Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

Kritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Svenska ord, nya och gamla

Ord är skribentens – journalistens, författarens och poetens – spikar och skruvar. Verkligheten – de ämnen vi skriver om – är byggmaterial: brädor, gipsplattor, kakel och så vidare. För att kunna sammanfoga materialet till en artikel (som den här krönikan), roman, novell eller dikt krävs att ordbehandlaren (alltså jag i det här fallet) har så stor och god ordkunskap att hen kan välja de bästa – ja, rätta – orden för varje ämne, text, stycke och mening.

Annars riskerar bygget att falla ihop. De som börjar läsa – de läser inte texten till slut. Dessutom kan ämnet – textens innehåll – förvandlas till något annat ämne, eftersom texten inte lyckas fömedla det som skulle förmedlas. Jag vet inte vad är värst. Varje skribent som vill vara en god skribent måste ha en hel ordlista i huvudet – eller åtminstone i sin närhet.

Typ svenska Akademiens ordlista över svenska språket. Eller förkortat: SAOL. Senaste upplagan, den fjortonde, kom i dagarna och jag kastade mig över den som jag brukade kastade mig över telefonkataloger när jag kom till nya städer. (Men det är en annan historia och krönika.)

Gjorde alla skribenter likadant? Det borde de – ni – ha gjort! Med skribent menas varenda människa som i arbetet eller privat dagligen eller ibland skriver några ord på papper eller i datorn. SAOL nr 14 är en ordlista, som i jämförelse med förra upplagan utökats från 123 000 till cirka 126 000 ord och därmed också vuxit från 1130 till 1596 sidor. Det bör väl räcka? Men SAOL blir mer än så: en skildring av Sverige på 2000-talet.

Orden är vi. De ord vi talar och/eller skriver speglar människorna, samhällsutvecklingen och dagspolitiken. Orden visar vilka vi vill och inte vill vara (de ord vi inte använder; de ord som ”utmönstrats”, enligt SAOL). Det finns två motsatta – de kan nog kallas extrema – grupperingar vad gäller synen på SAOL. Den ena grupperingen består av ”språkpoliser”, som de gärna också benämner sig själva. Den andra verkar innehålla rätt många nya, aspirerande författare.

Jag följer deras diskussioner – ja, härjningar – på facebook. Språkpolisen, som är sin egen lagstiftare, åklagare och domare, känns igen på att hen inte tycker om hen (ordet finns med i nya SAOL) utan vill att svenska språket ska förbli som det är, det vill säga som det var på 18- eller 1700-talet, förmodar jag. Den andra gruppen har åsikten att Svenska Akademien minsann inte ska bestämma över svenskarnas språkbruk. För en tid sen drevs en lika märklig som fascinerande diskussion om varför det är rätt att – också år 2014 – använda ordet neger.

Här bör påpekas att SAOL faktiskt inte sammanställs av Svenska Akademiens ledamöter utan av en särskild SAOL-redaktion vid Göteborgs universitet. SAOL reglerar inte heller svenskt språkbruk utan är en förteckning över ord som – vid den tidpunkt då ordlistan ges ut – används i svenskan. Till 95 procent, åtminstone. Vissa ord har nämligen försetts med varningar. Skitbra är till exempel vardagligligt (förkortat ”vardagl.”) och pippa ”starkt vardagl.” medan kommunalpamp anges som ”ngt nedsätt.”, byling som ”nedsätt.” och slampa som ”starkt nedsätt.”. Ordet neger är – blott – ”nedsätt.” men där ges även ett förslag: ”använd hellre svart (person)”.

Att klassificera de vardagliga alternativt nedsättande orden exakt rätt måste ha varit en delikat balansgång på språkvetenskapens slakaste lina. Vad gäller n-boll så har ordet försvunnit mellan förra och nya upplagan av SAOL. Det betyder inte att det är i lag förbjudet att använda vare sig n. istället för svart och n-boll istället för chokladboll men det säger en hel del om dem som använder orden.

Några av 13 000 nytillkomna ord (förutom hen): genuspedagog, hipster, karriärcoach, latte, regnbågsfamilj, selfie, skärmdump, twittra, vabba och vobba, överklassafari…

Alla ord
Den upplaga av SAOL som – hittills – innehållit flest uppslagsord var den nionde, utgiven 1950. Där fanns 155 000 ord. På nätsidan http://www.saolhist.se återfinns alla ord som förekommit i SAOL:s olika upplagor.

Tveksamma ord
Apropå SAOL-redaktionens ”utmönstrade” ord så har jag också en egen lista med ord som jag aldrig skulle skriva. Några av dem, nämnda för första och sista gången:

PK (politiskt korrekt). Används för att snoppa av diskussionen med såna som i den fria marknadens tid envisas med att babbla om till exempel solidaritet.

Utanförskap. Vad betyder det? Utanför vad: samhället, livet, mänskligheten? Ett ord som tar ifrån människan hennes värde.

Den fria marknaden. Finns ingen helt fri marknad – eller ge mig ett exempel, då.

Vänstern. Skiftande betydelse för att benämna allt som, sett från höger, inte uppskattas. Innefattar för närvarande V-S-MP-FI. Lika dumt som att klumpa ihop M-FP-C-KD-SD med benämningen högern.

Nytt ord
Cia Wahlgren gör mer än bakar semmelwraps på Mina sockerdrömmar i Sjöbo. Härom veckan lanserade hon, intervjuad i kollegan Skånska Dagbladet, ett verb som jag inte hört förut. Nämligen hunda. Det finns ett fåtal tidigare belägg, som det heter, men inte många. Vilket bra ord – hunda – som säger exakt vad det handlar om. Tänk om Mikael Wiehe haft det i sitt ordförråd när han översatte ”Maggie´s Farm” av Bob Dylan. Då hade den kunnat gå så här: ”Jag tänker inte hunda på Maggans bar nå´ mer…”

Favoritord
Mejl och mejla – dessa enkla, lättanvända ord – anges som ”vardagl.” också i nya SAOL, vars redaktion fortfarande verkar tycka att vi ska använda de otympligare e-post, e-brev och skicka e-post. Men ska vi slå vad – till femtonde upplagan har klassificeringen försvunnit…

(Krönika i Ystads Allehanda 2015)

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.

(Pressens Tidning 1997)

Horace Engdahl, en folkbildare

Horace Engdahl
Cigaretten efteråt
(Albert Bonniers)

När Horace Engdahl pratar så kan jag ha svårt att förstå vad han menar. Men han skriver klart som källvatten. Engdahls nya bok, som enligt baksidestexten innehåller texter ”någonstans mellan essän och aforismen”, är så full av livsklokheter att jag helst bara skulle vilja citera.

”Det fordrar en avsevärd auktoritet att säga att någonting är meningslöst.” Så skriver han i en av de längre essälika texterna. Den handlar om kritik och kritiker. Att sådana som jag ska vara försiktiga att fördöma. En yrkeskunskap som kritiker förhoppningsvis tillägnar sig med åren.

Engdahl skriver också: ”Ju mer absurda kritikerna verkar, desto bättre utför de sannolikt sitt åläggande.” Konstigt? Men jo, så kan det vara: svala och balanserade recensioner glöms snabbt medan vilda, aparta åsikter skapar debatt. Man börjar tänka, funderar och eventuellt protesterar – antingen mot den kritiserade kulturskaparen eller mot kritikern.

Fler ämnen som Engdahl skärskådar (uppräknat i den ordning jag råkade bläddra): realismen, Wagners operor, ironi, postmodernism, det heliga, kaféer i Berlin, vishet, kärleksord, lyckan, ironi, Muminpappan och språkets väsen. Han verkar inte dra någon gräns i livet: allt – eller det mesta – ryms inom livscirkeln. Högt och lågt gränsar till varann, det intellektuella och det vardagliga blandas.

Det han skriver om språket (författande, skrivande, läsande, fabulerande, bokstäver och så vidare) är extra intressant: hur man skriver är ju grunden för att kunna förmedla kunskap och erfarenhet, tankar och åsikter i text.

Han skriver att ”verklig kunskap” utmärks av förmågan att omformulera en sats ”med egna ord”. Men att vetenskapssamhället, i sin strävan efter ”det exakta, entydiga och opersonliga” språket, omöjliggör detta – alltså den verkliga kunskapen.

Engdahls ord och satser är motsatsen: de öppnar upp och bjuder in. Han skriver enkelt som en folkbildare. Men observera: utan att förenkla. Under en språklig enkelhet öppnar sig ett bråddjup av komplicerad verklighet.

Vissa ämnen ägnas en något längre text, andra får en enda mening mitt i prick. Flera aforismer handlar om hur löjlig aforismskrivaren är. Till exempel: ”Aforismens oundvikliga men fatala felsteg är att den avslöjar upphovsmannens förtjusning över sin formuleringskonst.”

Jag uppskattar humorn, draget av självironi. Men boktiteln. ”Cigaretten efteråt”, undrar jag över. Den har täckning i en av texterna men varför valde Horace Engdahl (om det är han som valt) just den här titeln? Orden ger en känsla av koketterande självbelåtenhet, som Engdahl kunde ge uttryck för som ständig sekreterare i Svenska Akademien men som inte finns i hans texter.

”Cigaretten efteråt” är en bläddra och läs här och var-bok. Tunn till antalet tecken och sidor men så mättad med innehåll, tankar och åsikter att den tynger i armarna när jag på kvällen läser den i sängen. Och ler, medan jag läser, ibland med läpparna och ibland någonstans inne i huvet.

(Kristianstadsbladet 2011)