Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Yrke: lokal kulturreporter

Det var på Leonardo da Vinci-flygplatsen utanför Rom. Jag stod väntade på det försenade planet hem. En man i min ålder steg fram och undrade om jag var den jag är och skrev där jag skriver. Han presenterade sig: Johan Thunell, keramiker.

Då visste jag precis! Thunells så kallade ”Nyllen” (mer och mindre skäckfyllda ansikten) har jag varit och kollat flera gånger under påskrundorna i hans ateljé i Tunby bortåt Smedstorpshållet.

Ett exempel på hur livet kan vara för en lokal kulturreporter. Mest på gott, oftast är det trevligt. Många vill prata musik när man är ute och recenserar en konsert. Arrangörer vet vem man är innan man talar om det.

Också på lite ont, alltså.

Man kan känna sig påpassad och uttittad som nån kändis. Inte alltid som dagsformen är på topp för trevliga och spirituella eller, för den delen, kritiska samtal. Som när jag mötte Ewa Andersson, förra bibliotekarien i Vollsjö och arrangör av berättarcaféer i Starrarp, innan pjäsen ”Lena och Percy Präriehund” på biografen Flora i Sjöbo.

Foto: Birgitta Olsson.

Hon var missnöjd med en av mina krönikor, sa hon. Den om Karin Thunberg, som skrivit boken om sig själv i Malmö på 70-talet. Ewa hade ryckt ut krönikan (se där) och skaffat sig boken, nu skulle hon läsa och se om jag hade fel (eller rätt).

Det är bra. Hur skulle annars samhället och livet kunna förändras till det bättre, om vi inte utbytte olika åsikter. Jag har inte mer rätt än någon annan. Men när en lokal kulturreporter när som helst kan möta en läsare, då gäller det att ha uttryckt exakt vad man tycker i tidningen.

Ord ska alltid vaktas och vårdas men när jag skrev i till exempel Aftonbladet, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet så skedde läsarkontakten via brev och mejl. Nu ”riskerar” jag att hamna i närkontakt med gallerister som själva vill välja sina konstkritiker och lokala artister som är skitsura för att jag inte förstår = uppskattar deras musik.

Varför skriver du i små lokaltidningar (Ystads Allehanda, Kristianstadsbladet och Trelleborgs Allehanda)? undrar ibland kulturskribenter i de större och ”finare” tidningarna. Lägre arvoden, mindre anseende och färre läsare.

Det första är ju riktigt, oftast. Det andra bryr jag mig inte om. Det tredje är jag inte säker på. Att en tidning är stor behöver inte betyda att varje artikel har fler läsare.

Jag skriver dels lokalt av självpåtagen plikt. Efter att skrivit i så många tidningar och tidskrifter under så många år tror jag faktiskt att jag kan bidra en smula till att hålla uppe kvalitén på kulturbevakningen. Det är min skyldighet, när jag bor i YA:s spridningsområde.

Dels för att jag är upprörd. Som 08 (hur många år jag än bor i Vollsjö så blir jag aldrig en riktig färsing med grönt blod) tycker jag det är oförskämt att lokal kultur från Stockholm anses vara professionell rikskultur. Intressant och spännande, per automatik.

Medan kultur i till exempel Ystad, Simrishamn, Tomelilla eller Sjöbo är lokal kultur på gränsen till amatörism. Ointressant för alla utom de närmast berörda.

Vilket dumprat och dumtänk.

(Krönika i Ystads Allehanda 2011)