Etikettarkiv: 70-talet

Vad hade dom egentligen för sej där på Sandgatan 14?

Så längesen att jag måste åka in till Lund och kolla minnesbilden. Jodå, Sandgatan 14 ser fortfarande ut som i mitt minne: ett järnstaket med en järngrind som leder in till en trädgård med vad som liknar ett litet palats, egentligen Zettervallska villan.

Dit kom Sune Nordgren, densamme som skulle bli chef för Malmö konsthall och flera andra konstinstitutioner, på senare år väl mest känd från Kivik Art, när han gick runt och letade efter en redaktionslokal åt Cavefors bokförlag. 1976 flyttade Bo Cavefors sitt förlag från hemmet i Staffanstorp till detta pampiga förlagshus i Lund.

Då fanns Lilla Teatern redan, ända sen 1959, på samma adress, alltså Sandgatan 14. Men inte i samma hus utan en trappa upp i huset till höger om trädgårdsgången. Det var här som Nationalteatern skulle födas – eller, låt säga, bli till. Här möttes många, ja, de flesta, som sen bildade Nationalteatern och flyttade till Göteborg.

NationalteaternPer Lysander, blivande chef för Göteborgs stadsteater, rektor för Dramatiska Institutet med mera, även han började på Lilla Teatern, lär ha sagt att Lund ”producerade fler teaterarbetare än docenter”. Tilläggas bör: och nästan samtliga studerade Drama-Teater-Film för Ingvar Holm.

Uppgifterna finns i två nya böcker: Lars Jacob Jakobssons & Peter Wahlqvists ”Nationalboken” samt Ragni Svenssons ”Cavefors – Förlagsprofil och mediala mytbilder i det svenska litteratursamhället 1959-1982”. Den första har undertiteln ”Den enda sanna skrönan om Nationalteatern” (egen utgivning) och den andra är en doktorsavhandling vid Lunds universitet (Ellerströms förlag).

Och ändå – bägge är lika enkla att läsa. För så kan avhandlingar skrivas idag. Nationalteaterboken skämtar lite mer men avhandlingen är så refererande att även den blir en populärfackbok om 70-talets Lund för alla intresserade, utan- som innanför universiteten.

Mycket annat skildras också – den korta tiden i Malmö och mest Göteborg förstås när det gäller Nationalteatern, starten i Malmö vad gäller Cavefors, hans kameleontiska bokutgivning och 70-talets nya kulturpolitik – men vid första genomläsningen tog jag till mig böckerna (så faktasprängda att jag får läsa fler gånger) som lundaskildringar. Stads- och livsskildringar, hur livet kunde väljas om man var ung – även vissa äldre – på 60- och 70-talen.

Som en ”återträff” med bekanta, både förväntade och oväntade namn, från tiden som gick: redan nämnda Jakobsson och Wahlqvist samt Inga Edwards, Anki Rahlskog och Med Reventberg blev medlemmar i Nationalteatern liksom Pale Olofsson och Anders Melander (från popbandet Bread, vars klatschiga scenkostymer tillverkades av Katja of Sweden, begravd på Huaröds kyrkogård), Bertil Palmqvist (blivande kulturjournalist på Arbetet) och Ulf Gran hette två ordföranden för Lilla Teatern, bland regissörerna fanns Johan Bergenstråhle, Richard Bark (som långt senare ju satte upp operor i Ystad), Suzanne Osten, Christoffer Barnekow, Gunnel Bransmo (senare Werner, radiojournalist), Roy Andersson och Kjerstin Norén (medlem i musikgruppen Röda Bönor).

20180205_Svensson_Ragni_Cover_orig.inddOm popsnöret Melander, som skulle göra flera Nationalteater-hits, till exempel ”Jack The Ripper” och ”Kolla kolla”, berättas att han tyckte att teater var trist. Men Anders Melander lockades ändå att skriva teaterlåtar. Nationalboksförfattarna Jakobsson/Wahlqvist gör dessutom utflykter i tiden, utanför teatern, som när de berättar om Lunds nye konsthallschef Folke Edwards och hans ”Erotic Art”-utställning sommaren 1968.

Bland de anställda på Bo Cavefors bokförlag fanns (visste inte det) vår granne i huset bredvid här i Vollsjö, Katarina Tornborg, senare Sydsvenskan-journalist. För övrigt verkar alla som pluggade i Lund eller kom dit på besök ha tagit en sväng om Cavefors och presenterat en bokidé. Kjell E. Eriksson, en annan anställd, berättar i Ragni Svenssons avhandling att han kunde räkna på en bok och komma fram till att det fanns ingen ekonomi i utgivningen. När Cavefors fick se kalkylen blev svaret: ”Då kör vi igång!”

Redan listan över svenska författare/skribenter som gav ut böcker hos Cavefors är lång: Jan Broberg, Stig Claesson, Kristina Ahlmark-Michanek, Benkt-Erik Hedin, Bo Lundin, Göran Skytte, Peter Weiss, Torsten Bergmark, Sture Dahlström, Dr Gormander, Anne-Charlotte Alverfors (”Sparvöga”), de unga poeterna Bruno K. Öijer, Eric Fylkeson och Per-Eric Söder, Thomas Millroth (långt senare konstmuseichef i Ystad), Lars Forssell, Per Odebrant/Joel Ohlsson (ett par deckare)…

Lägg till detta (översättningar) allt ifrån skrifter av Mao Tse Tung och Kim Il Sung till afrikanen Wole Soyinka, amerikanska poeter som Lawrence Ferlinghetti och Richard Brautigan samt Leonard Cohen.

3 X kortkultur

1) Rubriken. Om du undrar varför det står som det står i krönikans rubrik (var snäll nu, kulturredaktören, och byt inte bort min rubrik) så är det för att så skrev många på 60- och 70-talen. Inte de och dem utan genomgående dom. Inte mig, dig och sig utan mej, dej och sej. Varför skrevs det så, varför försvann detta och varför skrivs det inte så idag? Kunde bli ämnet för en annan krönika.

2) Bob Dylan. Cavefors spräckliga katalog innehåller även sånglyriksamlingen ”Bob Dylan – Nu är jag tillbaka i regnet”, utgiven i samarbete med Poesiförlaget, där poeterna Öijer och Fylkeson översatt och tolkat diverse sångtexter av Dylan så egensinnigt att det måste ha varit en icke auktoriserad utgåva. Några titlar: ”Garanterat söta Marie”, ”Låglandets sorgsna lady” och ”Idiotins vind”.

3) Nationalteatermusik. På Spotify finns en del bonusspår till de album som Nationalteatern spelade in. Som en countryversion av ”Livet är en fest” och ”Farsan och mej” (den senare Nationalteaterns tolkning av ”Me and Bobby McGhee”). Dessutom kan det vara kul att speciallyssna med skånska öron på vissa låtar, till exempel utspelar sig låten ”Första maj” på Folkets park i Malmö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Annonser

I deckarhyllan: fransk noir

Dominique Manotti
Flykten
Övers: Maria Kronberg
(Atlantis Noir)

ManottiDominique Manotti är en fransk professor i ekonomisk historia som skriver deckare och thrillers som ett vapen, för att skildra och eventuellt förändra samhället.

”Flykten” – den första av hennes romaner som översatts till svenska – utspelar sig på 70-talet och börjar i Italien.

En medlem i röda brigaderna flyr tillsammans med en småtjuv ur ett italienskt fängelse. Den senare tar sig till Paris och börjar skriva en roman om händelserna.

Det är storyn.

Manotti skriver både journalistiskt och litterärt. Skildringen av italienska aktivister som flytt till Paris känns nära nog autentisk.

Samtidigt som sättet att skriva är typiskt franskt = spretigt. Berättelsen sticker iväg åt olika håll; flyktingens roman skrivs in i hennes egen.

Det tog ett antal sidor innan Manotti fångade in mig – sen var jag fast.

(Publicerat i Gota Medias tidningar 2015)

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

skifflebook chas mcdevittLonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

skiffbok mike deweFörsta succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

”Urban reportage” från Washington DC

Skulle du rekommendera mej att köpa en Falkplan över Washington DC och följa med på kartan medan jag läser dina deckare?

George P. Pelecanos skrattar till.

– Ingen dum idé, säger han.

Personerna kör bil längs namngivna gator och avenyer. Restauranger och affärer nämns likaså vid namn och placeras på gatuadresser. Hur verkliga är egentligen romanmiljöerna? Kan man använda dina deckare som guideböcker till Washington DC?

– Det mesta är autentiskt. Washingtons olika stadsdelar, främst de som ligger öster om Rock Creek Park eller öster om Anacostiafloden, beskrivs utförligt. Många krogar och barer – som Mama Coles (med skylten ”The best soul food in town”), Ben’s Chili Bowl, Florida Avenue Grill, Renzo’s och The Raven – finns i verkligheten. Skriver jag något negativt brukar jag byta namn, men också då vet ju de som bor i stan vilka ställen det handlar om.

– Min farfar, berättar Pelecanos, hade en diner, Frank´s Carry Out, på 14:e gatan, mitt i den helsvarta stadsdelen Shaw. Också min far hade en diner, The Jefferson Coffee Shop på 19:e och M, söder om Dupont Circle.

– Som ung pojke, när jag var tio-elva år, sprang jag bud åt pappa. Jag levererade mat över hela stan, åkte buss och gick på gatorna, lärde känna varenda gränd. Då blev jag förälskad i Washington, staden och människorna.

George Pelecanos senaste roman, ”Andelen” (Modernista), kom nyligen på svenska. Här är en länk till min recension av den nya romanen på LO Tidningen/Krimi. Fotot ovan togs av David Shankbone. 

George P. Pelecanos föddes i Washington DC, närmare bestämt i stadsdelen Mt Pleasant. Han växte upp i Silver Spring i staten Maryland, strax utanför stadsgränsen. Där bor han kvar, nu med hustru och tre adopterade barn. Urbana miljöer med, enligt Pelecanos, ”en blandning av hudfärger och samhällsklasser. Så som världen borde vara…”

Pelecanos provade många jobb: försäljare av skor, stereo- och tv-apparater, byggnads- och lagerarbetare, diskare, bartender, kock, lastbilschaufför, filmproducent… I egenskap av det sistnämnda producerade han bland annat ett par av bröderna Coens långfilmer. Han kunde ha övertagit pappans matställe – det hade han inte haft något emot. Men föräldrarna tyckte annorlunda…

– De ville att jag skulle göra det som de aldrig kunnat: studera. Och eftersom jag är en väluppfostrad son gjorde jag som de ville. Jag gillar ju film, tänkte jag, så det kan jag väl studera.

Han skrev in sej på University of Maryland, pluggade såväl film som litteratur. Det blev en vändpunkt. En litteraturprofessor introducerade honom nämligen för amerikansk kriminallitteratur i allmänhet och i synnerhet för ”Woman in the Lake” (”Kvinnan i sjön” på svenska) av Raymond Chandler. Som Pelecanos sagt: ”It blow my doors off!”

George P. Pelecanos debuterade som deckarförfattare 1992. De tre första romanerna – ”A Firing Offense”, ”Nick´s Trip” och ”Down by the River where the Dead Men Go” – blev en trilogi om privatdetektiven Nick Stefanos, son till en grekisk invandrare. Också i flera senare deckare, till exempel ”The Big Blowdown” och ”Soul Circus”, återkommer Stefanos som biperson.

– Han är – eller var – mitt alter ego, erkänner Pelecanos. Mycket sprit och andra droger. Stefanos går ner sej, för han har inget annat i livet. Jag upptäckte att jag kunde skriva och hade turen att få en familj, annars kunde det gått likadant för mej. Det var rena turen.

Därpå följde den så kallade ”Washingtonkvartetten” – ”The Big Blowdown”, ”King Suckerman”, ”The Sweet Forever” och ”Shame the Devil” – om italienska och grekiska invandrare i Washington från 30-talet och framåt, bland dem Pelecanos själv (som Stefanos) och även hans far och farfar (under andra pseudonymer).

– Jag har bytt namn på dem, men både pappa och farfar förekommer i ”The Big Blowdown”. De heter Peter Karras respektive Pete Frank. Självklart är det medvetet. Jag ville lämna ett avtryck för kommande generationer – både av mej själv och min släkt och hela staden Washington, av människorna och tiden.

Alla hans romaner befolkas av både svarta och vita. Något annat vore dessutom omöjligt med tanke på att 70 till 75 procent av Washingtons invånare är svarta. I den senaste trilogin – ”Ren som snö”, ”Ett djävulskt pris”(utgivna på svenska i våras respektive nu i höst) och ”Soul Circus” – har Pelecanos tagit ännu ett steg och valt en svart huvudperson: Derek Strange, privatdetektiv och 50 plus. Medhjälparen, Terry Quinn, är 20 år yngre och vit.

Resultatet är en romansvit om rasismen i USA, historiskt och idag. Och om vänskapen mellan två män, den ene vit och den andre svart.

Ett önsketänkande?

– Delvis. Men deras vänskap blir mer komplex i de senare böckerna. Strange och Quinn upptäcker att de bär på fördomar om vita respektive svarta människor. Trots medborgarrättsrörelsens framgång lever den omedvetna rasismen kvar, i form av okunskap och rädsla, förutfattade meningar och fördomar.

– Flera dödsskjutningar, där poliser sköt poliser, inträffade i Washington på 90-talet. Om jag låter en vit polis skjuta ihjäl en svart polis, tänkte jag, så kan jag använda det som utgångspunkt för en diskussion om vardagsrasismen i dagens USA.

Pelecanos deckare är tuffa och hårda, ofta kan de bli våldsamma. Personerna är beväpnade och samtalar nästan lika gärna med kulor som med ord: skjuter på och ihjäl varann. Flera böcker slutar med att hjälten tar lagen i egna händer och likt en annan Mike Hammer eller Dirty Harry avlivar brottslingen.

Men i trilogin om Strange och Quinn har någonting hänt. Den svarte privatsnoken Strange bär inte ens vapen. Jo, han har en dolk i bältet – men ingen pistol.

– I de tidigare romanerna ville jag utforska den besinningslösa kraft och faktiskt lustkänsla som ligger bakom den personliga hämnden. Det är ingenting jag ställer mej bakom, men jag var fascinerad av människans hämndbegär.

– Nu har jag familj och barn. Jag har blivit äldre och fått mer kunskap om världen och människorna än jag hade när jag började skriva böcker.
Vapeninnehav är väl förbjudet i Washington?

– Det stämmer. Men samtidigt är det lätt att åka till Virginia eller Maryland, handla ett vapen där och smuggla med det tillbaks till Washington. Eller köpa något vapen på den illegala marknaden.

Också till ”Ett djävulskt pris” har Pelecanos hämtat intrigen – bland annat blir en ung pojke ihjälskjuten – från nyhetsrapporteringen och verkligheten. På bokens försättsblad står följande: ”Tillägnad Dennis K Ashton Jr, sju år gammal, ihjälskjuten den 27 juni 1997, av en brottsling med handelvapen i Washington DC.”

– Pojken sköts ihjäl medan han satt i en bil och åt kyckling. När en ung pojke dör på det viset har ingenting längre någon betydelse. Det var en symbolisk händelse som speglar allt som gått fel i vår stad och kultur. Genom att skriva Ett djävulskt pris försökte jag att ändå skapa någonting meningsfullt av händelsen och få människor att minnas den ihjälskjutna pojken.

Barnen, vår så kallade framtid, hamnar allt mer i centrum för Pelecanos berättelser. I sin senaste trilogi vandrar han iväg från huvudhistorien och skriver en novell i romanerna om ett pojklag i (amerikansk) fotboll som detektiverna Strange och Quinn tränar på sin fritid. Ett kärleksfullt och ömsint porträtt – men också med en tår i ögonvrån – av en skara pojkar.

– Mina söner spelar i ett likadant fotbollslag som det jag skildrar i böckerna. Ja, jag antar att jag fått det på hjärnan. Jag kan inte låta bli att tänka på och bekymra mej för hur barnen i den här stan tvingas leva.

– Det är mycket som är orättvist i livet, men ingenting kan vara mer orättvist än att ett barn aldrig får en chans utan från första dagen i sitt liv behandlas som om det har mindre värde än andra människor. Det är inte bara orättvist: det är en jävla skam. USA är ett rikt land, vi borde kunna behandla vår befolkning, inte minst ungdomen, mycket bättre.

I ”Ett djävulskt pris” finns en hätsk diskussion mellan en äldre och yngre svart man: privatdetektiven Strange och Granville Oliver, ligaledare och knarklangare. De har samma bakgrund och samma åsikter om livsförhållandena för Washingtons svarta befolkning. Men medan Oliver tagit sej fram och upp i livet, blivit rik och respekterad, på det enda sätt som han menar är möjligt för unga svarta män, så vägrar Strange att godta att detta skulle vara den enda möjligheten.

Vad vill du säga – att var och en ändå har ett val?

– Naturligtvis gör vi själva våra livsval. Men att bara säga så är alldeles för enkelt. Det liv som de fötts till tvingar ungdomar att göra felaktiga val. Vad jag säger är att det här livet och det här valet, det är vad vi erbjuder dem. Och att det är fruktansvärt. Istället för att ge barnen en chans i livet för vi ”krig mot droger” och stänger in dem i fängelser. När det redan är för sent…

”Urban reportage”, så har en kritiker på New York Times sammanfattat Pelecanos deckare. De kan också beskrivas som berättelser om ett annat USA och Washington, som geografiskt är granne med Vita huset men mänskligt och socialt ligger långt därifrån. Vita huset nämns väl knappt i romanerna, men eftersom man som läsare vet att USA:s huvudstad heter Washington är det ändå som om Vita Huset skymtar mellan raderna.

– Det är exakt denna bild av Washington som jag vill förmedla, säger Pelecanos.

– Går man till North Capitol Street och Florida Avenue kan man se bilden i verkligheten också. Capitol Hill med den stora domen tronar som en mäktig fond medan människorna i området lever i djupaste fattigdom, de lever bokstavligen i skuggan av Vita Huset. Det är omöjligt att inte känna ett sting i hjärtat.

Du skildrar arbetarklassen: fattiga människor i fattiga miljöer, italienska och grekiska invandrare, afro-amerikaner. Är du en amerikansk arbetarförfattare?

– Det måste jag väl vara. Jag kommer ju från samma miljö som mina romanpersoner och genom att skriva försöker jag belysa livsvillkoren för den amerikanska underklassen.

Också många andra av dagens amerikanska författare med samma sociala bakgrund som du har valt att använda den hårdkokta deckaren och noir-romanen för att författa samtida arbetarlitteratur. Varför?

– Kriminalromanen är den i särklass bästa form som finns om man vill man skriva om arbetar- och även medelklassen. Lägg till lite noir-stämning och blandningen blir mycket verkningsfull.

– Jag skulle vilja sträcka mej till att säga att vi är de enda som förmår skriva den här sortens romaner i traditionen efter Steinbeck, A I Bezzerides, John Fante med flera. Vilka jag syftar på? Richard Price, Michael Connelly, Elmore Leonard, Dennis Lehane, James Sallis, James Crumley… Bra författare, bra människor.

Vid sidan om allt det ovannämnda handlar George P. Pelecanos kriminalromaner så mycket om amerikansk populärkultur att de nästan blir fackböcker i ämnet.

Terry Quinn, den vite detektiven, jobbar också i en affär som säljer begagnade böcker och skivor. Plötsligt kan en diskussion om till exempel Elmore Leonard bryta ut mellan Quinn och en kund. När är Leonard bäst – som kriminal- eller westernförfattare?

Derek Strange, den svarte detektiven, älskar svart R&B, funk och soul från 70-talet (Billy Paul, Blackbyrds, Isley Brothers, Teddy Pendergrass, Spinners, War, Al Green, Stylistics…) men också, fast lite i hemlighet, ljudspår från westernfilmer (Ennio Morricone är den stora favoriten). Rätt igenom sin litterära produktion droppar dessutom Pelecanos fler artistnamn och låttitlar per sida än både Ian Rankin i John Rebus-deckarna och Nick Hornby i High Fidelity.

– Fråga mej inte varför men av någon anledning har invandrarfamiljer, inte minst grekiska, alltid älskat westernfilmer. Hela tiden när jag var liten satt jag och såg westernfilmer på TV tillsammans med pappa och farfar.

– Också musik har jag alltid älskat, mycket och djupt. Både vit och svart musik, men eftersom Washington till största delen är en svart stad blir det omöjligt att undgå den svarta musiken. På pappas diner var det alltid svarta soulstationer som stod på.

Vad planerar du efter Strange & Quinn-trilogin?

– Just nu är jag ute på turné i USA för att lansera ”Soul Circus”, den sista delen i trilogin. Annars skriver jag hela tiden, har alltid en ny bok på gång. Precis innan jag åkte iväg lämnade jag manuset till nästa roman, som ska heta ”Hard Revolution”.

– Också den nya romanen handlar om Strange, men den hör inte till trilogin. Boken utspelar sej mellan 1959 och april 1968, då Martin Luther King mördades. Derek Strange är en ung, nybliven polis på Washingtons gator. Jag försöker skildra hur Strange och hans föräldrar – en svart familj från arbetarklassen – påverkas av den turbulens som medborgarrättsrörelsen skapar i samhället.

(Allt om böcker och Ny tid 2003)

PS. George Pelecanos ”mellan-P” har numera försvunnit på bokomslagen.

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)

Akustisk och elektrisk folkmusik

Kebnekajse och Molly på rymmen
Garaget, Hammenhög

I lördags spelade världens bästa elgitarrist i Hammenhög. Ja, ordagrant: alla nationaliteter – alla genrer – utan konkurrens. Mer om detta senare.

Skånska förbandet Molly på rymmen – Jonas Jirhamn, akustisk gitarr, Ludde Olsson, fiol, och Pontus Blom, banjo – kunde vara hobos som tjuvåkt till spelningen på taket till Simrishamnståget. Ursäkta, men ni ser ut så.

Molly på rymmen, foto från Facebook. 

Äldre musik från Amerika, Irland och Sverige (mest Skåne kanske). Gammeltjo, oldtime och bluegrass, som Molly framför otraditionellt traditionellt. Eller personligt och oborstat. De inleder lite tveksamt, säger att de är ”nervösa”. Varför det?

Med hjälp av en entusiastisk publik spelar de upp sig och avslutar så där stämningsfullt och fartfyllt som Molly-spelningar brukar vara. Sånglåtarna är mina favoriter, som när alla tjoar i om den skånska ”Kråkan” från Ystad. Fast Molly på rymmen får en jädra fart också på den instrumentala kombinationen av en irländsk jig och reel.

Tungt, tufft och högljutt (lite väl volymstarkt till och med för Garaget i Hammenhög, särskilt när jag under första settet stod längs fram vid scenen). Men också melodiöst, ljust och mjukt – ja, sprött. Ingen i rockgenren kan spela så smekande ljuva elgitarrtoner som Kenny Håkansson. Hans speciella elgitarr av märket Malmberg kunde ägnas en särskild artikel.

Kebnekajse. Foto: Ditte Edin från en annan spelning.

Dubbeltrummisarna Pelle Ekman, trumset, och Hassan Bah, congas och timbaler, får rytmerna att pendla mellan bastant rock och bubblande afro. Dubbelbasisterna Göran Lagerberg, sexsträngad elbas, och Thomas Netzler, fyrsträngad, ger flyt åt musiken och en tung botten för solisterna. Som också är dubbla: Kenny på elgitarren och Mats Glenngård, elfiol.

På skiva kan jag tycka att Kebnekajse reducerar svensk folkmusik till enbart melodier och låter som ett folkrockigt instrumentalband á la 60-talet, säg The Shadows. Live händer så mycket mer! De svenska folkmelodiernas hitparad – med ”Horgalåten” som den allra mest kända – omvälvs av både hård och psykedelisk rock.

Och jag får erkänna också att det är svindlande att samtidigt se och höra Kenny Håkansson spela vackra folkmelodier i ett tempo som få fiolspelmän skulle hänga med i. Överallt på gitarrhalsen spelar han, gärna längst ner där tonerna är som ljusast och mest ljuva. Ibland kan han spela virtuost utan att ens röra ett finger. Han byter av med en oändlig rad gitarrackord jag varken sett eller hört förut.

Extra vackert när Mats Glenngårds elfiol spelar unisont med elgitarrens toner. Ändå är det 70-talspsykedelikan som så att säga gör det. Då och där fann Kenny Håkansson sin egen och inget mindre än unika elgitarrstil. Följdriktigt tänkte Kebnekajse avsluta spelningen med låten ”Resa mot okänt land” från sitt psykedeliska debutalbum, utgivet innan Kenny upptäckte svensk folkmusik. Fast det blir förstås en framapplåderad och inropad extralåt också, ”Polka från Alfta”.

Nostalgi är inget för mig. Jag ogillar när grupper återbildas för att göra covers på sina egna gamla hitlåtar. Kebnekajse spelar just nu. Det något helt annat. Jag tror faktiskt att bandet är bättre och fräschare idag, trots musikernas pensionärsålder, än på 70-talet.

(Ystads Allehanda 2011)

Hade vi rätt hela tiden?

Torgny Sjöstedt
Vi hade rätt hela tiden
(MBM Förlag)

Var du med på 70-talet? Engagerad i vänstern? Eller proggrörelsen? Upplevde göteborgsgruppen Love Explosion på Gärdesfesten? Sparat deras LP i skivsamlingen? Bor eller bott i Göteborg?

Ju mer av ovanstående man kan pricka av, desto mer kommer man att uppskatta den här boken. Nej, jag tar tillbaka. Det var fel att skriva så. ”Vi hade rätt hela tiden”, författad av Torgny Sjöstedt, medlem i Love Explosion, är en bok för alla som vill veta mer om Sverige på 70-talet.

Vart tog de vägen, de ungdomar som stod så långt till vänster att de stödde kommunistfraktionen KPML(r) i Göteborg? Vad tycker de numera om sina, låt säga, ungdomssynder? På detta syftar den dubbelbottnade boktiteln, hämtad från en låttext som Sjöstedt gjort med ett par andra medlemmar i Love Explosion. Allvar eller ironi? Rätt eller fel – eller hade de fel men ändå rätt?

På omslagsfliken karaktäriseras boken som ”en ung mans bildningsresa”. Blandgenre: roman, självbiografi, musikbiografi, stadsskildring och diktsamling. Prosan blandas upp med Sjöstedts sångpoesi, lika formmedveten som naiv och spontan, ganska grötrimmad men ändå intellektuell.

Ungdomsvänstern bestod av borgarbarn som gjorde uppror mot föräldrarna, sägs det. Torgny Sjöstedt, vars pappa var docent i litteraturhistoria, började jobba vid bandet på Volvo. Klassförrädare? På sätt och vis men ingen svikare utan Sjöstedt ger intrycket av en högst solidarisk klasspendlare.

Yngre läsare kan nog undra över sånt som allaktivitetshuset på Avenyn och Experimentgymnasiet. Vad var det? Eller när Lasse Winkler, idag chefredaktör för Svensk Bokhandel men då musikpolitisk kommissarie i r-arnas ungdomsförbund, kommer på besök för att kolla om Love Explosion fortfarande tänder på.

Intressant att läsa om hur KPML(r) dominerade både musiken och politiken i Göteborg. Även de som inte var r-are måste förhålla sig KPML(r). Vilket innebar att Nationalteatern och Love Explosion gjorde låtar som var snarlika till ämne och politisk ståndpunkt.

Torgny Sjöstedt varvar korta texter, likt dagboksblad, om sitt, föräldrarnas och kompisarnas liv, ändå från 50-talet och framåt. ”Vi hade rätt hela tiden” är en både livfull och fundersam minnesbok som kompletterar – ja, omdefinierar – de tvärsäkra böcker om 70-talet som kommit på senaste år.

(Kristianstadsbladet 2011)