Tag Archives: Elgitarr

Tvåan minst lika bra som ettan!

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer förresten från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

2017-08-05_NIcole-3-1024x682

Gitarristen Charlotta Andersson i ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extralåt som jag tycker låter folkmusikalisk, på  knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt,  ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

2017-08-05_NIcole-4-1024x682

Saxofonisten Nicole Johänntgen och dragspelerskan Anne Niepold i  ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelsolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden. Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Lika bra? Ja, minst lika bra!

(Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Veckans CD: Susanna Risberg Trio

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna risberg trio 2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hjelm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Som i ”River Phoenix”.

Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Fast hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – ändå kan jag inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle låtit med sång…

(Veckans CD / Arbetet 2013)

Albumet med Susanna Risberg Trio finns på Spotify.

Ystads kvinnliga jazzfestival

Pianisten, kompositören och arrangören Carla Bley hörde jag första gången på 70-talet. Vilken egenartad jazzmusik: spännande och annorlunda, liksom intrikat. Så bra! Hon blev genast en av mina jazzfavoriter. Något år senare utbrast sångaren och basisten Jack Bruce (känd från 60-talsbandet The Cream): ”Den kvinnan kan inte spela!”

Än idag, när jag hör en kvinnlig musiker, kan det här minnet komma upp i huvet. Det är ju något konstigt med musik (ja, med all kultur). Många frågor men inga definitiva svar: Vad beror musiksmak på? Hur ska kvalitet definieras? Vad betyder musikalitet?

Erfarenhet, svarar jag. Förväntningar och fördomar. Rädslor kontra nyfikenhet. Vad livet – och musiken som livets ljudspår – innebär: en karta med färdvägen utstakad eller en skiss med utrymme för improvisationer. Matematik eller upptäcktsresa; regler eller öppna sinnen.

För någon vecka sen tänkte jag senast på Bley och Bruce. Under VIP-konserten för Ystad Sweden Jazz Festival stod Jan Lundgren, festivalens konstnärlige ledare, på scenen i Ystads teater och berättade att årets jazzfestival skulle innehålla fler kvinnliga musiker än någonsin. Idag, sa Lundgren, finns ingen skillnad i kvalitet mellan kvinnor och män i jazzmusiken. Det var så bra sagt att jag glömmer hur han tidigare år har svarat på frågan om kvinnlig medverkan.

Ett av de nykomponerade musikstyckena som Sofia Project framförde på årets jazzfestival i Ystad. 

Min stora upplevelse på årets jazzfestival blev Sofia Project: ung, kvinnlig septett med Naoko Sakata (piano), Ingrid Hagel (violin och sång), Ellen Pettersson (trumpet), Izabella Effenberg (vibrafon), Ellen Andrea Wang (kontrabas) och Dorota Piotrowska (trummor) som under ledning av Nicole Johänntgen, saxofon, spelade ihop för första gången. (Jag nämner samtliga så kan den som vill googla efter mer information om musikerna.)

Sprudlande spelvilja och glupsk nyfikenhet på musikens – och livets – uttrycksmöjligheter. Sofia Project tände en het sol i hjärtat när jag lyssnade.

Också Worlds Around – en likaså kvinnlig jazzseptett som satts ihop för just den här festivalen – med Tineke Postma (saxofon och ledare), Susanna Santos Silva (trumpet), Karin Hammar (trombon), Sandra Hempel (elgitarr), Simona Premazzi (piano), Linda Oh (bas) och Michala Østergaard-Nielsen (trummor) bjöd på egna låtar och lyhört samspel. Inte lika friskt vågat men desto mer av erfarenhet. Trombonisten Nisse Landgren hade satt ihop en orkester med kvinnliga vänner: Rigmor Gustafsson (sång), Karolina Almgren (saxofon), Ida Sand (sång och piano), Eva Kruse (bas) och Malin Almgren (trummor).

Så här kan jag fortsätta att räkna upp: sångerskor och kapellmästare med eget förhållande till jazztraditionen som Lina Nyberg, Johanna Jarl och Linnea Hall, pianisten Cecilia Persson, den blandade gruppen We Float och så vidare.

Någon påpekade från scen, lite urskuldande, att de kvinnliga musikerna inte var där för att de är kvinnor utan på grund av sin musikaliska kvalitet. Men hänger inte det ihop – särskilt i jazz, som handlar om att uttrycka sig själv? Jorden runt växer kvinnor upp i manssamhällen och får andra erfarenheter än män. När de uttrycker sina liv och erfarenheter genom musik så bör väl resultatet åtminstone delvis bli annorlunda?

Spelar saxofonisten Nicole Johänntgen som en hel karl? I mina öron spelar hon som en hel kvinna, eller låt säga människa. Kontrabasisterna Linda Oh och Ellen Andrea Wang kör inte med såna där machobasgångar som är vanliga i jazzen. Michala Østergaard-Nielsen är en nyfiken stigfinnerska på sina trummor. Fyra kvinnor som spelar som sig själva.

Till sist ännu en gång: Vad är musikalisk kvalitet? Spelskicklighet, jovisst. Men personlighet är ännu viktigare, modet och viljan att gå en annan, egen väg. Precis det som Jack Bruce inte begrep (eller skrämdes av). Ta det nu som en uppmaning, Jan Lundgren! Boka Carla Bley till nästa jazzfestival!

(Ystads Allehanda 2015)

Susanna Risberg spelar jazzgitarr

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

susanna-risberg-trio-2Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hielm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Hör till exempel på ”River Phoenix”. Också Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan ändå inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle ha låtit med sång…

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
(Fojablue)

Filip JersLikt en Jan Johansson på munspel inleder Filip Jers med ”Polska efter J Bruun” för att visa att nu övergår han från folkmusik till jazz.

De flesta låtarna på debutalbumet med Filip Jers Quartet känns igen från konserten på Ystad jazzfestival i somras.

Melodiskt och smeksamt i standardlåten ”Sophisticated Lady”, som Jers lärde sig efter ett möte med inspirationskällan Toots Thielemans, och lite mer improviserat jazzigt i egna låtar som ”Bopweiser”, ”Who is Bob”, ”The Blue Hour” och ”509 Djursholms torg”.

Både kromatiskt och diatoniskt munspel, någon gång ett basmunspel. Varje munspel lika mästerligt hanterat.

Hela kvartetten – övriga medlemmar heter Henrik Hallberg, elgitarr, Johan Lindbom, bas, och Niclas Lindström, trummor – spelar tätt och gensvarar lyhört och snabbt på varann.

Munspels- och gitarrduetten ”It´s Only A Paper Moon” är nog faktiskt ännu mer millimeternära på skiva än på scen.

Albumet avslutas med ”Blues 2001” så att Jers kan visa att han spelar sånt också.

(Olika versioner i KB/YA/TA och Hifi & Musik)

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cecilie NorbyCœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)