Etikettarkiv: Heinge

Pål Wikén (1949-2018) – den femsträngade elgitarristen

Pål Wikén, nu pensionerad som journalist och mer musiker än kanske någonsin, bor i ett gammalt hus i en skogsdunge vid Klostersågen. Dit åker jag med min fråga: Hur många elgitarrsträngar behövs för att bli världsgitarrist?

Nyligen gästspelade Pål Wikén med lundabandet Bluesblocket och drog ett av sina typiska gitarrsolon. I somras spelade han också, både dragspel och elgitarr, på Lövestads visdag med bandet Landsortsrock Nu från Heingetrakten.

Korta gitarrsolon, några få toner. Vilket föranleder en annan fråga: Hur många toner krävs av en gitarrist för att visa sin personlighet? Den frågan, ursäkta, glömdes bort under intervjun men eftersom jag var på plats i Lövestad så kunde jag ju konstatera: tre toner, max fyra. Det räcker för Pål Wikén.

Vi pratade om annat också, eftersom Wikén alltså varit journalist, vikarie och anställd, reporter, redigerare och nyhetschef, på bland annat Ystads Allehanda, Skånska Dagbladet och ATL – Lantbrukets affärstidning.

Som när ATL:s anställda fick beskedet – dagen innan, inte ens chefredaktören visste något – att redaktionen av kostnadsskäl skulle flyttas från Malmö till Stockholm. Bägge tycker vi att YA fortfarande har en bra lokalbevakning men oroas lite av att de lokala sidorna ibland dras ner från två sidor till en enda.

Pål Wikén, en av Sveriges bästa elgitarrister någonsin, här med gruppen Landsortsrock Nu.

”Public service blir allt viktigare”, säger Wikén och tipsar på några P1-poddar han brukar lyssna på när han går och räfsar löv. Men det är en annan krönika. Nu ska det handla om Pål Wikén som musiker, främst gitarrist. Varför bara fem strängar på en sexsträngad gitarr?

”Det var på 70-talet. Jag hörde bluesmusikern Fred McDowell och hans hustru Annie, började använda slide och stämma gitarren som ett ackord. Då blev det två bassträngar med samma ton. Onödigt, tyckte jag, så jag tog bort en sträng.”

Slide, om det ska förklaras, är en metallhylsa som gitarristen kan ha på ett finger och glida med över en sträng eller flera. I vilket ackord brukar du stämma gitarren? ”Gustav. Som i G, alltid ett G-ackord. Sen får man prova sig fram till andra ackord.”

Pål Wikén, av mig utnämnd till världsgitarrist, skruvar på sig när jag säger att jag skulle vilja se honom på scen med Rolling Stones så han kunde sätta lite fart på gubbarna. Jag berättar också att jag i somras såg Sven-Ingvars – eller snarare Sven-Erik Magnusson plus komp – vid Kronovalls slott. Bra musiker, så det är inte det. Men Pål Wikéns gitarrstil – på samma gång country, blues, rock, cajun med mera – hade lyft musiken ännu mer.

Han invänder: ”Vänligt sagt. Fast bör inte en ´världsgitarrist´ vara tekniskt skicklig? Det är inte jag. Och kunna musikteori? Det kan inte jag.” Men då invänder intervjuaren: Finns det inte tillräckligt med gitarrister som är mer av matematiker än musiker? Ska musik bedömas efter antalet snabbast spelade toner?

För mig handlar musikalisk kvalitet om att musiken träffar hjärtat och hur djupt den når in. Kan du beskriva ditt sätt att spela elgitarr? ”Inte för många toner”, svarar Wikén. ”Jag försöker spela de toner som behövs – inte fler. Jag spelar på trummorna och har allt mer börjat spela komp, försöker lägga in kompsolon.”

”Energin”, säger han sen. ”Viktigt att tillföra energi. Amerikanska folkmusiker kan spela samma slinga hela tiden, runt-runt, men för varje ny runda lägger de in ännu mer energi.”

Pål Wikén kommer från Hässleholm. Mest känd är han väl som elgitarrist i bandet Cajun Peppar, där han spelat längst, men efter pensioneringen som journalist började han också spela med nämnda Landsortsrock Nu och ett ännu mer lokalt band, Gabi & The Countrymen från Öved. ”Jag spelar klaviatur i Övedsbandet, där finns redan två gitarrister.”

Du har aldrig velat bli musiker på heltid? ”Jo, för längesen var det tänkt att jag skulle flytta till Stockholm och spela med Maritza Horn (mamma till Melissa). Då handlade det om dragspel. Men det schabblades bort och istället sökte jag in på Journalisthögskolan i Göteborg.”

Förresten har ju frågan – Hur många strängar behövs för att bli en världsgitarrist? – ännu inte besvarats. Pål Wikén: ”Det är inte vad man har, som är det viktiga, utan vad man gör med det man har. Så det skulle väl räcka med en sträng.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Axel och Albert Elfstrand liten

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Elfstrand 2 liten

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Elfstrand 1 liten

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Elfstrand 4 liten

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Elfstrand 3 liten

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

1) Stenröset med Erik den helige

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

3) Lots hustru 2

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

4) StamtavlanStamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

5) Bibelsten

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)