tidningen under en naken glödlampa.

Per-Olof Stoltz har också tagit flera fina bilder under Max tivolis besök på Sjöbo marknad. Till exempel fotot av den kärlek som kan spira bland vagnarna: Dennis Eriksmoen och Annika Andersson småpussas medan Wojcieck Eliasz tittar på, lite avund- eller svartsjukt…

Ytterligare ett Sjöbo-foto: kockan Agnieszka Rotajczyk slevar upp dagens lunch i kantinvagnen.

(Ystads Allehanda 2012)

Serier och andra teckningar

Liv Strömquist visar serier
Neon, Brösarp

Liv Strömquist växte upp på Österlen, närmare bestämt i Ravlunda, så naturligtvis ska hon ställa ut på Neongalleriet i Brösarp. Hon visar typiska exempel ur sin produktion: skämtteckningar och seriestrippar, oftast svart tusch på vitt papper men också någon serie i färg.

Titeln på en av serierna, ”Våra mest älskade torskar”, anger tonen. Inte alltid men ofta kan hon uttrycka sig så grovt – och grövre ändå – att just det tonläget stannar kvar som karaktäristik av serietecknaren Liv Strömquist.

Ur serien ”Det är sant, kulturtant”.

Hon kombinerar text och bild, ibland trängs bilden undan av en text som kräver läsning. Det är lite synd, eftersom Strömquist är en skicklig seriekonstnär som både kan teckna streckfigurer och använda mer teknik, när hon tycker det behövs.

Vissa teckningar och serier bjuder in publiken och lockar till diskussion.

Som skämtteckningen av en kvinna med det enkla men tänkvärda budskapet: ”Jag gråter i en jourbutik. Det kan man göra dygnet runt.”

Eller när två ”gubbar” har ett så att säga kvinnligt samtal och den ena gubben säger att det är ”en såndär dag när man bara känner sig, misslyckad, ful och tjock”.

Andra teckningar delar upp publiken – för och emot. Som den nämnda torskserien men också serierna om svenska ”kulturtanter” och sångerskan Whitney Houston.

Inte så att jag känner mig träffad (och gör jag det så står jag ut) men Strömquists grova – ja, nyanslösa – ja, ensidiga – kritik av mäns kvinnosyn träffar även de kvinnor som ”älskar” dessa ”torskar” (Fröding, Bellman, Werup med flera) och betalar ”inträdet till en pjäs av en obegåvad manlig isterbuk”.

Ur serien ”Jag tänker på Whitney” (version med text).

Skildringen av Whitney Houstons kärlek till Bobby Brown är direkt elak. Jag trodde de var söndriga, problemfyllda människor, bägge två.

Återkommande fråga när tecknade serier visas som konst i gallerier: Fungerar Liv Strömquists teckningar på en vägg? Javisst och det märkte ni väl, varför skulle jag annars bli så engagerad?

Även om jag önskar att Strömquist tagit ett steg till och beaktat att konsthallen är en annan visningsform än sidan i ett seriealbum. Ett – enda – sådant exempel syns på Neonutställningen.

Den teckning i svart, vitt och grått, som inleder serien ”Jag tänker på Whitney”, finns också i separattryck – utan text. Då växer teckningen. Minnet av serien och de tankar som väcktes, ilskan och sympatin, följer med och får bilden att bli större, än mer innehållsrik.

(Kvällsposten 2010)