Etikettarkiv: Clemens Altgård

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Ola Åstrand, politisk konstnär!

Ola Åstrand
Tryck
(Kning Disk)

Att bläddra i en bra konstbok är som att gå runt i en konsthall, låta ögonen vandra längs väggarna och fastna än här, än där. Ja, en konstbok kan till och med vara bättre än en utställning.

Boken blir en så stor och bred samlingsutställning att allt detta aldrig kunnat samlas ihop till en fysisk utställning. Och faktiskt kan man också komma närmare bokens papper än ett konstverk på en vägg.

Dessutom bjuder de flesta konstböcker på en ledsagande guide som berättar om konstnären och verken.

Så är det med boken ”Tryck” som dokumenterar konstnären Ola Åstrand. Jo, det ska erkännas: den aktuella konsten måste förstås passa boktrycket. Här finns också foton från utställningar (skulpturer, installationer och andra byggen) och då fungerar det sämre, som en dokumentation av konsten istället för konst i sig.

Men de flesta sidorna innehåller teckningar/målningar i färg och svartvitt samt foton. Och jag vidhåller: det mesta fungerar minst lika bra på papper som på en vägg.

Större än A4-format och grovt papper, lite tjockt och inte vitt utan gulaktigt eller gulnat. Säkert välvalt och även den ”sämre” papperskvalitén är till konstens fördel.

Pappret bidrar till att förstärka det omedelbara och brutala som bilderna förmedlar, det knyter ihop Ola Åstrands bilder med snabbt tillkommen politisk konst. Eller revoltkonst är kanske en bättre benämning?

Ola Åstrand var en av dem som stod bakom utställningen ”Tänd mörkret – Svensk konst 1975-85” (visad härom året på Ystads konstmuseum) och hans egen konst anknyter till den politiska svenska konsttraditionen, från 60-talet och framåt.

Åstrands bilder är som kollage av influenser, både konstnärliga och musikaliska. Här finns tuschsvarta bilder som får mig att minnas tidningen Puss medan andra kunde vara rutor från någon tecknad serie de senaste tio åren. Inte blir jag förvånad när det mot slutet av boken också kommer ett par sidor med tecknare serier.

Hans bilder har en ettrig attityd med känsla av agitatorisk rock: progg, punk och metall.

Som Åstrand utropar: ”Jag vill kalla mig politisk konstnär! Om politik börjar hos en själv. Att man börjar med att förändra sig själv.”

Vilket också syns på bild efter bild: den fjättrade människan. Hon eller han, ibland förvriden men oftare innesluten och drömmande; instängd och inlåst av sig själv eller andra, av samhället och dess värderingar, till exempel om kvinnligt kontra manligt.

Ingen väg ut eller rättare sagt: ingen förbestämd utväg. Nödutgången får vi själva leta efter. Under teckningen av en ormmänniska har Åstrand skrivit ”This way” i en dubbelriktad pil. Vägriktningen finns hos oss alla, var och en måste ta ställning till sitt liv.

Annika von Hausswolff, Pontus Hammarén och Clemens Altgård har skrivit varsitt efterord som presenterar konstnären och guidar till konsten.

Mest intressant för konstintresserade i den här delen av Sverige är nog Altgårds text, där Clemens berättar om sitt och Olas möte och vänskap på 70- och 80-talen i Malmö, genom musiken, fanzineprojekt med mera.

Det ger en utmärkt bakgrund till konstnären Ola Åstrand.

(Ystads Allehanda 2010)